Är Göteborgs-Posten en nyhetstidning? Gömde undan blomsterskändningen till debattsidan

En propalestinsk aktivist sparkar på vår blomstergrav efter minnesstunden i Vasaparken den 7 oktober.
Händelsen filmades i sin helhet. Aktivisterna kallade det ”att städa”.
Stillbild ur film, Vasaparken Göteborg, 7 oktober 2025.

 

Göteborgs-Posten har misslyckats med sitt mest grundläggande uppdrag – att på nyhetsplats rapportera vad som faktiskt sker i den egna staden. När chefredaktör Christoffer Ahlqvist inte ens bemödar sig att svara på frågor om varför tidningen teg om en dokumenterad och polisanmäld ordningsstörning mitt i Göteborg, handlar det inte längre om en miss. Det handlar om en redaktion som abdikerat från nyhetsjournalistiken och lämnat walk over till känslostyrd opinion.

Den 7 oktober hölls en stillsam minnesstund i Vasaparken för de kvinnliga judar som våldtogs och mördades av Hamas.
Efter att polisen lämnat platsen rusade ett trettiotal propalestinska aktivister fram och skändade blomstergraven – mitt i centrala Göteborg. Händelsen dokumenterades och polisanmäldes.
Men Göteborgs-Posten teg. På nyhetsplats beskrevs dagen som fredlig.

En vecka senare fick en av aktivisterna, Taha Khatab, publicera en debattartikel i GP. Han påstod att platsen bara “städades”. Städades!

Det ordet etsade sig fast. För vittnen såg själva hur ljusen vältes, hur blommorna krossades och sorgekransen trampades ner i jorden.

När nyhetsjournalistiken abdikerar

Göteborgs-Posten har senare släppt fram andra röster:
på debattsidan skrev bland andra Vera Berzak  och en anonym kvinna. På ledarsidan kommenterade Adam Cwejman.

Men allt detta är opinionsmaterial. Det är inte nyhetsjournalistik. På nyhetsplats – där fakta kontrolleras, vittnen intervjuas och polisrapporter läses – var det tomt.
Ingen reporter ställde frågor. Ingen granskade vad som faktiskt hände.

Och det är där GP:s verkliga skandal ligger. Inte i vem som fick debattera, utan i att själva nyhetsjournalistiken lämnades därhän. När verkligheten blir obekväm flyttas den till debatt- och ledarsidorna.
Där förvandlas fakta till känslor, granskning till tyckande. Där ersätter opinionen sanningen.  Det är så journalistiken abdikerar. Det mest oroande är att Göteborgs-Posten nu kan ge sken av att ha “bevakat” händelsen.
För vanliga läsare ser det ut som om tidningen gjort sitt jobb – eftersom ämnet förekommit på debatt- och ledarsidorna.
Men det är en illusion.

De flesta vet inte hur en tidning fungerar. De tror att allt som står i GP har passerat redaktionens faktagranskning.
Men en debattartikel är inte en nyhet. Den bygger på skribentens egna åsikter, inte på redaktionens granskning. På det sättet kan GP lura sina egna läsare att tro att journalistiken fungerat.
Och när en redaktion börjar förväxla debatt med bevakning, då har den förlorat sin kompass.

Brevet till GP:s chefredaktör

Efter GP:s tystnad skrev jag och Caroline Thelning ett mejl till chefredaktör Christoffer Ahlqvist. I respekt för journalistiken och för allmänhetens rätt till korrekta nyheter.

“Det anmärkningsvärda är att Göteborgs-Posten inte rapporterade om denna händelse alls – trots att det var en tydlig nyhet om trygghet, hat och ordningsstörning mitt i centrala Göteborg.”

“När redaktionen avstår från att granska vad som faktiskt hände och i stället låter en part skriva sin egen version på debattsidan, abdikerar tidningen från sitt journalistiska uppdrag.”

Vi avslutade brevet:

“Det är inte vi som ska göra GP:s jobb.
Det är ni som har mandatet – och ansvaret – att värna sanningen.”

Men vi fick inget svar. Inte ett tack. Inte ens en bekräftelse. Jag har arbetat som journalist i hela mitt liv, bland annat som nyhetschef. Jag vet hur redaktioner fungerar.
När ett mejl till chefredaktören/ansvarig utgivare  försvinner i tystnaden handlar det inte om stress – det handlar om attityd. En von-oben-attityd som säger:
Vi står över er. Vi granskar vad vi vill.

Det är just den arrogansen som göder journalistföraktet. För människor känner när makten inte längre bryr sig om att se dem, höra dem – eller ens svara.

Göteborgs-Posten talar gärna om “demokratins fundament”. Men demokratin vilar inte på ledartexter eller på debattartiklar.
Den vilar på faktabaserad nyhetsjournalistik. Utan den – inget förtroende.

I årets Maktbarometer hamnade Riks på plats 13 bland Sveriges mest inflytelserika röster i sociala medier. Göteborgs-Posten fanns inte ens med. Det är ingen slump. För verkligheten berättas numera av dem som fortfarande vågar se den.
Inte av dem som gömmer sig bakom sina skrivbord på redaktionen.

Helene Bergman,

Stöd Kärringbloggen – Swisha 100 kr till 123 220 79 75 

Så skiljer du på nyhet, ledare och debatt

  • Nyhet: Fakta ska kontrolleras, båda parter intervjuvas, vittnen höras, dokument granskas. Här gäller sanningskravet.
  • Ledare: Tidningens egen åsikt. Skriven av redaktionen, inte av reportrar.
  • Debatt: Privata personer eller organisationer får tycka, argumentera och övertyga – men utan krav på journalistisk granskning.

