Burkan måste inhandlas av en man.

Carina Hägg har sedan 1990 -talet och fram till mitten av 2000-talet besökt Afghanistan ett antal gånger. Då bland annat som riksdagsledamot för socialdemokraterna. 

Carina Hägg har en välgrundad kunskap om Afghanistan och de Afghanska kvinnornas liv. 

Carina kommer i två artiklar här på Kärringbloggen skriva om sina upplevelser i landet, men också ge sin synpunkt på den  politiska situationen och Sveriges engagemang i Afghanistan. 

Burkan måste inhandlas av en man.

Åker med visum i hand mot den kaotiska gränsen mellan Pakistan och Afghanistan. Utanför minibussens fönster ser jag hur försäljningen av krigsmateriel från stridsvagnar till handeldvapen pågår helt öppet. 

Området som går genom Pashtunernas traditionella områden har Pakistan i praktiken ingen kontroll över. Anhängare till Taliban (den diplomatiska benämningen) är på väg i samma riktning upp mot Afghanistan för att strida för de våldsbejakande islamisternas sak. Detta medan Pakistan fortsätter att förneka flödet av stridsberedda män som går över gränsen till Afghanistan. Skadade förs samtidigt tillbaka ner över gränsen för vård i Pakistan. Några skadade anländer till gränsen med helikopter och bärs ut på bår. Tänker att det är ledande personer i Talibanrörelsen som prioriteras för bekvämare helikopterfärd än en skakig vägtransport.

Jag sitter bak i minbussen och är klädd enligt de påbjudna reglerna för kvinnor. Men kvinnliga utrikesbesökare behöver inte täcka ansiktet. Vid gränskontrollen som kontrolleras av Taliban påpekas att mina händer syns. Jag släpps igenom med en tillsägelse. Folk en bit bort blir av oklar anledning slagna med käppar. Något anses korrigeras, möjligtvis oordningen i kön. 

När vi väl kommer över på andra sidan gränsen och Khyberpasset, fladdrar långa plastremsor i vinden, fastknutna vid stolpar utmed vägen. Det är kasettband som dragits ur kassetterna och satts upp som påminnelse om förbudet mot musik. Afghanerna tvingades även att fira en högtid som bröllop utan musik. Lyssnade man på radio hördes ensidiga budskap läsas upp av manliga röster – en var Mullah Omars. Avbildningar väckte talibanernas vrede och vi minns Buddhastatyerna, som pekades ut som avgudar och förstördes av samme Mullah Omar. 

På vägen passerar fordon lastade med opiumskörd. En del kan hamna i Europa och Sverige. Ungefär 80-90 procent av allt opium i världen odlas i Afghanistan. Utanför ett träningsläger hör jag för första gången Osama Bin Ladens namn nämnas. Inne i lägret tränar män från olika nationaliteter såväl fysisk som psykisk träning. Det kan vara i vapenhantering eller i ideologisk skolning. Erinrar mig ointresset både i Stockholm och vid besök på FN i New York för vad som höll på att utvecklas i Afghanistan. 

Den 11 september 2001 förändrades ointresset till högsta prioritet. Hur det ser ut nu 2021 med utrikes tillresta män är oklart, men Talibans makt hålls i afghanska händer. Det finns belagt, så sent som förra året, 2020, att kontakter med al- Qaida upprätthålls.  Även de Sverigestödda Muslim Brotherhood, Muslimska Brödraskapet, finns i bakgrunden med Qatar som en gemensam fristad. 

Taliban har en nationalistisk agenda och en extrem tolkning av sharia, kvinnor förnekas  rättigheter som människor. Att inte kunna besöka ett matställe eller att inte kunna betala sin hotellräkning själv eller att som kvinna inte ens kunna köpa ett granatäpple på marknaden var en ny obekväm erfarenhet. Hörde även att afghanska män beklagade sig över att den påbjudna strikta könsuppdelningen var opraktisk. Familjefäder fick göra inköp åt hustrur, döttrar och äldre kvinnliga släktingar. Det blir även en man som köper burka åt mig i Jalalabad, en himmelsblå enligt traktens färg. För inte ens detta plagg som uttrycker förtryck av flickor och kvinnor kunde jag själv inhandla. 

I Afghanistan har jag mött fantastiska kvinnor och män men även talibaner. Jag har imponerats av hur mycket kvinnokamp som ändå kunnat bedrivas inom den ram av begränsning de verkar. Men jag har också chockerats av talibaners grymhet. Vid ett tillfälle ställde jag frågor om mödradödligheten till en taliban. Svaret blev: 

”Män dör i strid, så varför ska man bry sig om att kvinnor dör i samband med en förlossning.” 

Mitt motiv för att delta i resor under andra hälften av 1990-talet var att på plats se om det fortfarande var möjligt att arbeta med bistånd till kvinnor och att ha kvinnliga biståndsarbetare anställda. Det visade sig vara möjligt och gav positiva resultat, även om det regionalt fanns skilda förutsättningar. Hemskolor med flickor, utbildning i hälso-och mödravård och anställningar av afghanska kvinnor kunde fortsätta. Svenska insatser har haft en positiv inverkan på Afghanistan. 

Under ett av mina besök i mitten på 2000-talet ser jag flickor gå till och från skolan. Pratar, skrattar och svänger med sina skolväskor. Deras glädje sprider sig och ger hopp för en bättre framtid för dem än vad deras mödrar fått uppleva. Kvinnor, iförda endast en schal med färg arbetar. Kvinnliga politiker, journalister och tjänstemän i regionen märks. Framsteg syns i statistiken men även med blotta ögat. Utbudet av varor, mängden av människor som rör sig utomhus och en positiv förändring märks i stämningen. 

Rädslan jag mötte på 1990-talets andra hälft märks inte längre.

Svenska Afghanistankommittén (SAK) ska särskilt nämnas som en organisation som gjort och gör skillnad i Afghanistan. 

Carina Hägg.

I nästa artikel skriver Carina bland annat att.

”Sverige som förnekat att klan-och hedersförtryck existerar och också har prioriterat politisk islam framför respekten för människors tro, kommer att få det allt svårare att hantera komplexiteten i Afghanistan.  

Kärringbloggen är än så länge fri att läsa, men kostar tid och pengar att producera. Därför tas gåvor gärna emot!

Swish 123 22 07 975

Fyllegubbar, blottare och Tage Erlander

 

Hade inte insett att jag är ett barn av Tage Erlanders tid. Hade inte tänkt på det förrän Nooshi Dadgostar, Vänsterpartiets partiledare i en intervju sa att hennes förebild var Tage Erlander. Tage Erlander? Alla känner ju till det namnet, men när var han statsminister – egentligen? Googlade fram honom och ser att han var Sveriges statsminister mellan åren 1946 till 1969. I 23 år! Den regeringschef bland alla världens parlamentariska demokratier som i oavbruten följd suttit längts på sin post. Var det egentligen så bra? Samma statsminister och samma parti en hel barn -och ungdomsgeneration?!  

Herregud! Det är ju hela min barn – och ungdom! Jag och alla mina generationskamrater har blivit präglade på socialdemokratin, vare sig vi velat det eller inte. I ett litet land med drygt 7 miljoner invånare och ett starkt socialdemokratiskt parti på 40-50-och 60 talen. Klart att vi blev påverkade på ett eller annat sätt, när den socialdemokratiska ideologin sipprade ner i hela samhällskroppen under så många år!   

Och som jag skrev i rubriken, faran var fyllegubbarna och blottarna som stod gömda bakom ett träd och som vi småflickor fnittrade förskräckta åt. Det var ett tryggt samhälle och inskränkt. Nu är det otryggt och inskränkt, men på ett annat sätt, trots att sossarna fortfarande sitter vid makten. Men hur var det att vara barn och ungdom då på Tage Erlanders tid?

Jag har skrivit en del om det i min bok Med svärtad ögonskugga. En feministisk memoar, som kom ut 2013 på Beijbom Books.  För några dagar sedan tog jag fram den och började läsa vad jag skrivit om mitt sena 50-tal. Hur många människor som under Erlanders tid fick det bättre materiellt genom att arbeta och spara: 

”Vi hade just flyttat, från en hyreslägenhet, i ett tvåfamiljshus till en egen, nybyggd, arkitektritade 60-tals villa i gult tegel, stora fönster med fönsterbågar i teak och öppen planlösning.( min morbror var arkitekt och hade ritat vår villa) Badrummet var kaklat i gult och svart och hade, förutom gult badkar, toalett och handfat också en bidé. Men vi bodde fortfarande i Mölndal, industristaden, med de stora industrierna, Papyrus, SOAB och Mölnlycke, där majoriteten av invånarna var arbetare. Mina klasskamrater i Kvarnbyns folkskola var arbetarbarn. Jag visste redan då vilka pojkar som hade det svårt och vilka som var svagare. Jag brydde mig om dem, i någon slags barnslig solidaritet. Det var Rolf och Håkan, som båda hade skinnpajar, svarta platsjackor med gula dragkedjor. Rolfs pappa jobbade på Papyrus och Håkans var spårvagnskonduktör. Min mamma påpekade det ett antal gången och tyckte inte att jag skulle leka med dem. Jag förstod inte riktigt varför och jag tror inte att jag brydde mig om det. Men jag tänkte på det!  Min mamma ville aldrig bo i Mölndal. Hon ville komma ifrån sin klassbakgrund. Men morfars snickerifirma hade flyttat rån Göteborg till Mölndal och där jobbade den ingifte svärsonen, min pappa. Han var också starkt engagerad i högerpartiet för han kom från en överklassfamilj. 

