Yttrande-och kvinnofrihet eller censur och religiöst kvinnoförtryck Nr: Fyra

OBS! Om Soffan artiklarna stängs ner från sociala medier! 

Kom ihåg adressen till Kärringbloggen, www.karringbloggen.se

 

Soffan Rättegången: De kallar sig feminister, men tar inte avstånd från kvinnoförtryck.

Ann-Sofie, Soffan, Hermansson som står emot extremism.
Foto Helene Bergman

 

Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil, Muslimska Mänsklighetskommittén, MMRK, uppträdde i Göteborgs tingsrätt i januari 2020, iklädda hijab och sa sig vara feminister. 

För mig som var aktiv som journalist i kvinnokampen på 70-och 80 talen bland annat på Sveriges Radio blev det absurt. Särskilt som jag också jobbat för jämställdhet, ett signum för det svenska samhället. För mig är det mest provocerande att de båda kvinnorna som är frontfigurer i MMRK, där också bland annat Kitembwe Sabuni, bror till Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni, och Rashid Musa ingår, aldrig offentligen tagit avstånd från det kvinnoförtryckande innehållet i broschyren Kvinnan i Islam. 

Den är utgiven av Göteborgs moské som har koppling till Muslimska Brödraskapet. Sambandet mellan Maimuna Abdullahi/Fatima Doubakil och det kvinnoförtryckande innehållet i  broschyren Kvinnan i Islam är snårigt, som allt annat som har med den islamistiska extremismen att göra. Budskapet är att vi inte ska kunna förstå. 

Men tack vare Carina Häggs f d socialdemokratiska toppolitiker, enorma kunskaper och research – kan det bli begripligt. Plus att jag själv har broschyren i min hand. Kvinnan i Islam gavs ut på svenska 2003 och 2007 och är sammanställd av Mostafa Malaekah. Broschyren är en skrift om kvinnans ställning och ”rättigheter” i Sverige enligt islamisk rätt, sharia. Kvinnan i Islam handlar inte om trossatser utan om ett lagverk. Ett lagverk som redogör för Muslimska Brödraskapets inställning av att deras tolkning av sharia står över svensk lagstiftning: 

”Ingen kan heller upphäva, förneka, eller förvränga de entydiga lagliga rättigheter som kvinnor ges i islamisk shariah”

Ingen i detta fallet betyder Sveriges Riksdag. Alltså: Sveriges riksdag kan inte upphäva, förneka eller förvränga det som står om muslimska kvinnors ställning i Sverige. Broschyren är spridd i vårt land bland annat genom  Dawahmissionärer. 2015 fick jag den själv i min hand när Dawahmissionärer delade ut den i Gallerian Nordstan i Göteborg. 

Göteborgs Moské, som givit ut broschyren, har kopplingar till Sveriges Unga Muslimer, SUM, via Rashid Musa, som alltså ingår i MMRK cellen tillsammans med Maimuna Abdullahi/Fatima Doubakil. Det var SUM, skriver ledarsidorna.se som gjorde översättningen av Kvinnan i Islam tillgänglig på svenska: 

”Översättningen som genomfördes av Islamakademien, belönades med studieförbundets Ibn Rushd hederspris 2009”

Magnus Ranstorp, terrorforskare på Försvarshögskolan skriver om Ibn Rushd i en artikel i tidningen Kvartal:

”Ibn Rushd kontrolleras av Islamiska förbundet som i sin tur är en del av det europeiska Muslimska Brödraskapet.” 

Magnus Ranstorp fortsätter: 

”Förbundets politiska mål är att förändra de demokratiska system som bygger på sekulära värden. Det rör sig om en odemokratisk ideologi, som vill ersätta ett sekulärt styre med ett religiöst statsskick där lagstiftningen är grundad i Koranen.” 

Sedan 2008 får Ibn Rushd miljoner av skattepengar/statsbidrag via Folkbildningsrådet.   

SUM däremot är en organisation som nyligen miste sitt statsbidrag på grund av antidemokratiska värderingar och alltså med nära kopplingar till Muslimska Brödraskapet. En organisation med de kvinnoförtryckande sharialagarna som grundinställning.

En av de ledande aktivisterna inom den svenska dawahrörelsen heter Amanj Aziz. Hanna Gadban beskriver i sin bok Min Jihad starka kopplingar mellan dawahverksamheten och våldsbejakande islamister i Sverige, skriver journalisten Magnus Sandelin på sin blogg. https://www.magnussandelin.se/extremister-rekryterargenom-dawahrorelsen

Han skriver vidare:

”Men även jag har noterat inslagen av al-Qaida- och IS-sympatisörer inom dawahrörelsen de senaste åren.”

Amanj Aziz var också en av åskådarna på Soffan rättegången i januari. Inte så konstigt att han var där eftersom han och Maimuna Abdullahi jobbat ihop på Sveriges Förenade Muslimer, en central aktör inom den svenska radikalislamistiska miljön. I april 2017 krävde Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällsfrågor MUCF, tillbaka utbetalda bidrag från SFM. Anledningen var att organisationens verksamhet ” strider mot demokratins idéer.”, uppger Magnus Sandelin i sitt expertutlåtande under Soffan rättegången. 

 

America Vera-Zavala/AmanjAziz

 

Den kända dramatikern, postkoloniala aktivisten och post-stalinisten  America Vera- Zavala var också bland rättegångspubliken. America Vera- Savala fungerade då som inofficiell talesperson för Maimuna och Fatima vid Soffanrättegången i Göteborg januari 2020  Det var America Vera – Zavala som ställde Amanj Aziz hösten 2017 på Dramatens scen i föreställningen Muslim Ban. Då skrev frilansaren Sofie Löwenmark, bisittare till Soffan på rättegången, på Timbros Smedjan: 

”Om en månad har en föreställning om islamofobi premiär på Dramaten. En av personerna föreställningen är uppbyggd kring är Amanj Aziz, en extremist som flera gånger har spridit och försvarat homofoba, antisemitiska och kvinnoföraktande budskap.” 

America Vera – Savala har också skrivit ett antal artiklar  på GPs kultursidor om Burka Songs 2.0  i kritik mot Ann- Sofie Hermansson. Ingen av dessa postkoloniala, vänster- och offerfeminister; Maimuna Abdullahi, Fatima Doubakil och America Vera Zavala har offentligen yttrat ett enda kritiskt ord om det kvinnoförtryckande innehållet i broschyren Kvinnan i Islam. Tvärtom har de alla tre flirtat med den våldsbejakande kvinnoförtryckande extremismen via bland annat Rashid Musa, SUM och Amanj Aziz, Dawah och SFM.

Det svenska samhället och Sveriges politiker står nu vid ett vägskäl. Ska vi fortsatt ha kvinnofrihet och jämställdhet  eller låta de kvinnoförtryckande sharialagarna ta över?

Jag går tillbaka i tiden till Göteborg på 1960-talet. Till en stad där jag som ung på 60-talet upplevde den sexuella revolutionen. I en stad där jag fick mitt första jobb som journalist på Göteborgs Handels – och Sjöfartstidning. På vars redaktion den legendariske chefredaktören Torgny Segerstedts ande svävade. En redaktion som låg vid Köpmansgatan, som mynnar ut på Gustav Adolfs Torg, där Rådhuset ligger.  Det är i Rådhuset stadens ”regering”  har sitt högsäte.

 

I min hand ”Kvinnan i Islam.”