När en händelse som den i Vasaparken inte hamnar på nyhetsplats, utan på debatt eller ledare, har tidningen lämnat walk over till känslorna.
Och då upphör journalistiken att vara journalistik.

Rädslan för att dödas under minnestunden i Vasaparken sjunde oktober jagades bort med sång.

Vasaparken, 7 oktober 2025. Minnesstunden för Hamas kvinnliga offer. Foto Helene Bergman

Vi kom för att sörja – och riskerade att själva bli sörjda. Att vara rädd för att bli dödad under en minnesstund i Sverige är ett nationellt skamgrepp. Polisen får inte bara godkänna demonstrationer – de måste skydda livet. Medierna kan inte fortsätta blunda. Politikerna måste kliva ur sin infantila komfortzon och göra något annat än att leverera välformulerade slogans.

Det handlar inte längre om bara gängvåld. Det handlar om något mycket större – och mycket farligare. När människor i Göteborg  är rädda för att bli skjutna vid en minnesstund för Hamas offer, då har staten tappat kontrollen.

På årsdagen av massakern den 7 oktober samlades omkring trehundra personer i Vasaparken i Göteborg för att hedra de kvinnor som våldtogs, mördades och brändes levande av Hamas i Israel. Vi kom med blommor, med gravljus, med sorg. Men under hela ceremonin fanns oron där. Det låg spänning i luften.

Flera av oss sa det till varandra: ”Tänk om någon skjuter?” Att vi ens tänkte så – i Sverige, i Göteborg – säger allt. För samtidigt som polisen dök upp för att skydda oss, fanns varken public service eller de stora medierna där. Bara GP och några alternativa medier. Tack för det!. Och när minnesstunden var över, och polisen lämnade platsen, då kom de andra. De som hatar! De sparkade på blommorna, rev ner kransen, krossade ljusen. Är det svenska kroppar de krossar nästa gång? Precis som Hamas gjorde den 7 oktober på Nova-festivalen.

De vuxnas hat.

De som skrek slagorden var inte några förvirrade tonåringar. Det var gamla 68:or, välutbildade svenskar, pensionerade lärare, socialarbetare och människor från andra länder. Kvinnor i medelåldern med palestinasjalar och arga blickar. Män i slitna jeansjackor med megafoner. De som en gång talade om fred och solidaritet står nu och ropar ”Från floden till havet!” – utan att förstå att de ropar efter ett folkmord.

Och mitt emot stod vi. Vi som ville minnas de döda. Vi som trodde att Sverige fortfarande var ett land där man kunde sörja i fred.

Det var vi som höll emot

För första gången på två år hade polisen kommit för att skydda oss. Men det var inte polisen som satte ner foten mot våldet. Det var vi – Caroline och jag, och alla de människor, judiska och icke-judiska, som vägrade backa. Vi stod kvar när hatet vrålade. Vi stod kvar med våra blommor, våra ljus, vår värdighet. Och mitt i ropen och slagorden började de judiska deltagarna sjunga. Först tyst, sedan starkare – Hatikva, Israels nationalsång. Sedan andra hebreiska sånger. Rösterna växte, fyllde hela parken. Hatet dränktes av sången. Vi hörde inte längre ropen. För några minuter var vi en mur – en mur av röster, av mod, av mänsklig värdighet. Polisbilar körde förbi när  rosorna sparkades sönder när kransen slängdes upp på asfalten. Polisen såg vad som hände. Men de stannade trygga kvar i sina bilar.

Att låta en fiktiv grav skändas, mitt i Göteborg, är inte bara en brist på kontroll – det är ett moraliskt sammanbrott.

Vi såg oss själva ligga där

Jag kommer aldrig att glömma känslan. Att stå i en park i min hemstad i Sverige och känna: det här är krig. Att titta sig över axeln, tänka att någon kanske riktar ett vapen mot oss. Att veta att det inte längre handlar om Mellanöstern, utan om oss själva. För första gången förstod jag den rädsla som svenska judar levt med länge. Jag såg framför mig hur någon av oss låg där, på marken, skjuten, med blodiga kläder. Och jag förstod – detta är inte längre trygghetens land.

Vad händer på lördag?

På lördag hålls två demonstrationer i Göteborg – en mot antisemitismen, och en för Sverige. Polisen har gett tillstånd. Men är de beredda att skydda oss med all kraft och alla tillgängliga resurser? Eller kommer de återigen att låta hatet styra gatorna? Det som så förrädiskt kallas yttrande -och demonstrationsfrihet! Vi som stod i Vasaparken vet hur det känns när hatet får styra. Vi kommer inte att glömma de skändade rosorna.

För de ligger där och fortfarande brinner gravljusen – som en symbol för vad Sverige blivit.

Helene Bergman

Swish 123 220 79 75

 

 

Från Exodus till TikTok – ett litet lands kamp för sin existens

 

 

De står där mellan pelarna – unga soldater, män som kvinnor, allvarliga och omgivna av tusen år av kamp och tro.
(Foto: Helene Bergman, Jerusalem 2017)

Jag minns när jag som ung läste Exodus av Leon Uris. Då förstod jag något som aldrig har lämnat mig: det här lilla landet, omgivet av hat och krig, slogs inte bara för sin överlevnad – utan för rätten att finnas till. Sedan dess har jag varit i Israel fyra gånger – som journalist och som människa. I Jerusalem, i Betlehem, på Oljeberget. Jag har känt dammet, ljuset, styrkan. Och varje gång har jag lämnat landet med samma känsla: fascination och respekt.

