Olsson, Ardin, Propalestinier och Feminismen

Propalestinsk demonstration på Avenyn i Göteborg, Hösten 2024.
Foto Helene Bergman

Anna Ardin i fallet Julian Assange och Hanna Olsson i fallet Det svenska styckmordet (SVT Play) använde feminismen som ett vapen för att brännmärka oskyldiga vita män. Båda utnyttjade sina mediala kontakter och plattformar. Båda skrev böcker. Men bakom deras kamp för rättvisa döljer sig också frågor om manipulation, moral och hur feminismens ansikte används för att driva agendor. I dagens Sverige är det självutnämnda feminister i den propalestinska rörelsen som hyllar det kvinnoförtryckande, patriarkala Hamas.

 

Kärringbloggen behöver ditt bidrag! Stort som smått!

Swisha till 123 220 79 75

I Sverige har feminismen ofta setts som en motor för rättvisa och jämställdhet. Men vad händer när denna kraft används för att driva personliga agendor eller skapa narrativ som saknar förankring i verkligheten? Fallet med Julian Assange och Det svenska styckmordet erbjuder skrämmande exempel:

Med sin bakgrund som feministisk aktivist lyckades Anna Ardin genom att använda medierna påverka rättsprocessen för Julian Assange. Han var frihetsberövad i olika former i över 12 år, inklusive tiden på Ecuadors ambassad i London och i Belmarshfängelset. Efter en uppgörelse med amerikanska myndigheter frigavs han i juni 2024 och återvände till Australien. 

I sin bok I skuggan av Assange, beskriver Anna Ardin sig som en feministisk hjälte- trots att bevisen för hennes påstående varit omstridda. Hon fick god hjälp i sin hjältestatus av SVTs Carina Bergfeldt i hennes Talkshow, där Anna Ardin framträdde i första programmet. 

Hanna Olsson använde styckmordsfallet som en arena för att föra fram sin feministiska agenda. I sin bok Catrine och rättvisan, pekade hon ut männen som symboler för patriarkatets våld, trots att domstolarna inte fann dem skyldiga till mord. Enligt SVTs dokumentär Det svenska styckmordet, av Dan Josefsson och Johannes Hallbom förlorade de båda läkarna sina legitimationer i Kammarrätten. En domstol som inte sysslar med brottmål. Hanna Olssons berättelse blev alltså en sanning för många.

Ardin och Olsson har på olika sätt använt feminismen som ett ideologiskt vapen. Deras berättelser bygger på samma struktur: 

En vit man som symbol för patriarkatets förtryck, en feministisk hjältinna som vågar tala ut, och en medial berättelse som lämnar lite utrymme för nyanser. Båda feministerna fick hjälp av de etablerade medierna; t ex public service och de stora dagstidningarna. Frågan är inte bara vad Ardin och Olsson åstadkom, utan också vad de förstörde – för de män de pekade ut och för feminismen som helhet. 

Fallen med Hanna Olsson, Anna Ardin och dagens propalestinska feminister blottlägger en obekväm sanning: när feminismen används som ett verktyg för ideologisk propaganda snarare än för att uppnå rättvisa och jämställdhet, riskerar den att bli ett farligt vapen. I stället för att vara en rörelse som försvarar individens frihet, blir den ett redskap för att legitimera förtryck och brännmärka de som står i vägen för en förvrängd politisk agenda.

SVT:s dokumentär Det svenska styckmordet påminner oss om hur feminismen kan användas för att skapa syndabockar, precis som Hanna Olsson gjorde i fallet och Anna Ardin i dramat kring Julian Assange. 

I dagens Sverige ser vi en oroande utveckling där ideologier som feminism används som politiska verktyg för att rättfärdiga positioner och grupper som egentligen står i strid med feminismens grundläggande principer. Ett av de mest slående exemplen är delar av den propalestinska rörelsen, där självutnämnda feminister öppet hyllar Hamas – en patriarkal organisation som förtrycker kvinnor och minoriteter. Hur kan feminismens  fortsätta missbrukas utan konsekvenser? 

Helene Bergman 

P.S Läs om fallet Assange på Kärringbloggen.

Kadetten, en realistisk äventyrsroman

Boken Kadetten av David Aldman är en äventyrsroman där realismen, livet och arbetsmiljön ramar in spänningen i något så unikt som ombord på en ankarhanterare. En ankarhanterare flyttar oljeriggar som är stationerade långt ute till havs.

Läs mer

Pressfrihetens dag: Organisationer vågar inte ta upp de brännande frågorna.

Det är klart att yttrande-och pressfriheten är i fara i Sverige, när de organisationer som säger sig försvara den fegar ur och har noll koll på omvärlden. Det gäller Reportrar utan gränser, Svenska Pen, Publicistklubben, med flera som inte vågar ta upp de brännande ämnena, såsom islamismen, integrationen, Turkiets inblandning i svensk politik eller Sveriges behandling av Julian Assange till offentlig diskussion. (Norska Pen tog däremot upp Julian Assange under Pressfrihetens dag.) 

