Kärlek räcker inte som drama – den måste kompletteras med hån- Love is Blind, Sweden

Människor söker kärlek. Blottar sig. Tar risker. Och så kliver andra in – för att skratta åt dem. Vi ska inte längre tänka själva. Vi ska få veta vad som är löjligt. När Love is Blind Sweden, Netflix, blir ett spektakel av hån, då är gränsen passerad.

Hon ser. Hon anar.Hon förvarnar. Hon är nornan.

 

Swish till Kärringbloggen – 100 kronor eller så.

123 220 79 75 

 

Jag satt och tittade på Love Is Blind: Sweden Människor som söker kärlek. Som blottar sig. Som riskerar att bli avvisade inför oss alla.

Och så – plötsligt – händer något. In kliver de. Recensenterna. Coola svenska influencers som Kaeli Abdi, Filip Dikmen, Carolina Gylling, Fanna Ndow Norrby, Emil Henrohn och Sofia Dalén. Ett gäng som sitter vid sidan av, men i samma kapslar och reagerar- på det som redan blottats.

Skrattar hahah. Kommenterar. Förlöjligar.

Min första tanke var enkel:

Jaha.

Producenten behövde fylla ut avsnitten. Och vad är billigare än några kända ansikten som kan sitta och garva åt andra? Men det är värre än så. För det här är inte bara ett tv-grepp. Det är ett skifte.

Vi tittar inte längre bara på människor som riskerar något. Vi tittar på människor som redan gjort sig sårbara –

och sedan görs till objekt.

Till något man kan peka på. Kommentera. Skratta åt. Med hjälp ! 

För det är det som är det nya. Vi ska inte längre tänka själva. Vi ska få veta vad som är löjligt.

Och någonstans sitter producenterna. De som har tänkt ut det här. De som bestämt att kärlek inte räcker som drama –den måste kompletteras med hån. Det är då tanken kommer. Den obehagliga. Hur känns det att vara en av dem där inne?

Att först blotta sig –

och sedan, i efterhand, bli reducerad till en punchline?

Ett skratt? En reaktion?

Det är där något brister. För det här liknar inte längre underhållning. Det liknar något annat.

En modern häxprocess. Inte med eld och bål. Men med samma mekanik.

En cirkel. Skratt som växer. Någon pekar. Någon hakar på. Och plötsligt är det inte längre en människa. Utan ett mål.

Vi har sett det förut.

Intervjuer som ska “recenseras” Program som inte anses räcka i sig själva. Som om publiken inte längre kan tänka.

Och nu – kärlek som ska kompletteras med förakt.

Och publiken? Vi förväntas delta. Le lite. Skaka på huvudet.

Känna oss lite bättre själva. Jag gjorde inte det. Jag spolade över de 30 minutrarna av fånigt flabb åt andra.  För det finns en gräns. Och när människors längtan efter kärlek

blir råmaterial för andras skratt då är den passerad.

Det där är inte underhållning. Det är förakt.

På bästa sändningstid. Skäms!! 

Helene Bergman

Påskkärringupproret från Västkusten – för landet som inte syns

Public Service I Stockholm säger att vi har försvunnit. De har fel. Hälsningar från Västkusten. Selfie:; Helene Bergman

Liten tuva stjälper ofta stort lass. I morse var det påskkärringarna. Nu räcker det. För nu startar påskkärringupproret från Västkusten. Det sitter människor i en Sveriges Radio-studio i Stockholm och berättar hur det är i hela landet. Problemet är enkelt:

De har fel. Inte för att de vill ljuga, utan för att de inte orkar göra professionell research. De gör slappresearch bara för att fylla en morgonsändning.

 

Stöd Kärringbloggens Påskkärringsuppror! 

Swisha en hundring  eller två  till 123 220 79 75 

 

På Sveriges Radio P1 i morse:

Påskkärringarna håller på att försvinna. Halloween har tagit över.

Samtidigt, i Sävedalen utanför Göteborg, klär barn ut sig och går ut och knackar dörr.

Dalsland rapporterar samma sak.

Verkligheten är inte borta. Den har bara inte kollats.

Jag har arbetat på Sveriges Radio själv i 16 år. Bland annat på P4 Kalmar och på dåvarande Riksradion.

Från Västervik. Då var det lättare att få gehör från Stockholm för vad som hände där än vad det idag är att få gehör för vad som händer i Göteborg. Det var väl mer exotiskt från landsbygden, kan tänka.!