Min bästis var Marianne. Hennes familj var halvdanskar, välutbildade, konstsamlare, socialdemokrater och hade ett tyskt hembiträde. De bodde i en stor våning i ett gult HSB tegelhus i Mölndal. De ville bo i arbetarstaden för att inte tappa kontakten med verkligheten. Jag var ofta hos dem och hörde deras diskussioner om det som var bra med socialdemokratin. Jag begrep inte så mycket, men tyckte att det där med solidaritet lät bra. Mina föräldrar kunde inte förstå att Mariannes familj kunde vara socialdemokrater. De gick till och med i demonstrationståget på Första Maj, något som mina föräldrar aldrig skulle göra.

Med vår flytt till villan i ett mer välbärgat kvarter hade vår familj klättrat en bit på samhällsstegen. Det var viktigt, särskilt för mamma. Jag hade lysande betyg från folkskolans sjätte klass och skulle fortsätta på läroverket det vill säga flickskolan.  Mina föräldrar tyckte att det var viktigt för flickor att ha en  utbildning. Anledningen var att jag skulle kunna försörja mig om min blivande make, när vi gift oss skulle dö. Att jag skulle ha kunnat gå i Mölndals realskola, där det fanns pojkar och arbetarbarn, var det aldrig tal om. 

Mina rottrådar slets av. Men min grundläggande känsla av solidaritet med de svagare och mod att slåss för dem hade grundlagts i folkskolan. Min känsla för människors lika värde var rotad om än omedveten. Jag kom till en helt ny värld, som ansågs finare. Det var en skola för familjeflickor. Vi uppfostrades och undervisades i borglighetens kvinnliga värderingar om hur flickor skulle vara och uppföra sig. Förutom språk och de andra ämnena fick vi lära oss representera och duka vackra bord. 

I folkskolan hade jag som pojkflicka känt en slags frihet och respekt för den jag var. Jag hade känt av flickfriheten. Den friheten saknades i flickskolan, där jag för första, men absolut inte sista gången fick känna på det kollektiva kvinnliga förtrycket. I flickskolan skulle jag tuktas och anpassas efter rådande kvinnliga regler och normer och måste lära mig koderna för att överleva. 

Bland annat den kvinnliga ”godhetens” dygd, att samla pengar till fattiga barn. Att känna sig förmer, att ge av sitt överflöd. Den förtryckande givmildheten. Snällheten som saknar respekt för människovärdet. Den som inte går att kritisera, men som förlamar. Jag var vilsen och tyckte att jag kommit till en märkligt, sluten och i det fördolda grym värld.

Jag blev en flickvärsting. Bråkade, var uppkäftig, åkte ut ur klassrummet under lektionerna och var tvungen att gå om en klass. Ingen brydde sig om varför den lilla flickan var så bråkig och olycklig. Flickor skulle inte uppföra sig som jag gjorde. Flickskolan var en sluten kvinnovärld. Och tack och lov att den försvann på 1970-talet. Trodde jag/vi!

Men, nej könssegregeringen försvann inte. Den har bara återuppstått i en annan skepnad. För återigen fostras flickor till att vara underdåniga männen, men nu i religionens namn.  Och ett förtryck är ett förtryck oavsett hur det är paketerat. 

Helene Bergman 

Kärringbloggen är än så länge fri att läsa, men kostar tid och pengar att producera. Därför tas gåvor gärna emot!

Swish 123 22 07 975

På Roadtripp: Männens Land. Skellefteå -Kiruna.Etapp Två.

Malmberget/Gällivare och Kiruna svälts ut på infrastruktur. Städer där männen gärna jobbar och tjänar pengar, men inte vill bo med sina familjer. Istället är det hotellen som tjänar pengarna. Här bor de arbetspendlande männen till skyhöga priser. Företagen betalar och konkurrensen är lika med noll.

 

Jag gör en roadtripp med bil från Hjo via Stockholm till Kiruna på E4:an utmed kusten, fram till dess att vi svänger av vid Luleå och tar E10 inåt landet med målet Kiruna. 

Det är en resa på 167 mil och som tar sex dagar. På den tiden hinner jag se mycket och inte minst fundera på vad det är jag ser. 

I förra artikeln här på Kärrinbloggen, beskrev jag städerna utan ansikte – Sundsvall, Härnösand, Örnsköldsvik, Skellefteå och Piteå, men nu lämnar vi dem och beger oss inåt landet. 

Vi passerar Boden och kör sedan E10 omgivna av skog, skog och åter skog. Vi möter mest lastbilar tunglastade med timmer  när vi kör mot Jokkmokk. Ett namn som bär ett skimmer av en snöklädd Jokkmokks marknad när samerna samlas i februari. Men nu ser Jokkmokk ut som vilken annan norrländsk stad som helst, grå och utan liv. 

Det är som att komma in i ett annat land, gråare, stenigare. Man går ner i en svacka för att sedan efter Kiruna ta sig upp i den vidunderliga fjällvärlden. Den som säljs in till framförallt utländska turister. 

Soppatorsk

 

Precis innan Porjus upptäcker vi att bensinen håller på att ta slut. Datorn i bilen räknar ut att vi kan komma till Gällivare minus en halv mil. Soppatorsk här! Vi får säkert hjälp av någon, men frågan är om det överhuvudtaget kommer någon? Vi ser inga bilar och absolut inga människor, bara skog. Min vän och den som just nu kör bilen och jag träffades i början av 2000-talet i Zimbabwe, Afrika. Nu säger hon: 

”Det känns som att köra i Zim. Nu är det bara att lita på försynen. Och att det ordnar sig.” 

Vi har ingen aning om det finns någon mack i Porjus, däremot ser jag genom bilfönstret enorma kraftanläggningar byggda vid och över Stora Luleälv, vid utloppet av Stora Lulevattnet. 

Jag kollar på Wikipedia och läser att Porjus kom till i början av 1900-talet i samband med att Porjus kraftverk byggdes åren 1910-1915. Åren 1971- 1982 byggdes den nya kraftstationen. Den är mycket imponerande med sina slingrande, skinande rör. Det finns alltså gott om elkraft i Porjus, frågan är om det finns någon mack, för nu börjar också bensinlampan lysa?

När vi närmar oss samhället, ser vi en kvinna. Vi stannar, jag trycker ner rutan och ställer frågan om det finns någon mack i Porjus. Vi sitter där i vår högteknologiska bil och väntar på hennes svar. När det kommer drar vi en suck av lättnad. Ja det finns en enda mack i Porjus. Och så beskriver hon vägen. 

Det är klart att den ligger utmed E10. Vi går ur bilen och medan bilen fylls med bränsle, hör jag det brusande vattnet från älven och skymtar kraftstationen mellan björkarna. 

De sista milen fram till Gällivare, där vi ska övernatta, passeras utan några problem.

Hotellet fullbokat av män.

Det första jag ser när vi kommer in i receptionen på Grand Hotell Lapland i Gällivare, är en glasmonter som visar skjortor. Rabatterade lyxskjortor!  Brukar det inte vara klänningar, smycken och parfym i hotellreceptioner?

Snart förstår jag varför, för jag ser bara män runt omkring mig. 

Det är inga kostymmän, nej detta är grövre män, klädda i grova skor, fjällbyxor, t-tröjor. Många bär keps. Eller gula lysande västar. De sitter i klungor med ölglas. 

I matsalen blir männens dominans ännu mer påtaglig. 

Inget finlir här inte och matportionerna är stora – mat för en karl. Här dricker man inte vin. Ölen solglimmar i glasen eftersom det fortfarande är ljust i midnattssolens land. 

Hotellet är fullbokat. Likadant är det i Kiruna, nästan med bara män. 

Män i grova kläder. Män som vet sitt värde. Män med stolt gång och kraftiga kroppar. Det är männen som jobbar i gruvan. Stämningen är öppen och generös, god och glad. 

Det sägs att Scandic Hotels Ferrum i Kiruna, är det mest lönsamma i hela kedjan. Här bor de arbetspendlande männen till skyhöga priser. Företagen betalar och konkurrensen är lika med noll. 

Varken Gällivare eller Kiruna är särskilt vackra städer. De ser snarare ut som  Ryssland gjorde på 70-talet. Alla hus är grå, ofta trevånings hus, trist och ensidigt. Det är kargt och stenigt. 

Det är inte några attraktiva samhällen att bo i. Här är det jobben och pengarna som gäller, inte så mycket mer. Förutom då den fantastiska naturen med jakten och fisket. Eller fjällvandringarna. Detta är kontrasternas land, det som gör det fulare så mycket fulare och det skönare så mycket vackrare. 

Människans verk är det fula, naturens egen kreativitet står för det sköna och vackra. 

Jag känner mig konfunderad och vill komma bakom den yta jag som tillfällig gäst ser när jag kommer till Malmfälten. Till  gruvorna, älvarna, skogen och männen som jobbar där. Jag ringer upp en vän, född och uppvuxen i Kiruna. En som jobbat där men inte längre bor i Kiruna. Familjen trivdes inte. Men han har den kunskap jag efterfrågar och han är villig att  berätta. 

De flesta män som jag träffat på är arbetspendlare från södra Sverige. 

”Man vill gärna jobba och tjäna pengar i Norrland, men inte bo där.” 

Männen jobbar i två veckor och är sedan hemma i två veckor. Problemet är att kompetensen inte finns där gruvorna och vattenkraften finns. Pengarna/miljardvinsterna, däremot  slussas ner till statskassan södra Sverige. 

Männen som arbetspendlar, får lönen från Norrland men  betalar kommunalskatt där de bor i södra Sverige. 

Så varken miljardvinsterna eller männens kommunalskatter kommer städerna och orterna i Norrland till del. Allt samlas i södra Sverige. 

Det blir en ond cirkel. Norrlandskommunernas skattepengar räcker inte till för att möta upp kraven och behovet som människor har för att bosätta sig i tex Gällivare och Kiruna. Därför är  det svårt att få folk att flytta och bosätta sig i bland annat Malmfälten. 

