Den sociala ingenjörskonsten och Coronan.

Foto: Helene Bergman

Sitter vi i samma båt? Bor vi i samma land? 

Vi och de som bestämmer över oss! Tänker DOM som vi, som jag gör – mormor, farmor – 74 år? Det är något som inte stämmer, som har gått fel!

Är vi återigen föremål för den sociala ingenjörskonsten, där det inte handlar om enskilda människors liv eller död, utan om den spännande sjukdomen Coronan! 

Är det den som är i fokus i kombination med det holistiska samhällsperspektivet? Där samhällets helhet är större än de enskilda människorna.

Frågan om varför Sverige skiljer ut sig i Coronahanteringen från andra länder har ännu inte fått något svar. Ingen verkar kunna svara, inte ens de som sägs ha ansvaret. Men även de skyller på varandra.    

Tycker mest att det talas om statistik, siffror, flockimmunitet, att bära munskydd eller inte, att smittspåra eller inte, att förklara provtagningar som inte blir av. Politikerna hittar ursäkter och forskarna bråkar offentligt om vem som har rätt.

Medicinsk forskning och politik är ingen bra kombination. 

Sverige börjar isoleras från omvärlden och avståndet mellan folket och politiker/ experter, vidgas alltmer. 

För vem kan man lita på? Precis den frågan som Hoola Bandoola Band sjöng på 70-talet. Samma fråga, men nu 2020! 

Vi har inte bara drabbats av en pandemi utan även hamnat i ett informationskaos. Det värsta som kan hända i en kris.

Då är det bäst för en själv att stänga av för att inte bli ännu mer förvirrad och frustrerad.

Kanske är det för många som bestämmer i Sverige, utan att ta ansvar ? 

Är det så att infrastrukturen med 21 regioner och 299 kommuner, mer eller mindre självständiga, inte funkar  Är Sverige ens organiserat för att ta itu med en pandemi? 

Coronan sliter av många täcken, som skyddat det som legat fördolt.  

Känslan av den individuella ensamheten, blir allt större. 

Det handlar inte om de sociala kontakterna, inte vad gäller min familj, min släkt, mina barn, mina barnbarn och vänner. Nej det handlar om att just nu vara svensk medborgare i Sverige.

Maktlösheten börjar slå rot, tilliten till de styrande blir allt svagare. Det gäller såväl på den kommunala, regionala som den statliga nivån. Alltså hela det administrativa och politiska Sverige. 

Bråket om munskydden, de höga dödstalen på äldreboendena, orden om att värna de sköra, svaga, gamla gamla ekar allt ihåligare. Det kan inte ha kommit som en överraskning att många av äldreboendena inte fungerade, redan innan Coronan. Det handlar väl snarare om att politikerna inte har lyssnat, har de lyssnat har de inte brytt sig. 

Bortförklaringarna när det inte funkar, när de som bestämmer avslöjar att de egentligen inte vet, men inte vill erkänna det. Ingen har ansvar och ansvar kan inte heller utkrävas!

Jag bakar mina muffins, gräddar mina bröd, plåtar det vackra, lägger ut skönheten på Facebook. För att trösta mig själv och mina FB vänner. 

Jag dränker mig i skrivjobb, skaffar mig egna mentala vilorum. Är van att, som det nu heter, jobba hemifrån. Det har jag gjort under långa perioder i mitt liv. Har rutiner, vet hur jag ska lägga upp dagarna. Varvar skrivande med träning. Har vidtagit alla försiktighets åtgärder, hittar ändå pärlorna i vardagen. 

Fikar i Carlandersparken, möter vänner vid Näckrosdammen, går promenader. Eviga promenader, trött på promenader. Börjar gå upp för många trappor, testar hur många jag klarar av innan jag måste stanna och vila.

 Alltid ute, alltid avstånd! Evigt tvättande av händerna, avstånden- de fysiska – inte de sociala.  

Har insett att det bara är jag själv som kan ta ansvar för att inte bli smittad. 

Inte ens rätt ord kunde de som bestämmer använda- det är det fysiska avståndet det handlar om- inte det sociala.

Det är  ju ansiktena som inte får mötas, inte får komma nära, men fortfarande kan vi ha ögonkontakt, fortfarande kan vi le mot varandra, fortfarande kan vi prata.

Socialt avstånd är inte alls detsamma som fysiskt avstånd, även om det också tär. 

Men så smyger det sig in, misstänksamheten, tvivlen, oron över vart de styr oss. Makten. De som låtsas veta, men inte vet. 

Mitt i det liv som är mitt kommer tankarna inrullandes och jag får en mörk klump i magen när jag hör hur många som dött på äldreboendena. När siffrorna om de högsta dödstalen i världen finns i Sverige. 

Det dementeras genast av de som säger sig kunna räkna. 

”Det går att räkna på så många sätt,” påstår de.

Är dödstalen bara fake news, undrar jag då? 

Just nu är dödsiffrorna från Folkhälsomyndigheten 3992 lördagen 23 maj 202 – 3992 människor som nu är döda!

Det gör ont ! Att vara människa är att reagera, att känna.

Blir de döda bara siffror, ja då har vi kommit långt bort från det som kallas att vara människa. Tänker, kommer mina barnbarn senare att fråga: 

”Men ni visste ju! Varför protesterade ni inte? Varför gjorde ni ingenting?  Hur kunde ni låta så många gamla människor bara dö?”

Jo jag vet, men just nu vet jag inte vad jag ska göra. Det enda jag vet är att jag ska försöka hålla mig så frisk som möjligt, så att jag inte belastar sjukvården! 

Jag skulle kunna skriva en massa kritik om nedmonterad åldringsvård, en åldersrasism som fått föröka sig i landet, mängden av fattigpensionärer. 

Men jag ville bara just nu försöka beskriva den där känslan av vanmakt, av tvivel och en helig ilska som uppfyller mig alltmer. 

Dessutom känner jag mig fångad i mitt eget land. Jag kan inte ens ta Stena Line till Fredrikshavn och gå av båten i Danmark. 

Jag kan inte längre gå barfota i sanden på stranden i Skagen.  

Jag vet! Det är en pandemi, men jag tycker inte längre att det är roligt att Sverige är ett land som står ut. 

Helene Bergman 

Swisha gärna en gåva till 123 22 07 975