Under Palmes tid, när Arafat var hjälte i stora delar av världen, var också jag propalestinsk. Det hörde liksom till. Men när Hamas tog makten förändrades allt. Då förstod jag att det inte längre handlade om en frihetskamp – utan om en dödskult. 

Nätet: den nya frontlinjen 

Det vi ser nu är något helt nytt. Israel har tagit över nätet. Unga, vackra soldater – kvinnor och män – tränar, ler, visar styrka och sammanhållning. Netanyahu talar till gisslan via högtalare i Gaza City. Det är ingen slump. Det är en medveten strategi: att visa livet, inte döden. Där Hamas visar ruiner och sårade barn, visar Israel unga människor som försvarar sin rätt att existera. Det är en berättelse som många i väst har svårt att förstå – för vi är så vana vid bilden av Israel som starkt och Palestina som svagt. Men styrka kan också vara moral, disciplin, överlevnad. Israel använder nu den moderna dramaturgin – storytellingens och influencerns språk. Det är TikTok, Instagram, YouTube. Men bakom ytan finns något djupare: ett land som aldrig tillåtit sig att ge upp.

Att vägra gå under

Jag ser de unga soldaterna i uniform och tänker: de kunde ha varit mina barnbarn. De är inte hjältar i ett dataspel. De är unga människor som kämpar för sitt land – och för att världen inte ska glömma 7 oktober, dagen då tusentals civila israeliska liv släcktes eller förändrades för alltid. När jag nu ser dem – starka, vackra, beslutsamma – känner jag inte rädsla, utan hopp. Israel är mer än ett land. Det är en påminnelse om att människor kan resa sig ur ruinerna, gång på gång, utan att förlora sin värdighet.

Ett år efter

När vi på tisdag, den 7 oktober, står tysta och lägger vår krans, tänker jag på allt detta. På kvinnorna och männen jag mött. På barnen i Jerusalem som lekt mellan checkpoints. På de unga soldaterna som nu försvarar det de alltid trott på: livet självt. Israel har tagit tillbaka berättelsen. Och världen ser på.

Så enkelt. Så svårt. Att stå upp för livet.

 

Helene Bergman är journalist, författare och ansvarig utgivare för Kärringbloggen.

Vill du stötta mitt fria skrivande?

Swisha gärna till 123 220 79 75  – märk gåvan med ”Kärringbloggen”.

Från rättssal till skottlossning- demokratins sönderfall i små steg

Charlie Kirk mördas, journalister hotas, politiker jagas. Demokratins sönderfall sker inte i en storm – utan i små steg.“De små stegens tyranni är den väg som ofelbart leder till diktatur.”

Orden yttrades av advokat Allan Stutzinsky under rättegången mot Ann-Sofie, Soffan, Hermansson i januari år 2020 i Göteborgs tingsrätt. Jag satt på åhörarbänken och hörde honom säga det. Och jag har burit med mig de orden sedan dess. Jag har skrivit en hel bok om den rättegången- Den politiska rättegången. Kampen om yttrandefriheten!

För Kärringbloggens modiga journalistik!

Swisha hur mycket och hur lite till

123 220 79 75

 

Fem år senare kan jag bara konstatera: de små stegen har redan lett oss in i tyranniet. Då handlade det om ord i en rättssal, om jurister, domare och advokater. Men fem år senare ser vi något annat. De senaste dagarna – opinionsbildare mördas på ett campus, Charlie Kirk, journalister förföljs och hotas, Nick Alinia. Svenska politiker mobbas utanför riksdagshuset. Vad som 2020 ännu var en juridisk prövning av ord har nu blivit en fysisk uppgörelse med människor. 

När opinionsbildare skjuts ihjäl i USA kan vi inte längre luta oss tillbaka och tro att ”det händer bara där” Historien visar att det som sker i USA förr eller senare får fäste också här. Och jag ser redan nu hur samma väg börjar trampas i Sverige.

För mig började det inte i Göteborg 2024, när jag för första gången i mitt liv kände mig fredlös i mitt eget land. Nej, det började långt tidigare.

Redan 2010, när Julian Assange offrades i ett internationellt justitiemord, stod det klart att Sverige inte längre stod upp för grundläggande rättsprinciper. De stora medierna teg. Politikerna teg. Det var då vi tog det första lilla steget.

Sedan kom 2020 och rättegången mot Hermansson. Hon hade ifrågasatt islamistiska krafter i Göteborg och ställdes till svars för att hon använt sin yttrandefrihet. Stutzinsky sa då: “De små stegens tyranni är den väg som ofelbart leder till diktatur.” Då var det en varning. Idag är det ett facit.

För sedan dess har stegen blivit fler. Och tyngre. Vasaplatsen i Göteborg, där palestinska demonstranter tog över gatorna. Gustav Adolfs Torg i samma stad, där jag själv hotades av en vänsterpartistisk politiker  medan polisen såg på. Vid riksdagshuset i Stockholm, där regeringsmedlemmar förföljdes av mobbare.