Det säger något om utvecklingen.

Ta Västkusten.

Här finns:

  • kemiindustrin i Stenungsund
  • fisket
  • havet
  • exporten

Och här ligger Göteborgs hamn – Nordens största hamn.

När pratar vi om den? Nästan aldrig.

I stället:

Östersjön.

Östersjön.

Östersjön.

Som om Västerhavet inte fanns.

Och politiken visar samma mönster.

Vid vägraset utanför Stenungsund kom Carl XVI Gustaf.

Ministrarna dröjde.

Det här är inte tillfälligheter.  Det är ett system.

Ett land har blivit två:

Det som berättas. Det som levs

Så ja.

Det började med påskkärringarna. Men det slutade i något annat. Påskkärringarna försvinner inte. Det är verkligheten som försvinner ur bilden, särskilt i Public Service.

För medan man producerar berättelser i Stockholm, produceras värden någon annanstans. På Västkusten. I Industrin. I Havet. Med Exporten. Det är där Sverige tjänar sina pengar. Och ibland undrar jag:

har man i Stockholm börjat tro att pengar kommer ur bank automaten?

Det finns ett land utanför berättelsen. Det är det landet som bär Sverige. Det är där människor  finns och barn och nu även en vuxen som klär ut sig till Påskkärring. Förr brändes vi på bål, men nu osynliggörs vi av bland annat av Public Service och  mediemakten. Så dags för Påskkärringsupproret från Västkusten!

Helene Bergman, Påskkärringen från Göteborg

Har jag en bläckfisk som växer i mitt huvud- ett ord från en läkare

Två av de mest pedagogiska läkare jag mött kom inte från Sverige. De kom från Syrien och Saudiarabien. Det var inte dom som använde ordet bläckfisk. Det var en svensk kirurg. Och det är märkligt hur ett enda ord kan stanna kvar i kroppen. Inte som en tanke. Inte som en kunskap. Utan som en bild.

Swisha en hundralapp eller två till Kärringbloggen 

123 220 79 75 

 

Jag opererade nyligen bort ett basaliom i hårbotten. Ett litet ingrepp, inget dramatiskt. Ändå var det inte själva operationen som följde med mig hem. Det var ett ord. Bläckfisk.

Jag ligger där med ett nyopererat sår i hårbotten när kirurgen säger det:

– Sådana här kan ju växa lite som en bläckfisk.

Hon ler nästan. Som om det var ett bra ord. Jag nickar. Men något har redan hänt.

På vägen hem har jag inte längre ett borttaget basaliom. Jag har en bläckfisk i huvudet. Den finns inte där. Jag vet det.  Ändå finns den. Som en bild. Som en känsla.

Som något som breder ut sig under huden, osynligt, okontrollerbart.Det är inte sjukdomen som gör det.

Det är ordet.

Inför operationen satt jag hos en läkare på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg. Han kom från Saudiarabien.

Han förklarade. Långsamt. Noggrant. På engelska och på svenska. Han tog om. Och tog om igen. Inte för att jag inte förstod. Utan för att vara säker på att jag gjorde det. Han nämnde inte ordet – bläckfisk eller octopus! 

Han förklarade att allt skulle gå bra. Då svarade jag med inshallah. Han log igenkännande !

Jag gick därifrån lugn.

Jag tänker också på operationen av min spinalstenos.

En högt kvalificerad kirurg från Syrien.

Samma sak där. Precision i handen. Men också i språket.

Och så kontrasten. Den svenska kirurgen.

Kompetent. Effektiv. Och ett enda ord:

Bläckfisk. Det räckte. Inte för att beskriva sjukdomen.

Utan för att skapa en ny.

Jag har levt nära läkare. Jag har hört hur människor blir till diagnoser.

– Bröstcancern på rum tre.

– Melanomet som inte svarar.

– Livmodercancern som kom in i morse.

Inte av ondska. Utan av vana. Av ett system. Men något händer där. Människan krymper. Sjukdomen växer.

Det sägs att svensk sjukvård är en av världens bästa. Och det är den. Medicinskt.

Men hur är det med  kommunikationen?

För när orden brister börjar fantasin arbeta. Ett enda ord räcker.

Bläckfisk.

Det är inte där den växer. Inte i kroppen. Den växer  i språket.

