Yttrandefriheten under attack i Förtalsrättegången

 

KRÖNIKA

 

Förtalsmål TR B 12803-18. 

Tilltalad: Ann-Sofie Hermansson.

Målsägande 1: Fatima Doubakil

Målsägande 2: Maimuna Abdullahi

27 och 28 januari 2020 i Göteborgs Tingsrätt, sal 29.

 

I min mage känner jag iskylan. Det är en kyla av skräck – inte av rädsla. Jag sitter i sal 29 på Göteborgs Tingsrätt och lyssnar på förtalsrättegången mot Soffan. Hon är åtalad för att hon skrivit olika böjningar av ordet extrem, typ extremister och extrema åsikter,  i ett antal personliga blogginlägg. Inläggen handlar om Fatima Doubakil och Maimuna Abbdullahi som stoppades som debattörer efter visningen av filmen Burka Songs 2.0  i Göteborg 2018.

Det tar några minuter innan min kropps försvarssignal når upp till hjärnan:

”Vad är det som händer här och nu?”

Det är ett slags uppvaknande. 

Samtidigt får jag flashbacks av den skräck jag som journalist upplevde i censurens Zimbabwe under diktatorn Mugabe. 

Detta att inte våga säga, tycka och skriva vad jag ville. Att vara övervakad av den hemliga polisen och ha telefonen avlyssnad. Att varnas för att prata med okända människor. 

Samma sak upplevde jag i Erdogans Turkiet. 

Under långa tider har jag bott i båda länderna. Länder där journalister fängslas för att de använt sin yttrandefrihet.  

Vittring

Den iskyla/ skräck jag känner i denna rättssal betyder att jag fått vittring på något som inte bara hotar mig som journalist i det demokratiska Sverige med en unikt vidsträckt yttrandefrihet. Det hotar Soffan och alla oss andra som använder vår yttrandefrihet.  

Men det är först på den första rättegångens eftermiddag som iskylan griper tag i mig. 

Rättegången börjar lugnt  denna regniga och gråa vintermåndag i Göteborg.  

Utanför sal 29 är det en lång kö. Vakterna delar ut platsbiljetter så länge de räcker. Hälften av de som vill komma in får vända om. 

Som en av de sista får jag en biljett. När dörren öppnas sitter redan rättens ordförande, på ett podium omgiven av sin bisittare och tre äldre nämndemän, en kvinna och två män. 

På höger sida i salen finns Soffan omgiven av advokat Allan Stutzinsky och Sofie Löwenmark. På motsatta sidan sitter Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi, de är omgivna av juristerna Silas Alibi och Joakim Lundqvist, med några års yrkeserfarenhet sedan de tog sina juridiska examina. De driver Folkets Juristbyrå. 

Helt naturligt sätter sig kontrahenternas supporters på samma sida som målsägarna och den åtalade.

Till vänster på åskådarplats i salen de unga, de som många gånger kallar sig rasifierade. En stor del av dem bär hijab. 

På höger sida sitter vi, äldre, några gråhåriga etniska svenskar. 

Domaren kallar oss ”två lag” lite skämtsamt. Men den här rättegången ska visa sig vara allt annat en skämtsam. 

Politisk rättegång

Som journalist har jag bevittnat ett antal rättegångar, men aldrig en stämningsansökan om enskilt åtal.

Först polisanmälde Fatima och Maimuna Soffan. Men såväl polisen som åklagaren la ner fallet. 

Då stämde de båda kvinnorna Soffan i ett enskilt åtal. 

Rättens ordförande säger att det är en brottsmålsrättegång. 

Det upprepar han några gånger. 

Rättegången kommer dock att utveckla sig till en politisk rättegång. 

Det är inte gärningen som kommer att diskuteras utan åsikterna. Vem som har rätt att ha en åsikt och i så fall vilken åsikt. Den kommer att handla om vilka som utnyttjar demokratin för sina egna syften, men inte tillåter andra samma sak.

Den kommer att handla om vilka som är offer och vilka som är förövarna. Den kommer att handla om huruvida  Sverige är en rasistisk apartheidstad som instiftar särskilda terrorlagar för muslimer eller inte.  

Det börjar förvånansvärt bra för Soffan. 

Efter det att Silas Alibi idkat högläsning ur Soffans alla blogginlägg, det tar några timmar, framstår Soffan som en hjälte. Hon skriver bra, skarpt, tydligt och klart. De olika böjningarna av ordet extrem framstår som naturliga satta sitt sammanhang. 