Allt detta hänger ihop. Det är inga isolerade händelser. Det är en kedja. En utveckling. Små steg som blir till en väg – en väg rakt in i tyranniet.

Och mitt i detta: statens passivitet. Poliser som står bredvid och ser på. Myndigheter som blundar. Politiker som mumlar. De stora medierna som förminskar, relativiserar eller förtiger. Demokratins aktörer står ensamma.

När journalister slutar skriva för att de är rädda. När politiker drar sig undan väljarmöten. När människor tystnar för att hoten blivit för många. Då har våldet redan segrat. Då är orden värdelösa.

Jag skriver detta därför att jag har burit med mig Allan Stutzinskys ord under så många år – och nu ser jag hur de små stegen har blivit till en väg.

“De små stegens tyranni är den väg som ofelbart leder till diktatur.”

Och nu riktar jag mig direkt till er som bär ansvaret: politiker, poliser, domare, Public Service och journalister på de stora medierna – Expressen, Aftonbladet, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet. Ni kan inte längre gömma er bakom tystnaden. Ni kan inte längre stå vid sidan. Det är ni som måste försvara demokratin – inte vi.

För vi alternativa journalister har redan gjort vårt. Kärringbloggen och andra fria röster har i åratal skrivit, varnat och visat vad som händer. Vi har hållit fast vid ordet när ni teg.

Det är inte vi som svek demokratin.

Det är ni.

Helene Bergman

Dagar i Kavala No Ett.

Ljuset i Kavala, Grekland  är annorlunda. Det faller inte över mig, det omfamnar mig. Havet andas djupt utanför fönstret, som om det vill påminna mig om att jag är här – på gränsen mellan Europa och Asien, mellan dåtid och framtid.

Jag vandrar genom gränderna, ser tvätten vaja mellan husen, känner doften av timjan och fisk, hör ekot av röster jag inte förstår. Och mitt i detta försöker  jag finna min rytm i mina dagar i Kavala.

 

Jag tog den här bilden från min hängmatta, nere i kryddträdgården bland olivträd och vinrankor. Luften var mättad av rosmarin och basilika, vinden fick vinbladen att prassla som en viskning och ovanför mig skimrade olivernas silvergröna blad i solen.

När jag kommer ner i trädgården ser katterna mig direkt – de springer fram, jamar, vill bli smekta. Katten som adopterat mig är alltid först. Jag har döpt henne till Nike, efter den grekiska gudinnan. Hon är stridbar – det syns på hennes kropp: en avhuggen örsnibb, en svanstipp som saknas. Men hon rör sig med självklarhet, som om hon vunnit sina slag. Varje gång kommer hon springande som om hon vet att platsen i hängmattan tillhör oss båda – och jag känner mig befryndad, besjälad tillsammans med henne.

Du kommer väl ihåg den världsberömda segerstatyn Nike från Samothrake . Skulpturen är ett av den hellenistiska konstens största mästerverk. Den restes omkring 190 f Kr. av invånarna på den lilla ön Samothrake i norra Egeiska havet. Inte långt från där jag nu befinner mig – i Kavala. Skulpturen  påträffades 1863 och finns idag på Louvren i Paris! Upptäckten av statyn gjordes av fransmannen Charles Chapoiseau ( Wikipedia).

Men, oj, oj , oj här kommer en katt! Hoppsan, hoppsan.

”Du får inte vara här! Hoppsan! Ba, ba, ba.”

Och katten försvann från altanen på tredje våningen! Hoppade från räcket direkt in i cypressen. Se det var en riktig kattkommandosoldat som tog sig rakt upp på fasaden för att se verkligheten från första parkett. Annat det än de journalister som sitter och häckar på sina redaktioner, det!

I granatäppelträdet hänger frukterna ännu gröna, men redan med en rodnad över skalen – de håller på att mogna till djupare rött. Och längre bort glittrar havet i bländande blått, med öarna som blå skuggor i horisonten.

Och mitt i allt detta såg jag honom – en man från Kavala, kraftig till kroppen, som långsamt tog sig uppför den branta gatan. En cigarett i mungipan, en liten plastpåse i handen. Hans steg var tunga, långsamma, men självklara. Ett annat slags rytm i samma stad.

Vignett

I Kavala väger 24 grader tyngre.

Solen pressar närmare,

luften håller svetten kvar mot huden,

och jag lär mig att ge efter.

Mitt på dagen tystnar staden.

Persienner dras ner, gatorna ligger öde,

och jag gömmer mig med en bit vattenmelon,

kyler tungan, kyler tankarna.

Men när kvällen kommer

andas stenhusen ut dagens hetta,

rösterna återvänder, skratt glider genom gränderna.

Kavala vaknar,

och med staden – jag.

Helene Bergman.
Swisha gärna 123 220 79 75
Skickat från min iPhone

Därför skriver jag på Riks.se – också!

Min  första krönika på Riks.se. är publicerad.  

Jag skriver där för att kunna nå många läsare – och för att ta upp det som annars riskerar att tystas ner. Och alltfler fler ser och läser Riks. Siffrorna visar att Riks på kort tid etablerat sig som en av de största svenska nyhets- och opinionskanalerna på YouTube. Med fler prenumeranter än SVT och nästan i nivå med Aftonbladet är det tydligt att Riks når en bred publik – och att alternativmedia numera kan mäta sig med de etablerade drakarna.