 

På östra sidan av torget ligger Östra Hamngatan som numera gränsar till Nordstan. Gallerian där jag 45 år senare, 2015 av Dawahmissionärer fick en broschyr i min hand med rubriken Kvinnan i Islam med ett kvinnoförtryckande innehåll:

Där kunde jag läsa: 

”I islam är sexuellt umgänge tillåtet endast inom äktenskapet.” Sedan fortsatte det: 

”Enligt de islamiska klädreglerna ska muslimska kvinnor täcka hela kroppen, utan ansiktet och händerna ( enligt vissa lärda kan de även visa fötterna), när de ber de fem dagliga bönerna (salah), även om de är ensamma hemma. Det är också en plikt för dem att klä sig så när de är ute bland folk eller bland män som det inte är permanent förbjudet för dem att gifta sig med.”

I ”Kvinnan i Islam” förklaras den täckande klädseln med att: 

”Den skyddar också kvinnorna från mäns trakasserier och ger dom en känsla av säkerhet och värdighet. Därför betonar islam att den muslimska kvinnan ska täcka och skydda sig.” 

När jag läste vidare i broschyren ”Kvinnan i Islam” hajade jag till: 

” I extrema fall, då hustrun beter sig upproriskt, och större skada, så som skilsmässa, därför är ett troligt alternativ, tillåter den mannen att ge sin fru ett lätt slag som inte får träffa ansiktet, inte orsaka någon fysisk skada på kroppen eller lämna något form av märke….”

” Det kan i vissa fall, tjäna till att göra hustrun uppmärksam på allvaret om hon skulle fortsätta med sitt oresonliga uppförande.” 

Jag skrev en debattartikel om broschyren Kvinnan i Islam i GP 2015. https://www.gp.se/debatt/stå-upp-för-alla-kvinnor-säg-nej-till-könsapartheid-1.128791 Men ingen journalist på GPs redaktion eller någon annan redaktion heller reagerade. Inte heller någon politiker, varken lokalt eller nationellt. Jag vände mig i artikeln särskilt till statsminister Stefan Löfven.

Jag möttes av total tystnad!

Lars Åberg, författare och journalist skriver bland annat i GP 2016 att Fatima Doubakil är en central person när det gäller att kämpa för särskilda muslimska rättigheter och ett muslimskt civilsamhälle avskilt från det gemensamma. Hon låg bakom det så kallade hijabuppropet, där flera kända svenskar förmåddes att klä sig i slöja. Lars Åberg skriver vidare att Fatima Doubakil med flera också anser att europeèr som tar upp förtrycket av kvinnor i muslimska länder är nykoloniala rasister. 

Lars Åberg: 

”Det personerna i den här kretsen tycker illa om är det samhälle som ger dem större jämställdhet än de flesta andra samhällen, och dessutom yttrandefrihet, föreningsfrihet och föreningsbidrag.”

Helene Bergman, journalist

Carina Hägg, researcher. 

I nästa artikel här på Kärringbloggen redovisas de strategier som islamisterna använder sig av för att tysta sina kritiker.

OBS! Sprid och dela för – Kvinnofriheten, Jämställdheten och Demokratin. 

Till min journalistkollega. Om du använder mitt material förutsätter jag att du anger Kärringbloggen som källa!

Kärringbloggen tar gärna emot gåvor! 

Swish 123 22 07 975

Yttrande – och kvinnofrihet eller censur och religiöst kvinnoförtryck Nr: Tre

Ann-Sofie, Soffan, Hermansson som står emot extremism.
Foto Helene Bergman

 

OBS! Om Soffan artiklarna stängs ner från sociala medier! 

Kom ihåg adressen till Kärringbloggen, www.karringbloggen.se

 

Soffan Rättegången: MMRK-cellen talar för alla muslimer – men saknar mandat.

Den löst sammansatta cellens Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén, MMRK, frontfigurer i den politiska rättegången mot Soffan är Maiumuna Abdullahi och Fatima Doubakil. MMRK består av ett fåtal medlemmar som har starka släkt- och vänskapsband.

Det är vad Carina Hägg, researcher och jag har funnit när vi grävt fram fakta om MMRK. Våra källor är såväl rättegångsmaterial, som cellens egna undertecknade  offentliga artiklar, upprop och rapporter.

Kärnan i MMRK cellen är förutom de två kvinnorna, även Kitembwe Sabuni, gift med Fatima Doubakil tillika bror och affärspartner till Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni. Kitembwe och Nyamko är två ur familjen Sabuni som en gång i tiden grundade Afrosvenskarnas Riksförbund. Där finns också Zakarias Zouhir, som bland annat varit ordförande för Afrosvenskarnas riksförbund. 

I cellen finns också Rashid Musa, Sveriges Unga Muslimer, SUM. En organisation som nyligen miste sitt statsbidrag på grund av antidemokratiska värderingar och med nära kopplingar till Muslimska Brödraskapet. En organisation med de kvinnoförtryckande sharialagarna som grundinställning. MMRKs lilla krets är också aktiva som ledare i de mest framträdande fundamentalistiska eller radikalt islamistiska organisationerna i Sverige. Eller är nära anknutna till dem genom personkontakter eller gemensamma så kallade ”antirasistiska”, projekt. Personerna i MMRK, har oombedda gjort sig till tals för alla muslimer i Sverige. Vanliga muslimer som inte gett MMRK sitt mandat att företräda dem.   

Extrema åsikter

Eller som Eli Göndör, filosofie doktor i religionsvetenskap med inriktning mot islam och Mellanöstern sa under  tingsrättegången: 

”Att i jämförelse med muslimer i stort är Maimuna Abdullahis och Fatima Doubakils åsikter extrema.” 

Eli Göndör drar sedan slutsatsen att den etniska och religiösa identiteten varierar bland muslimer i Sverige såpass mycket att de inte känner något större behov av att ha en speciell organisation som värnar om deras mänskliga rättigheter:

” – i synnerhet inte någon som är hårt politiskt vinklad.” 

Eli Göndör gör ett viktigt statement i sitt sakkunnighetsutlåtande: 

”Om extremisters önskan att inte definieras som extremister tillgodoses kan de göra anspråk på att vara ett uttryck för vanliga uppfattningar bland muslimer i Sverige.”

Maktens korridorer

Personerna i MMRK cellens kärna har tillgång till maktens korridorer såväl inom Sverige som internationellt. I Tingsrätten berättar Fatima Doubakil: 

”Jag har arbetat med olika frågor inom branschen för mänskliga rättigheter,” säger hon och nämner Amnesty International, International Labour of Organisation, (ILO), FN, Röda Korset. Hon har också en diger meritlista i antirasistbranschen där hon sitter med i olika nätverk, bland annat på EU- nivå.Till exempel har Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil talat på EU- kommissionen. Det är inte bara internationellt som Fatima gjort karriär:

”Jag har flera gånger varit inbjuden till rundabordssamtal på regeringskansliet. Då har det handlat om rasism och diskriminering.”

Fatima Doubakil har också suttit med i Diskrimineringsombudsmannens referensgrupp. Och som hon berättade under tingsrättegången:

”Där låg fokuset på islamofobi, men också frågor som rör kriget mot terrorismen, med fokus på att diskutera antidiskrimineringsprincipen i de frågor som har med kriget mot terrorismen att göra.”

Fatima startade MMRK

Det var Fatima Doubakil som 2007 startade MMRK. Hennes politiska uppvaknande skedde då hon var i USA under attacken mot World Trade Center 2001 och var med om kriget mot terrorismen. Fatima upplevde hur muslimer i USA pekades ut och hur  – deras rättssäkerhet snabbt minskades. Enligt Fatima så är att vara muslim idag samma sak som att du eller dina närmaste lever med en ständig risk att bli utsatta för hatbrott eller politiska åtgärder som minskar dina medborgeliga och mänskliga rättigheter. Fatima tog med sig sina erfarenheter till Sverige och likställer Sverige med USA. Under rättegången påpekar hon att hon ville vara en slags blåslampa för att driva på rättssäkerheten för muslimer även i Sverige. Hon ville också ha koll på hur Sverige på olika sätt deltar i kriget mot terrorismen. 

