Brigitte Bardot är död – men hon gav oss modet att leva

Brigitte Bardot är död. Och plötsligt känner jag hur en hel del av min egen ungdom skälver till. För oss som var tonåringar på 60-talet var hon inte bara en filmstjärna. Hon var en revolution, långt innan vi fick ord för vad frigörelse innebar.

Vi ville se ut som henne. Långt hår, bakåt uppsatt vid hjässan.

Gå som hon gjorde. Den där sexiga gången. Klä oss i Bardot- rutigt – vitt och rosa.

Andas med samma självklara självkänsla som hon bar framför kameran.

Men det handlade inte bara om utseendet.

Bardot var kvinnan som vågade vara sin egen – sexig utan att vara ett objekt, självständig utan att behöva be om ursäkt, kraftfull utan att gömma sig bakom någon manlig ram. Hon skrattade åt moralism, trotsade normer och visade att kvinnlighet inte behöver tuktas för att vara respektabel.

Hon var vår första, stora bild av att en kvinna kan vara fri.

Och att frihet kan vara vacker.

Det är svårt att förklara för de generationer som kom efter oss. Men på 60-talet var kvinnan fortfarande hårt inlåst i respektabilitet, ordentlighet, korsetter – synliga och osynliga. Bardot öppnade fönstret. Hon släppte in ljus. Hon sa: Ni behöver inte be om lov för att vara ni.

Jag tänker på hur mycket som kom efteråt: kvinnorörelsen, nya livsval, nya livsmodeller.

Men långt innan plakat och program fanns bilderna. Ikonerna. Förebilderna.

Och där stod hon.

Sedan fanns förstås livet på andra sidan myten – ensamhet, skandaler, misstag, hårda ord, ett samhälle som både dyrkade och dömde henne. Hon var inte perfekt. Hon var människa. Och kanske är det en del av varför hon ändå förblir viktig: hon levde, föll, reste sig, förändrades. Hon överlevde sin egen ikonstatus långt längre än de flesta orkar.

Men idag – när hon är borta – känner jag ändå mest tacksamhet.

Tack Brigitte Bardot.

För att du gick före.

För att du vågade bära en sorts kvinnlig frihet innan världen riktigt var redo.

För att du hjälpte oss andra att våga se oss själva – inte bara som duktiga flickor, utan som levande kvinnor.

Vi som var unga då håller fortfarande ställningarna.

Och någonstans där ute fortsätter din energi att röra sig genom oss.

Vila i frid, ikon.

Du satte avtryck.

På filmduken.

I historien.

Och i våra liv.

Helene Bergman

Swisha gärna 100 kronor till 123 220 79 75

”Judehora” på Götaplatsen – och Sverige väljer att titta bort

”Judehora” på Götaplatsen – och Sverige väljer att titta bort. Polisen knackar dörr för att visa handlingskraft. Samtidigt kan kvinnor i Göteborg misshandlas, hotas och kallas ”judehora” på öppen gata — utan att en enda myndighet lyfter ett finger. Hatbrottet är dokumenterat. Förövaren är utpekad. Ändå läggs allt ner innan någon ens försöker utreda. Det här är Sverige 2025: ett land som pratar trygghet, men lämnar sina medborgare åt hatet.

I går skrev jag krönikan ”Var fanns polisen när vi kvinnor behövde dem?? 🙉”
Dagens berättelse är ett brutalt svar på just den frågan.

Alla läser. Få stödjer.

Vill du ha Kärringbloggen kvar – bidra.
Swisha: 123 220 79 75

Läsarberättelse: ”Jag vägrar vara rädd i min egen stad”

Berättat av en kvinna född 1944. Publicerat med hennes uttryckliga tillstånd.
Jag väljer medvetet att inte publicera hennes namn, även om hon själv tackat ja. Av egen erfarenhet vet jag hur utsatt man kan bli när ens namn hamnar offentligt i frågor som rör antisemitism, hatbrott och gatuhot. Min uppgift som journalist är inte bara att berätta — utan också att skydda.

”Den 13 juli i år – en vacker sommardag…”

Den 13 juli i år, en varm sommardag, satt jag på en parkbänk vid Götaplatsen och åt lunch. Jag hade placerat mig så långt från den propalestinska demonstrationen som möjligt. Jag såg att de snart skulle börja röra sig ner mot Avenyn, så jag reste mig för att promenera mot hamnen.

I ögonvrån såg jag två män komma emot mig. Den ena viftade med en palestinaflagga. När jag vände mig om skrek han:

”Alla hatar judar! Hela världen hatar judar!”

Han kom allt närmare mitt ansikte. Blicken var kall, hatisk.
Plötsligt vrålade han:

”Judehora! Judehora!”

Jag blev inte rädd. Instinktivt försvarade jag mig och försökte vifta bort honom med den tomma papperspåsen jag höll i handen.

Då small det till.

Han slog mig i ansiktet – hårt. Det sved ordentligt.