Till detta kommer att LKABs gruva alltid varit nedläggningshotad. Framförhållningen är max 15 år. 

Och om nu gruvan skulle läggas ner, ja då finns inga samhällen kvar. 

Få vågar satsa på framtiden, ta risker. Stugan på fjället blir tryggheten dit man åker för att  jaga och fiska, släppa oron över framtiden. 

Just nu är det stor omflyttningen i Kiruna. Stora delar av staden måste rivas och nya hus måste byggas. För att ersätta de bostäder som går förlorade.

Men ett pampigt nytt kommunhus har redan byggts och ett stort hotell.  

Det råder bostadsbrist och människor vet inte vart de ska ta vägen. Några flyttar ut till stugan och bosätter sig där. 

Jag går in på det statligt helägda LKABs hemsida och där finns den statliga framtidstron- LKAB kommer att skapa 3 000 nya jobb och omfattande investeringar till Malmfälten de kommande åren.  

”LKAB:s plan för framtiden innebär omfattande om-och nybyggnationer av produktionsanläggningar i Kiruna och Malmberget, samt utbyggnad av infrastruktur djupare ner i gruvorna. Sedan försäkrar staten att: 

” LKAB tar ett stort ansvar för sitt närsamhälle där vi är verksamma. I Norrbotten pågår en samhällsomvandling där nya samhällen i Kiruna och Gällivare tar form. I det arbetet finns en unik möjlighet att skapa hållbara lösningar för ett attraktivt samhälle där alla invånare trivs, och som harmoniserar med sin omgivande miljö.”

Men trots LKABs vackra ord vidhåller min vän att det ändå verkar som om Sverige inte vill ha ett avlångt land. 

Han jämför Sverige med Norge, där de lokala tillgångarna också ger blomstrande städer. Han nämner Tromsö i norra Norge. En expansiv stad med ett stort utbud av av utbildning, forskning och ett kulturellt och kommersiellt centrum. Den politiken har inte nått makthavarna i Stockholm – ännu. 

Norrbotten är också männens land. 

På nära 400 år har det inte funnits någon kvinnlig landshövding i Norrbotten, dit Malmfälten hör. 

Fast i år har Lotta Finstorp, tidigare riksdagledamot för moderaterna blivit den första kvinnliga landshövdingen. 

Och dessutom  byggs och expanderar allt fler industrier i Norrland. Industrier som skapar tusentals nya jobb och behöver kompetenta människor som vill jobba där.  

Kanske det nu äntligen är dags för svenska staten att följa Norges regionalpolitik och satsa på städerna i Norrland. I så fall inte en dag för tidigt att låta Hela Sverige Leva. 

Helene Bergman 

Kärringbloggen är fri att läsa, men kostar tid och pengar att producera. Därför tas gåvor gärna emot! 

Swish 123 22 07 975

På Roadtrip: Göteborg – Kiruna. Etapp Ett.

Strömsbruk uppgång och fall.
Foto Helene Bergman

Sverige, ett land med en fantastisk och varierande natur.

Men med en sorglig stadsutveckling.

Efter sex dagar och 167 mils bilresa uppåt landet, från Hjo via

Stockholm till Kiruna ser jag hur varje stad vi åker in i ser likadan ut.

Ett centrum med en gågata, med likartad arkitektur på husen. Det är bara namnen som skiljer städerna åt- Sundsvall, Härnösand, Örnsköldsvik, Skellefteå, Piteå, Luleå etc.
Restaurang- och butikskedjorna har tagit över. De små lokala affärerna i centrum har nästan försvunnit.
Vill man se varje landskaps särprägel får man ta sig till hembygdsgårdarna eller väl bevarade kyrkbyar.

Jag fick förmånen att följa med min vän Gunilla på en biltur från Hjo till Kiruna. Hon ville ha ressällskap när hon skulle köra upp sin bil till Kiruna där hon just nu jobbar. Så jag tog tåget från Göteborg till Hjo.
Självklart lockades jag av att få se den vidunderliga naturen utmed vägen och att få uppleva ett försommar Sverige när vi följde ljuset upp mot midnattssolen.
Så blev det också. På min Facebooksida har jag laddat upp ett antal naturfoton från vår resa.

Men där finns en mörk skugga.
För det blev också en resa genom ett Sverige som de senaste 50 åren genomgått en strukturomvandling där varje landskaps särprägel mer eller mindre suddats ut.
Det gällde att ha ögonen öppna utmed E4:an för att hitta det unika- ett tunnbrödsbageri, en kyrkby eller varför inte en loppis. För det mesta kantades vägen av McDonalds eller Max. Och obemannade bensinstationer typ Cirkel K.

                                                                                    Strömsbruk 

När vi tog natthärbärge i Strömsbruk, som ligger några mil nordöst om Hudiksvall, inte långt från Bottniska viken, blev Sveriges förändring tydlig.
Från ett levande brukssamhälle till avfolkningsbygd.

Vi kom sent och det enda som var öppet var den lokala pizzerian. En mycket vänlig yngre man av utländskt ursprung bakade våra pizzor. Han bodde inte här utan i Iggesund berättade han.
Genom Strömsbruk rinner den brusande Harmångersåns södra mynning.
Det var den jag anade bakom alla träden. Jag känner  doften av brusande vatten, när jag tar en kvällspromenad mot ån.
Jag tvärar över en stor välklippt gräsmatta. Går förbi en staketinhägnad tennisbana. På planen håller  naturen på att ta över. Björkar har forcerat bottenplattan.
Jag ser en träpaviljong längre upp och när jag kommer närmare är den döpt till Björlingpaviljongen. Är det efter vår store operasångare Jussi? Jag googlar:

Ja Jussis far David Björling föddes 1873 i Strömsbruk. Han emigrerade senare till Amerika, där han studerade på Metropolitan Opera School.
Han skapade Björlingkvartetten med sina tre söner som också turnerade runt om i Sverige.
Jag läser vidare på Wikipedia och ser att David Björling dog i Västervik. ( Min hemstad under 20 år!) Vilket märkligt sammanträffande.
Jo när David var 52 år dog han av brusten blindtarm i Västervik under en sångarresa i Sydsverige.

Jag går mot en vacker, stor byggnad i gult rappat tegel- Kustledens vandrarhem. Går på baksidan av byggnaden och ser hur rappningen håller på att falla av. Ån brusar i mina öron. Jag går uppför stentrapporna och över stenbron.
På min vänstra sida en lugn sjö, på min andra ett brusande vattenfall. Här kommer myggen! Jag slår upp min kapuschong och närmar mig, bakom tjock växtlighet, en stor fyrkantig byggnad omgiven av ett antal mindre. Alla byggda i rött tegel. Övergivet. Här ligger bilvrak, rester av massabalar, trasiga fönster, en fabrikstrapp som hänger lös. En skorsten som tystnat.

En äldre man kommer cyklande, stannar vid bruket, står där en stund, stilla! Kanske minns han de bra dagarna? Sätter sig upp på cykeln, vinglar till innan han får upp farten mot skogen.
Jag vänder hem till min tillfälliga boning i någon slags melankoli.
Men jag blev nyfiken på vad som hänt Strömsbruk.

Redan 1672 anlades här ett järnbruk, men det las ner 1889. Därefter anlades en sulfitfabrik ((massabruk)
Strax efter andra världskriget fick Strömsbruk ett uppsving eftersom man framställde god kvalitet av fotopappersbas. Bruket tillverkade så mycket som 15% av världsbehovet av fotopappersbas.
Vi som fotade analogt med film och framkallade en gång i tiden, minns namnen Kodak, Agfa, Fuji och Ilford! Deras produkter innehöll pappersmassa från just Strömsbruk.
Jag läser på en inplastad text som sitter på en husvägg att:

”År 1967 köpte Iggesund och Bergvik&Ala AB bolaget och saker och ting ändrades drastiskt. Bruket tappade sin egen identitet. För samhället Strömsbruk kom detta som ett hårt slag och ett antal prominenta historiska byggnader jämnades med marken. År 1981 lades massaproduktionen ned.”

Nästa morgon drar vi ut på E4:an igen! Vi kör in i Sundsvall, Härnösand, Örnsköldsvik, Umeå och Skellefteå. Inga överraskningar.
På 60-talet rivdes de svenska städernas kärna av gammal bebyggelse.
Lorten och lössen skulle bort och ersattes med HSB, Folkets Hus och Domus.
Av detta har nu blivit en likriktning såväl vad gäller stadsplanering, arkitektur som kommersialism.
Som någon sa;
”För några år sedan var det kul att komma till en ny stad och gå i affärer. Nu finns bara de stora klädkedjorna kvar, vilket innebär att också människorna i Sverige klär sig likadant.”
Vi övernattar i Skellefteå och äter Fish`n chips på
O´Learys.

Helene Bergman
Kärrinbloggen är fri att läsa, men kostar tid och pengar att producera. Därför tas gåvor gärna emot! Swish 123 22 07 975

Kärringbloggen skyddas nu av Yttrandefrihets­grundlagen, YGL.

Gullvivan med sin underbara honungsdoft, signalerar försommar.
Foto: Helene Bergman taget på Hönö.

Kära Läsare!

Viktigt för Dig att veta är att Kärringbloggen nu skyddas av Yttrandefrihetslagen,YGL.
Kärringbloggen har nämligen fått såväl ett utgivningsbevis som en ansvarig utgivare och ingår nu i det publicistiska systemet.