Maimuna Abdullahi är utbildad socionom men har problem med myndighetsrollen. Uppvaknandet kom när den Nationella handlingsplanen mot våldsbejakande extremism började diskuteras. Under rättegången sa hon: 

”Då blev jag men också lärare oroliga över hur vi som ska ägna oss åt sociala insatser, hur det istället började handla om en säkerhets- och försvarsdiskurs. Då började jag ställa mig frågan, Vad kommer detta att innebära för mig i min myndighetsövning? Är jag socialsekreterare eller polis? Det var då jag gick med i MMRK.”

Maimuna Abdullahis och Fatima Doubakils politiska verksamhet och åsikter är extrema liksom deras organisation MMRK är extrem. Det hävdar de fyra expert vittnena som förhördes under rättegångens andra dag. De fyra vittnena är journalisten Magnus Sandelin, stiftelsen Doku, som dokumenterar extremistisk islamism.  Docenten i litteraturvetenskap Johan Lundberg, författare till boken Ljusets Fiender. Docenten i statsvetenskap med inriktning på terrorism vid Försvarshögskolan Magnus Ranstorp samt  alltså filosofie doktor i religionsvetenskap med inriktning mot islam och Mellanöstern, Eli Göndör. 

Terrorister

MMRK haft ett antal seminarier där de bjudit in personer med anknytning till våldsbejakande extremism. De mest spektakulära berättade Johan Lundberg om i sitt sakkunnighetsutlåtande:

”Den 6 maj 2010 anordnar Doubakil tillsammans med MMRK ett seminarium med talarna Munir Awad och Ali Berzengi. Presstalesperson för seminariet var Fatima Doubakil. De två inbjudna talade om Sveriges terrorlagstiftning. Ali Berzengi hade 2005 dömts till fem års fängelse för att ha samlat in närmare en miljon kronor till islamistiska terrorister i Irak.”

Munir  Awad är mest känd som en av fyra som planerade  en hämndaktion mot Jyllands- Postens redaktion. Anledningen till den planerade terroraktionen var att Jyllands- Posten hade publicerat karikatyrer av profeten Muhammed några år tidigare. Men svensk och dansk säkerhetspolis var dem på spåren och hann gripa dem innan de satte sina planer i verket nämligen att mörda Jyllands- Postens journalister. Gripandet skedde 29 december 2010, alltså sju månader efter det att Munir Awad talat om den förtryckande svenska terrorlagstiftningen på MMRKs seminarium i maj samma år. 

Journalisten Magnus Sandelin ger en beskrivning av MMRK:

”De har framförallt fungerat som aktivister som i olika sammanhang försvarat och legitimerat våldsbejakande personer i den här miljön, snarare än att själva uttala våldsbejakande åsikter. De båda har också företrätt organisationer som har uttalat en liknande syn på islam och islamistisk extremism som våldsbejakande grupper har.”

Magnus Ranstorp säger:

”Att vad det egentligen handlar om är att den radikalislamistiska miljön där MMRK ingår bygger ett narrativ om att västvärlden är i ett kolonialt krig mot Islam och muslimer:

”vilket sammanfaller med de våldsbejakande extremisternas egna narrativ.”

Ett narrativ, som enligt Magnus Ranstorp, eldar på polarisering och myndighetsförakt:

”Detta förstärks genom att MMRK:s representanter konsekvent förringar radikalisering och förekomsten av våldsbejakande islamistisk extremism i Sverige. Inte vid något tillfälle har man verkat för att visa samsyn eller finna egna/gemensamma lösningar på problemet med våldsbejakande extremism eller IS-resenärer.”

DN:s ledarskribent Erik Helmersson skrev i anslutning till Soffan Rättegången: 

”Det konstiga är inte att MMRK får mothugg av politiker som Ann-Sofie Hermansson. Inte heller att deras representanter blir arga över detta, man kan ibland misstänka att ilskan är själva den livsluft som håller dem upprätta. Märkligheten består i att de inte stoppats tidigare och oftare. Att de fått så fritt spelrum.” 

Helene Bergman, journalist

Carina Hägg, researcher.

Nästa artikel här på Kärringbloggen kommer att handla om Muslimska Brödraskapets kvinnosyn. En kvinnosyn som redovisas i broschyren Kvinnan i islam. ( Av en tillfällighet fick jag den i min hand i Nordstan i Göteborg 2015!)

 

OBS! Sprid och dela för – Kvinnofriheten, Jämställdheten och Demokratin. 

Till min journalistkollega. Om du använder mitt material förutsätter jag att du anger Kärringbloggen som källa!

Kärringbloggen tar gärna emot gåvor! 

Swish 123 22 07 975

Yttrande -och kvinnofrihet eller censur och religiöst kvinnoförtryck Nr: Två

Ann-Sofie, Soffan, Hermansson som står emot extremism.
Foto Helene Bergman

 

OBS! Om Soffan artiklarna stängs ner från sociala medier! 

Kom ihåg adressen till Kärringbloggen, www.karringbloggen.se

Soffan Rättegången: Kvinnofolkhögskolan – en skola för islamistisk aktivism ?

De som reser ner till IS i Syrien är politiserade muslimer – inte terrorister. Det anser Maimuna Abdullahi, en av de två kvinnorna som åtalat Ann- Sofie, Soffan, Hermansson för grovt förtal.Vidare tycker Maimuna Abdullahi att IS – resenärerna ägnar sig åt politiskt motiverat våld. Detta framkom under tingsrättegången i Göteborg i januari 2020. 

Maimuna Abdullahi har undervisat på Kvinnofolkhögskolan i Göteborg. På hösten 2018 höll hon i kursen Aktivista: ”En kurs i kollektiv organisering och aktivism med utgångspunkt från postkoloniala feministiska analyser.” 

Själv var jag suppleant i Kvinnofolkhögskolans styrelse i början på 1980-talet. Då jag jobbade med kvinnoprogram på Sveriges Radio.

Två lag

Måndagen 27 januari 2020 är grå och kall i Göteborg. Klockan 8 öppnas dörrarna till sal 29 i Göteborgs Tingsrätt. Åhörarplatserna i salen fylls snabbt. Publiken delar spontant upp sig i ” två lag, ” vilket domaren Mats Hagelin senare påpekar. På vänster sida sitter de som kallar sig rasifierade. En del är yngre kvinnor klädda i hijab. 

På höger sida sitter de som numera benämns ”etniska” svenskar. De är äldre och grå- eller vithåriga. Många av dem var med om kvinnokampen på 70-talet som utmynnade i det jämställda Sverige. Några av dem har nu engagerat sig mot hedersförtrycket. 

I Sal 29 ska snart rättegången mellan tre kvinnor äga rum. Ann- Sofie, Soffan, Hermansson, f d s-kommunalråd i Göteborg är svarande och Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil, från Muslimska Mänskliga Rättighetskommitten, MMRK, är målsägande. Genom att väcka enskilt åtal har Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil tvingat Ann- Sofie Hermansson till rättegångssal 29 i Göteborgs Tingsrätt. Rättegången kommer att utvecklas till en politisk sådan. Den första i Sverige i modern tid. Egentligen  kommer den att handla om två samhällssystem. Där Soffan står för det västerländska, demokratiska med kvinnofriheten och jämställdheten som grund. Medan Maiumuna Abdullahi och Fatima Doubakil mer eller mindre förtäckt pläderar för det islamistiska där kvinnor förtrycks under sharialagar. 