Efter en försenad lunchpaus förhörs Fatima och Maimuna. 

BaaderMeinhofligan

Det är då jag börjar förstå vad det här handlar om. Kommer ihåg mitt 70-tal med BaaderMeinhofligan och Ulrike Meinhof. Deras aktioner och terrorhandlingar.  

Vi som var unga då i opposition mot det etablerade samhället. Då kvinnorörelsens fick fart och kraft.

Engagemanget att se de förtryckta och att utse sig själv som aktivist och offer på samma gång för att på så sätt kunna förändra samhället. 

Att med andra medel och metoder än det majoritetssamhället stipulerar skapa förändring för de förtryckta. 

Kvinnorörelsen lyckades, BaaderMeinhof ligan misslyckades. Ulrike Meinhof, som lämnat bort sina barn för att uppfostras i den rätta andan,  dog i fängelset.

Såväl Fatima som Maimuna säger sig vara feminister.  

När jag hör Fatima Doubakalis bakgrundshistoria förstår jag varför hon blivit extrem aktivist. 

Attacken mot World Trade Center

Hennes uppvaknande skedde då hon var i USA under attacken mot World Trade Center 2001. Efter det blev kriget mot terrorismen västvärldens viktigaste fråga.

Fatima upplevde hur muslimer i USA pekades ut och enligt henne själv, deras rättssäkerhet snabbt minskades. 

Enligt Fatima så är att vara muslim idag samma sak som att du eller dina närmaste lever med en ständig risk att bli utsatta för hatbrott eller politiska åtgärder som minskar dina medborgeliga och mänskliga rättigheter. 

Fatima tog med sig sina erfarenheter till Sverige och likställer alltså Sverige med USA. 

Hon startade MMRK, Muslimska Mänskliga Rättighetskommittèn. 

MMRK har bara fyra, fem medlemmar och har nära samröre med den brittiska CageUK.

Som Magnus Sandelin, Stiftelsen Doku och som också var en av de fyra expertvittnena under rättegången skriver:

”Man ska förstå varför MMRK:s engagemang för rättssäkerhet för muslimer i praktiken ofta innebär försvar för islamistiska terrorister och även samarbete med den hårt kritiserade brittiska organisationen Cage.”

Såväl Fatima som Maimuna framställer sig under rättegången som offer och som Fatima påstår aldrig själva skulle kalla någon för islamofob.

Ärkeislamofober

Men som  Sakine Madon skriver i anslutning till rättegången i  Upsala Nya Tidning. 

”Med tanke på vad Doubakil och Maimuna Abdullahi själva kallar folk är det svårt att tro att de kan vara så ömhudade.

När jag exempelvis i positiva ordalag recenserade tidigare S-toppen Nalin Pekguls bok ”Jag är ju svensk” (Recito förlag) anklagade Doubakil och Abdullahi mig för ”rasistiska” problemformuleringar (Expressen, 6/10 2014). Pekguls namn verkade få dem att se rött.

Ett samtal i anslutning till att ”Burka Songs 2.0” har letts av Aftab Sakineh Soltani som har kallat mig, Amineh Kakabaveh och Sara Mohammed för att vara ”ärkeislamofober”. Det vi har gemensamt är engagemanget mot hedersförtryck.”

Under den andra dagen av rättegången hade Soffan kallat fyra expertvittnen. 

Nämligen Johan Lundberg, docent i litteraturvetenskap och författare till boken Ljusets fiende, Magnus Sandelin, journalist och ansvarig utgivare för stiftelsen Doku, Magnus Ranstorp, terrorforskare vid Försvarshögskolan och Eli Göndör, doktor i religionshistoria och redaktör för Antologin, Muslimer i Sverige.

Samstämmigt och mycket sakkunnigt förklarade de att den retorik och propaganda som MMRK det vill säga Fatima och Maimuna bedriver syftar till att skapa kaos i det svenska samhället. Det sker genom att kollektivisera alla muslimer som offer, att skapa ett myndighetsförakt för polisen och Säpo. Dessutom ser de till att motarbeta alla förslag till antiterroristlagar genom att påstå att det är apartheidlagar som riktar sig mot muslimer. 

Konsekvenser

Som Magnus Ranstorp påpekade:

”Det är inte förbjudet i Sverige att bedriva politisk propaganda. Men det får konsekvenser.” 