I helgen publicerades alltså min första krönika på Riks.se. Den handlar om att FN svartlistat Hamas för systematiskt sexuellt våld under attacken den 7 oktober – en nyhet som AP, Reuters och AFP rapporterat, men som de stora svenska medierna valde att tiga om.

När jag började som journalist trodde jag att mitt uppdrag alltid skulle vara detsamma: att ge människor fakta så att de själva kan dra sina slutsatser. Men i dag ser jag något annat. Viktiga nyheter försvinner, för att de anses känsliga. Tystnaden blir en sorts censur. För mig har det alltid varit viktigast att nå ut till vanliga människor. Journalistiken måste bottna i verkligheten, inte i de slutna rum där journalister pratar med varandra. Jag är trött på den journalistiska elitismen som gör att många röster aldrig får höras. Därför lockas jag av Riks – de vänder sig direkt till en publik som vill ha raka svar och som inte längre känner sig representerad i de etablerade medierna. För mig är det mer spännande och utmanande att skriva där än att fastna i ett system där man redan vet vad man får säga och inte!

Jag har i dag två plattformar där jag kan skriva: min egen Kärringblogg och Riks.se. Riks motto är: ”Vi rapporterar det som andra medier undviker.” Och det är precis därför jag väljer att publicera där.

Det här är bara början – jag kommer framöver att medarbeta regelbundet på Riks.se. För mig handlar det inte om partipolitik, utan om yttrandefrihet och journalistikens själ. Och på Riks.se når jag dessutom många människor, eftersom allt fler ser och läser Riks.

Yttrandefrihet handlar inte bara om att få skriva – utan också om att bli läst.

Jag kommer självklart att fortsätta att skriva här på Kärringbloggen som är helt min egen och ta upp det som passar just här. Så fortsätt att stötta  Kärringbloggen Swisha valfri summa 123 220 79 75.

Helene Bergman.

Feministisk journalistik gällde alla- nu tigs judiska kvinnors död ihjäl.

Svensk tystnad om FN:s svartlistning av Hamas sexuella våld 7 oktober. AP, Reuters och AFP rapporterar. Men i Sverige tiger bland annat public service, feministerna- och även Margot Wallström, tidigare utrikesminister och feministisk ikon, som själv byggt sin profil på att slå fast att våldtäkter är ett medvetet vapen i krig. Kärringbloggen är ett av få svenska medier där du kan läsa nyheten.

På 1970- och 80-talen fanns feministisk journalistik i hela västvärlden – och den gällde alla kvinnor. Radion hade kvinnoprogram. Aftonbladet hade en egen kvinnoavdelning. Vi granskade kvinnors liv och död, oavsett om de bodde i Borås eller Beirut.

Jag vet, för jag var en del av det. I över 50 år har jag bevakat kvinnors rättigheter – i Sverige och i krigszoner. Jag har sett vad sexuellt våld gör mot kvinnor, familjer och samhällen. Jag har hört vittnesmålen, träffat överlevarna och dokumenterat mönstren.

Därför ser jag också när något är historiskt viktigt. Och därför kan jag inte förstå hur svenska medier och feminister kan tiga just nu.

FN:s svartlistning – en historisk markering

FN:s generalsekreterare António Guterres har beslutat att svartlista Hamas i FN:s årliga rapport om konfliktrelaterat sexuellt våld. Rapporten, som Jerusalem Post tagit del av, listar aktörer som på ett trovärdigt sätt misstänks för ”mönster av våldtäkt eller annan form av sexuellt våld i väpnade konflikter”.

Nyckelordet är mönster.

Det betyder att FN slår fast att våldtäkterna, tortyren och morden på kvinnor den 7 oktober 2023 inte var slumpmässiga. De var planerade och avsiktliga krigshandlingar.

En central aktör bakom bevisinsamlingen är Dinah Project, en grupp juridiska och genus­experter som samlat och analyserat vittnesmål, dokumentation och mönster av övergrepp.

När feminism inte längre gäller alla

Det här borde vara en nyhet som hamnar överst på varje svensk nyhetssajt. Särskilt när de stora nyhetsbyråerna AP, Reuters och AFP rapporterat.

Internationella nyhetsbyråer som AP, Reuters och AFP rapporterade i augusti att FN svartlistat Hamas för de sexuella övergrepp som begicks den 7 oktober. Även TT noterade det – i en bisats i Göteborgs-Posten. Men alla andra stora svenska medier teg. De hade samma information, men valde bort Hamas. Kärringbloggen är därför det enda svenska mediet som följt upp Jerusalem Posts avslöjande och gjort nyhet av svartlistningen.

 

Det borde vara en fråga som får varenda kvinnoorganisation att gå ut i protest. Men det är tyst. Och den tystnaden säger mer än tusen pressmeddelanden.

På 70- och 80-talen hade feministisk journalistik ett mål: att ge röst åt alla kvinnor.

I dag reduceras kampen till att handla om samtyckeslagar, medan systematiska våldtäkter och mord på judiska kvinnor knappt nämns.

Även Margot Wallström tiger.

Det är särskilt anmärkningsvärt eftersom Wallström under flera år var FN:s särskilda representant mot sexuellt våld i konflikter. Hon var den som på  högsta internationella nivå slog fast att våldtäkter inte är en ”bieffekt” av krig- utan ett medvetet vapen. Hon beskrev sexuellt våld som en av vår tids största freds – och säkerhetsutmaningar. Idag när FN svartlistar Hamas för systematiskt sexuellt våld den 7 oktober är hennes röst tyst.