Inga av dessa ämnen kom upp när Stadsbiblioteket i Göteborg arrangerade ett evenemang på Världsdagen för  pressfriheten den 3 maj. (Stadsbiblioteket i Göteborg, som inte vågade ha ett författarsamtal med mig när boken Den politiska rättegången. Kampen om yttrandefriheten, kom ut 2021.) Förutom de ovan nämnda organisationerna fanns också chefredaktören för GöteborgsPosten med i panelen som gillande satt och nickade mot varandra när någon lät undslippa sig självklarheter. (GP som förresten inte heller vågade recensera boken Den politiska rättegången.) 

KÄRRINGBLOGGEN ÄR HELT BEROENDE AV LÄSARNAS EKONOMISKA BIDRAG. SWISHA 123 22 07 975

Panelen tassade runt och lät bli att rakt besvara de ibland ganska skarpa frågor som samtalsledaren Lena Ulrika Rudeke ställde. Tyvärr lät hon paneldeltagarna komma undan alldeles för lätt, särskilt när frågan om varför Sverige åkt ner till plats fyra på det världsindex som visar vilka länder som har störst press-och yttrandefrihet. Ingen kunde svara utan det kom gissningar, som den så kallade spionlagen. En lag som gör det brottsligt att avslöja uppgifter som kan skada Sveriges förhållande till andra stater eller organisationer. 

Ett förslag som redan var känt 2017, men som ingen av dessa ovanstående organisationer reagerade på förrän det var försent. Kärringbloggen kände till den och publicerade därför artiklarna om Julian Assange innan lagen trätt i kraft. Ett ypperligt exempel på att de organisationer  som säger sig försvara press- och yttrandefriheten inte fungerar. Men de är däremot duktiga på att kritisera och engagera sig i andra länders brist på press -och yttrandefrihet. Nu gäller det Ungern och Turkiet. Tyvärr har de missat att Erdogan har sina tentakler inne i Sverige och med sin tankesmedja Seta tillsammans med Uppsala universitets Cemfor, sponsrat Islamofobrapporten där ett antal svenska personer, däribland jag hängs ut som islamofober. 

Men om nu inte de ovannämnda organisationerna vågar stå upp för den svenska yttrande -och pressfriheten så vågar andra det. Till exempel Sten Widmalm, professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet. I ett debattinlägg på Svenska Dagbladet skriver han så här till Mattias Gardell, chef för Cemfor, Uppsala universitet fram till 2021. 

”För det tredje hävdar Gardell att rapporten som Cemfor bidragit till inte pekat ut och namngett individer i bland annat Sverige på ett sätt som gör dem till måltavlor för religösa extremister. Jag tror inte alla de personer som hängts ut i den Cemfor -stödda rapporten  skulle hålla med. De publiceras med namn under vidriga former under rubriken ”Central Figures in the Islamophobia Network.”

Något av ovanstående hade jag tänkt ta upp till diskussion med panelen under evenemanget på Stadsbiblioteket under pressfrihetens dag 3 maj. Men något utrymme/yttrandefrihet för publiken att diskutera och ställa frågor gavs inte möjlighet till.  Istället matades vi med gammal skåpmat.  

Helene Bergman 

KÄRRINGBLOGGEN ÄR HELT BEROENDE AV LÄSARNAS EKONOMISKA BIDRAG. SWISHA 123 22 07 975

#Metoo har avslöjat feminismens mörka sidor

”Förhoppningen att Metoo skulle bli en massrörelse – en folklig feminism där alla törs tala ut – kom på skam. Det kom aldrig något upprop från städerskorna eller de papperslösa i restaurangbranschen. Att Metoo ens skulle omfatta samhällets mest utsatta kvinnor var från början uteslutet. Systerskapet kunde inte överbrygga inkomstklyftorna,” skriver Martin Aagård i Aftonbladet

För mig har kvinnokampen/feminismen varit en frihetsrörelse, en rättvisekamp.

Jag har likställt den med de svartas frihetskamp i Afrika i slutet av 1900-talet. En kamp där såväl män som kvinnor deltog. Liksom i Sverige där såväl kvinnor som män deltog i kampen för jämställdhet.

I början av 2000-talet tillbringade jag till och med två år i Zimbabwe, där jag också träffade kvinnliga gerillasoldater.

Men när de tidigare förtryckta får makt och frihet händer något. Den nu avlidne despoten Robert Mugabe, var en utmärkt gerillaledare, men en avskydd och hatad president som drog ner sitt folk i misär.

Trots att det kan tyckas långsökt att jämföra tredje vågens feminism i Sverige med Zimbabwes förfall, gör jag det ändå för att få perspektiv på vad som nu händer i Sverige.