Bakgrunden är att Göteborgs Stad två år tidigare, i mars 2018, med värdegrunden som bas ville utöka filmen Burka Songs 2.0:s efterföljande panelsamtal med någon som var negativ till burka och hijab. Detta vägrade bland annat Fatima Doubakil, som var en av de två kvinnorna i panelen. Fatima Doubakil, benämndes sedan tillsammans med Maimuna Abdullahi av Göteborgs dåvarande kommunalråd, Ann – Sofie Hermansson, (s), på hennes blogg, @soffangbg för att vara extremister. Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil väckte därefter under hösten 2018 enskilt åtal mot Ann- Sofie Hermansson för grovt förtal med hatbrottsmotiv. Soffan friades senare helt i Tingsrättens dom. Den domen är nu överklagad till Hovrätt för Västra Sverige.

Tre kvinnor 

Vilka är då dessa tre kvinnor som nu möts i en rättegångssal i Göteborg? Ann- Sofie Hermansson, Soffan, som hon också kallas, föddes på Orust 1964, men flyttade sedan till Tjörn där hon växte upp. När hon började arbeta på Volvo i Göteborg engagerade hon sig fackligt i Metall. Det var så hon också kom in i den socialdemokratiska politiken via Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund, SSU. Hon har varit ledarskribent på Aftonbladet och jobbade en tid på regeringskansliet för Mona Sahlin. Hon tillbringade sju år på LO i Stockholm. 2003 – 2008 arbetade  hon som politisk sekreterare för kommunstyrelsens ordförande Göran Johansson ( s) På den tiden Göteborgs starke man. Soffan har varit ombudsman för socialdemokraterna i Europaparlamentet. Då var hennes arbetsplats i Göteborg hos IF Metall. 

Hon tog en fil.kand i bland annat sociologi 1994. 2016 blev Soffan kommunstyrelsens ordförande i Göteborg. men efter valet 2018 tvingades hon bort. Mycket på grund av sitt engagemang mot hedersförtrycket, sa hon själv i Kvartals podcast Fredagsintervjun:

” Jag fick höra det ungefär så här: Du har rätt i de här frågorna, Soffan. Men du behöver inte betona det så mycket.” 

Hon är medlem i partistyrelsen för Socialdemokraterna och har ett uppdrag från justitieminister Morgan Johansson. Hon ska utreda hur kommuners brottsförebyggande arbete kan regleras i lagen. Numera försörjer hon sig som renhållningsarbetare och är krönikör i GP.

Maimuna och Fatima

Jag har svårt att hitta fakta om Maimuna och Fatima på nätet. De glider undan som skuggor. Mitt första intryck  under rättegången är att detta är två ambitiösa, samhällsmedvetna hijab klädda kvinnor. De har studerat på Göteborgs Universitet och tagit universitetsexamen. Maimuna Abdullahi är inte gift och har inga barn. Fatima Doubakil är gift med Kitembwe Sabuni, bror till Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni. Fatima har barn. Mitt första intryck kommer dock att förändras när rättegången framskrider. 

Fram träder istället två islamistiska aktivister som anser att  Sverige är en apartheidstat som skapar lagar för att förfölja muslimer. Aktivister som kallar dem som rest ner till IS i Syrien för politiserade muslimer. Aktivister som anser att IS-resenärer ägnat sig åt ”politiskt motiverat våld.” Som Maimuna Abdullahi skrev i ett debattinlägg i SVT Opinion 5/2 2015: 

”Sverige har adopterat ett problematiskt och populistiskt synsätt på politiserade svenska muslimer som strider utomlands. Vi ska komma ihåg att Al Qaida är en produkt av USA:s inblandning i Sovjets krig i Afghanistan.”

Maimuna Abdullahi har nu fokus på civilsamhället och folkbildning. Hon har jobbat på ABF med social mobilisering och jämlikhet. Hon berättar stolt att hon undervisat på Kvinnofolkhögskolan i Göteborg. En skola som riktar sig till kvinnor och ickebinära personer. Kursen som Maimuna bland annat undervisade i hette Aktivista och ägde rum på hösten 2018. Aktivista var ”en kurs i kollektiv organisering och aktivism med utgångspunkt från postkoloniala feministiska analyser.”

Ett 25-tal deltagare, huvudsakligen rasifierade unga kvinnor från Göteborgs förorter studerade kolonialismens historia och effekter. Detta gjorde de för att kunna förstå hur rasism skapas och upprätthålls i vår samtid. Kursen ägde rum på kvällar och söndagar i Kvinnofolkhögskolans lokaler, då övrig verksamhet låg nere.

De två muslimska kvinnorna som sitter mitt emot Soffan i Sal 29 i tingsrätten i Göteborg är aktivister som har tillgång till maktens korridorer. Till exempel har Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil talat på EU- kommissionen. De har varit inbjudna till runda bordssamtal på det svenska regeringskansliet. Fatima Doubakil har suttit med i Diskrimineringsombudsmannens referensgrupp. De båda kvinnornas bas är den löst sammansatta cellen Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén.

Helene Bergman, journalist

Carina Hägg, researcher 

I nästa artikel här på Kärringbloggen kommer en närmare beskrivning av Muslimska Mänskliga Rättighetskommitten, MMRK. Varför cellen startade? Vilka som är kärnan och vilka som har fått en inbjudan.  .

OBS! Sprid och dela för – Kvinnofriheten, Jämställdheten och Demokratin. 

Till min journalistkollega. 

Om du använder mitt material förutsätter jag att du anger Kärringbloggen som källa!

Kärringbloggen tar gärna emot gåvor! 

Swish 123 22 07 975

Yttrande och kvinnofrihet eller Censur och religiöst kvinnoförtryck

Ann-Sofie, Soffan, Hermansson som står emot extremism.
Foto Helene Bergman

OBS! Om Soffan artiklarna stängs ner från sociala medier! 

Kom ihåg adressen till Kärringbloggen, www.karringbloggen.se

 

Soffan Rättegången: Varför ett sån´t djävla liv?

Varför blev det ett sån´t djävla liv när Göteborgs Stad och det f d S- kommunalrådet Ann – Sofie, Soffan, Hermansson, ville utöka samtalspanelen efter filmen Burka Songs 2.0 våren 2018? Inte stoppa filmen! Nej, men de ville med värdegrunden som bas utöka den efterföljande panelen med någon som var negativ till burka och hijab.  

Varför ville burka och hijabförespråkarna inte ha någon som var kritisk i panelen? Konflikten mellan tre kvinnor och två samhällssystem trappades upp och blev så djup att den utmynnade i den första politiska rättegången i modern tid i Sverige. 

Rättegången hölls i Tingsrätten i Göteborg i januari 2020. Soffan hade då åtalats i ett enskilt åtal av de två muslimska kvinnorna, Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil, från Muslimska Mänskliga Rättighetskommitten, MMRK. 

Soffan hade i sex blogginlägg, på sin privata blogg soffan@gbg, 2018 kallat de två kvinnorna för extremister. Hon hade också nämnt att kvinnorna samarbetade med islamistiska terrorister. Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil hade även döpt om terrorister med IS- anknytning till ”politiserade muslimer.” Eller som Soffan skrev i ett av sina blogginlägg:

”Vad nästan alla benämner ”terrorister” har förskönande beskrivits som ” politiserade svenska muslimer som strider utomlands.”

De båda kvinnorna anser också att Sverige är en apartheidstat, där antiterrorlagstiftningen är ”raslagar” som riktar sig enbart till muslimer. Efter den två dagar långa rättegången, i januari 2020, där två samhällssystem blev synliga och där de två muslimska kvinnornas politiska aktivism i MMRK, tydliggjordes friades Soffan för förtal. 

