Efter 50 år av journalistisk kvinnokamp, i Pressen och på Sveriges Radio ser jag hur det jag kämpade för och till stor del lyckades med; Kvinnors rätt till sina kroppar och sina liv och jämställdhet mellan kvinnor och män, håller på att trasas sönder.

Försök till splittring kommer utifrån från reaktionära patriarkala krafter. Men splittringen sker också innefrån genom den sk tredje vågens feminism. Den feminism som nu är förhärskande. På min tid, under andra vågen, använde vi inte ordet feminist. Vi kallade oss för kvinnosakskvinnor eller kvinnokämpar. Nu har jag noterat att alltfler återigen börjar kalla sig kvinnosakskvinna istället för feminist. Ordet feminist har nämligen blivit alltför befläckat.

Men hur blev det så? Vad var det som hände? Jag känner inte igen dagens feminism. Vad är det för något? Vad gör den i vårt samhälle?

Vi är många människor i dagens Sverige som ställer de här frågorna. Det är som om den där båten som kallas kvinnokamp och jämställdhet har fått fel rorsman/kvinna och drivs mot klipporna i stormen.

Gökungen

Det är den tredje vågens splittrande akademiska feminism med sin intersektionalism och normkritik som nu genomsyrar det svenska samhället. Men protesterna mot denna tredje vågens feminism börjar bli allt starkare.

Så här skrev Helene Stiernstrand på Facebook för ett tag sedan:

”Den här tredje vågens feminism som bland annat Miljöpartiet och Feministisk Initiativ proklamerat är inte feminism över huvudtaget, utan intersektionalism och den analysen (intersekt) är en kritik mot feminismen. En gökunge som tagit plats på feminismens bekostnad. Och trängt ut och trängt undan den egentliga feminismen.

Feminismen bygger på solidaritetstanken och är ett barn av upplysningen och det individuella projektet. Dessa två huvudteser är att kvinnor som grupp ska göras jämställda med män och ges samma möjlighet till frihet och utveckling, samt att kvinnor har, oavsett övriga omständigheter, vissa gemensamma förutsättningar. Man ska samlas runt dessa och genomdriva reformer som gynnar alla kvinnor.”

Och Helene Stiernstrand fortsätter:

”Alltså tvärtom vad intersektionaliteten predikar. Den predikar fokus på olikheter och vill splittra människor. Den riktiga feminismen har också en stark solidaritet med mannen. Många män far illa i samhället och missgynnas ex i den numera, efter tjejers inlärningsmönster omgjorda skolan. En riktig feminist skulle aldrig införa ett inlärningssystem som så flagrant verkar motsatt det sätt pojkar lär sig på så att de misslyckas. Aldrig!

En feminist skulle aldrig bereda plats för kvinnor och minoriteter på mäns bekostnad, utan istället öka möjligheterna för alla att på individplan förbättra sig och förkovra sig. Numera benämner jag mig som kvinnosakskvinna.”

Maktfaktor

Tyvärr har tredje vågens feminism blivit en maktfaktor med statliga pengar till sitt förfogande. 70-talets kvinnokamp har blivit en statsfeminism som trängt in i den offentliga sektorn, hos myndigheterna i staten och hos kommunerna. På universiteten, i media och inom kultursektorn. En feminism så långt från den vardag som de flesta människor i dagens Sverige lever i. En gökunge som hackar i jämställdhetens bo.

Som journalistisk kvinnokämpe sedan 50 år tillbaka kommer jag nu att kritiskt börja granska statsfeminismen och tredje vågens feminism.

Därför har jag startat Kärringbloggen. Välkomna att följa den.

Helene Bergman