Att notera är att målsägandesidan inte hade kallat några expertvittnen, varken akademiker eller professorer som kunde verifiera deras utsagor.  

Allan Stuzensky, Soffans advokat gav i sin slutplädering ord för det jag upplevt under de två rättegångsdagarna i Göteborgs Tingsrätt. 

Att vad jag bevittnat var just en politisk rättegång.

Allan Stuzensky sa medan han vände sig mot tingsrätten: 

”Domstolen har blivit en arena för en politisk diskussion där åsikter och inte gärningar diskuterats.” 

Han menade också att inte ens domstolen kommer att gå fri från den propaganda MMRK bedriver mot Myndighets Sverige oavsett utgång. 

Dom meddelas 11 februari klockan 11.00.

 

Kärringbloggen är gratis att läsa, men kostar att skriva och att producera.

Därför är Kärringbloggen beroende av frivilliga gåvor. Och en gåva är en gåva. 

Swisha valfritt belopp till 123 22 079 75.

Stort tack! 

Helene Bergman 

Politisk rättegång mot Ann-Sofie, Soffan, Hermansson

Kommer just hem efter att under två dagar lyssnat på förtalsrättegången mot tidigare s- kommunalrådet i Göteborg, Ann-Sofie Hermansson.

Den första politiska rättegången som hållits i Sverige enligt Soffans advokat, Allan Stutzinsky:

”Denna rättegång är rent politisk. Har aldrig tidigare varit med om något liknande i Sverige. Domstolen har blivit en arena för en politisk diskussion. Det har handlat om åsikter och inte det som en domstol ska ägna sig – gärningar. Vi är ute på en farlig väg bort från demokratin, sa advokat Stutzinsky och avslutade sin plädering med att säga:

”Skillnaden mot en politisk rättegång i en demokrati är att vi inte vet utgången. I en diktatur är också en politisk rättegång given.”

Dom faller 11 februari klockan 11.

Jag tänker nu använda de närmaste dagarna till att sammanfatta två dagars rättegång för att sedan publicera artikeln här på Kärringbloggen.

Helene Bergman

 

Krigets första offer är sanningen!

Krigets första offer är sanningen. Propagandakriget mellan demokratin och extremismen är i full gång.

Det handlar bland annat om vår yttrandefrihet, en av grundpelarna i vårt demokratiska samhälle.

Kommer att följa rättegången mellan tidigare S-kommunalrådet Ann- Sofie, Soffan, Hermansson och Fatima Doubakil/Maumuna Abdullahi, MMRK, Muslimska Rättighetskommittén.

Rättegången börjar i morgon, måndag klockan nio och håller på under två dagar. Platsen är Göteborgs Tingsrätt.

Kommer att rapportera här på Kärringbloggen.

Åtalet mot Ann-Sofie, Soffan,Hermansson hotar den svenska demokratin.

Förtalsrättegången mot Ann-Sofie Hermansson som hålls på måndag  i Göteborgs Tingsrätt berör oss alla. Rättegången ska inte ses som om den bara gäller Soffan personligen och Göteborg lokalt. Nej den är ett exempel på hur de intoleranta utnyttjar det toleranta demokratiska samhällets rättsystem.

Den berör alla oss som värnar yttrandefriheten och vill ha kvar vår svenska demokrati intakt. 

Som folkvald s-politiker stod det dåvarande kommunalrådet i Göteborg, Ann- Sofie, Soffan, Hermansson upp mot extremismen 2018. En extremism som bryter mot Göteborgs Stads värdegrund och mot det som är en av grundpelarna för det demokratiska samhället. 

Nu har Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi väckt enskilt åtal om grovt förtal mot Soffan.De två kvinnorna anser att motivet för brottet har varit att kränka dem på grund av deras trosbekännelse. 

” Förtalsrättegången mot Ann- Sofie Hermansson är ett försök att skapa frizoner där islamistiska aktivister kan verka utan eller med så lite inblandning från samhället i övrigt som möjligt. Rättegången är ett vapen för att tysta meningsmotståndare,” skriver forskaren Magnus Norell i GP. 

På våren 2018 ställdes evenemanget  ”Burka Songs 2.0 – Film och samtal” in av Stadsledningskontorets Mänskliga Rättighetsavdelning i Göteborg. Som kommunalråd välkomnade Ann-Sofie Hermansson det beslutet. 