Det är också därför Margot Wallströms tystnad är så talande. Hon är inte beroende av relationerna till Israel för att kunna uttala sig, ändå är hon tyst – trots att detta handlar om just det våld mot kvinnor som hon en gång profilerade sig med att bekämpa.

Därför skriver jag

Trots att AP, Reuters och AFP rapporterat har inga stora svenska medier – så här långt – berättat om FN.s svartlistning av Hamas sexuella våld.  Kärringbloggen är hittills det enda som gjort en  genomgripande artikel. Och jag gör det därför att journalistikens uppgift är att se det andra missar eller inte vill se.

Detta är feministisk journalistik. Den gällde en gång alla kvinnor.

Frågan är varför den inte gör det längre.

💳 Stöd Kärringbloggen

Om du vill att denna typ av oberoende, erfarna och kompromisslösa journalistik ska fortsätta – bidra gärna:

Swish: 123 220 79 75

Källa: FN:s årliga rapport om konfliktrelaterat sexuellt våld, rapportutkast augusti 2025; Jerusalem Post, 13 augusti 2025.

  • AP (Associated Press), 14 augusti 2025 – rapporterade att Hamas placerats på FN:s lista över grupper misstänkta för konfliktrelaterat sexuellt våld, kopplat till attacken den 7 oktober. Länk
  • Reuters, 12 augusti 2025 – skrev att Hamas namnges i FN-rapporten för påstått sexuellt våld den 7 oktober. Länk
  • AFP, 14 augusti 2025 – rapporterade via sitt nyhetsflöde att Hamas redan finns med på FN:s lista. Länk
  • TT (Göteborgs-Posten), 14 augusti 2025 – noterade i en notis att ”terrorstämplade palestinska Hamas” redan finns på listan. Länk

De kräver pressfrihet – men tiger om Hamas

Det svenska uppropet för pressfrihet i Gaza låter legitimt – men missar den viktigaste punkten: det är inte bara Israel som begränsar rapporteringen. Det är Hamas. Och den som säger sanningen där riskerar livet. Journalistens uppgift är att granska all makt – inte bara den som är politiskt bekväm att kritisera.

Viktigt att stötta en fri medieröst! 

Kärringbloggen ! 

Swisha till 123 220 79 75. Stort som smått!  

 

Över 500 personer i Sverige – däribland journalister, fotografer, författare och kulturarbetare – har nyligen undertecknat ett upprop där de kräver att Israel ska släppa in oberoende journalister i Gaza. Det låter som ett legitimt krav. I en krigszon behövs insyn. Makt måste granskas. Det är själva kärnan i den fria pressens uppdrag.

Men vem skyddar utländska journalister inne i Gaza?

  • Ska de ackrediteras av Hamas? Då blir de gisslan- bokstavligen och språkligt.
  • Ska de gå in oberoende ? Då överlever de inte.
  • Ska de följa IDF som inbäddade? Då får de inte röra sig fritt – och då anklagas de för att vara partiska.

För mitt i detta naiva krav, som de 500 ger uttryck för – på öppenhet, ansvar och journalistisk integritet lyser en sak med sin totala frånvaro: kritiken mot Hamas. Det är inte bara en förbisedd detalj – det är ett strukturellt blint öga. För i praktiken är det redan i dag omöjligt att rapportera fritt från Gaza, inte bara för frilansare eller obetalda journalister, utan också för världens mest rutinerade krigskorrespondenter med stora redaktioner bakom sig.

Gaza – en plats där journalistik dör i tysthet

Varför?

Därför att Gaza kontrolleras av Hamas – en auktoritär, islamistisk terrororganisation. Och Hamas har full kontroll över all information som kommer ut ur området. Inga journalister, palestinska eller utländska, får verka fritt. De som arbetar där måste godkännas av Hamas, tilldelas övervakare, och rapportera enligt regimens linje. Den som avviker riskerar hot, gripande eller i värsta fall döden.

Det är inte en spekulation – det är väldokumenterat.

Många av de journalister som dödats i Gaza sedan den 7 oktober har haft nära band till Hamas. Vissa har firat attacken mot Israel öppet på sociala medier. Andra har samtidigt kallats ”oberoende”. Gränsen mellan journalistik och propaganda har suddats ut. Och ändå kräver man att Israel ska släppa in fler – som om det vore nyckeln till sanningen.

Samtidigt är Gaza en aktiv krigszon där risken att dödas är enorm – oavsett på vems sida man står. Hamas placerar sin militära infrastruktur i civila byggnader – under sjukhus, i skolor, bredvid bostäder – vilket gör det livsfarligt för alla på plats, även för etablerade journalister med hjälm, väst och stödteam. Risken att dödas av en israelisk attack är reell – för att Hamas gömmer sig bland civilbefolkningen. Detta borde varje hederlig granskning börja med att erkänna.

Journalistiskt svek: att tiga om den andra makten

Det mest anmärkningsvärda är alltså inte bara att det är farligt att rapportera från Gaza – det är att journalistiken har blivit ensidig.

I det svenska uppropet talas det mycket om Israel. Men ingenting om Hamas. Inga krav på att Hamas ska släppa pressen fri. Inga krav på att terrorgruppen ska tillåta palestinska journalister att arbeta utan övervakning, hot och censur.

