Kärringarna står kvar i Göteborg

Göteborgs hamn, där ute viner stormen och havet piskar. Foto Helene Bergman

I Göteborg betyder käring sjömärke. Ett riktmärke som står kvar när vinden viner och vågorna slår. Ett sjömärke visar vägen och varnar för grund. Det flyttar sig inte när stormen kommer. Christopher Garplind på Public Service i huvudstaden kallade Agnes Wold för kärring. Det var tänkt som en förolämpning.

Kärringarna står kvar i Göteborg. Men kaffe, webbhotell och envishet är inte gratis.
Swish: 123 220 79 75 till Kärringbloggen😊

Men jag  insåg att han hade gett mig iden till den här krönikan. För vi har Käringberget,  vi har Käringön och så har vi kärringarna i Göteborg.

Ann-Sofie Hermansson.

Agnes Wold.

Sofie Löwenmark.

Och jag själv.

Under sex år har jag sett samma kärringar dyka upp när det blåser som värst. När dreven går. När hatet kommer. När någon ska tystas. När någon förväntas be om ursäkt för att ha sagt vad hon tycker.

Då dyker vi upp. Vi känner igen den piskande stormen. Vårt vapen är inte makt. Vårt vapen är ordet. Det väl valda ordet. Det obekväma ordet. Det ord som får människor att tänka en gång till.

Agnes använder det.

Sofie använder det.

Ann-Sofie använder det.

Jag använder det.

Orden är våra verktyg. Våra svärd. Våra sjömärken. Vi tjôtar. Vi skrattar. Vi bråkar. Vi säger emot. Vi låter oss inte imponeras av titlar. Och vi har en dålig vana att säga vad vi tycker.

När Ann-Sofie Hermansson stod bakom skranket satt jag i rättssalen som journalist. Jag flyttade mig till ett eget bord för att kunna anteckna. Det slutade med att jag skrev en hel bok- Den politiska rättegången . Kampen om yttrandefriheten.

Och när  Ann-Sofie Hermansson nyligen skrev i GP om sin förtalsrättegång föll bitarna på plats.

I sin krönika skriver hon:

“När man hamnar i stormens öga får man lära sig vem som är vän och fiende.”

Det är en hård erfarenhet. Där man väntat sig stöd blir det tyst. Där man väntat sig civilkurage blir det plötsligt mycket viktigt att inte sticka ut.

Men några människor stannar kvar. Det är solidaritet i dess grundläggande betydelse. Jag står bredvid dig när det blåser nordligt.

Sjömärkets uppgift var inte att vara omtyckt. Dess uppgift var att visa var grunden fanns. Så att andra inte förliste.

För där ute möts hav och himmel och där kommer nordanvinden rasande. Men kärringarna står kvar som sjömärken.

Den bilden gillar jag, för det är exakt vad kärringarna i Göteborg  gör – står kvar. Och visar var grunden finns.

Folk blir förbannade och det får de la leva med. För ett sjömärke står inte ute på klipporna för att vinna popularitetstävlingar. Det står där för att människor ska hitta rätt.

Vi känner igen den vinande stormen. Vi har hört den förr. Det är därför vi halar seglen och surrar oss vid masten.

Vi står där vi alltid har stått. Med orden som vapen. Med havet i ryggen och modet intakt.

För övrigt råkar jag också driva Kärringbloggen.

Helene Bergman