Och kanske är det dags att vi börjar tala om det. Inte bara om var läkare är utbildade. Inte bara om kompetens i operationssalen. Utan om något enklare. Och svårare. Ansvar för orden.

För jag har mött läkare från Syrien och Saudiarabien som inte bara kan operera. De kan förklara. De stannar kvar tills man förstår. Det är inte en kulturell detalj. Det är en medicinsk kvalitet. Och kanske är det just där svensk sjukvård har något att lära – att kommunicera! 

Helene Bergman

På Sveriges Radio avgör inte alltid reglerna – utan vem du är!

Fallet med kulturjournalisten Mårten Arndtzén väcker en större fråga: varför får vissa journalister konsekvenser för sina åsikter – medan andra blir institutioner som ingen rör?

Kärringbloggen står fri! Stötta den journalistiska friheten!!

Swisha 123 220 79 75 

Turbulensen kring kulturjournalisten Mårten Arndtzén på Sveriges Radio säger något intressant om hur organisationen fungerar. Den säger också något om en annan av Sveriges Radios starka profiler: Mellanösternkorrespondenten Cecilia Uddén.

I ett inslag i P1 Morgon på onsdagsmorgonen  diskuterades varför Mårten Arndtzén fått ändrade arbetsuppgifter efter ett inlägg på X där han uttryckte stöd för kulturministerns kritik av den svenska filmbranschen.

Frågan var enkel: varför får vissa journalister konsekvenser när de uttrycker åsikter – medan andra inte får det?

Svaret från Sveriges Radios ledning var att organisationen har ett fyrtiotal ansvariga utgivare och att varje chef fattar sina egna beslut. Det kan säkert stämma organisatoriskt. Men för den som arbetat länge på Sveriges Radio säger det också något annat.

Jag arbetade själv i sexton år på Sveriges Radio och lärde mig ganska snabbt en sak: på en redaktion avgör inte alltid reglerna. Ofta avgör personligheterna. En journalist formas av sin redaktion – men måste också förr eller senare bli självständig.

Journalister är olika. Vissa accepterar ett beslut från chefen utan större diskussion. Andra är starka profiler som driver sina frågor hårt och kan ställa till ett ordentligt liv om någon försöker begränsa deras arbete.

Den skillnaden spelar större roll än många utanför redaktionerna förstår.

Sveriges Radio har alltid haft sådana profiler. Utrikeskorrespondenter kan med tiden nästan bli institutioner i sina bevakningsområden. Under många år har till exempel Cecilia Uddén varit en av Sveriges Radios mest kända röster från Mellanöstern.

Det är inte konstigt. Krig och konflikter kräver erfarenhet och närvaro på plats.

Men det betyder också att vissa journalister får en mycket stark ställning i organisationen.

Samtidigt har Sveriges Radios rapportering om kriget i Gaza och Israel under lång tid varit föremål för stark debatt om balans och opartiskhet.

Den rapporteringen har dessutom skett i en tid då Sverige präglats av starka konflikter kring kriget i Mellanöstern – demonstrationer på gatorna, hårda ord i den offentliga debatten och en växande oro över utvecklingen i samhället.

I ett sådant läge borde public service vara extra noga med balans och trovärdighet. Ändå är det inte den typen av rapportering som leder till konsekvenser. Det är i stället ett enstaka inlägg på X som gör att en journalist flyttas från sitt uppdrag.

När Sveriges Radios chefer förklarar detta med att organisationen har fyrtio ansvariga utgivare och fyrtio olika beslut säger det egentligen något ganska talande om hur systemet fungerar.

Formellt handlar det om regler.

I praktiken handlar det ofta om vem man är.

På varje redaktion finns reportrar som är svåra att flytta på. De är starka, högljudda och vana att få igenom sina reportage. Och så finns det andra som inte gör så stort väsen av sig.

Detta är en sida av redaktionslivet som sällan diskuteras offentligt. Men alla som har arbetat länge på en stor redaktion känner igen den.

Skillnaden är bara att den nästan aldrig diskuteras offentligt.

Helene Bergman f d Sveriges Radio medarbetar

8 mars: När jag nämnde Kvinna till Kvinna mörknade hennes ansikte

Munira Subašić, ordförande för Mothers of Srebrenica.
Foto: Helene Bergman, Sarajevo 2014.

Kärringbloggen behöver ditt stöd! Swisha 100 kronor eller mer till 123 220 79 75 

Inför varje International Women’s Day hyllas svenska kvinnoorganisationer. En av dem är Kvinna till Kvinna, som startade under Bosnienkriget och i dag arbetar i ett tjugotal konfliktländer.