För aldrig har det existerat en bättre tid för kvinnor än nu!
Ja det gäller främst vita etniskt födda svenska och västerländska kvinnor.

Den engelska forskaren, författaren och journalisten Joanna Williams utkom i höstas  med boken:
” Behöver vi fortfarande feminismen ?” ( Karneval förlag)

Hon skriver:
” Tack vare den kamp som tidigare generationer feminister utkämpade har kvinnor idag frihet och möjlighet som de förut inte kunde drömma om.”

Hon fortsätter:
”Feminismen har med andra ord varit en unik historisk framgång. Paradoxalt nog är detta ett faktum som sällan framhålls av dagens feminism, vars budskap snarare präglas av hur ömtåliga, svaga, utsatta, förtryckta och maktlösa kvinnor är.”

Svenska kvinnor som på 2000-talet blivit offer, trots generationers kvinnokamp, manifesterades i Metoo uppropet 2017.

I samma veva utkom min intervjubok Förortens Grupp 8. (Beijbom Books)
Åtta djupintervjuer med invandrarkvinnor som i Sverige kämpar mot det hedersförtryck som finns här. Många av dem bedriver den kampen med fara för sitt eget liv och under Säpo-beskydd.

Kontrasten mellan invandrarflickors/kvinnors situation och de svenska elitfeministernas blev slående under Metoo- uppropet.

Dessa elitfeminister som talar om hur de kämpar för mänskliga rättigheter och mot rasism, var totalt ointresserade av hedersförtrycket och ett  patriarkala förtryck i form av religion och kultur som många av invandrarkvinnor lever under.

Neeej, istället förföll Metoo- kvinnorna till offerollen, en roll som generationer av kvinnor ägnat sig åt för att kunna utöva sin osynliga makt.

Hade tidigare generationer av kvinnokämpar använt sig av martyrskapet hade kvinnokampen/feminismen inte kunnat nå de landvinningar den gjort fram till idag.

Tvärtom vi hade troligen fortfarande inte haft kvinnlig rösträtt. Det är bara att se på TV-serien Fröken Friman.

Det var inte några kvinnliga offer eller våp som kämpade för sina medborgeliga rättigheter.

Joanna Williams skriver:
” Offerrollen har blivit lockande idag, vilket entusiasmen bland kvinnor för att gå med i Metoorörelsen visar. Dagens politiska kultur hyllar offret och stärker ständigt makten hos dem som lider. Offret sätts på piedestal, hon är en hjältinna, utan skuld (….)

Tron på skuldfriheten är dock i bästa fall en tom seger. Att vara utan skuld är att ha saknat all förmåga att styra över sitt eget öde.”

Här spelar också, särskilt de etablerade, medierna en stor roll. De excellerade i Metooberättelser och namngav män som anklagades för våldtäkt utan faktakontroll.
Många av dessa män har fått upprättelse, men misstanken finns ändå alltid där – ” ingen rök utan eld.”

Och trenden av att publicera offerstories är fortfarande gångbar.
Feministiska Influencers anger som en merit att de blivit sexuellt trakasserade eller våldtagna. Att vara offer har blivit en feministisk merit. Ibland till och med en lönande affärside.

Förtalsrättegången mellan Cissi Wallin och Fredrik Virtanen kastar strålkastarljuset på en tredje vågens feminism, en kvinnlig solidaritetsrörelse, som helt tappat greppet och gått vilse.

Det enda Metoo – rörelsen ägnat sig åt är outningar av män. Men inga konkreta politiska krav.

Eller som Martin Aagård skriver i Aftonbladet med rubriken:
”Wallins aktivism är ett privilegium för de rika.
Metoo är ingen politisk rörelse i vanlig bemärkelse, inte ens i betydelsen feministisk…
Istället har den fortsatt verka enligt principen att ett ständigt hot om uthängning ska förändra mäns beteende och på så sätt göra livet mer uthärdligt för kvinnor på deras arbetsplatser.”

Martin Aagård ser Cissi Wallins aktivism som en synnerligen exklusiv syssla.
” Vanliga människor har inte råd att betala advokaträkningar på 300 000 kronor. De kan inte ens crowdfunda sina omkostnader eftersom ingen vet vilka de är.”

” Förhoppningen att Metoo skulle bli en massrörelse – en folklig feminism där alla törs tala ut – kom på skam. Det kom aldrig något upprop från städerskorna eller de papperslösa i restaurangbranschen. Att Metoo ens skulle omfatta samhällets mest utsatta kvinnor var från början uteslutet. Systerskapet kunde inte överbrygga inkomstklyftorna,” skriver Martin Aagård.

Nej tredje vågens egoistiska karriärfeminism har med all önskvärd tydlighet via Metoo, visat att pengar och makt korrumperar.
Människor är lika oavsett kön.

Helene Bergman

 

P.S Vill du stötta mig i mitt hittills obetalda journalistiska arbete här på Kärringbloggen? Swisha stor eller liten summa till 123 22 07 975