”Judehora” på Götaplatsen – och Sverige väljer att titta bort

”Judehora” på Götaplatsen – och Sverige väljer att titta bort. Polisen knackar dörr för att visa handlingskraft. Samtidigt kan kvinnor i Göteborg misshandlas, hotas och kallas ”judehora” på öppen gata — utan att en enda myndighet lyfter ett finger. Hatbrottet är dokumenterat. Förövaren är utpekad. Ändå läggs allt ner innan någon ens försöker utreda. Det här är Sverige 2025: ett land som pratar trygghet, men lämnar sina medborgare åt hatet.

I går skrev jag krönikan ”Var fanns polisen när vi kvinnor behövde dem?? 🙉”
Dagens berättelse är ett brutalt svar på just den frågan.

Alla läser. Få stödjer.

Vill du ha Kärringbloggen kvar – bidra.
Swisha: 123 220 79 75

Läsarberättelse: ”Jag vägrar vara rädd i min egen stad”

Berättat av en kvinna född 1944. Publicerat med hennes uttryckliga tillstånd.
Jag väljer medvetet att inte publicera hennes namn, även om hon själv tackat ja. Av egen erfarenhet vet jag hur utsatt man kan bli när ens namn hamnar offentligt i frågor som rör antisemitism, hatbrott och gatuhot. Min uppgift som journalist är inte bara att berätta — utan också att skydda.

”Den 13 juli i år – en vacker sommardag…”

Den 13 juli i år, en varm sommardag, satt jag på en parkbänk vid Götaplatsen och åt lunch. Jag hade placerat mig så långt från den propalestinska demonstrationen som möjligt. Jag såg att de snart skulle börja röra sig ner mot Avenyn, så jag reste mig för att promenera mot hamnen.

I ögonvrån såg jag två män komma emot mig. Den ena viftade med en palestinaflagga. När jag vände mig om skrek han:

”Alla hatar judar! Hela världen hatar judar!”

Han kom allt närmare mitt ansikte. Blicken var kall, hatisk.
Plötsligt vrålade han:

”Judehora! Judehora!”

Jag blev inte rädd. Instinktivt försvarade jag mig och försökte vifta bort honom med den tomma papperspåsen jag höll i handen.

Då small det till.

Han slog mig i ansiktet – hårt. Det sved ordentligt.

En förbipasserande hade sett vad som hände och uppmärksammat poliserna som fanns kvar i närheten. Jag såg mannen gå efter sina kompisar som var på väg mot Avenyn. Jag pekade ut honom och ville följa efter. Men polisen hindrade mig och sa:

”Det blir ett jävla liv…”

Jag gjorde en polisanmälan på plats: hatbrott och misshandel.

Dagen därpå sökte jag läkare som dokumenterade skadorna: rodnad, svullnad och värk i vänster käkvinkel.

Åklagaren lade ned ärendet utan ens en förundersökning.

Jag är övertygad om att många liknande hatbrott bara försvinner i statistiken.

Men jag vägrar vara rädd.
Jag fortsätter njuta av min stad när jag vill och var jag vill.

Och jag bär min Davidsstjärna synligt – med stolthet.
Fast jag inte ens är judinna.

Efterord – av Helene Bergman

Det här är ännu ett vittnesmål som visar hur Sverige glider bort från verklighetens trygghet och in i en slags administrativ skendramatik. Polisen knackar dörr, fyller värdegrundskvoter och uppmanar kvinnor att ”känna sig trygga” – samtidigt som äldre kvinnor i Göteborg utsätts för hat, våld och antisemitiska skrik på öppen gata.

Och när de väl anmäler?
Då läggs ärendena ner utan ens en förundersökning.

Det är inte trygghet.
Det är inte rättssäkerhet.
Det är en stat som abdikerat.

Jag publicerar denna berättelse för att den visar vad många av oss redan vet:
Det som hotar vår demokrati är inte bristen på dörrknackning — utan bristen på mod.

Mod att agera.
Mod att skydda.
Mod att se det som händer.

Den här kvinnan, född 1944, vågade stå kvar.
Det minsta vi kan kräva är att staten gör detsamma.

Helene Bergman