Men när jag intervjuade Munira Subašić i Sarajevo förändrades stämningen i rummet när jag nämnde organisationens namn.

“Vi bad om hjälp”, sa hon.
“Men Kvinna till Kvinna ville inte ha med oss att göra.”

Den frågan har för mig ett landskap. Ett gravfält. Ett namn.

Srebrenica.

När taxin körde in i Srebrenica såg jag gravfältet. Vita gravstenar, så långt ögat nådde. På andra sidan låg den gamla batterifabriken.

Taxichauffören körde längre in i byn. Där fanns en affär som var öppen. Vi gick ur bilen och köpte varsin turkisk kaffe. Då började det regna. Inte kraftigt. Mer som ett dis som drog in över platsen.

Gravfältet försvann delvis i regnet, blev suddigare, som om det drog sig tillbaka.

Vi stod kvar på trappan till affären. Taxichauffören och jag. Med kaffet i handen.

“Känner du de dödas själar”, sa han.
Hur de fortfarande finns här, runtom oss.
De kan aldrig få ro.

Vi sa ingenting mer. Vi såg ut över Srebrenica – tysta.

Med detta i kroppen mötte jag Munira Subašić.

Jag mötte henne som journalist.
En journalist som först hade tagit sig till Srebrenica, sett platsen och känt de dödas närvaro.

Munira tog emot mig i Mothers of Srebrenicas lokaler i en förort till Sarajevo.

Hon talade lugnt, sakligt, utan patos. Hon började inte med döden. Hon började med arbetet.

Efter juli 1995 fanns inga svar. Inga myndigheter. Ingen som tog ansvar för de döda.

Kvinnorna samlades själva. De började skriva ner namn. Inte statistik – relationer. Söner. Män. Bröder. Barn.

Kvinnorna byggde databaser. De samlade vittnesmål. De bar sanningen när ingen annan gjorde det.

“Allt har vi gjort själva”, sa hon.

När Munira talade om sin egen förlust gjorde hon det utan att höja rösten. Hon berättade hur hon förlorade sin make och sina söner. Hur endast några benbitar av en av sönerna till slut hittades. Hur kampen för rätten till en grav kunde ta år.

Hon talade inte om hat. Hon sa att hon inte hatade serber. Att hat förstör den som hatar. Att hennes kamp handlade om rättigheter – inte hämnd.

När hon beskrev livet i dagens Srebrenica blev rösten fastare. Kvinnor utan rättigheter. Trakasserier. En lokal maktstruktur som inte skyddar.

Hon talade också om FN. Om de blå hjälmarna. Om skyddet som inte skyddade.

“De stod där när männen sorterades ut”, sa hon.
“De såg vad som hände.”

När Munira talade om omvärlden förändrades tonen. Inte i affekt – utan i skärpa. Hon talade om möten som pågick medan människor fortfarande levde i fångenskap. Om samtal som fortsatte medan män sorterades bort. Om diplomati som hölls vid liv, samtidigt som andra liv släcktes.

Här nämnde hon också den svenska organisationen Kvinna till Kvinna.

Det var då hon sa:

“Vi bad om hjälp. Men de ville inte ha med oss att göra.”

Orden uttalades utan dramatik. Som ett konstaterande.

Men i dem låg en större fråga.

Vem talar egentligen i kvinnors namn i krig?

I västvärlden finns i dag en hel infrastruktur av organisationer, konferenser och projekt om kvinnor, fred och säkerhet. Många av dem gör säkert viktiga saker.

Men ibland uppstår också en märklig distans mellan dem som arbetar med krig – och dem som faktiskt överlever krig.

I Srebrenica organiserade kvinnorna själva arbetet med att identifiera de döda. De bar sanningen när världen ännu inte ville se den.

De väntade på att någon med makt skulle ingripa.
Att någon skulle stoppa det som höll på att ske.

När det inte hände förvandlades tilliten till något annat.

Vrede.

Inför varje 8 mars talar vi i Sverige gärna om solidaritet mellan kvinnor över gränserna.

Men ibland undrar jag hur den solidariteten egentligen ser ut från den andra sidan.

Från en plats där gravstenarna fortfarande står i långa rader över ett fält.

Och där de dödas själar, som taxichauffören sa, ännu inte har fått ro.

Helene Bergman