När FN nu bekräftar att kvinnor och barn utsattes för grovt sexuellt våld under Hamas attack den 7 oktober, är det fortfarande tyst i journalistkollektivet. Inga parallella upprop, inga nyhetsflashar, inga intervjuer med experter om systematiska våldtäkter. Den feministiska reaktionen – både i Sverige och internationellt – är öronbedövande i sin frånvaro.

Det är alltså inte bara Israel som stänger gränser. Det gör också den ideologiska filterbubblan, där vissa sanningar inte är välkomna.

Vad är det som krävs för att få kalla sig “oberoende”?

Jag har arbetat som journalist i över femtio år. Jag har rapporterat från länder där pressfriheten varit under attack, från miljöer där sanningen har ett pris. Och jag vet hur viktigt det är att aldrig låta sin lojalitet skymma blicken.

Journalistikens främsta uppgift är att stå fri från makten – all makt. Den är inte att välja sida, utan att belysa båda. Men det vi ser nu är inte journalistik – det är aktivism med presslegitimation. Det är krav på insyn hos den ena parten, och en besvärande tystnad gentemot den andra.

Att kräva pressfrihet i Gaza utan att nämna Hamas är som att kräva demokrati i Iran utan att nämna mullorna. Det är att låtsas att verkligheten bara har en sida.

Vem hindrar egentligen sanningen från att komma fram?

Vill man ha sann, fri och oberoende rapportering från Gaza – vilket jag också vill – då måste man först våga tala om det faktum att Hamas utgör det största hindret. Det är Hamas som tystar, förföljer och dödar palestinska journalister. Det är Hamas som sätter villkoren för vad som får sägas. Det är Hamas som förvandlat Gaza till en informationsmässig svart låda.

Det är inte Israel som stänger dörren till sanningen.

Det är de journalister – som bara  vågar öppna sanningen åt ett håll.

Helene Bergman

 

Pensionärer demonstrerar för Hamas narrativ-har glömt kvinnokampen

De kommer i sitt gråa eller  vita hår ibland med rollatorer. Välklädda äldre damer med den svartvitrutiga keffiyeh elegant runt halsen. En del bär palestinaflaggor, andra håller skyltar  ” Tänk på Gazas barn,” “Free Palestine”, “Stoppa folkmordet i Gaza”, “Bojkotta Israel,¨  ¨Intifada revolution.¨

Det är inte unga radikaler. Det är våra svenska pensionärer. Det är mina före detta systrar i kvinnokampen. Det är kvinnor som på 1970-talet hyllade kvinnorättsrörelsen, kämpade för lika lön, dagisplatser, p-piller, jämställdhet, aborträtt och kvinnors rätt till sina egna kroppar. Men nu drygt 50 år senare marscherar de sida vid sida med organisationer som i praktiken sprider Hamas propaganda – en rörelse som våldtar, mördar och förnedrar kvinnor som en del av sin ideologi.

 

Men Kärringbloggen håller ställningarna!

Swisha för support 123 220 79 75 

 

 

Vad hände? Gamla ideal i nytt paket?

Många äldre kvinnor i Sverige har levt stora delar av sina liv i kampen för solidaritet. Vietnam. Chile. Sydafrika. Palestina.

De fostrades i 60-och 70-talets vänstervåg. De demonstrerade mot Vietnamkriget, för Chile, för ANC och mot apartheid. Då var de på rätt sida av historien. Många har aldrig uppdaterat sin moraliska karta- Israel är fortfarande ”imperialismen,” palestinierna ”folket”. De har frusit fast i en identitet som goda aktivister även om verkligheten förändrats totalt.

När nu en ny generation propalestinska rörelser mobiliserar – ofta via Svenska Palestinakommittén (SPK) eller Palestinagrupperna i Sverige (PGS) – är det dessa kvinnor som snabbt hakar på. De känner igen berättelsen: en utsatt folkgrupp. En ockupationsmakt. Ett rop på rättvisa.

Men berättelsen har förändrats.

I dag handlar det inte om att stödja ett förtryckt folk i allmänhet – utan om att sprida en ensidig, emotionell och ofta antisemitisk version av konflikten. Hamas beskrivs som en befrielserörelse. Massvåldtäkterna den 7 oktober förnekas eller förtigs. Men det var då Hamas våldtog kvinnor till döds. Där kropparna var stympade och könsorganen avskurna. Där nakna kvinnor paraderades som troféer inne i Gaza. Där våldtäkter användes som vapen och triumf.  Kvinnors kroppar användes återigen som slagfält – denna gång av islamistiska terrorister. Och – ändå tiger de svenska pensionärerna, särskilt de kvinnliga och går istället i Hamas ledband.

Så når propagandan våra äldre

Många pensionärer läser dagligen DN, ser på Rapport, Aktuellt eller TV4 Nyheterna. Där får de nästan uteslutande en ensidig bild av konflikten – utan kontext. Där ofta Hamas hälsomyndighet citeras. Det är svårt att då förstå vad 7 oktober faktiskt innebar. Dessa kvinnliga pensionärer tror på fullt allvar att de demonsterar mot ett ”folkmord”, för att rädda barn. Deras empati kapas av en berättelse de aldrig får hela bilden av.

