Här kommer Gunhild, med fornnordisk kraft och ägare till sitt eget liv. 

Detta är Gunhild, som sätter segel när hon vill. Idé Helene Bergman. AI genererad.

 Kerstin känner ni redan. Nu kommer Gunhild. Hon bär havet, vinden och de fornnordiska gudarnas kraft inom sig. Och hon har inga planer på att lämna tillbaka sin frihet.

 

Gunhild är på väg. Hon vet inte alltid vart. Men hon tänker inte stå kvar. Hon har levt länge nog för att veta att trygghet inte är samma sak som frihet. Hon har älskat fel män, fattat dåliga beslut, gått vilse och ibland gjort saker hon ångrat. Hon har varit förälskad. Svartsjuk. Kåt. Förbannad. Det gör ingenting. Gunhild är ingen förebild därför att hon alltid gör rätt.

Hon är en förebild därför att hon äger sitt eget liv.

Hon älskar havet för havet frågar inte efter hennes ålder. Vinden bryr sig inte om hur en kvinna bör uppföra sig. Gunhild tror på kärleken. Hon tror på free love. Inte kärlek utan konsekvenser. Inte kärlek utan smärta. Men kärlek utan ägare.

Ingen människa äger en annan människa.

Inte mannen, kvinnan. Inte kvinnan, mannen. Inte familjen, dottern. Inte samhället eller religionen, kvinnans kropp. Gunhild är gammal nog för att minnas när kvinnor slogs för rätten att bestämma över sina kroppar och sina liv. Hon har inga planer på att lämna tillbaka den rätten.

Gunhild är ingen gudinna. Men hon bär något av de fornnordiska gudarnas kraft – och något av vårt nordiska arv. Havet. Vinden. Resan. Modet att lämna stranden och ge sig ut mot det okända.

De fornnordiska gudarna var inga perfekta förebilder. De älskade, slogs, åtrådde, svek och blev svartsjuka. De var starka och sårbara, mäktiga och felbara.

De var gudomliga – och samtidigt märkvärdigt mänskliga.

Sådan är Gunhild. Hon är ingen historisk vikingakvinna. Hon är en myt för vår tid.

En påminnelse om något som kanske håller på att glömmas bort:

Frihet är inte bara något man får. Frihet är något man tar och använder.

Och när någon frågar Gunhild om hon verkligen tänkt igenom allting, gjort en riskanalys och funderat över vad människor kommer att säga, tittar hon ut mot havet.

– Hur ser vinden ut?

Sedan sätter hon segel.

Här kommer Gunhild

Helene Bergman

För Gunhild Swisha gärna en hundring eller två till  123 220 79 75 

När polisen ringer på mitt i lyckosemestern

Två poliser ringer på dörren en tidig augustimorgon. Utanför fortsätter den svenska lyckosemestern med sol, bad och glittrande hav. Men verkligheten följer sällan semesterplanerna.

Ett glittrande hav utanför Hönö , men… Foto Helene Bergman

 

Den svenska lyckosemestern är ett märkligt fenomen. Den infaller någon gång i juli och upphör först när sista grillen slocknat. Under lyckosemestern ska solen skina. Barnen skratta. Familjen umgås. Segelbåtarna glida in i hamnen.

Och framför allt:

Allt ska dokumenteras och läggas ut på FB och Instagram.

Är det sol åker Sverige till badplatsen. Regnar det åker Sverige till IKEA. Det är egentligen ett mycket effektivt system. Man behöver aldrig undra var svenskarna håller hus. Det räcker att titta ut genom fönstret.

Det var sol igår så jag åkte till Hönö med en väninna. Färjekön var imponerande. Segelbåtarna gled in, motorbåtarna saktade farten på väg in till Hönö hamn när solen började gå ner. 

Selfiekamerorna arbetade övertid. Den svenska lyckosemestern fungerade precis som den skulle. Jag bidrog själv till statistiken och filmade en segelbåt och la ut på Facebook.

På morgonen dagen efter gick jag upp tidigt. Jag satt vid mitt åldriga köksbord och drack mitt kaffe och scrollade på mobilen.

Då ringer det på dörren? Men vi har ju portlås, hann jag tänka, innan jag tittade på klockan. Såg ner på min kimono, den går inte att knäppa. Jag satt stilla några sekunder innan jag reste mig och gick de tre metrarna till dörren. Kikade genom dörrens titthål. Jag ser två uniformerade poliser utanför min dörr. Jävlar! Skulle jag verkligen öppna? De kunde  ju faktiskt inte veta om jag var hemma eller inte. Det är ju sommar!

