”Förhoppningen att Metoo skulle bli en massrörelse – en folklig feminism där alla törs tala ut – kom på skam. Det kom aldrig något upprop från städerskorna eller de papperslösa i restaurangbranschen. Att Metoo ens skulle omfatta samhällets mest utsatta kvinnor var från början uteslutet. Systerskapet kunde inte överbrygga inkomstklyftorna,” skriver Martin Aagård i Aftonbladet

För mig har kvinnokampen/feminismen varit en frihetsrörelse, en rättvisekamp.

Jag har likställt den med de svartas frihetskamp i Afrika i slutet av 1900-talet. En kamp där såväl män som kvinnor deltog. Liksom i Sverige där såväl kvinnor som män deltog i kampen för jämställdhet.

I början av 2000-talet tillbringade jag till och med två år i Zimbabwe, där jag också träffade kvinnliga gerillasoldater.

Men när de tidigare förtryckta får makt och frihet händer något. Den nu avlidne despoten Robert Mugabe, var en utmärkt gerillaledare, men en avskydd och hatad president som drog ner sitt folk i misär.

Trots att det kan tyckas långsökt att jämföra tredje vågens feminism i Sverige med Zimbabwes förfall, gör jag det ändå för att få perspektiv på vad som nu händer i Sverige.

För aldrig har det existerat en bättre tid för kvinnor än nu!
Ja det gäller främst vita etniskt födda svenska och västerländska kvinnor.

Den engelska forskaren, författaren och journalisten Joanna Williams utkom i höstas  med boken:
” Behöver vi fortfarande feminismen ?” ( Karneval förlag)

Hon skriver:
” Tack vare den kamp som tidigare generationer feminister utkämpade har kvinnor idag frihet och möjlighet som de förut inte kunde drömma om.”

Hon fortsätter:
”Feminismen har med andra ord varit en unik historisk framgång. Paradoxalt nog är detta ett faktum som sällan framhålls av dagens feminism, vars budskap snarare präglas av hur ömtåliga, svaga, utsatta, förtryckta och maktlösa kvinnor är.”

Svenska kvinnor som på 2000-talet blivit offer, trots generationers kvinnokamp, manifesterades i Metoo uppropet 2017.

I samma veva utkom min intervjubok Förortens Grupp 8. (Beijbom Books)
Åtta djupintervjuer med invandrarkvinnor som i Sverige kämpar mot det hedersförtryck som finns här. Många av dem bedriver den kampen med fara för sitt eget liv och under Säpo-beskydd.

Kontrasten mellan invandrarflickors/kvinnors situation och de svenska elitfeministernas blev slående under Metoo- uppropet.

Dessa elitfeminister som talar om hur de kämpar för mänskliga rättigheter och mot rasism, var totalt ointresserade av hedersförtrycket och ett  patriarkala förtryck i form av religion och kultur som många av invandrarkvinnor lever under.

Neeej, istället förföll Metoo- kvinnorna till offerollen, en roll som generationer av kvinnor ägnat sig åt för att kunna utöva sin osynliga makt.

Hade tidigare generationer av kvinnokämpar använt sig av martyrskapet hade kvinnokampen/feminismen inte kunnat nå de landvinningar den gjort fram till idag.

Tvärtom vi hade troligen fortfarande inte haft kvinnlig rösträtt. Det är bara att se på TV-serien Fröken Friman.

Det var inte några kvinnliga offer eller våp som kämpade för sina medborgeliga rättigheter.

Joanna Williams skriver:
” Offerrollen har blivit lockande idag, vilket entusiasmen bland kvinnor för att gå med i Metoorörelsen visar. Dagens politiska kultur hyllar offret och stärker ständigt makten hos dem som lider. Offret sätts på piedestal, hon är en hjältinna, utan skuld (….)

Tron på skuldfriheten är dock i bästa fall en tom seger. Att vara utan skuld är att ha saknat all förmåga att styra över sitt eget öde.”

Här spelar också, särskilt de etablerade, medierna en stor roll. De excellerade i Metooberättelser och namngav män som anklagades för våldtäkt utan faktakontroll.
Många av dessa män har fått upprättelse, men misstanken finns ändå alltid där – ” ingen rök utan eld.”

Och trenden av att publicera offerstories är fortfarande gångbar.
Feministiska Influencers anger som en merit att de blivit sexuellt trakasserade eller våldtagna. Att vara offer har blivit en feministisk merit. Ibland till och med en lönande affärside.

Förtalsrättegången mellan Cissi Wallin och Fredrik Virtanen kastar strålkastarljuset på en tredje vågens feminism, en kvinnlig solidaritetsrörelse, som helt tappat greppet och gått vilse.

Det enda Metoo – rörelsen ägnat sig åt är outningar av män. Men inga konkreta politiska krav.

Eller som Martin Aagård skriver i Aftonbladet med rubriken:
”Wallins aktivism är ett privilegium för de rika.
Metoo är ingen politisk rörelse i vanlig bemärkelse, inte ens i betydelsen feministisk…
Istället har den fortsatt verka enligt principen att ett ständigt hot om uthängning ska förändra mäns beteende och på så sätt göra livet mer uthärdligt för kvinnor på deras arbetsplatser.”

Martin Aagård ser Cissi Wallins aktivism som en synnerligen exklusiv syssla.
” Vanliga människor har inte råd att betala advokaträkningar på 300 000 kronor. De kan inte ens crowdfunda sina omkostnader eftersom ingen vet vilka de är.”

” Förhoppningen att Metoo skulle bli en massrörelse – en folklig feminism där alla törs tala ut – kom på skam. Det kom aldrig något upprop från städerskorna eller de papperslösa i restaurangbranschen. Att Metoo ens skulle omfatta samhällets mest utsatta kvinnor var från början uteslutet. Systerskapet kunde inte överbrygga inkomstklyftorna,” skriver Martin Aagård.

Nej tredje vågens egoistiska karriärfeminism har med all önskvärd tydlighet via Metoo, visat att pengar och makt korrumperar.
Människor är lika oavsett kön.

Helene Bergman

 

P.S Vill du stötta mig i mitt hittills obetalda journalistiska arbete här på Kärringbloggen? Swisha stor eller liten summa till 123 22 07 975