Hon skrev också följande i ett av sina blogginlägg: 

”Problemet var inte filmen som sådan. Den har visats på flera håll och kommer fortsatt att visas. Problemet var i stället samtalet. Det skulle ensidigt domineras av extrema röster, båda representerades av Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén (MMRK), som i andra sammanhang bjudit in och försvarat terrorister. Upplägget riskerade helt uppenbart att strida mot Göteborgs Stads värdegrund.” skriver Soffan och fortsätter:

”För detta fick jag hård kritik. Mina kritiker hävdade att jag inte alls ska sätta några gränser mot extremismen. Jag blev kallad ”kulturfiende”, ”rasist” och ”islamofob”. Samtliga kritiker har också valt att blunda för hur MMRK faktiskt jobbar. 

Terrorister

DN skrev följande i en kort summering: 

”MMRK är en organisation som försvarar muslimers rättigheter – och som även anklagas för att försvara terrorister. 2010 bjöd MMRK in den terrordömde imamen Ali Berzengi som talare. Även Munir Awad som strax därpå skulle gripas och dömas till tolv års fängelse för att ha planerat ett attentat mot Jyllandspostens redaktion i Köpenhamn, bjöds in till samma seminarium.”

Soffan skriver vidare:

”Detta är bara kärnan i en bredare bild. Vad som blir påtagligt, även i annan mötesverksamhet och debattinlägg, är att det påstådda försvaret av rättigheter regelbundet går över i ett aktivt försvar av terrorister och deras agerande. I min värld är en svensk IS-krigare inte i något avseende bättre än, för att använda en historisk parallell, en svensk SS – frivillig. Det är rakt avskyvärt i båda fallen,” skriver Soffan på sin blogg 30 mars 2018.

Hon menar att hennes kritiker istället för att ta reda på vad MMRK står för angriper henne som  svensk folkvald politiker. 

Ann-Sofie Hermansson avsattes ett år senare 2019 som kommunalråd av en extrainsatt s-kongress. 

Doubakil och Abdullahi polisanmälde först Soffan för förtal. Men såväl polisen som åklagen la ner ärendet utan vidare åtgärd. Då gick Doubakil och Abdullahi vidare med en stämningsansökan.

Via Folkets Juristbyrå och ombudet jur.kand. Silas Alibi Quezada yrkar Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi att Soffan fälls i första hand för grovt förtal, i andra hand för förtal, i enlighet med 5 kap 1 och 2 paragraferna: 

”Motivet för brottet har bland annat varit att kränka målsägandena på grund av deras trosbekännelse.”

Gärningsbeskrivningen lyder såsom följande: 

” Ann – Sofie Hermansson  har på sin blogg vid ett flertal tillfällen spridit uppgifter om att Fatima Doubakali och Maimuna Abdullahi, hädanefter målsägandena, är extrema röster, extremister, att de försvarar terrorister och att de avfärdat anti- terrorinsatser mot bland annat IS-krigare, favoritextremister, samt icke-demokrater. Ann – Sofie Hermansson har även spridit uppgifter där hon jämfört målsägandena med fascister och nazister.” 

Därefter följer ett antal datum på blogginlägg som det dåvarande kommunalrådet Ann-Sofie Hermansson gjort.

Juridiskt krig

Forskaren Magnus Norell menar att motivet till stämningsansökan helt enkelt är att störa:

” Och om möjligt hindra en debatt och diskussion om i det här fallet islamism, något som Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi företräder helt öppet.” 

Magnus Norell fortsätter: 

” Syftet är alltså inte i första hand att vinna, utan att visa på vilket pris ( personligt och samhälleligt) som kan bli resultatet av att gå emot dessa aktivister.(..) Även om man förlorat själva rättegången har budskapet gått fram ; att kritik eller bara misshagliga åsikter kan straffa sig.” 

Magnus Norell tycker att det är intressant att det är första gången  som begreppet ”Lawfare” ( krig med juridiska medel ) används i Sverige:

”Det är ett sätt att påverka och om möjligt hindra diskussioner och debatter att äga rum.” 

Det handlar alltså om vår yttrandefrihet, en av grundpelare i det demokratiska samhället. Rättegången mot Soffan ska alltså inte bara uppfattas som lokal och personlig. Nej den är återigen ett exempel på hur de intoleranta utnyttjar det toleranta och demokratiska samhällets rättsystem.

Helene Bergman 

 

Var det här en viktig artikel? En artikel som gav dig ny kunskap? Som gjorde dig upprörd? 