Ann- Sofie, Soffan, Hermansson står för det västerländska, demokratiska systemet med jämställdhet och kvinnofrihet som grundpelare. 

Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil däremot pläderar i förtäckta ordalag för ett samhälle med sharialagar och kvinnoförtryck som grund och där Muslimska Brödraskapet anger tonen.

Eftersom Soffan vann första ronden i den politiska kampen mellan frihet och ofrihet, har nu Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil överklagat tingsrättsdomen. 

Liksom tidigare använder de sig av begreppet lawfare. Det är att med juridiska medel och utnyttjande av det svenska rättsystemet skrämma de som har modet att kritisera islamismen. Metodens mål är att få rädslan att sprida sig i hela samhällskroppen. 

Hitills har de inte lyckats skrämma Soffan, även om de försökt. Men de båda kvinnorna ger inte upp. Nu försöker de för islamistiska syften med juridiska medel ännu en gång! 

Eventuellt, beroende på Coronaläget, kommer en ny rättegång, i högre instans att äga rum i Hovrätten för Västra Sverige i Göteborg i december. 

Carina Hägg f d toppolitiker för Socialdemokraterna och jag, Helene Bergman, var åskådare under den två dagar långa tingsrättsförhandlingen i januari  2020. 

Därefter, under sju månader har vi, Carina som expert researcher och jag som undersökande journalist ägnat oss åt att  gräva fram fakta och bakgrund kring den första politiska rättegången i Sverige. Allt underlag, såväl rättegångsmaterial, som ett otal debatt, ledar – och nyhetsartiklar ligger till grund för det bokprojekt vi jobbar med.  

Inför den politiska rättegången i Hovrätten för Västra Sverige eventuellt i december, beroende på coronaläget, kommer jag att här på Kärringbloggen publicera ett antal artiklar.  

Artiklarna bygger helt och hållet på fakta och visar bland annat  hur Soffan praktiskt taget stod ensam på våren 2018. Däremot backade hela Göteborgs kulturetablissemang med sex kulturchefer i spetsen inklusive GöteborgsPostens kulturchef upp Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil. Kommunens lokaler, till exempel Konsthallen stod till deras förfogande medan de propagerade för burka och hijab. 

Helene Bergman, journalist

Carina Hägg, researcher

 

 

I nästa artikel här på Kärringbloggen porträtteras de tre kvinnorna  Ann- Sofie, Soffan Hermansson, Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil. 

OBS! Sprid och dela för – Kvinnofriheten, Jämställdheten och Demokratin. 

Till min journalistkollega. Om du använder mitt material förutsätter jag att du anger Kärringbloggen som källa!

Kärringbloggen tar gärna emot gåvor! 

Swish 123 22 07 975

   

    

Polisförfalskning av förhör med Julian Assange

Nej, det var inte de två kvinnorna som anklagade Julian Assange för våldtäkt. Det var den svenska polisen som åtminstone förfalskade ett av förhören. 

På order av vem?  

Regeringen Reinfeldt styrde landet, men det var valtider 20 augusti 2010 och en månad innan valet söndagen 19 september. 

Våldtäktsanklagelserna mot Julian Assange var enligt FN:s rapportör om tortyr, Nils Melzer, högst troligt fabricerade av svensk polis. 

Nils Melzer är FN:s särskilda rapportör om tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. 

I ett dokument daterat 12 september 2019 skickat till Sveriges utrikesminister Margot Wallström belägger Nils Melzer sina påståenden. 

I augusti 2010 polisanmäldes Julian Assange misstänkt för våldtäkt. Nio år senare 3 juni 2019 las målet ner av Uppsala tingsrätt. 

Nu hotas Julian Assange av utlämning till USA från England, för att ha avslöjat krigsbrott under kriget i Irak, begångna av USA:s militär. 

Följande är ett sammandrag av FN rapportören Nils Melzers andra brev till Utrikesminister Margot Wallström.

Fredagen 20 augusti 2010 på eftermiddagen,

kommer två kvinnor, SW och AA in på Klara Närpolisstation i Stockholm. Båda två har haft samlag med Julian Assange. De ville nu fråga polisen om det gick att tvinga Assange till ett HIV-test. AA kände poliskvinnan IK.

Fredagen 20 augusti kl 16:21

påbörjar poliskvinnan IK ett förhör med SW.

Under förhöret blir SW känslomässigt upprörd när hon förstår att åklagaren avser att utnyttja hennes vittnesmål för att gripa Assange som misstänkt för våldtäkt.

Under och efter förhöret skickar SW textmeddelanden där hon berättar att hon bara vill få Assange att ta ett HIV-test. Hon vill inte  rapportera något brott, men pressas av polisen:

”De var angelägna om att lägga vantarna på honom” samt att ”det var polisen som hittade på anklagelserna”, skriver hon. 

SW vägrar att underteckna förhöret. Hon avbryter förhöret klockan 18:40 och lämnar polisstationen. 

Samma dag fredagen 20 augusti på kvällen

beordrar åklagaren att Assange ska gripas. Samtidigt informeras tidningen Expressen. 

FNs rapportör Nils Melzer skriver: 

”Detta gjordes trots att Assange var närvarande i Sverige och lätt kunde förhöras innan man vidtog åtgärder som allvarligt och i onödan skulle skada hans rykte.”

Nils Melzer fortsätter:

”Expressen kontaktades trots kravet om anonymitet, diskretion och sekretess beträffande såväl målsägandens som den misstänktas identiteter vid förundersökning av anklagelser om sexualbrott.”

Dagen efter, lördagen 21 augusti 2010 kl 11:31

förhörs den andra kvinnan AA.

Nils Melzer skriver:

”AA hade inte någon avsikt att rapportera något brott mot Assange utan tog SW till en polisstation där hennes väninna IK arbetade som polis, så att SW kunde fråga om möjligheterna att tvinga Assange att ta ett HIV- test;

och AA i en tweet den 22 april 2013 offentligt bekräftade att hon inte hade våldtagits.”

Onsdagen 25 augusti 2010

efter att ha granskat bevisen, inklusive de ursprungliga förhören med de två kvinnorna avslutar formellt chefsåklagaren EF våldtäktsutredningen mot Julian Assange och konstaterar att:

”Jag tror att det inte finns anledning att misstänka att han har begått våldtäkt” samt att ”det beteende som anförts av SW inte visade tecken på något som helst brott.”

Den kriminaltekniska undersökningen av en kondom som lämnats som bevis, som påstods ha använts och rivits sönder av herr Assange under samlag med AA, uppvisade  inget spår av DNA från vare sig herr Assange eller AA. 

Under tiden  jobbar poliskvinnan IK,  tillsammans med  sin överordnade kriminalinspektör MG med att skriva om förhöret med SW. 

FNs rapportör Nils Melzer skriver:

”Enligt bevis som gjorts tillgängliga för mig ändrade poliskvinna IK den 26 augusti, förhöret med kvinna SW  från den 20 augusti.”

Enligt en mejlkonversation mellan poliskvinnan och hennes överordnade, kriminalinspektör MG, publicerat av sajten Femte Juli, som i sin tur citerar den schweiziska tidningen Republik skriver kriminalinspektör MG bland annat:

”Gör ett nytt förhör. Klipp in texten i det och adressera förhöret till ärendet. Signera också förhöret.”

Poliskvinnan svarar:

”Jag är kanske trög, men jag förstår inte riktigt hur du menar…”

MG svarar:

”Gör enligt följande. Klipp in detta i ett förhör och signera 

förhöret. Det kommer att se konstigt ut om jag signerar. Jag bifogar det gamla förhöret.” 