Vad ett utgivningsbevis och ett ansvarig utgivarskapet innebär tänker jag med hjälp av Myndigheten för Press,Radio och TV, MPRT, förklara här nedan:

”Det här innebär ett utgivningsbevis:

  • Det gäller särskilda ansvarsregler för yttrandefrihetsbrott
  • Det är utgivaren som ansvarar för det som publiceras
  • Meddelare har rätt att vara anonyma – vilket innebär att myndigheter inte får efterforska deras namn och journalister får inte avslöja meddelarens identitet
  • Myndigheter inte får förhandsgranska eller försvåra publicering (censurförbud)”

Det är jag, Helene Bergman, som är ansvarig utgivare för min hemsida Bergmanhelene.com och Karringbloggen.se. Den ansvarige utgivaren är den som är juridiskt ansvarig för det som publiceras.

”Det här är utgivarens ansvar:

Det är utgivaren som är ensam ansvarig om något yttrandefrihetsbrott publiceras i sändningen till exempel hets mot folkgrupp, förtal eller förolämpning. Utgivaren ska därför ha rätt att bestämma över innehållet så att inget sänds eller publiceras mot hens vilja. Det ska alltså vara praktiskt möjligt för utgivaren att granska det som ska sändas. Även om utgivaren väljer att delegera viss granskning till medarbetare är det alltid hen som ensam bär ansvaret, ” skriver MPRT.

För mig, som journalist, känns det bra och viktigt – att ännu en gång ingå i det svenska publicistiska systemet. Något jag gjort under de snart 50 år som jag jobbat som journalist, såväl inom press, radio som frilans.

Just nu håller jag på med ett tidsödande grävjobb som rör såväl Sverige som internationellt. Jag hoppas snart kunna publicera ett antal artiklar här på Kärringbloggen.

Tills dess snälla håll ut och som fransmännen säger Courage.( Det sista är nog mest till mig själv)

Helene Bergman

ansvarig utgivare.

Kärringbloggen tar gärna emot gåvor.

Så swisha gärna en gåva till

123 22 079 75

Skriv gåva/ Tack.

 

 

 

 

Jyllands-Posten om Julian Assange, Anna Ardin och Kärringbloggen.

Söndagen 14 mars publicerade Mikael Jalving, välkänd dansk journalist och debattör nedanstående krönika i Jyllands-Posten, en av Danmarks största tidningar.

Så har Wikileaks-grundaren Julian Assange gått från hjälte till skurk i den svenska idyllen. Ingenstans är den moraliska hastigheten högre och minnet kortare än i Sverige

Av Mikael Jalving, Jyllands-Posten

Sagan om Julian Assange, den australiska grundläggaren av Wikileaks, är en av de mer spektakulära internationella affärer som vägrar att dö. Vi lärde känna den ljuslockige aktivisten i förbindelse med avslöjandet av de obekväma sanningarna omkring USA:s krig i Afghanistan och Irak, som han blottlade för att omgående bli en av vänsterns älsklingar. Han nådde snabbt en vad man måste kalla rockstjärnestatus och mottog priser från när och fjärran.

Men så gjorde han något överilat. Strax efter att han efterlysts av de amerikanska myndigeterna reste han till Stockholm för att hålla ett föredrag bland hugade fans och hamnade uppenbarligen i klorna på två kvinnor, som kort därefter anklagade honom för våldtäkt. Anklagelsen blev en stor sak i media. De svenska myndigheterna skickade ut en häktningsframställan och en brittisk domstol fastslog, att Assange skulle utvisas till Sverige. Det motsatte han sig starkt.  Så mycket, att han tog sin tillflykt till Equadors ambassad, där han fick politisk asyl och kunde fortsätta sin verksamhet och även få två barn med en sydafrikansk jurist, som blivit förälskad i honom och filmade sin andra födelse med en Gopro-kamera, så att hennes man kunde närvara när miraklet ägde rum. Ärendet saknar således inte pikanta detaljer. Även efterspelet är spektakulärt. Först lades de svenska myndigheternas våldtäktsanklagelser ned. Därefter hade hans rätt till asyl på ambassaden löpt ut, varefter han anhölls av brittisk polis. USA begär honom utlämnad men det dröjer. Under tiden sitter han inspärrad på en säkerhetsanstalt sydost om London.

Sett i backspegeln påminner Julian Assanges liv om en musical. Men en nog så allvarlig sådan. Jag har aldrig gillat honom men jag menar att han blivit rejält blåst på sin rättssäkerhet. Och jag tycker att det är lite väl grovt, att media-Sverige, som vi vet älskar att framstå som en idyll, har gjort de båda kvinnorna till det finaste man kan vara i Sverige: offerprinsessor.

Vad CIA med alla sina dollar-millioner, nätvärk och spioner inte förmådde lyckades de båda singlarna med: att krossa en livsbana, som var på väg att rita upp en kometkarriär. Det senaste är, att den ena av dem, en ung och ambitiös socialdemokrat vid namn Anna Ardin, har gett ut sin personliga berättelse  – I skuggan av Assange, som hyllas härifrån och till Kiruna. Som den fritt tänkande och ’kätterska feministen’ Helene Bergman emellertid dokumenterar på sin blogg, Kärringbloggen, är helgonförklaringen oförtjänt. De två svenska kvinnornas uppförande tyder på, att de mycket väl visste vad de drog i gång och att Anna Ardin redan från början planerade att tjäna pengar på Assange.

Det framgår av de sms-meddelanden som de två kvinnorna sände till Assage och till sina vänner, när han var i Stockholm. ”Jag vill ha honom, jag vill ha honom!” som den ena kvinnan skriver till en vän. Sms-meddelandena framgår av en förhörsutskrift, som gjordes på ambassaden 2016 och som Helene Bergman har kommit över, vilket är något av ett scoop. Hon hänvisar också till ett vittnesmål från en man, som bevittnade de två kvinnornas grovflirt med Assange.Men trots det kan den sistnämnde ju mycket väl ha våldtagit de två kvinnorna. Ingen vet vad som föregick i sovrummet, dit Asssange bjudits att övernatta, bortsett från de involverade.

Det är heller inte det sexuella skeendet som intresserar Helene Bergman utan två mycket viktigare frågor: Varför vill inga svenska medier lyssna till Assanges version av historien? Och vart har vänstern tagit vägen, vad angår deras tidigare hjältes rättssäkerhet? Fängslandet av Julian Assange är storpolitik, men det är också tydligt, att vi i västvärlden lever som om vi befann oss i en moralisk höghastighetstid. I ett alltmer upppskruvat tempo efterfrågas progressiva förebilder, men gör de oss besvikna vänder vi dem ryggen lika fort som vi forälskade oss i dem.

Ingen annanstans på klotet är hastigheten högre och minnet kortare än i Sverige. Och ingenstans i den så kallade fria delen av världen marscherar de statliga och etablerade medierna så samstämt i takt med tidsandan och makteliten som i den humanistiska stormakten, oavsett om det gäller invandring, EU, #metoo, identitetspolitik eller de återkommande anklagelserna för ’strukturell rasism’. När det visar sig att människorna inte alltid är lika ädla, grips eliten av panik. Kommer man på kant med den paniken kan man se fram mot att få sluta sina dagar i en spiral av tystnad.

(översättning av Kjerstin Norén, sedan 2013 kritiker på nättidskriften alba.nu, bidragsgivare till Kärringbloggen och under 1980-talet teaterkritiker på oberoende dagstidningen Information i Köpenhamn)

Kärringbloggen är gratis att läsa, men kostar tid och pengar att producera!

Därför tas gåvor gärna emot!

Swish 123 22 07 975

 

(Jyllands-Posten publicerade i september 2005 en serie teckningar av islams profet Muhammed, vilket ledde till starka protester från den muslimska världen. Redaktionen har sedan dess varit utsatt för ett antal terrorhot. I det senast terrorhotet år 2010 var svensken Munir Awad inblandad. Om hans koppling till Muslimska Mänskliga Rättighetskommitten och Soffan-rättegången står att läsa här på Kärringbloggen:

Yttrande – och kvinnofrihet eller censur och religiöst kvinnoförtryck Nr: Tre

Anna Ardin planerade redan 2010 att tjäna pengar på storyn om Assange

Under tio års tid har jag som journalist och rättsfeminist följt Julian Assange härvan i Sverige. Min första artikel, ”Feministerna i Assangehärvan gör våld på feminismen,” publicerades på dåvarande sajten Newsmill 2011-02-1. (Då hade jag blivit refuserad av Aftonbladet.)
Den börjar:
”Fallet Julian Assange sätter fingret på den svenska statsfeminismen. På 70-talet tog feministerna ansvar för sin sexuella frihet. Dagens feminister har lämnat över ansvaret till staten.
Jag avslutar den artikeln med att skriva:
”De två kvinnornas lek med elden kommer troligtvis att sluta i ett stort elände, inte minst för dem själva. Därför borde de ta tillbaka sin anmälan medan tid är. Men i fallet W. är det omöjligt då våldtäkt faller under anmält åtal. Det vill säga den opersonliga statsfeminismen har tagit över och W. får nu stå sitt eget kast.”
Länkar till några av de artiklar jag skrivit finns samlade i slutet av recensionen.

Nu efter tio år ser vi facit. Det blev aldrig någon våldtäktsrättegång. Målet är nedlagt.
I Belmarsh-fängelset i London sitter Julian Assange, psykiskt nedbruten och med ett hot om utvisning till USA, för att han och Wikileaks avslöjade USAs krigsbrott.
Utlämnas Julian Assange kan vi journalister och alla andra säga tack och adjö till demokratiernas yttrande- och tryckfrihet.
Anna Ardin, en av de två Assangekvinnorna gör däremot medial karriär hos de vördnadsfulla, stora medierna i Sverige. Dessutom förbereder hon en politisk karriär inom Socialdemokrater för Tro och Solidaritet. Där sitter hon nu i förbundsstyrelsen. Hennes mål är att göra kristendomen mer politisk.
Nyligen kom hennes bok,” I skuggan av Assange,” ut.