Swisha valfritt belopp till 123 22 079 75.

Kärringbloggen är gratis att läsa men kostar att tekniskt producera, att researcha och att skriva.

Därför är Kärringbloggen beroende av frivilliga gåvor. Och en gåva är inte att betrakta som något annat än en gåva.

  

#Metoo har avslöjat feminismens mörka sidor

”Förhoppningen att Metoo skulle bli en massrörelse – en folklig feminism där alla törs tala ut – kom på skam. Det kom aldrig något upprop från städerskorna eller de papperslösa i restaurangbranschen. Att Metoo ens skulle omfatta samhällets mest utsatta kvinnor var från början uteslutet. Systerskapet kunde inte överbrygga inkomstklyftorna,” skriver Martin Aagård i Aftonbladet

För mig har kvinnokampen/feminismen varit en frihetsrörelse, en rättvisekamp.

Jag har likställt den med de svartas frihetskamp i Afrika i slutet av 1900-talet. En kamp där såväl män som kvinnor deltog. Liksom i Sverige där såväl kvinnor som män deltog i kampen för jämställdhet.

I början av 2000-talet tillbringade jag till och med två år i Zimbabwe, där jag också träffade kvinnliga gerillasoldater.

Men när de tidigare förtryckta får makt och frihet händer något. Den nu avlidne despoten Robert Mugabe, var en utmärkt gerillaledare, men en avskydd och hatad president som drog ner sitt folk i misär.

Trots att det kan tyckas långsökt att jämföra tredje vågens feminism i Sverige med Zimbabwes förfall, gör jag det ändå för att få perspektiv på vad som nu händer i Sverige.

För aldrig har det existerat en bättre tid för kvinnor än nu!
Ja det gäller främst vita etniskt födda svenska och västerländska kvinnor.

Den engelska forskaren, författaren och journalisten Joanna Williams utkom i höstas  med boken:
” Behöver vi fortfarande feminismen ?” ( Karneval förlag)

Hon skriver:
” Tack vare den kamp som tidigare generationer feminister utkämpade har kvinnor idag frihet och möjlighet som de förut inte kunde drömma om.”

Hon fortsätter:
”Feminismen har med andra ord varit en unik historisk framgång. Paradoxalt nog är detta ett faktum som sällan framhålls av dagens feminism, vars budskap snarare präglas av hur ömtåliga, svaga, utsatta, förtryckta och maktlösa kvinnor är.”

Svenska kvinnor som på 2000-talet blivit offer, trots generationers kvinnokamp, manifesterades i Metoo uppropet 2017.

I samma veva utkom min intervjubok Förortens Grupp 8. (Beijbom Books)
Åtta djupintervjuer med invandrarkvinnor som i Sverige kämpar mot det hedersförtryck som finns här. Många av dem bedriver den kampen med fara för sitt eget liv och under Säpo-beskydd.

Kontrasten mellan invandrarflickors/kvinnors situation och de svenska elitfeministernas blev slående under Metoo- uppropet.

Dessa elitfeminister som talar om hur de kämpar för mänskliga rättigheter och mot rasism, var totalt ointresserade av hedersförtrycket och ett  patriarkala förtryck i form av religion och kultur som många av invandrarkvinnor lever under.

Neeej, istället förföll Metoo- kvinnorna till offerollen, en roll som generationer av kvinnor ägnat sig åt för att kunna utöva sin osynliga makt.

Hade tidigare generationer av kvinnokämpar använt sig av martyrskapet hade kvinnokampen/feminismen inte kunnat nå de landvinningar den gjort fram till idag.

Tvärtom vi hade troligen fortfarande inte haft kvinnlig rösträtt. Det är bara att se på TV-serien Fröken Friman.

Det var inte några kvinnliga offer eller våp som kämpade för sina medborgeliga rättigheter.

Joanna Williams skriver:
” Offerrollen har blivit lockande idag, vilket entusiasmen bland kvinnor för att gå med i Metoorörelsen visar. Dagens politiska kultur hyllar offret och stärker ständigt makten hos dem som lider. Offret sätts på piedestal, hon är en hjältinna, utan skuld (….)

Tron på skuldfriheten är dock i bästa fall en tom seger. Att vara utan skuld är att ha saknat all förmåga att styra över sitt eget öde.”

Här spelar också, särskilt de etablerade, medierna en stor roll. De excellerade i Metooberättelser och namngav män som anklagades för våldtäkt utan faktakontroll.
Många av dessa män har fått upprättelse, men misstanken finns ändå alltid där – ” ingen rök utan eld.”