Dessutom publicerar Femte juli följande dokument där poliskvinnan själv skriver:

”Fredagen den 20 augusti 2010 höll jag förhör med målsäganden SW i ärende 0201-K246314-10 på Klara närpolisstation. Förhöret påbörjades kl 16:21 och avslutades kl 18:40. Därefter skrevs förhöret in i wordprogrammet Durtvå. Förhöret skulle renskrivas nästkommande tjänstgöringsdag, måndagen 23 augusti 2010. Detta var inte möjligt då jag nekades tillgång till förhöret jag hållit. 

Efter diverse brevväxling fick jag direktivet av MG att istället skapa och signera ett nytt förhör i Durtvå viket gjordes torsdagen den 26 augusti med behövliga ändringar. Tyvärr daterades och tidsangavs det dokumentet med rättelsens tidpunkt eftersom detta sker med automatik i Durtvås system. ”

Den 30 augusti 2010

förhörs  Julian Assange för första gången formellt av kriminalinspektör MG. 

Nils Melzer skriver:

”Efter att herr Assange äntligen blivit förhörd av  MG, som hade lovat honom full sekretess läcktes förhöret omedelbart till massmedier.”

Ny rättsprocess

Med utgångspunkt från ett fabricerat förhör startar rättsprocessen mot Julian Assange igen. 

Nu med en ny åklagare Marianne Ny och med försvarsadvokaten Claes Borgström som är utsedd av staten.

Nils Melzer noterar med djup oro:

”Att åklagare MN, trots begäran av herr Assanges försvarsadvokat, bestämt vägrade låta någon annan polis än MG förhöra herr Assange, med följd att MG:s rapporterade sjukfrånvaro förhindrade ytterligare förhör av herr Assange innan hans avresa från Sverige 27 september 2010, med uttrycklig tillåtelse från åklagaren att lämna landet.”

Då hade Julian Assange dessförinnan varit tillgänglig för förhör i Sverige i över tre veckor. Och trots upprepad begäran inte förhörts eller på annat sätt fått svara på ”anklagelserna” från SW.

Nils Melzer skriver: 

”Trots att Assange efter sin utresa föreslog flera datum då han var villig att att återvända till Sverige för att förhöras.”

”Trots att som alternativ Assange också hade  erbjudit sig att svara på frågor i London eller per telefon, via videolänk eller skriftligen.”

”Trots alla dessa möjligheter avvisade den svenske åklagaren av mindre sannolika skäl – arbetsbelastning, schemakrock, sjukfrånvaro hos polisman MG och juridiska hinder – som senare medgavs inte existerade. 

I november 2010 utfärdar den svenska åklagaren MN en europeisk arresteringsorder och ett relaterat Interpol utfärdat ”rött meddelande” för efterlysningar av rymlingar så att herr Assange kunde förhöras angående de anklagelser om sexuella brott som gjorts mot honom. 

Detta är upprinnelsen till det som sedan händer med Julian Assange. 

Nu, nio år senare, pågår en rättegång mot honom i London i vilken han hotas att lämnas ut till USA för att ha begått krigsbrott. 

Nils Melzer skriver bland annat  i sitt brev till dåvarande utrikesminister Margot Wallström  

”Trots starka tecken på att polisen avsiktligt har mörklagt och manipulerat bevis, verkar ingen utredning ha utförts samt inga disciplinära eller rättsliga påföljder ha ålagts de ansvariga tjänstemännen,” 

Till saken hör att min kollega Anders Carlgren och jag redan 19 augusti 2012 skrev en debattartikel i Dagens Nyheter med rubriken: ”Fallet Assange ett hot mot den svenska rättsstaten.”

https://karringbloggen.se/dn-debatt-fallet-assange-ett-hot-mot-den-svenska-rattsstaten/

Ingressen löd: 

”Jagad man. Det svenska rättsväsendets behandling av Julian Assange kan närmast liknas vid trakasserier. Samtidigt har mediernas bevakning varit partisk till förmån för det politiska etablissemanget. Nu har JO avslagit vår anmälan av åklagare Marianne Ny.”

Nils Mezler skriver alltså sju år senare i sitt brev till Margot Wallström följande: 

”Jag noterar också att ers excellens avvisar all antydan om 

”att de svenska myndigheterna hade några andra skäl för sitt agerande än att utreda det brott som Assange misstänks för i Sverige.”  

(Nils Mezler har tidigare skickat ett brev till Margot Wallström om Julian Assange situation i fängelset i England.)

Nils Mezler säger sig vara djupt oroad över hur förundersökningen mot Julian Assange bedrivits. Han är undrande till om Sverige har uppfyllt sina förpliktelser i förhållandet till förbudet mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling och bestraffning:

” Jag uppskattar verkligen påståendet av ers excellens regering att den inte kan blanda sig i, påverka eller kommentera de självständiga beslut som fattas av svensk åklagare och domstolar, i synnerhet när det gäller en pågående kriminell utredning.” 

Men, fortsätter, Nils Melzer:

” Samtidigt vill jag påminna om att Sveriges internationella skyldigheter i förhållande till förbud mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning inte är begränsad till regeringens exekutiva gren. Dessa skyldigheter gäller landet i sin helhet samt till alla dess offentliga myndigheter och institutioner, inklusive domstolarna och åklagarmyndigheten, oavsett deras institutionella självständighet från regeringen.” 

Nils Melzer har noggrant granskat alla tillgängliga bevis vad gäller förundersökningen av Julian Assange. 

FN:s särskilda rapportör om tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning har kommit fram till att förundersökningen mot Julian Assange inte överensstämmer med de grundläggande principerna för rättssäkerhet och rättvisa.

Svaret som Nils Melzer får från Utrikesdepartementet 11 November 2019 lyder:

”In relation to the communication of 12 September 2019, I would like to refer to the Government`s response of 12 July 2019. The Government has no further observation to make.”

Undertecknat Carl Magnus Nesser, Ambassadör, Director General for Legal Affairs.  

Fallet Assange manifesterar den svenska arrogansen.

 

Kärringbloggen är gratis att läsa, men kostar att skriva och att producera. 

Därför är Kärringbloggen beroende av frivilliga gåvor. Och en gåva är en gåva. 

Swisha valfritt belopp till 123 22 079 75

Stor tack! 

Helene Bergman  

 

 

   

#Metoo har avslöjat feminismens mörka sidor

”Förhoppningen att Metoo skulle bli en massrörelse – en folklig feminism där alla törs tala ut – kom på skam. Det kom aldrig något upprop från städerskorna eller de papperslösa i restaurangbranschen. Att Metoo ens skulle omfatta samhällets mest utsatta kvinnor var från början uteslutet. Systerskapet kunde inte överbrygga inkomstklyftorna,” skriver Martin Aagård i Aftonbladet

För mig har kvinnokampen/feminismen varit en frihetsrörelse, en rättvisekamp.

Jag har likställt den med de svartas frihetskamp i Afrika i slutet av 1900-talet. En kamp där såväl män som kvinnor deltog. Liksom i Sverige där såväl kvinnor som män deltog i kampen för jämställdhet.

I början av 2000-talet tillbringade jag till och med två år i Zimbabwe, där jag också träffade kvinnliga gerillasoldater.

Men när de tidigare förtryckta får makt och frihet händer något. Den nu avlidne despoten Robert Mugabe, var en utmärkt gerillaledare, men en avskydd och hatad president som drog ner sitt folk i misär.