Rätts-och medieskandal

Det bästa med Anna Ardins bok, är att hon just lyfter ut ur skuggan den största rätts – och mediaskandalen i Sverige i modern tid. Att hon under sin Via Dolorosa vandring mot den religiösa kallelsen avtäcker hur en del av den svenska makten och media fallerat att objektivt hantera några sängkammarbråk med dåligt sex som följd.
Starstruckt av Julian Assange går dessa kvinnokampens döttrar, Anna Ardin och Maria, ett fingerat bibliskt namn i boken, på myten om att alla människor är fina och snälla för att de kämpar för ett ädelt syfte.
När det visar sig att Julian Assange inte är så ädel som han ger sken av och världsbilden rasar grips de av panik. De båda kvinnorna tar bildligt talat varandra i hand och går tillsammans till polisen för nu tror de att de blivit smittade av HIV.
Deras bevis är en misstänkt förstörd kondom och en upplevd utsatthet/förnedring. Dessutom hade Julian Assange rapat Anna Ardin rakt i ansiktet. Hon som trodde att han skulle pussa henne på kinden:
”Istället rapar han mig i ansiktet. Det är bland det vidrigaste jag varit med om. Det luktar surt och ruttet och jag känner mig oerhört förnedrad.”
Åh dessa kvinnokampens döttrar som kallar sig för feminister är som bambis som släpps ut på den hala isen och drattar omkull. Det är naturligtvis inte deras eget fel, nej dagens feminister har inga skyldigheter, de har bara rättigheter. De har inte ens skyldighet att ta hand om sig själva och sina egna kroppar. De verkar inte ens ha lärt sig att säga ifrån när de är ensamma, de måste vara i grupp.
Bashistorien om Julian Assange som sexpartner går som en röd tråd genom boken och är inte särskilt unik. Jag tror att vem som helst skulle kunna skriva en bok om sexuella erfarenheter som inte gått precis som man tänkt sig.
Men här finns en stor skillnad mot vanliga ligg. Den manlige partnern är en världskändis som avslöjat USAs krigsmetoder i Irak och Afghanistan. Det är ju därför dessa två kvinnor, Anna Ardin och Maria tänt på honom. Och som ”SW” skriver i ett sms den 14 augusti 2010 till en vän: ”Jag vill ha honom. Jag vill ha honom.”
Och de båda kvinnorna är inte ensamma.

”Kvinnor limmade på Assange”

Vittnet Johann säger i sitt förhör 2010 – 09- 20 ur Häktingspromemorian som läcktes på internet i januari 2011, bland annat:
”Eh, men det jag upptäckte väldigt snabbt var att, ehm, eh, att Julian han väckte någon slags, eh, alltså någon slags så här kändisintresse bland, bland tjejer. Och eh framförallt alltså bland tjejer som, som jag förväntade mig vara eh.. Som mer ska man säga, professionella liksom i sin karaktär. Nu pratar jag om hur det var i London. Eh, och ja de, de limmade liksom på han, så kan jag säga. Ja det var journalister från väldig, väldigt prestigefyllda publikationer, liksom som, som eh betedde sig som skolflickor liksom när de, när de såg honom. Fnittrar, försöker krama. Försöka, vad heter det, ta handen på låret, på honom.”
Johann berättar vidare om två kvinnliga journalister som bänkade sig väldigt snabbt precis intill Julian. De försökte sedan från var sin sida kämpa om vem som skulle vinna över hans intresse:
” Men han tycktes vara mer intresserad av att diskutera etik inom journalistiken, politik och så de frågorna. Men det såg väldigt märkligt ut, så kan jag säga. Från min sida.”
Men inramningen till det här dåliga sexet, med en världskändis blev naturligtvis alltför lockande för Anna Ardin för att inte skriva en hel bok.
En story som sjävklart säljer- sex med en världskändis kryddat med en rättegång som aldrig blev av.
Det hela blir ju inte sämre av att Anna Ardin i sin extrema skenhelighet ska skänka vinsten till Diakonia, vilket höjer hennes image i den Humanitära Stormakten som är Sverige.

Förhöret med Julian Assange på Ecuadors Ambassad 2016

Jag fick tillsänt mig förhöret med Julian Assange som hölls 14/15 November på Ecuadors Ambassad. Förhöret har offentliggjorts med Julian Assange godkännande. ”14/15 November 2016 Questioning at the Ecuadorian Embassy Legally Privileged,” där citerar Julian Assange själv bland annat de nio sms som de två kvinnorna utväxlade med varandra från den 14 Augusti 2010 till och med 28 augusti 2010. Jag citerar dem på engelska. ”AA” har nu avidentifierat sig och är alltså Anna Ardin:

On 14 August 2010 ”SW” (Maria I Ardins bok) sent following text to a friend: I want him. I want him. Followed by several more of similar content ( all referring to me) in the lead-up to the events in question (13:05)

”On 17 August ”SW” wrote that we had long foreplay, but nothing happened(01:14);

then it got better (05:15)

”On 17 August, after all sex had occurred, ”SW” wrote to a friend that it ”turned out all right” other than STD/pregnancy risk (10:29)

”On 20 August ”SW”, while at the police station, wrote that she ”did not want to put any charges on Julian Assange” but that ”the police were keen on getting their hands on him”(14:26);and that she was ”choked(sic shoked) when they arrested him” because she ”only wanted him to take a test”(17:06)

”On 21 August ”SW”  wrote that she ”did not want to accuse” Julian Assange ”for anything”, (07:27); and that it was the ”police who made up the charges(sic)” (22:25);

On 23 August ”Anna Ardin” (the other woman whose case was dropped in August 2015) wrote to ”SW” that it was important that she went public with her story so that they could form public opinion for their case ( 06:43);

On 23 August ”SW” wrote that it was the police, not herself, who started the whole thing (16:02);

On 26 August ”Anna Ardin” wrote to ”SW” that they ought to sell their stories for money to a newspaper (13:38);

On 28 August ”Anna Ardin” wrote that they hade a contact on the biggest Swedish tabloid (12:53) and ”SW” wrote that their lawyer negotiated with the tabloid (15:59)

Julian Assange kommenterar de ovanstående sms:en:
”These text message clearly show what really happened between ”SW” and me. It is clearly consensual sex between adults. The communication between ”Anna Ardin” and ”SW” later sadly speaks for itself.”

Julian Assange status för Ardin

De enda vuxna i hela den här sexhistorien mellan Julian Assange och de två svenska kvinnorna, inklusive, polis, åklagare, advokater, feminister, journalister, verkar vara de barnmorskor Anna Ardin besökte efter sexet med Julian. Hon skriver själv:
” Jag söker upp en klinik för sexuell hälsa och pratar med ett par olika barnmorskor. Jag berättar för dem vad som hänt- att jag blivit utsatt för smittrisk mot min vilja – men känner mig fånig när jag nämner detaljer kring varför det kändes så obehagligt. De verkar tycka att det inte är deras sak att värdera eller kommentera min upplevelse och jag accepterar det. Ibland känns sex inte kul, det är tydligen helt normalt.”
Naturligtvis förtjänar inte Ardin och ingen annan heller att bli dåligt behandlad under sex. Klart att hon inte förtjänar näthat, det gör ingen. I boken ger hon exempel på exempel på grova invektiv, så grova att hon är tvungen att beskyddas och resa utomlands:
”De vill definiera mig som ett objekt, en ägodel, snarare än subjekt, en egen människa. Det är en del av patriarkatet, den könsmaktsordning vi lever i. Jag hatar patriarkatet.”
Den skam och skuld Anna Ardin lever under, efter det misslyckade samlaget med Julian Assange, måste ha varit tung att bära, inte minst i den omgivning som är Sveriges kristna socialdemokrater – Broderskapsrörelsen.(Tro och Solidaritet) Det var den rörelsen som bjöd in Julian Assange till seminariet med namnet ”Krigets första offer är sanningen – ett seminarium med Julian Assange 14 augusti 2010.
Men Julian Assange vill bo så hemligt som möjligt eftersom han är orolig för att bland annat FBI är ute efter honom. Vilket han också verifierar i ” 14/15 November 2016 Questioning at the Ecuadorian Embassy Legally Privileged.”

Och skriver Anna Ardin i sin bok ” I skuggan av Assange”:
” Eftersom jag ändå ska vara borta och jobba på festival de här kvällarna så erbjuder jag mig att låna ut min etta i centrala Stockholm. Billigt för en fattig organisation, hemligt – som Julian vill ha det – och dessutom ger det mig själv status. Att jag får vara en sådan som är med där det händer, att jag känner dem det pratas om, blir en statusmarkör mer värd i mina kretsar än hög lön, att ha en miljövänlig bil eller annat sådant som brukar förknippas med status.”
Men så blir statusen bara ett dåligt sex, där Anna känner sig oerhört förnedrad. Kanske inte bara det utan hon är också tvingad att bära sin skam av att ha betett sig lösaktigt i detta religiösa sammanhang.
Jag ställer mig frågan varför hon inte ber Peter Weiderud, då ordförande för Sveriges kristna socialdemokrater – Broderskapsrörelsen ( Tro och Solidaritet) om hjälp att slänga ut Julian ur sin lägenhet, när han inte vill flytta? Skäms hon så mycket? Och var är Peter Weiderud i hela den här historien undrar jag.
Nej Anna Ardin får bära sin skam och skuld ensam och så får hon insikten att:
”Världen är ond och jag har ingen plats i den.”
Hon fortsätter att leta efter den röda tråden i livet, trots att hon nu har hämtat sig och börjat skaffa sig en egen liten familj. Men på sidan 223 berättar hon om att hon fått kallelsen:
” Jag börjar förstå att det är min tro som är den röda tråden.” Gott så!