Och trenden av att publicera offerstories är fortfarande gångbar.
Feministiska Influencers anger som en merit att de blivit sexuellt trakasserade eller våldtagna. Att vara offer har blivit en feministisk merit. Ibland till och med en lönande affärside.

Förtalsrättegången mellan Cissi Wallin och Fredrik Virtanen kastar strålkastarljuset på en tredje vågens feminism, en kvinnlig solidaritetsrörelse, som helt tappat greppet och gått vilse.

Det enda Metoo – rörelsen ägnat sig åt är outningar av män. Men inga konkreta politiska krav.

Eller som Martin Aagård skriver i Aftonbladet med rubriken:
”Wallins aktivism är ett privilegium för de rika.
Metoo är ingen politisk rörelse i vanlig bemärkelse, inte ens i betydelsen feministisk…
Istället har den fortsatt verka enligt principen att ett ständigt hot om uthängning ska förändra mäns beteende och på så sätt göra livet mer uthärdligt för kvinnor på deras arbetsplatser.”

Martin Aagård ser Cissi Wallins aktivism som en synnerligen exklusiv syssla.
” Vanliga människor har inte råd att betala advokaträkningar på 300 000 kronor. De kan inte ens crowdfunda sina omkostnader eftersom ingen vet vilka de är.”

” Förhoppningen att Metoo skulle bli en massrörelse – en folklig feminism där alla törs tala ut – kom på skam. Det kom aldrig något upprop från städerskorna eller de papperslösa i restaurangbranschen. Att Metoo ens skulle omfatta samhällets mest utsatta kvinnor var från början uteslutet. Systerskapet kunde inte överbrygga inkomstklyftorna,” skriver Martin Aagård.

Nej tredje vågens egoistiska karriärfeminism har med all önskvärd tydlighet via Metoo, visat att pengar och makt korrumperar.
Människor är lika oavsett kön.

Helene Bergman

 

P.S Vill du stötta mig i mitt hittills obetalda journalistiska arbete här på Kärringbloggen? Swisha stor eller liten summa till 123 22 07 975

Debatt: När den feministiska regeringen skyller på digitala medier och vill inskränka våra grundläggande demokratiska rättigheter bör vi bli mycket vaksamma

Debattartikel på stoppagrundlagsandringen.com.

En regering är inte god. En regering vill ha makt.

När nu regeringen vill hindra oss medborgare från insyn i rättsystemet digitalt, är det första steget på en vandring mot en odemokratisk maktutövning.

Läs hela artikeln här.

DN Debatt: ”Fallet Assange ett hot mot den svenska rättsstaten”

Publicerad 2012-08-19

Jagad man. Det svenska rättsväsendets behandling av Julian Assange kan närmast liknas vid trakasserier. Samtidigt har mediernas bevakning varit partisk till förmån för det politiska etablissemanget. Nu har JO avslagit vår anmälan av åklagare Marianne Ny, skriver journalisterna Helene Bergman och Anders Carlgren.

Vi har därför anmält åklagaren Marianne Ny till Justitieombudsmannen, JO, på grund av hennes hantering av ärendet. Men JO Hans Gunnar Axberger avskrev, märkligt nog, saken dagen efter att Assange beviljats asyl, med hänvisning till den pågående rättsliga prövningen.

Sakläget är mycket enkelt. Julian Assange hade sex med två kvinnor vid skilda tillfällen under sin vistelse här i landet. De båda kvinnorna sökte upp en kvinnlig polisinspektör, som var bekant med en av de båda, med avsikt att förmå Assange att genomgå ett hiv-test. Men då våldtäkt faller under allmänt åtal upprättade polisinspektören i stället en anmälan. Ingen av de båda kvinnorna hade helt säkert någon aning om vilka proportioner besöket hos poliskvinnan skulle få.

En åklagare beslöt begära Assange häktad i hans utevaro, trots att han fanns kvar i landet. Dagen därpå fann en annan åklagare att det inte fanns någon grund för påståendena och lade ner saken.

Den 30 augusti 2010 förhördes Assange, som förnekade brott. Dagen därpå vände sig advokat Claes Borgström, som själv hade erbjudit sig att vara målsägarbiträde för de båda kvinnorna, till sin gamla väninna, åklagaren Marianne Ny, som i sin tur beslöt att öppna fallet på nytt.