På tre sekunder gick hjärnan upp i högvarv. Vad har jag skrivit nu? Har någon anmält en satir? Har jag förtalat någon?Har Facebook till slut skickat polisen? Man vet ju aldrig längre. Men nyfikenheten vann. Jag öppnade: 

” Hoppsan,” säger jag. ” Polisen här så tidigt?” Och drar åt kimonon. 

Poliserna ler:

”God morgon. Har du hört något lägenhetsbråk?”

Nej. Det hade jag inte.

” Vi har fått in en anmälan. Det ska vara här i huset.” De fortsätter och går runt och ringer på. Fick inte veta mer. 

När de gått stod jag kvar i hallen och tänkte. På mindre än en minut hade jag hunnit bli misstänkt, åtalad och dömd – utan att ens veta för vad.

Och just då slog mig något helt annat- den svenska lyckosemestern. För den svenska lyckosemestern är egentligen ett normistiskt skådespel. Den kräver samma lyckliga kulisser varje sommar. Sol, bad, segelbåtar, grillkvällar, lyckliga familjer. Och inte att förglömma semesterbilder på Facebook. 

Verkligheten har däremot aldrig läst manus Har inte kollat FB eller Insta. Den ringer plötsligt på dörren en tidig augustimorgon. Den ställer frågor om lägenhetsbråk.

Verkligheten bryr sig inte om semesterplaner. Den bryr sig inte om den svenska lyckosemestern.

Verkligheten bara fortsätter. Och kanske det är därför jag har så svårt för lyckosemestern.

Helene Bergman

som gärna tar emot en hundring eller två på Swish 123 220 79 75 

Kerstin älskar naturen, bara inte hemma hos sig.

Det vilda! Bara inte på min bakgård. foto Helene Bergman

 

Kerstin vill rädda bina, fjärilarna och de vilda blommorna. Men på den egna innergården gäller en annan ordning.

Kerstin tycker om biologisk mångfald. Hon tycker att bina ska räddas. Hon tycker att fjärilarna ska bli fler. Hon blir glad när kommunen anlägger blomsterängar. Hon delar gärna en artikel om hur viktigt det är att låta naturen återvända. Bara inte på Kerstins egen innergård.

Där ska gräset klippas. Kanterna trimmas. Maskrosorna bort. Måsarna bort. Naturen får gärna vara vild. Bara inte här.

För en tid sedan satt ett anslag i trappuppgången. Åtgärder hade vidtagits för att få bort måsarna. Kerstin läste lappen och kände sig lättad. Det skulle hon förstås aldrig säga högt. Högt talar Kerstin om biologisk mångfald. I tysthet är hon glad när någon annan ser till att måsarna försvinner.

Just nu går en liten måsunge omkring på gräsmattan. Den pickar i gräset. Den vet inte om att den blivit ett problem. Den vet inte att den står i vägen för människans föreställning om en välskött innergård.

Så hörs gräsklipparen. Sedan kantklipparen. Sommaren kommer alltid med samma budskap. Allt som växer lite för mycket ska tillbaka till ordningen. Allt som låter lite för mycket ska bort. Allt som lever lite för fritt ska flyttas någon annanstans. Kerstin älskar biologisk mångfald. Bara inte på sin egen bakgård. 

Måsungen fortsätter att picka. Den har fortfarande inte läst anslaget i trappuppgången.

Kerstin Helene Bergman 

Swisha gärna  en hundring eller två till 123 220 79 75

Kerstin på valmöte om utanförskap, drabbades själv

Här kommer bussen! ropade någon. Alla reste sig. Foto Helene Bergman

Kerstin trodde att hon skulle möta politiker. I stället blev hon publik till en välrepeterad skolpjäs med amerikansk valglans, påklistrade leenden och inövat småprat. Kvällen handlade om utanförskap. När Kerstin gick hem kände hon sig verkligen utanför.

Kerstin hade aldrig träffat en partiledare. Hon hade sett dem på TV. Hört dem i radion. Läst om dem i tidningen.

Men att se en partiledare på riktigt – det var ändå något särskilt. Så hon gick till restaurang Potatisen i Masthugget där det skulle vara valmöte och samtal om utanförskap.

Restaurangen var fullsatt och alla hade kommit i god tid. Men partiledaren kom inte i god tid. Alla väntade med spänning och tålamod.  Klockan gick. Ingen partiledare:

– Var är hon? undrade någon. Då hördes en glad röst:

– Där kommer bussen!

Alla reste sig nyfiket.