Julian Assange DNA-testades

Men några sidor längre fram, återkommer besvikelsen över Julian Assange och hon hakar upp sig på att Julian aldrig gjort något DNA- test som kunde bevisa att det var han som burit kondomen som sedan blivit avriven.
Men i det dokument jag tidigare citerat:
”14/15 November 2016 Questioning at the Ecuadorian Embassy Legally Privileged,” skriver Julian :
”I reitrate that over the past six years, I have continued to call for this prosecutor to accept my statement, including-
Providing a DNA sample six years ago in December 2010 when I was first arrested at Sweden`s request and which has been available to the prosecutor. For the last six years. She has never bothered to even attempt to use it.”

Fortfarande efter tio år står Anna Ardins uppgifter mot Julian Assanges uppgifter. I Sverige har Anna Ardin den senaste tiden fått stå oemotsagd i vartenda stort media. Ingen journalist verkar har varit intresserad eller rent av inte vågat höra Julans Assange version, trots att material finns!
Dessutom har det svenska rättsystemet klantat sig så mycket att målet nu lagts ner.

Kärringbloggen kommer de följande veckorna att återkomma med fler artiklar om Assangeaffären i Sverige.
Helene Bergman, journalist
Carina Hägg, reseacher

Kärringbloggen är fri att läsa, men kostar tid och pengar att producera!
Därför tas gåvor gärna emot!
Swish 123 22 07 975

Här nedan är några av länkarna till de artiklar jag skrivit om Assangeaffären.

DN Debatt: ”Fallet Assange ett hot mot den svenska rättsstaten”

Assange och den svenska radikalfeminismen

 

 

De stora medierna, förblindade av påstådd våldtäkt, tackade nej till min intervju med Julian Assange

Polisförfalskning av förhör med Julian Assange

Från Julian Assange till Cissi Wallin

De stora medierna, förblindade av påstådd våldtäkt, tackade nej till min intervju med Julian Assange

Vem lyssnar nu på Julian Assange? Anna Ardin får i SVT:s talkshow Carina Bergfeldt på fredagskvällen ensidigt berätta om Julian Assange påstådda våldtäkter.
Därför publicerar jag texten om mitt möte med Julian Assange i London på våren 2012 här på Kärringbloggen.
Efter vårt möte var han villig att låta sig intervjuas av mig. Men varken Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet eller Aftonbladet ville publicera den intervjun.

Efter den negativa mediekampanj som Julian Assange utsatts för av svenska journalister blev jag glatt överraskad när beskedet kom att Julian Assange ville träffa mig.
Jag var i London i ett helt annat journalistiskt ärende och tog en chans.
När min engelska kollega, förstod att jag skulle möta Julian Assange, rynkade hon pannan och förmanade mig sedan allvarligt:
”Håll dig på armlängds avstånd från honom. Sitt inte för nära! Han ser bara kvinnor som sexobjekt!”
Jag frågade om hon hade träffat honom?
”Neej”, svarade hon, ”men jag har ju läst och hört en massa om honom.”
Det sista hon sa innan vi skildes åt var;
”Be careful!”

När jag steg ut i marssolen på Groswell Road i London ringde Anna Ardins ord från häktningspromemorian i fallet Julian Assange i mina öron:
”Jag var ju skitstolt, får världens häftigaste man i säng och som bor i min lägenhet.”
Sedan förändras allt för Julian Assange. Han blev anklagad för våldtäkt. Från att ha varit världens häftigaste man till en internationellt jagad man. En man som nu sökt politisk asyl på den Ecuadorianska ambassaden i London, rädd för att bli utlämnad från Sverige till USA. Men inte rädd för att svara för sig i ett polisförhör om påstådda misstankar om sexbrott i Sverige.

Feministen Julian Assange

Det är den jagade mannen med fotboja jag snart ska möta i London, då innan han sökte skydd på Ecuadors ambassad och innan han av High Court i London fått beskedet att han utlämnas till Sverige.
Innan han tillbringade sju år på nämnda ambassad och innan han hämtades av Brittisk polis och sattes i fängelse för att avtjäna 50 veckors straff för att han inte betalat borgen. Och ja innan den svenska vice riksåklagaren Eva-Marie Persson måndagen den 13:e maj 2019 beslutat att återuppta förundersökningen om misstänkt våldtäkt. En förundersökning som ett halvår senare las ner på grund av att bevisläget försvagats. En man som sedan suttit i fängelse anklagad för spioneri och dataintrång. En man som inte kan utlämnas till USA på grund av hälsoskäl, fastslog en brittisk domstol 4:e januari 2021. Julian har sedan jag mötte honom en fästmö, Stella Morris och två små barn.

En man som i media beskrivits som demon, en kvinnotjusare, oberäknelig, arrogant och smutsig.
Varför vill jag träffa honom? För att jag är övertygad om att den bilden inte stämmer. Min långa livserfarenhet som journalist och feminist, av män och journalistkolleger, säger att det är en falsk bild.
Jag hade dessutom tidigare haft kontakt med hans mamma, Christine Assange. Hon hade berättat för mig att hon varit engagerad i Womens Lib i Australien. Att hon hade uppfostrat Julian i jämställdhet och feminism. Julian var, enligt henne, en av kvinnokampens söner.
Det enda sättet för mig att bli övertygad om att mediabilden är falsk är att sitta öga mot öga med Julian Assange.

Jag sympatiserade från början med Wikileaks och dess grundare Julian Assanges ideologi om att stå på folkens sida gentemot makten. Det rimmade väl med den journalistideologi som jag under alla mina år som journalist arbetat efter. Att stå på de förtrycktas sida. I de flesta fall är det kvinnor därav feminismen.
Enkelt uttryckt: Att ge de röstsvaga röst. Att avslöja makten!
Julian Assange ser alltså på världen på samma feministiska sätt som jag gör.
Jag såg och ser honom som en kollega. En kollega som bara på några år blivit världskändis, som fått priser för sin journalistiska gärning, men som också bär fotboja. Inte god alltigenom, men inte heller ond alltigenom. Kort sagt en människa.

Christopher´s 

Jag förberedde mig noga på det billiga men centralt belägna hotellet inte långt från Kings Cross. När jag tröttnade på hotellrummet gick jag en promenad i den lilla parken utanför hotellet. Parken omgärdades av ett högt, svart, utsirat järnstaket, men innanför hade de japanska körsbärsträden slagit ut sina rosa blommor. När solen värmde satte jag mig på en parkbänk och funderade på hur jag skulle möta Julian. Jag antog att han visste vem jag var, eftersom han sagt ja.
Det handlade inte om någon intervju. Det var ett förberedande möte som kunde resultera i en intervju. Det var bara ett möte. Julian visste det också- att det bara var ett möte.
Jag hade fått ett mail vidarebefordrat:

”Dear B,
Please can Helene meet Julian at 12.30 pm at the following adress:
Christopher`s
Both booked under XX
Best
S.

Jag Googlade på Christopher`s och läste att de hade ett modernt amerikanskt kök. Nästan en provokation att vi skulle träffas just där!
Jag förväntade mig att bli bjuden på lunch.
Pakistaniern i hotellreception på det lilla hotellet där jag bodde, ringde efter en taxi.
Efter tio minuters bilfärd i centrala London släppte taxin av mig utanför entrén till Christopher`s i rätt tid.
Lite dröjande gick jag uppför de fem breda stentrapporna, glasdörrarna öppnade sig ljudlöst och i vestibulen satt en elegant ung dam. Hon log vänligt mot mig och jag framförde mitt ärende.
Hon såg ner på sin bokningslista, nickade och bad mig sitta ner i baren och vänta.
Det var mest herrar i lediga vardagskläder vid några av borden i baren.
Jag letade mig fram till en plats i den väggfasta soffan vid fönstren. Där jag satt hade jag god utsikt över entrén, vilket innebar att jag skulle se Julian innan han såg mig.
Det dröjde. Varje gång glasdörrarna öppnades klack det till inom mig. Men än så länge ingen Julian.

Kindpuss från Julian

Så steg en lång herre med en brunbeige hatt i sällskap med en kortare mörkare man in genom glasdörrarna. De gick fram till den mondäna damen och jag såg att det var Julian.
Båda herrarna vände sig mot baren, gick in och närmade sig mig.
Julian måste ha kollat upp mig med bild och allt. Jo, han log när han såg mig. Jag reste mig och han kindpussade mig på båda kinderna, mycket vänligt. Känslan av att ha känt varandra länge infann sig.
Jag hälsade mer formellt på hans följeslagare S, som bar palestinasjal runt halsen, säckig t-tröja och såg allmänt trevlig och sympatisk ut.
Julian satte sig bredvid mig och tog av sig hatten. Hans hår var alldeles vitt och hans ögon var intensivt blå med en intelligent och vänlig blick. För övrigt hade han en stickad, tunn tröja, ett par beiga chinos och ett par fula skor på sig.
Kyparen kom och Julian frågade S hur mycket pengar de hade?
”Det räcker till vatten,”svarade S och beställde Perrier.
Jag började med att säga att jag läst hans bok, ”Memoarer är prostitution”.
Julian stelnade till:
”Det är inte min bok! I alla andra länder utom i Sverige har man satt en etikett på omslaget att den inte är auktoriserad av mig. Dessutom står det flera fel i boken och min mamma har aldrig varit hippie.”
Jag ställde inga mer direkta frågor till honom. Det behövdes inte. Han pratade så gärna. Jag fick känslan av att han hade ett verkligt behov av att prata, att förklara, att lägga till rätta.