Julian Assange stannade kvar i Sverige för att vara tillgänglig för förhör under hela fem veckor, fram till den 27 september, då han lämnade landet efter att ha fått lov av åklagarmyndigheten. I det läget utfärdade Marianne Ny en europeisk arresteringsorder. Åtskilliga gånger har Assange därefter erbjudit sig att bli förhörd i London eller via videolänk. Något som åklagaren, märkligt nog, kategoriskt avvisat trots att så skett i andra fall.

Vi är, liksom Julian Assanges internationelle advokat, den berömde spanjoren Baltasar Garzón, djupt oroade över den brist på garanterad säkerhet och transparens samt på vilka juridiska grunder åtgärder har vidtagits mot Julian Assange. De trakasserier han har utsatts för har medfört att hans fysiska och mentala hälsa har lidit svår skada.

Hoten mot hans person försvåras ytterligare av det komplicerade agerande som Marianne Ny, som representant för svenska staten, har åsamkat honom.

Detta har inneburit att Julian Assanges grundläggande fri- och rättigheter enligt Förenta nationerna samt hans mänskliga rättigheter enligt Europakonventionen har försatts ur spel.

När människor söker politisk asyl brukar det handla om att söka skydd undan någon skurkstat och i detta fall framstår den påstådda rättsstaten Sverige just som en sådan skurkstat. Det räcker gott med att hänvisa till fallen Thomas Quick/Sture Bergwall eller Catrine da Costa för att finna fullständigt förödande jämförelser.

Vi två journalister, med många decenniers erfarenhet av press, radio och tv både i Sverige och utomlands, finner med ökande förskräckelse hur okritisk och partisk till förmån för det politiska etablissemanget journalistiken i fallet Assange är.

Allt tycks gå ut på att till varje pris få Assange överlämnad hit till riket, i stället för att kritiskt granska åklagaren Marianne Nys agerande i skön förening med sin vän advokat Claes Borgström. Åklagare Ny har till exempel i en trängre krets sagt att ”även om jag har fel, ändrar jag mig inte”.

I den häktningspromemoria från 2010 på över hundra sidor som finns tillgänglig på nätet för alla och envar, framgår tydligt att de båda kvinnorna själva sökte kontakt med Assange.

Den läckta häktningspromemorian blev till en juridisk bomb, som i dag är bortglömd och begravd i alla turer kring rättsprocessen i London, flykten till Ecuadors ambassad och frågan om hur Assange eventuellt ska kunna ta sig därifrån undan det svenska, numera så prestigefyllda, rättsmaskineriet.

Fallet Julian Assange har synliggjort den statsfeminism med tillhörande propaganda­maskineri som för närvarande gäller här i landet. Det är ett maskineri där manshatande radikalfeminister utan historisk förankring, samverkar med journalister som inte begriper journalistikens kritiska uppgift och medlemmar av rättsväsendet som gör karriär på numera lagstadgad jämställdhet.

Ett maskineri som ser vanliga svenska män som potentiella våldtäktsmän och som redan dömt Julian Assange för sexbrott, innan någon rättegång ägt rum. På så sätt har mannen med status som rockstjärna förvandlats till en av världens mest jagade män.

Den fria feminismen kidnappades i slutet på 1980-talet, avväpnades och döptes om till jämställdhet och införlivades i maktapparaten. Jämställdhet upphöjdes till statlig norm och ideologi och blev en karriärstege inte minst inom politiken, byråkratin och rättsväsendet.

Många av urfeministerna försvann till universiteten och blev elitfeminister och gjorde kampen till vetenskap. Könet blev genus och måltavlan var inte längre statsapparaten utan svängde över mot männen som kön och sexuella varelser. Den rådande totalitära könsideologin anammades också av många traditionella medier som går statens ärenden.

På en annan kant, i framför allt kvällspressen, säljer sex som aldrig förr på ett sätt som förvandlat begreppet cynism till ett ”understatement”. Fallet Assange kittlar journalister till en sällsynt skådad ensidighet som förför läsare, lyssnare och tittare. Därtill kan moralistiska ledarskribenter över hela landet hojta om rättvisa för de förnedrade kvinnorna, utan minsta eftertanke på vad som egentligen hände de där dagarna i augusti 2010 mellan Julian Assange och de två kvinnorna.