En förbipasserande hade sett vad som hände och uppmärksammat poliserna som fanns kvar i närheten. Jag såg mannen gå efter sina kompisar som var på väg mot Avenyn. Jag pekade ut honom och ville följa efter. Men polisen hindrade mig och sa:

”Det blir ett jävla liv…”

Jag gjorde en polisanmälan på plats: hatbrott och misshandel.

Dagen därpå sökte jag läkare som dokumenterade skadorna: rodnad, svullnad och värk i vänster käkvinkel.

Åklagaren lade ned ärendet utan ens en förundersökning.

Jag är övertygad om att många liknande hatbrott bara försvinner i statistiken.

Men jag vägrar vara rädd.
Jag fortsätter njuta av min stad när jag vill och var jag vill.

Och jag bär min Davidsstjärna synligt – med stolthet.
Fast jag inte ens är judinna.

Efterord – av Helene Bergman

Det här är ännu ett vittnesmål som visar hur Sverige glider bort från verklighetens trygghet och in i en slags administrativ skendramatik. Polisen knackar dörr, fyller värdegrundskvoter och uppmanar kvinnor att ”känna sig trygga” – samtidigt som äldre kvinnor i Göteborg utsätts för hat, våld och antisemitiska skrik på öppen gata.

Och när de väl anmäler?
Då läggs ärendena ner utan ens en förundersökning.

Det är inte trygghet.
Det är inte rättssäkerhet.
Det är en stat som abdikerat.

Jag publicerar denna berättelse för att den visar vad många av oss redan vet:
Det som hotar vår demokrati är inte bristen på dörrknackning — utan bristen på mod.

Mod att agera.
Mod att skydda.
Mod att se det som händer.

Den här kvinnan, född 1944, vågade stå kvar.
Det minsta vi kan kräva är att staten gör detsamma.

Helene Bergman

Olsson, Ardin, Propalestinier och Feminismen

Propalestinsk demonstration på Avenyn i Göteborg, Hösten 2024.
Foto Helene Bergman

Anna Ardin i fallet Julian Assange och Hanna Olsson i fallet Det svenska styckmordet (SVT Play) använde feminismen som ett vapen för att brännmärka oskyldiga vita män. Båda utnyttjade sina mediala kontakter och plattformar. Båda skrev böcker. Men bakom deras kamp för rättvisa döljer sig också frågor om manipulation, moral och hur feminismens ansikte används för att driva agendor. I dagens Sverige är det självutnämnda feminister i den propalestinska rörelsen som hyllar det kvinnoförtryckande, patriarkala Hamas.

 

Kärringbloggen behöver ditt bidrag! Stort som smått!

Swisha till 123 220 79 75

I Sverige har feminismen ofta setts som en motor för rättvisa och jämställdhet. Men vad händer när denna kraft används för att driva personliga agendor eller skapa narrativ som saknar förankring i verkligheten? Fallet med Julian Assange och Det svenska styckmordet erbjuder skrämmande exempel:

Med sin bakgrund som feministisk aktivist lyckades Anna Ardin genom att använda medierna påverka rättsprocessen för Julian Assange. Han var frihetsberövad i olika former i över 12 år, inklusive tiden på Ecuadors ambassad i London och i Belmarshfängelset. Efter en uppgörelse med amerikanska myndigheter frigavs han i juni 2024 och återvände till Australien. 

I sin bok I skuggan av Assange, beskriver Anna Ardin sig som en feministisk hjälte- trots att bevisen för hennes påstående varit omstridda. Hon fick god hjälp i sin hjältestatus av SVTs Carina Bergfeldt i hennes Talkshow, där Anna Ardin framträdde i första programmet. 

Hanna Olsson använde styckmordsfallet som en arena för att föra fram sin feministiska agenda. I sin bok Catrine och rättvisan, pekade hon ut männen som symboler för patriarkatets våld, trots att domstolarna inte fann dem skyldiga till mord. Enligt SVTs dokumentär Det svenska styckmordet, av Dan Josefsson och Johannes Hallbom förlorade de båda läkarna sina legitimationer i Kammarrätten. En domstol som inte sysslar med brottmål. Hanna Olssons berättelse blev alltså en sanning för många.

Ardin och Olsson har på olika sätt använt feminismen som ett ideologiskt vapen. Deras berättelser bygger på samma struktur: 

En vit man som symbol för patriarkatets förtryck, en feministisk hjältinna som vågar tala ut, och en medial berättelse som lämnar lite utrymme för nyanser. Båda feministerna fick hjälp av de etablerade medierna; t ex public service och de stora dagstidningarna. Frågan är inte bara vad Ardin och Olsson åstadkom, utan också vad de förstörde – för de män de pekade ut och för feminismen som helhet. 

Fallen med Hanna Olsson, Anna Ardin och dagens propalestinska feminister blottlägger en obekväm sanning: när feminismen används som ett verktyg för ideologisk propaganda snarare än för att uppnå rättvisa och jämställdhet, riskerar den att bli ett farligt vapen. I stället för att vara en rörelse som försvarar individens frihet, blir den ett redskap för att legitimera förtryck och brännmärka de som står i vägen för en förvrängd politisk agenda.