Fotboja och häkte

Han var orolig över det svenska rättssystemet. Inte när det gällde fängelserna, men häktet. Han hade hört att han skulle bli inlåst utan någon kontakt med yttervärlden. Innan han ens var dömd.
Han drog upp byxbenet och visade mig den grå fotbojan. Det fanns ingen bitterhet där, bara en smula upprördhet över att han tvingats bära den i så många dagar, över 400 då när vi sågs på Christopher’s i London denna vårdag i mars 2012. Han nämnde ingenting om vad som hänt i Stockholm för ett och halvt år sedan. Jag frågade inte heller. Däremot frågade han vad jag egentligen gjorde i London. Jag berättade och jag såg hur den journalistiska gnistan i hans ögon vaknade.
”Det där”, sa han. ”Det där, skulle jag vilja publicera på Wikileaks. Han lät entusiastisk.
Samtidigt förvånades jag över hur han i den situation han befann sig i orkade engagera sig i mitt projekt.

Vi skämtade om Sverige, vi skämtade till och med om sex, på det där vänskapliga planet som man kan göra med en man man känner förtroende för. Med en man som man vet inte missförstår.
Timmen vi hade till vårt förfogande gick för fort. Jag tror att vi båda hade velat fortsätta att prata. Det som frapperade mig mest var att Julian Assange var så påläst och analytiskt insiktsfull. Med andra ord han verkade ha full koll på läget.

Infrusen intervju

Den självklara fortsättningen på det här förutsättningslösa mötet var att göra en djupintervju med Julian. Trots att han var/är djupt kritisk till svenska journalister.
Via mina kontakter fick jag klartecken! Jag skickade över de tjugotalet frågor jag ville att han skulle svara på:
T ex om vad han tänker om sin förvandling från hjälte och ”rockstjärna” till demon och påstådd våldtäktsman i medierna.
Hur media har målat upp honom som en arrogant chauvinistisk mansgris.
Hur hans förhållande till kvinnor är? Vad han tycker om den feministiska rörelsen?
Om han ångrar att han startade Wikileaks med tanke på vad som hänt. Om han är rädd för att bli utlämnad till USA? Och mycket annat.
Jo Julian Assange var villig att svara på alla frågorna på ett villkor att intervjun publicerades i någon av de stora tidningarna. Men varken Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet eller Aftonbladet var villiga att publicera intervjun. Jag fick aldrig något svar på varför de inte ville.
Så fortfarande vet inte en svensk allmänheten vad Julian Assange tycker.

Helene Bergman, journalist

Journalistik kostar så Kärringbloggen tar gärna emot gåvor

123  22 07 975

Yttrande – och kvinnofrihet eller censur och religiöst kvinnoförtryck. Nr: Nio

Obs! Om Soffan artiklarna stängs ner från sociala medier!
Kom ihåg adressen till Kärringbloggen:
www.karringbloggen.se

Swish 123 22 07 975

 

Soffan Rättegången:

En politisk rättegång: Om åsikter – inte gärningar. Jag kände iskylan!

 

”Denna rättegång är rent politisk. Har aldrig tidigare varit med om något liknande i Sverige. Domstolen har blivit en arena för en politisk diskussion. Det har handlat om åsikter och inte det som en domstol ska ägna sig åt – gärningar. Vi är ute på en farlig väg bort från demokratin, poängterade advokat Allan Stutzinsky, Soffans advokat, i sin slutplädering under Soffan Rättegången i januari 2020. Då hade ännu inte den friande domen fallit. Carina Hägg och jag var med under de två rättegångsdagarna 27 och 28 januari 2020 i Göteborgs Tingsrätt. Jag skrev ned vad jag instinktivt kände då:

”I min mage känner jag iskylan. Det är en kyla av skräck – inte av rädsla. Jag sitter i sal 29 på Göteborgs Tingsrätt och lyssnar på Förtalsrättegången mot Soffan. Hon är åtalad i ett enskilt åtal av Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil, Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén, MMRK. Soffan har skrivit olika böjningar av ordet extrem, typ extremister och extrema åsikter på sin personliga blogg soffan@gbg. Hon började blogga när GP:s kulturchef Björn Werner angrep henne för att lägga sig i kulturen.

Soffans blogginlägg handlade om Maiuma Abdullahi och Fatima Doubakil och samtalet efter filmen Burka Songs 2.0. Ett samtal som Göteborgs Stad stoppade eftersom Fatima Doubakil enligt Staden inte står för Göteborgs Stads värdegrund:
”Det tar några minuter innan min kropps försvarssignal når upp till hjärnan:
”Vad är det som händer här och nu?” Det är ett slags uppvaknande. Samtidigt får jag flashbacks av den skräck jag som journalist upplevde i censurens Zimbabwe under diktatorn Mugabe. Detta att inte våga säga, tycka och skriva vad jag vill. Att vara övervakad av hemlig polis. Att ha min telefon avlyssnad. Att varnas för att prata med okända människor. Samma sak upplevde jag i Erdogans Turkiet. Under långa tider har jag bott i båda länderna. Länder där journalister fängslas för att de använt sin yttrandefrihet.

Den iskyla/ skräck jag känner i sal 29 i Göteborgs Tingsrätt betyder att jag fått vittring på något som inte bara hotar mig som journalist i det demokratiska Sverige med en unikt vidsträckt yttrandefrihet. Det hotar Soffan och alla andra medborgare.
Där och då förstår jag inte omfattningen av min spontana instinkt av fara. Det är först ett år senare, när Carina Hägg och jag har ägnat större delen av vår vakna tid till att gräva fram fakta om cellen MMRK och dess koppling till det kvinnofientliga Muslimska Brödraskapet. Det är under arbetets gång med Kärringbloggen, som vi blir medvetna om omfattningen av infiltrationen av politisk islam i vårt svenska samhälle och dess institutioner. Min intuition av iskyla från rättegångsdagarna i januari 2020, har visat sig stämma och blivit ännu starkare nu i december 2020.

Koncepträttegång

Efter rättegången, innan den friande domen fallit, talar jag med människor. Jag försöker förstå!
På ett café som ligger nära kajen till Göteborgs Hamn träffar jag en man som levt större delen av sitt liv i forna kommunistblocket. Nu bor han i Sverige sedan ett antal år. Jag berättar om Soffan Rättegången, Han säger att:
” I mitt dåvarande hemland under kommunismen kallades sådana här rättegångar för Koncepträttegångar. Man visste utgången, eftersom domstolen anpassat sig till en färdig ideologi, det kommunistiska partiets ideologi.”
Mannen och jag på caféet diskuterar den eventuella utgången av Soffan Rättegången. Vi enas om att om Soffan frias finns det sunda reflexer i det demokratiska svenska systemet. Eller som advokat Allan Stutzinsky avslutade sin slutplädering med:
”Om våra domstolar ska bli arenor för politisk diskussion där åsikter ska prövas juridiskt är vi inne på en farlig väg. Åsikter som tillskrivs någon och som bedöms ur någon synpunkt vara felaktiga, obekväma eller olämpliga, ska då alltså leda till straffrättsligt ansvar. Om detta blir fallet har vi tagit ett stort steg mot diktatur. Vi är inte där ännu, men den här rättegången har en betydelse som sträcker sig bortom parterna. Om enskilda åtal för förtal, beroende på hur en politisk diskussion har förts, skulle vinna någon framgång, då har en farlig väg beträtts. De små stegens tyranni är den väg som ofelbart leder till diktatur,” Allan Stutzinsky fortsätter:
”Det här enskilda åtalet säger någonting om det samhälle som Fatima och Maimuna vill bygga. Förhoppningsvis är det en ambition som de flesta andra människor tar avstånd från. Här har domstolen ett stort ansvar att tydligt sätta ner foten. Är detta verkligen den väg som rättsväsendet vill gå?”

Extremiststämpel. Vägen till censur.

Fyra dagar innan domen faller 11 februari 2020 fortsätter Maimuna och Fatima med sin islamistiska propaganda, men nu i Stockholm.
Lördagen 8 februari har Maiumuna Doubakil och Fatima Doubakil bjudit in till ett samtal med rubriken:
”Extremiststämpel. Vägen till censur.”
Mötet hålls på Mötesplats&Café Medkänsla. Caféet ligger i anslutning till Stockholms moské. En moské som har anknytning till Muslimska Brödraskapet. En moské som finansieras via svenska skattemedel.
I Community Sthlms inbjudan till samtalet står skrivet:
”Måndagen den 27-28 januari åtalades Anns-Sofie Hermansson för grovt förtal efter att hon anklagat två muslimska aktivister för extremism i samband med att hon använde sin politiska maktställning som Göteborgs kommunstyrelse ordförande för att hindra de att delta i ett samtal. Denna rättegång är viktig och speglar på många sätt den tid vi lever i, en tid då man tystar sina meningsmotståndare genom demonisering istället för sakargument, en tid då man censurerar istället för att bjuda in till samtal, en tid då man begränsar yttrandefriheten i demokratins namn.
I samband med detta bjuder vi in till samtal den 8:e februari med de två systrarna Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi som tagit till rättsliga åtgärder mot dessa grundlösa och falska anklagelser. Ett samtal där de själva får möjlighet att beskriva händelseförloppet, berätta om rättsprocessen samt analysera kring vikten av att kämpa mot denna form av censur som vill tysta all kritik mot strukturell rasism och diskriminering.”
I samband med mötet arrangerar man en namninsamling #nejtillextremisering som får 1 247 namnunderskrifter.

Göteborgs Tingsrätts dom meddelas 11 februari 2020.
”Åtal som den tilltalade frikänns från:
Grovt förtal, 5 kap 2§ brottsbalken
2018 – 03-04 —2018 -04-17 ( 6 tillfällen ).
Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi ska ersätta Ann-Sofie Hermansson för hennes rättegångskostnader med 190 000 kr, jämte ränta enlig 6§ räntelagen på beloppet från dagen för denna dom till dess att betalning sker. Av beloppet avser 150 000 kr i arvode för försvarare och 40 000kr kostnader för bevisning.”