Hur fallet avslutas kan mycket väl bli avgörande för om Sverige även i fortsättningen ska kunna kalla sig för en rättsstat, där medborgerliga rättigheter inte kränks och där Europakonventionen om mänskliga rättigheter är värd mer än bläcket den är skriven med.

Helene Bergman, journalist

Anders Carlgren, journalist

Feministerna i Assange-härvan gör våld på feminismen

Artikel i NewsVoice, publicerad 2019-04-12.

Fallet Julian Assange sätter fingret på den svenska statsfeminismen. På 70-talet tog feministerna ansvar för sin sexuella frihet. Dagens feminister har lämnat över ansvaret till staten.

Läs hela artikeln här.

Diskussion om Hedersvåld och Tystnad på Stadsbiblioteket

Många intresserade kom och lyssnade på Hedersvåld och Tystnad. Ett samtal om bland annat hur media hanterar frågan. I panelen Soleyman Ghasimiani och jag Helene Bergman. Jag berättade också om min bok Förortens Grupp 8. På den stora bilden Zeliah Dagli.

Arrangörer Svenska Pen:s Göteborgsavdelning och Stadsbiblioteket med stöd från Göteborg stad kultur.

Foto: Jördis Donobauer

Boken Förortens Grupp 8 Nominerad till Wendela Hebbes Litteraturpris

PRESSMEDDELANDE FRÅN MEDIEINSTITUTET FOJO OCH WENDELAS VÄNNER DEN 16 JUNI 2018
Wendelapriset för elfte året – nio reportage till final

Juryn för Wendelapriset 2018 har under våren gått igenom 36 förslag på kandidater till Wendelapriset för bästa socialreportage. Det delas i år ut för elfte gångeni Wendela Hebbes Hus i Södertälje. Priset på 50.000 kan antingen ges för ett av de nominerade reportagen eller delas av flera. Följande reportage utan inbördes rangordning deltar i finalomgången:

Reportage:

  • ”Med tilliten slagen i bitar” av Linda Stark och Åsa Sjöström, publicerat i Tidningen Vi. Om barn som lever i familjer där pappa slår.
  • ”Jag vill leva” av Linda Kask och Ulrika Vallgårda, publicerat på kuriren.nu, nsd.se och i NorrbottensKurirens pappersupplaga. Om ensamkommande ungdomar i Luleå och om åldersbestämningar.
  • ”När ska mamma komma hem?” av Jens Mikkelsen och Jessica Ziegerer, fotograf Hussein el-Alawi, publicerat i Sydsvenskan. Om en mycket svårt skadad mamma, Anna och ett barn, Dahlin, som hållits isär på grund av beslut från en god man som satt i system att vara onåbar.
  • ”Kadhammars resa mot Sveriges framtid” av Peter Kadhammar och Anna Tärnhuvud (fotograf) i Aftonbladet. En rundresa i ett Sverige präglat av bland annat företagsnedläggningar och nyanlända.
  • ”Så kontrollerar familjen en hel förort” av Johanna Bäckström Lerneby i Aftonbladet. I elva år har
    reportern följt familjen Ali Khan och hon beskriver en klan och en struktur som lever sitt liv utanför
    samhällets ramar och normer.
  • ”Drömmen som splittrade en bygd” av Anna Wikner, Ulrika Andersson och Jenny Petersson i Norran. Om Hälsogemenskapen, ett hyllat lokalt initiativ, som med tiden blev en vattendelare som skapade ambivalens hos en hel orts befolkning.

Böcker:

  • ”Fördel kvinna – den tysta utbildningsrevolutionen” (Natur och Kultur) av Emma Leijnse.
  • ”Utvisad – Den deltagande journalistiska berättelsen om svensk historias största deportationsvåg”
    (Blankspot 17) av Martin Schibbye, Brit Stakston, Göran Engström, Adam Sjöborg och Annika Hamrud.
  • ”Förortens Grupp 8” av Helene Bergman. (Bejbom Books).

Wendela Hebbe (1808-1899) var Sveriges första kvinnliga yrkesjournalist. Inför hennes 200-årsdag 2008 instiftades Wendelapriset på 50.000 kronor. Det delas i år ut för elfte året.

Juryn består av journalisterna Kersti Forsberg (ordf), Ami Lönnroth, Mattias Göransson, Annika Hamrud och Åke Pettersson.

Priset delas ut av dokumentärfilmaren Tom Alandh den 16 september 2018 kl 15 i Wendela Hebbes Hus i Södertälje.

VÄLKOMMEN!