Långsamt svängde en stor turistbuss in på den smala gatan mellan restauranger, ölkrogar och små butiker.

– Nu kommer Stockholm, tänkte Kerstin.

Bussdörrarna öppnades. Först steg partiledaren av. Sedan ministern. Därefter partisekreteraren. Och sedan ett helt följe av unga medarbetare.

– Vad unga de är, konstaterade den pensionerade damen bredvid Kerstin.

Publiken stod upp och applåderade.

Partiledaren gick runt mellan borden, skakade hand, småpratade och log. Strax bakom henne kom en ung man.

– Vem är du? frågade den pensionerade damen.

– Jag är partisekreteraren, svarade han med ett leende. Han gick också artigt runt borden och hälsade. Det var något högtidligt över alltihop. Den lokala politikern hälsade alla välkomna till kvällens samtal om utanförskap.  Orden var välbekanta; Trygghet, utanförskapsområden, integration. skolans ansvar , alla andras ansvar.

Kerstin lyssnade, hon hade hört det förut. Samma problem, men inga lösningar. När partiledaren sagt sitt var det dags för frågestund. Nu skulle folket få fråga.  Men tiden räckte bara till tre frågor för kampanjbussen hade kommit för sent och det var samtalet som fick betala priset.

Men en  äldre man gav sig inte utan reste sig och tog mikrofonen.  Han berättade att han arbetat många år i Mellanöstern och Afrika. Hans fråga byggde inte på teorier. Den byggde på erfarenhet. Kerstin lutade sig fram.

Nu, tänkte hon. Nu börjar det intressanta. Men då tittade programledaren på klockan:

– Tyvärr, tiden är ute, sa han vänligt och stängde av mikrofonen.

Partiledaren log. Publiken applåderade. Kerstin satt kvar en stund. Hon trodde att politikerna nu skulle slå sig ner bland väljarna – folket.  Att nu skulle det riktiga samtalet börja. Men partifolket  sökte sig till varandra. De bidade små gemytliga grupper av kamratskap.  De pratade med varandra och skrattade åt sina interna skämt.

Samtidigt började göteborgarna ta på sig jackorna. Någon tackade för sig. Någon gick mot spårvagnen. Andra till en ny pub för att prata av sig.

Det var märkligt. För under en stund  fanns det två olika rum i samma restaurang. I det ena stod partifolket. I det andra stod göteborgarna. Det var då Kerstin förstod vad kvällen påminde henne om.

En regisserad skolpjäs. Alla verkade veta exakt var de skulle stå. När de skulle gå fram. När de skulle le. När applåden skulle komma.

Men när något oväntat höll på att hända …

… då tog tiden slut.

På vägen hem läste Kerstin att valturnéns syfte var att möta väljarna och vända de svaga opinionssiffrorna inför valet.

Hon fastnade för ordet möta.

Hon tänkte på mannen som bara hunnit börja berätta innan mikrofonen stängdes av. På partifolket som stod kvar i sina små grupper. På göteborgarna som tog spårvagnen hem.

Kvällens ämne hade varit utanförskap.

Kerstin hade bara inte förstått att det skulle demonstreras så tydligt.

Kerstin Helene Bergman

För allt arbete med Kerstin! Swisha en hundralapp eller två till 123 220 79 75 

 

Kerstin – från topless till Body Exit Program

Nyinköpt BH för 1 450 spänn. Foto . Helene Bergman

 

1968 eldade Kerstin upp BH: n i en soptunna. Sedan gick hon till stranden. Topless. Så enkelt var det. Brösten fick sol. Håret fick blåsa. Grabbarna tittade. Jaha? De fick väl titta. Kerstin var inte rädd för männens blickar. Hon var rädd för att någon annan skulle bestämma. Kroppen var hennes. Punkt. Aldrig mer. Trodde Kerstin.

Sedan gick det femtio år.  Och där stod hon. I en underklädesaffär. Framför en hel vägg med BH:ar  Samma lilla plagg som en gång hade åkt i soptunnan hade tydligen återuppstått. Inte bara återuppstått. Den hade gjort karriär. Nu fanns den i hundratals modeller. Med bygel. Utan bygel. Med spets. Med volang. Med namn som lät som om de kom från en spaweekend.

Och Kerstin stod där och lyssnade på en kvinna som förklarade vikten av rätt BH. För det fanns nämligen en BH-skola.

” BH-skola,”  Kerstin smakade på ordet. Hon som hade gått i kvinnokampens skola. Nu skulle hon gå i BH-skola. Sedan kom beskedet:

”Det blir 1450 kronor.”