Trots att det kan tyckas långsökt att jämföra tredje vågens feminism i Sverige med Zimbabwes förfall, gör jag det ändå för att få perspektiv på vad som nu händer i Sverige.

För aldrig har det existerat en bättre tid för kvinnor än nu!
Ja det gäller främst vita etniskt födda svenska och västerländska kvinnor.

Den engelska forskaren, författaren och journalisten Joanna Williams utkom i höstas  med boken:
” Behöver vi fortfarande feminismen ?” ( Karneval förlag)

Hon skriver:
” Tack vare den kamp som tidigare generationer feminister utkämpade har kvinnor idag frihet och möjlighet som de förut inte kunde drömma om.”

Hon fortsätter:
”Feminismen har med andra ord varit en unik historisk framgång. Paradoxalt nog är detta ett faktum som sällan framhålls av dagens feminism, vars budskap snarare präglas av hur ömtåliga, svaga, utsatta, förtryckta och maktlösa kvinnor är.”

Svenska kvinnor som på 2000-talet blivit offer, trots generationers kvinnokamp, manifesterades i Metoo uppropet 2017.

I samma veva utkom min intervjubok Förortens Grupp 8. (Beijbom Books)
Åtta djupintervjuer med invandrarkvinnor som i Sverige kämpar mot det hedersförtryck som finns här. Många av dem bedriver den kampen med fara för sitt eget liv och under Säpo-beskydd.

Kontrasten mellan invandrarflickors/kvinnors situation och de svenska elitfeministernas blev slående under Metoo- uppropet.

Dessa elitfeminister som talar om hur de kämpar för mänskliga rättigheter och mot rasism, var totalt ointresserade av hedersförtrycket och ett  patriarkala förtryck i form av religion och kultur som många av invandrarkvinnor lever under.

Neeej, istället förföll Metoo- kvinnorna till offerollen, en roll som generationer av kvinnor ägnat sig åt för att kunna utöva sin osynliga makt.

Hade tidigare generationer av kvinnokämpar använt sig av martyrskapet hade kvinnokampen/feminismen inte kunnat nå de landvinningar den gjort fram till idag.

Tvärtom vi hade troligen fortfarande inte haft kvinnlig rösträtt. Det är bara att se på TV-serien Fröken Friman.

Det var inte några kvinnliga offer eller våp som kämpade för sina medborgeliga rättigheter.

Joanna Williams skriver:
” Offerrollen har blivit lockande idag, vilket entusiasmen bland kvinnor för att gå med i Metoorörelsen visar. Dagens politiska kultur hyllar offret och stärker ständigt makten hos dem som lider. Offret sätts på piedestal, hon är en hjältinna, utan skuld (….)

Tron på skuldfriheten är dock i bästa fall en tom seger. Att vara utan skuld är att ha saknat all förmåga att styra över sitt eget öde.”

Här spelar också, särskilt de etablerade, medierna en stor roll. De excellerade i Metooberättelser och namngav män som anklagades för våldtäkt utan faktakontroll.
Många av dessa män har fått upprättelse, men misstanken finns ändå alltid där – ” ingen rök utan eld.”

Och trenden av att publicera offerstories är fortfarande gångbar.
Feministiska Influencers anger som en merit att de blivit sexuellt trakasserade eller våldtagna. Att vara offer har blivit en feministisk merit. Ibland till och med en lönande affärside.

Förtalsrättegången mellan Cissi Wallin och Fredrik Virtanen kastar strålkastarljuset på en tredje vågens feminism, en kvinnlig solidaritetsrörelse, som helt tappat greppet och gått vilse.

Det enda Metoo – rörelsen ägnat sig åt är outningar av män. Men inga konkreta politiska krav.

Eller som Martin Aagård skriver i Aftonbladet med rubriken:
”Wallins aktivism är ett privilegium för de rika.
Metoo är ingen politisk rörelse i vanlig bemärkelse, inte ens i betydelsen feministisk…
Istället har den fortsatt verka enligt principen att ett ständigt hot om uthängning ska förändra mäns beteende och på så sätt göra livet mer uthärdligt för kvinnor på deras arbetsplatser.”

Martin Aagård ser Cissi Wallins aktivism som en synnerligen exklusiv syssla.
” Vanliga människor har inte råd att betala advokaträkningar på 300 000 kronor. De kan inte ens crowdfunda sina omkostnader eftersom ingen vet vilka de är.”

” Förhoppningen att Metoo skulle bli en massrörelse – en folklig feminism där alla törs tala ut – kom på skam. Det kom aldrig något upprop från städerskorna eller de papperslösa i restaurangbranschen. Att Metoo ens skulle omfatta samhällets mest utsatta kvinnor var från början uteslutet. Systerskapet kunde inte överbrygga inkomstklyftorna,” skriver Martin Aagård.

Nej tredje vågens egoistiska karriärfeminism har med all önskvärd tydlighet via Metoo, visat att pengar och makt korrumperar.
Människor är lika oavsett kön.

Helene Bergman

 

P.S Vill du stötta mig i mitt hittills obetalda journalistiska arbete här på Kärringbloggen? Swisha stor eller liten summa till 123 22 07 975

Anmäld för våldtäkt – friad men ändå dömd

Mer än hälften, 55 procent, av alla våldtäktsanmälningar läggs ner. Det beror inte på att polis och åklagare gjort ett dåligt jobb. De tar våldtäktsanmälningarna på stort allvar. Istället beror nedläggningarna på att anmälningarna många gånger är påhittade, väcker tvivel och är omöjliga att utreda.

I klarspråk innebär detta att det finns kvinnor som ljuger om att de blivit våldtagna. Detta är slutsatser man kan dra efter att ha läst Brottsförebyggande rådets, Brås rapport:

”Våldtäkt från anmälan till dom. En studie av rättsväsendet med våldtäktsärenden.”

Rapporten kom i våras men har inte fått den mediala uppmärksamhet den förtjänar.

Brå konstaterar i sin rapport att en stor del av anmälningarna om våldtäkt kommer att läggas ner, även med ett bättre arbete från polis och åklagare och med de effekter som lagändringen 2018 kan tänkas få. Brå har också kommit fram till att ett bättre utredningsarbete inte skulle öka uppklarningsprocenten vad gäller våldtäkter särskilt mycket.

Att kvinnor numera i allt högre grad vågar våldtäktsanmäla har setts som något positivt. Men det finns den andra sidan av myntet. Nämligen att kvinnor ljuger.

Det är bara att Googla på ”ljög om våldtäkt”. Jag fick upp ett 70-tal tidningsrubriker från hela landet som innehöll just orden ”ljög om våldtäkt”.

Varför ljuger kvinnor? Enligt de brottsmålsadvokater jag varit i kontakt med kan det handla om hämnd, skam och skuld från kvinnornas sida.

För mannen som anmäls och blir anklagad för våldtäkt innebär det att livet raseras. Han är dömd även om våldtäktsanmälan läggs ner.

Brå har i sin rapport även tittat på vilka kvinnor det är som har störst benägenhet att anmäla en man för våldtäkt. Brå skriver att: ”en stor del av kvinnorna i ärendena är extra sårbara.” Det är kvinnor som har problem med alkohol och droger, de kan ha en kognitiv funktionsnedsättning, adhd, Aspergers, svår ångest och självskadebeteende.

Brå ställer själv frågan varför extra sårbara kvinnor är överrepresenterade? Brå skriver:

”Det finns en rad internationella studier som ger stöd för att överrepresentationen åtminstone delvis beror på en faktiskt ökad utsatthet.”

Det vill säga att de kvinnor som är extra sårbara:

”I större utsträckning än andra kan hamna i situationer där de riskerar att utsättas för sexuella övergrepp”.