Många, även jag, som växte upp bara några år efter Förintelsen har en livslång självbild ” Vi är antirasister.” När nu antisemitismen återuppstår – i former de själva deltar i- klarar de inte att känna igen sig som en del av problemet

Organisationer som SPK och PGS är skickliga. De skickar ut medlemsbrev med poesi, krönikor och moraliskt laddade uppmaningar:

“Stoppa folkmordet” – “Tystnad är medskyldighet” – ” Se upp för telefonbedrägerier.”

Evenemangen hålls på bibliotek, kulturhus och torg – arenor där många äldre kvinnor är aktiva. Retoriken är mjuk men entydig: “Ställ dig på rätt sida av historien.” Bilderna är starka. Barn med blod i ansiktet. Mödrar som gråter. Israel likställs med apartheid. Och Hamas? De nämns inte alls. Eller förskönas.

Kvinnokamp på undantag

Det är samma kvinnor som en gång kämpade för kvinnors rätt att slippa våld, som nu står tysta inför det mest brutala våldet mot kvinnor. Kvinnokroppar som skändades den 7 oktober. Våldtäkter som filmades och spreds. Dinah – rapporten bekräftar det! Systematiska gruppvåldtäkter. Nakna kroppar bundna vid träd. Offentlig förnedring. Sexualiserat våld som en del av krigsstrategi. Det är några av de fynd som presenteras i en ny  rapport om Hamas attack mot Israel den 7 oktober 2023. Bakom rapporten står en israelisk expertpanel under ledning av professor Ruth Halperin-Kaddari, internationellt erkänd jurist och tidigare vice ordförande i FN:s kvinnokommitté CEDAW. Initiativet kallas The Dinah Project. FN bekräftar rapporten.

Men de svenska pensionärerna blundar. Eller tror inte på det. De har förlorat sin moraliska kompass i en svartvit världsbild där Israel alltid är förövaren – och Palestina alltid offret.

Att vara “ung igen” – till vilket pris?

När de klär sig i keffiyeh, går i demonstationer, återupplever de sin ungdom. De känner sig radikala igen. Levande. Mening. Kampen blir en ritual, inte en analys. Och i ritualer ifrågasätts inte detaljer – man bara deltar. Är i nuet och glömmer sin ålder. Men de är inte 20 år längre.

Det finns något rörande i att se äldre kvinnor marschera som om de var unga igen. Men det är också tragiskt. För i sin längtan efter att återuppleva ungdomens kamp, sviker de de ideal de en gång kämpade för. De sviker kvinnokampen. De sviker oss andra kvinnor, även i Sverige,  – men framför allt de kvinnor som just nu lider under Hamas kvinnosyn, i Gaza, den israeliska gisslan, de palestinska kvinnorna. Och de judiska kvinnor som togs som gisslan, som överlevde, men som är traumatiserade för resten av sina liv.

Världen är inte 1968 nu!

Det smärtar mig. Vi var många som kämpade tillsammans.  Några av oss har fortsatt att bekämpa  kvinnoförtrycket, nu i form av det som kallas hedersförtryck. Men när också många av de i dag vänder bort blicken  från Hamas kvinnosyn och istället enbart talar om Gazas barn, då är något förlorat.

Hur kan man se hederskultur i förorten – men inte i Hamas? Hur kan man tala om kvinnors rättigheter – men tiga om de kvinnor som våldtogs till döds den 7 oktober? Vad hände med systerskapet då?

Att demonsterar för Hamas kvinnoförtryck är inte kvinnofrihet!

 

Helene Bergman,  40-talist och aktiv i kvinnorättskampen, såväl då som nu!

 

Palestinaflagg i Göteborgs seglarmetropol, Långedrag

Palestinaflaggor även till sjöss. Den här segelbåten med hemmahamn Ingarögör politisk markering i Göteborgs seglaridyll Långedrag. Mellanösternkonflikten har lagt till i hamnen – utan att någon höjer ett ögonbryn. Foto Helene Bergman

I Långedrag, Göteborgs seglarmetropol, har nu även Mellanösternkonflikten lagt till. En segelbåt med hemmahamn Ingarö har hissat den palestinska flaggan. Är det solidaritet – eller signalering från det moraliska överhavet?

Kärringbloggen behöver all stöttning! 

Swisha 123 220 79 75

Långedrag. Solglitter på havet. Segelbåtar i rad. Gin & tonic i sittbrunnen. Semester. Och så – en palestinsk flagga vajande från en båt med hemmahamn Ingarö. Det är inte första gången politiken letar sig in i nya rum, men nu har den alltså ankrat i hamnen.

Massböner på gatorna. Sorgemarscher för Gaza. Och nu – symbolstarka flaggor på svenska fritidsbåtar. Att hissa en flagga är att ta ställning. Det vet varje demonstrant. Men i Långedrag är det inte megafoner och talkörer som dominerar, utan teakdäck och välputsade mantåg. Därför blir kontrasten så skarp. En palestinsk flagga i denna borgerliga skärgårdsidyll är ingen slump. Det är en gest – en tyst, men laddad markering.

Men man undrar: om någon hissade en israelisk flagga här, hur skulle det tas emot? Skulle den också betraktas som en fri handling? Eller som en provokation? Svenska politiker tiger. Polisen tittar bort. Medierna blundar. Och seglarklassen hissar nya fanor – inte av mod, utan för att de vet att just den här flaggan inte kostar dem något.

Inga arga grannar. Inga drev. Bara en tyst applåd från det moraliska finrummet. När även segelbåtar tar ställning för Hamas – då vet man att moralen guppar tryggt i Långedrag.

Helene Bergman