För en BH. Med spets. Och liten volang.

”Vill du betala med Swish?”

Kerstin tog upp mobilen. Och någonstans långt därinne hörde hon 68-Kerstin skratta. Inte nog med att hon hade köpt tillbaka BH:n. Hon hade betalat dyrt för den också.  Men det slutade inte där.

Bredvid henne stod en kvinna som berättade att hon hade köpt BH:ar  för över 4000 kronor. Hon hade varit på BH-skolan. Och lärt sig. Hon hade klarat kursen. Och så berättade hon om sin 15-åriga dotter. Dottern hade provat en body. Och blivit lycklig. En body! Kerstin stelnade till. Från korsett till body. Det tog bara drygt hundra år.

För Kerstin hade också haft en body. Hudfärgad. Tajt. Som ett ålskinn. Den hade kostat 800 kronor. Och sådana misstag slänger man inte direkt. Man arkiverar dem. Som bevismaterial.

Att få på sig den var första utmaningen.

Dra. Vrida. Hålla andan. Men det var ingenting mot nästa problem. Att komma ur.

Där stod Kerstin framför spegeln. Hon hade klarat barn. Jobb. Skilsmässor. Kvinnokamp. Ett helt liv. Men nu stod hon besegrad av ett stycke elastan. Ingen dragkedja. Ingen nödutgång. Bara Kerstin och bodyn. Och frågan:

”Hur i helvete får jag av mig den här?”

Det fanns ingen hjälp. Ingen fysioterapeut hade förberett henne. Ingen utskrift. Ingen:

BODY EXIT PROGRAM.

Steg 1.

Få inte panik.

Steg 2.

Försök hitta var kroppen slutar och bodyn börjar.

Steg 3.

Kontrollera dragkedjan.

OBS.

Det finns ingen dragkedja.

Steg 4.

Fundera över hur det kunde gå från 1968 till detta. Vid fortsatta problem:

Ring support. Telefonen är öppen mellan 08.00 och 10.00.

Övrig tid hänvisas till självhjälp och fortsatt coreträning.

Till slut åkte bodyn ut. Kerstin hade en gång kastat BH:n. Nu kastade hon bodyn. En andra frigörelse. Den här gången utan demonstrationståg. Bara en soppåse.

Sedan gick Kerstin till stranden. Samma hav. Samma sol. En annan tid. En gång hade hon kastat tyget. Nu såg hon kvinnor som bar mer tyg. Ibland mycket mer. Hijab. Heltäckande kläder. Olika världar på samma strand.

Kerstin snörpte lätt på munnen. Hon hade kastat BH:n.  Köpt tillbaka BH:n. Fastnat i en body. Tagit sig ur en body. Och fortfarande handlade allt om samma sak.

Kvinnans kropp. Vem bestämmer? Modet? Marknaden? Familjen? Kulturen? Religionen? Blicken utifrån? Eller kvinnan själv?

Och mitt i allt detta hamnade Kerstin på ett seminarium i Almedalen. Ämnet? Kvinnokroppen. Naturligtvis. Lindex och Femina berättade om den nya tiden. Inga retuscherade modeller. Inga omöjliga ideal. Alla kvinnor skulle få vara som de är. Det lät ju bra. Sedan kom Kerstin hem från BH-affären. Med sin BH. 1450 kronor. Spets och liten volang. I påsen låg en röd etikett. Där stod:

”Alla kvinnor är vackra precis som de är.”

Kerstin tittade på etiketten. Sedan på BH:n . Sedan på kvittot. Hon hade alltså betalat 1450 kronor för att få veta att hon var perfekt som hon var. På 61:ans buss träffade Kerstin en kvinnan – 90 år gammal.

De började prata om kläder. Kvinnan ryckte lite på axlarna, där hon satt bekvämt tillbakalutad på en av stolarna i pensionärsavdelningen: 

”Det är inte så viktigt längre. Har man levt i 90 år så…”

Där satt kanske den verkliga revolutionären. Hon som passerat allt. Korsetten. BH:n. Topless. Bodyn. Spetsen. Volangen. Alla som tyckte något om kvinnors kroppar.

Den gamla kvinnan var äntligen fri. Med ena foten i graven.

Det tog bara nittio år.

Kerstin Helene Bergman 

Foto: Helene Bergman

Kerstin har nu alltså köpt tillbaka BH:n hon eldade upp 1968.

Pris: 1450 kronor. Det blev en dyr frigörelse.

Så gärna ett litet bidrag, Swisha 123 220 79 75