SVT:s dokumentär Det svenska styckmordet påminner oss om hur feminismen kan användas för att skapa syndabockar, precis som Hanna Olsson gjorde i fallet och Anna Ardin i dramat kring Julian Assange. 

I dagens Sverige ser vi en oroande utveckling där ideologier som feminism används som politiska verktyg för att rättfärdiga positioner och grupper som egentligen står i strid med feminismens grundläggande principer. Ett av de mest slående exemplen är delar av den propalestinska rörelsen, där självutnämnda feminister öppet hyllar Hamas – en patriarkal organisation som förtrycker kvinnor och minoriteter. Hur kan feminismens  fortsätta missbrukas utan konsekvenser? 

Helene Bergman 

P.S Läs om fallet Assange på Kärringbloggen.

Kadetten, en realistisk äventyrsroman

Boken Kadetten av David Aldman är en äventyrsroman där realismen, livet och arbetsmiljön ramar in spänningen i något så unikt som ombord på en ankarhanterare. En ankarhanterare flyttar oljeriggar som är stationerade långt ute till havs.

Läs mer

Pressfrihetens dag: Organisationer vågar inte ta upp de brännande frågorna.

Det är klart att yttrande-och pressfriheten är i fara i Sverige, när de organisationer som säger sig försvara den fegar ur och har noll koll på omvärlden. Det gäller Reportrar utan gränser, Svenska Pen, Publicistklubben, med flera som inte vågar ta upp de brännande ämnena, såsom islamismen, integrationen, Turkiets inblandning i svensk politik eller Sveriges behandling av Julian Assange till offentlig diskussion. (Norska Pen tog däremot upp Julian Assange under Pressfrihetens dag.) 

Inga av dessa ämnen kom upp när Stadsbiblioteket i Göteborg arrangerade ett evenemang på Världsdagen för  pressfriheten den 3 maj. (Stadsbiblioteket i Göteborg, som inte vågade ha ett författarsamtal med mig när boken Den politiska rättegången. Kampen om yttrandefriheten, kom ut 2021.) Förutom de ovan nämnda organisationerna fanns också chefredaktören för GöteborgsPosten med i panelen som gillande satt och nickade mot varandra när någon lät undslippa sig självklarheter. (GP som förresten inte heller vågade recensera boken Den politiska rättegången.) 

KÄRRINGBLOGGEN ÄR HELT BEROENDE AV LÄSARNAS EKONOMISKA BIDRAG. SWISHA 123 22 07 975

Panelen tassade runt och lät bli att rakt besvara de ibland ganska skarpa frågor som samtalsledaren Lena Ulrika Rudeke ställde. Tyvärr lät hon paneldeltagarna komma undan alldeles för lätt, särskilt när frågan om varför Sverige åkt ner till plats fyra på det världsindex som visar vilka länder som har störst press-och yttrandefrihet. Ingen kunde svara utan det kom gissningar, som den så kallade spionlagen. En lag som gör det brottsligt att avslöja uppgifter som kan skada Sveriges förhållande till andra stater eller organisationer. 

Ett förslag som redan var känt 2017, men som ingen av dessa ovanstående organisationer reagerade på förrän det var försent. Kärringbloggen kände till den och publicerade därför artiklarna om Julian Assange innan lagen trätt i kraft. Ett ypperligt exempel på att de organisationer  som säger sig försvara press- och yttrandefriheten inte fungerar. Men de är däremot duktiga på att kritisera och engagera sig i andra länders brist på press -och yttrandefrihet. Nu gäller det Ungern och Turkiet. Tyvärr har de missat att Erdogan har sina tentakler inne i Sverige och med sin tankesmedja Seta tillsammans med Uppsala universitets Cemfor, sponsrat Islamofobrapporten där ett antal svenska personer, däribland jag hängs ut som islamofober. 

Men om nu inte de ovannämnda organisationerna vågar stå upp för den svenska yttrande -och pressfriheten så vågar andra det. Till exempel Sten Widmalm, professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet. I ett debattinlägg på Svenska Dagbladet skriver han så här till Mattias Gardell, chef för Cemfor, Uppsala universitet fram till 2021. 

”För det tredje hävdar Gardell att rapporten som Cemfor bidragit till inte pekat ut och namngett individer i bland annat Sverige på ett sätt som gör dem till måltavlor för religösa extremister. Jag tror inte alla de personer som hängts ut i den Cemfor -stödda rapporten  skulle hålla med. De publiceras med namn under vidriga former under rubriken ”Central Figures in the Islamophobia Network.”

Något av ovanstående hade jag tänkt ta upp till diskussion med panelen under evenemanget på Stadsbiblioteket under pressfrihetens dag 3 maj. Men något utrymme/yttrandefrihet för publiken att diskutera och ställa frågor gavs inte möjlighet till.  Istället matades vi med gammal skåpmat.  

Helene Bergman 

KÄRRINGBLOGGEN ÄR HELT BEROENDE AV LÄSARNAS EKONOMISKA BIDRAG. SWISHA 123 22 07 975