Drygt två månader senare överklagar Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil domen till Hovrätten för Västra Sverige. Soffan åtalas återigen för grovt förtal.
Hovrätten har ännu inte fastställt datum för Soffan Rättegång nummer två.

 

Helene Bergman, journalist

Carina Hägg, researcher.

I den tionde artikeln om Soffan Rättegången här på Kärringbloggen manar författaren, scenkonstnären och  kritikern Kjerstin Norén till uppmärksamhet och aktivt ingripande från våra förtroendevalda.

OBS! Sprid och dela för Kvinnofriheten, Jämställdheten och Demokratin.

Kärringbloggen tar gärna emot gåvor !

Swish 123 22 07 975

Yttrande- och kvinnofrihet eller censur och religiöst kvinnoförtryck. Nr: Åtta

Obs! Om Soffan artiklarna stängs ner från sociala medier!

Kom ihåg adressen till Kärringbloggen:

www.karringbloggen.se

Soffan Rättegången: Islamistpropagandan når medias kulturredaktioner.

Den islamistiska kvinnoförtryckande propagandan, orkestrerad av Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil, Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén, MMRK, når in i svensk medias kulturredaktioner på våren 2018.

Dessförinnan hade Göteborgs Stad beslutat att ställa in visningen av filmen Burks Songs 2.0 med efterföljande samtal på Blå Stället i förorten Angered 14 mars 2018. Anledningen var att Fatima Doubakil deltog i det samtalet. Göteborgs stad ansåg inte att hon stod för den demokratiska värdegrunden, som inbegriper yttrande – och kvinnofrihet.
Därför ville staden utöka samtalet med en person som stod för stadens värdegrund.

Värdegrunden och media

Göteborgs Stads värdegrund bygger på demokratins värdegrund. Den kommer till uttryck i bland annat Regeringsformen, Grundlagen, Kommunallagen och i alla andra nationella lagar som styr verksamhetens vardag.
Stadens värdegrund vilar också på FN:s Allmänna förklaring om mänskliga rättigheter och Europakonventionen.

När Stadens beslut blev känt i mars 2018 kom attacken från svensk medias kulturskribenter. Konflikten upphöjdes till konst istället för att handla om det demokratiska samhällets värderingar.
Kulturredaktörerna ansåg att konsten var överordnade de politiska systemen. Kulturredaktörerna valde därför sida i konflikten. En konflikt som i grunden handlar om två samhällssystem, det demokratiska med yttrande- och kvinnofrihet eller det politiska islamistiska systemet med censur och kvinnoförtryck.
Kulturskribenterna valde indirekt under konstens täckmantel att försvara det senare.
Men förstod de vad de gjorde – egentligen? Eller bara drogs de med i den allmänna trenden utan att vare sig gå till källan, göra någon research eller analysera situationen?

Två kulturchefer försvarar Burka Songs 2.0

Göteborg Posten

I täten gick Göteborgs Postens kulturchef Björn Werner, tätt följd av Expressens biträdande kulturchef Jens Liljestrand.
GP:s kulturchef Björn Werner är drivande i debatten.
På kultursidan 9 mars 2018 kritiserar han Ann-Sofie, Soffan, Hermanssons uppbackning av Göteborgs Stads beslut att ställa in Burka Songs 2.0 med efterföljande samtal. Björn Werner undrar vad för slags kultursyn Ann- Sofie, Soffan, Hermansson har:
”För det Ann- Sofie Hermansson gör är att, förhoppningsvis ovetandes, själv vandra in på en kulturpolitisk bana som traditionellt sett inte anses vara en del av den demokrati hon vill försvara. Det är ju inte i demokratier som konsten inte är fri. Det är i ofria regimer där staten tar kontroll över kulturyttringarna för att säkerställa att makten inte bara är över människors kroppar, utan också över deras själar. Tystnaden som la sig över Raqqa efter IS maktövertagande eftersom musik förbjöds är talande.”
Björn Werner menar i kulturkrönikan att eftersom mycket av kulturlivet i Göteborg finansieras av skattemedel är det extra viktigt att politikerna i staden inte styr kulturutövarna:
”När går gränsen för vad som är demokratiskt acceptabel kultur och när börjar extremismen? Finns det en mall? Ett flödesschema att följa för att inte riskera att arrangemang ställs in och målas ut som extremism av ledande politiker?”
Björn Werner tycker visst att Burka Songs 2.0 med efterföljande partiska samtal ska få äga rum på Blå Stället, i Angered. Han ställer frågan om det bara är en norm som ska gälla och som kulturen fogligt ska rätta sig efter.

Expressen

Jens Liljestrand, biträdande kulturchef i Expressen skriver i mars 2018 om hur smutskastning och politisk posering ersätter komplexa perspektiv på konsten. I rubriken jämförs
debatten om ”Burka Songs 2.0” med en häxjakt:
”Den bisarra och antiintellektuella smutskastning som just nu pågår i kölvattnet av att Göteborgs stad ställde in morgondagens visning filmen ”Burka Songs 2.0” med efterföljande paneldiskussion, bekräftar på många sätt filmens tes.
För ”Burka Songs 2.0” handlar inte, som man kanske kan tro, om heltäckande slöjor. Den handlar om ett misslyckat antirasistiskt dokumentärfilmsprojekt.”
Jens Liljestrand ställer sedan frågan varför konsten alltid måste passa in i en politisk retorik? Varför görs vissa alltid till offer, till projektionsytor för våra egna skuldkänslor?
Längre ner i texten angriper han Ann- Sofie, Soffan, Hermanssons (S) agerande som kommunstyrelsens ordförande och därmed den tyngsta politikern i Göteborg:
” som skröt om hur hon personligen varit inblandad i beslutet att ställa in arrangemanget, eftersom hon inte ville ”dalta med extremister.” När Björn Werner, kulturchef på GP, kritiserade den politiska toppstyrningen av kulturen, bemöttes han av Hermansson på hennes blogg i ett tonläge som är ……intressant. Bland annat associeras Werners försvar för fri kultur med ”den värdegrund som IS tillämpade i Raqqa”
Det är bland det tarvligaste jag läst av en politiker på den nivån,” skriver Jens Liljestrand, som tydligen missat att det var Björn Werner själv som myntade det begreppet i sin kritik mot Soffans agerande.

Lyckad propaganda

Att den islamistiska propagandan lyckats tyder bland annat ett uttalande som Lisa Gustafsson, publik på ”En Extremt Allsidig Kväll,” på Folkteatern i april 2018 yttrade i GP på frågan varför hon var där:
”Vi har pratat mycket på jobbet om det som hänt. Ann- Sofie Hermanssons utspel är en skandal, hon anklagar personer för terrorism utan grund. Nu ser jag framemot att se filmen och att ha ett vettigt samtal om den. ”

Soffan står stadigt på demokratigrunden

Trots den massiva kritiken står Soffan fast vid sitt handlande och vid sina åsikter och påpekar ännu en gång sitt glasklara nej till extremism.
Lördagen 17 mars tar Soffan till orda och påpekar situationens allvar, samtidigt som hon tillrättavisar sina kritiker på följande sätt på sin blogg:
”Allvarligt talat. Så här kan vi inte ha det. Vi kan inte ha ett värdegrundsarbete som i realiteten inte betyder något. När vi säger oss stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter, men sedan inte gör det när extrema krafter trycker på – då börjar vi vara riktigt illa ute.”

Soffan framhärdar med tydlig övertygelse och envishet i att Göteborgs Stad måste sätta gränser:
” Om något riskerar att strida mot värdegrunden måste varningsklockorna ringa. Att skydda värdegrunden mot extrema influenser är ytterst viktigt.”
Hon jämför den pågående debatten med ett ”bonnslagsmål” och anser att de som kritiserar henne egentligen inte bryr sig om värdegrunden:
”Jag ska avstå från att sätta gränser mot extremism. Om kulturbyråkrater vill ge företräde åt extremister ska jag bara låta det ske,” påpekar Soffan som uttrycker en djup oro för det krypskytte mot värdegrunden som hon nu upplever äger rum:
”Jag tror att vissa av mina kritiker tror att de bara för någon slags teoretisk kulturstrid. Så är det inte. Det här är mycket större – och allvarligare – än så.”
Soffan anser att det inte är demokratin och de mänskliga rättigheterna som stått i fokus. Inte heller gränssättandet. Hade det varit det hade inte extremister i olika former kunnat nästla sig in i samhället.
”De har – åtminstone i kortare perioder – lyckats tillskansa sig lokaler, resurser och legitimitet.”

Starkt övertygad är Soffan för besluten att inte låta extremisterna ta över i Göteborg. Sker det kan det bli förödande för en stadsdel eller en hel stad:
”Det är bl a därför som jag är så skarp och konsekvent i min nolltolerans mot extremism,” förklarar hon på sin blogg. Hon anklagar kulturrelativisterna inom vänstern och kultursfären för att inte ta Göteborgs Stad värdegrund på allvar:
”Visst. De vill ha en värdegrund. Men de vill inte att den ska vara på riktigt. De önskar att extremister, eller åtminstone extremister som för tillfället faller i smaken, alltjämt ska kunna få en plattform i Göteborgs Stad. Allvarligt talat. Så går det inte att ha det. Tvärtom. Vi måste bli ännu bättre på att sätta gränser mot extremismen. Det är gränssättandet som säkrar friheten. Det är gränssättandet som bygger ett bättre Göteborg, ” skriver Soffan på sin blogg.

Helene Bergman, journalist

Carina Hägg, researcher.

I den nionde artikeln här på Kärringbloggen:

Slutplädering och tingsrättsdomen.

OBS! Sprid och dela för – Kvinnofriheten, Jämställdheten och Demokratin.

Till min journalistkollega. Om du använder mitt material förutsätter jag att du anger Kärringbloggen som källa!

Kärringbloggen tar gärna emot gåvor!

Swish 123 22 07 975