Brå konstaterar vidare att:

”Kanske är risken för traumatisering efter händelsen större om kvinnan redan tidigare befann sig i kris eller hade extra sårbarhet, och då kan motivationen att göra en polisanmälan kanske bli större.”

Det finns ytterligare en aspekt och det är att män döms för våldtäkt utan påtagliga bevis.

Mikael Westerlund och Sargon de Basso, båda brottsmålsadvokater med stor erfarenhet av sexualmål skriver i en debattartikel i Svenska Dagbladet att:

”Domstolarna har sänkt beviskraven i sexualmål för att kunna döma till ansvar i mål där ”det slutna rummets problematik råder.” Konsekvenserna av det är att människor felaktigt döms för våldtäkt till långa fängelsestraff och ett liv av stigmatisering utan substantiell, påtaglig, bevisning.”

De båda brottsmålsadvokaterna är oroliga för att vem som helst kan dömas utan substantiell, påtaglig, bevisning. De skriver:

”Ska man vara helt uppriktig så har vi ett läge i dag där decennier av aktivism med fokus på rättstillämpningen i sexualmål har skapat en missvisande bild av vårt rättsväsende.

Landets brottsmålsjurister har suttit på sina höga hästar och i många fall inte ens intresserat sig för att bemöta den missvisande bilden.Ur denna missvisande bild har, fullt förståeligt, en folklig och politisk vilja kommit till som sätter press på landets domstolar att fälla i fler sexualmål, där den tilltalade annars hade friats i brist på bevisning.

Oskyldiga offras på rättssäkerhetens altare. Det är den beska sanningen.”

Lögnaktiga anmälningar om våldtäkt måste upphöra.

Då skulle rättsapparaten kunna lägga mer resurser på det växande antalet överfallsvåldtäkter och gruppvåldtäkter som skapar livslånga trauman hos kvinnor som blivit offer.

Särskilt när gärningsmännen går fria.

Helene Bergman

Från Julian Assange till Cissi Wallin

Det började en het augusti 2010 med att media och radikalfeministerna förenades i hetsjakten mot Julian Assange. 

Det kanske slutar en kall december 2019 med en förtalsdom mot Cissi Wallin som hängt ut Fredrik Virtanen på sociala medier?

Julian Assange, anklagad utan rättegång för våldtäkt, är nu döende på ett sjukhus i London. 

Benny Fredriksson oskyldigt anklagad för sexuella trakasserier  bland annat i Aftonbladet och SVT begick självmord i Australien. 

Aftonbladet fälldes senare i Pressens Opinionsnämnd.

SVT fälldes i Granskningsnämnden. Men dessa fällningar kan inte ge Benny Fredriksson livet åter. 

Fredrik Virtanen feminist och f d krönikör i Aftonbladet har fått schavottera som våldtäktsman i medierna. Trots att förundersökningen om påstådd våldtäkt inleddes och lades ner. Fredrik Virtanen har inget jobb och ingen heder kvar. 

”Det var som att bli uthängd på torget och bli spottade och pissad på,” sa Fredrik Virtanen i domstolen, enligt DN. 

Till saken hör att Fredrik Virtanen var en av alla dessa väletablerade journalister som i feminismens namn hetsade mot Julian Assange. 

Folkdomstol

Under de nio år som gått sedan medias hetsjakt mot Julian Assange startade har de etablerade medierna i förening med radikalfeminister agerat folkdomstol och dömt män som våldtäktsmän utan att någon rättegång ägt rum vid en svensk domstol. 

En domstol är en offentlig institution för rättskipning. 

De frivilliga etiska regler som journalister har att rätta sig efter har konsekvent brutits.

https://www.sjf.se/yrkesfragor/yrkesetik/spelregler-press-radio-och-tv/publicitetsregler.

 Hypotes

Min hypotes är att denna folkdomstol där de etablerade medierna förenas med radikalfeminister i våldtäkts anklagelser startade just med Julian Assange. 

Det var också då som könskriget, särskilt mot vita medelklassmän kulminerade för att sedan med oförminskad styrka pågå under nio år  och nå sin kulmen med förtalsrättegången mellan Virtanen och Wallin.  Rättegången är nu avslutad och åklagaren yrkar på villkorlig dom och dagsböter för Cissi Wallin. 

Dom faller 9 december.

Beträffande Julian Assange så meddelade åklagaren Eva- Marie Persson 19 november att förundersökningen mot  den våldtäktsanklagade Julian Assange läggs ner i brist på bevis.

Utredningen av Julian Assange har pågått till och från under nio år. Hur många miljoner har inte detta kostat skattebetalarna?

 Media som krigshetsare

För många år sedan läste jag boken Media som krigshetsare, skriven av Folke Hagman. 

I boken beskriver författaren, genom otaliga exempel från olika krig under 100 år, hur media genom sin nyhetsförmedling inte dämpar eller förklarar konflikter och krig utan snarare underblåser dem. 

Media har alltså underblåst ett annat krig – nämligen könskriget. 

Att media gör så är ett resultat av jakten på tidningsläsare, radiolyssnare och TV-tittare. 

Sociala medier fanns inte då Media som Krigshetsare kom ut 1986, men könskriget har inte trappats ner på grund av de sociala medierna- tvärtom.

Donald Boström, välkänd journalist och fotograf var mediekoordinator mellan Socialdemokratiska Broderskapsrörelsen och internationella medier under Assange besök i Stockholm i augusti 2010. Han var i nära kontakt med Julian Assange under hela besöket då Assangeaffären tog sin början.

Donald Boström berättar på sin hemsida On Wikileaks and Julian Assange bland annat:

” När Assange landar i Sverige den 11 augusti 2010, tillbringar han de kommande veckorna i Sverige omväxlande på hotell, på mitt kontor, och i kvinna As lägenhet. 

Världens hetaste kille

Det gick inte att ta miste på den Mick Jaggereffekt Assange kändisskap redan uppnått. På nära håll blev det samtidigt tydligt att ett ömsesidigt utnyttjande pågick mellan Assange och de kvinnor som drogs till internetstjärnans lyskraft och attraherades av hans gränslöshet. När kvinna A uttryckte stolhet av att ha världens hetaste kille i sin säng var hon inte ensam kvinna att känna på det viset.” 

( Det är kvinna A som hela tiden med advokaters hjälp drivit våldtäktsanklagelserna mot Assange, min anm.)

Donald Boström skriver vidare: 

”Vid ett specifikt tillfälle när jag menade att Assange gått över gränsen satt vi i kvällsmörkret i bilen på David Bagares gata och pratade allvar om saken. Det var dags att sluta menade jag (…) Förutom de moraliska argumenten, var han också jagad av ett antal underrättelse – och säkerhetstjänster som tackade och tog emot när de kunde notera hans svagheter. 

Jag påminde honom om några aktuella fall där vissa länders säkerhetstjänster snärjt politiska motståndare med kvinnor, droger och sex. Assange höll inte med, han kunde bedöma  de kvinnor han umgicks med menade han: 

”Det är inte en svaghet, det är en styrka.”

Världsmedia

Det utvecklades ett konstruktivt samarbete mellan Wikileaks och världsmedia. De största mediehusen välkomnade samarbetet med Wikileaks. De öppnade sina sidor för de avslöjanden Wikileaks kom med, där den nya trenden med ”leaks” var en journalistisk våt dröm. 

Dokumenten och the ”cables” från krigen i Irak och Afghanistan blev historiska ( the Afghanistan war logs, July 2010, the Iraq war logs, October 2010 and CableGate, November 2010).

Donald Boström fortsätter:

”Wikileaks stjärna steg mot zenit . Världsberömmelsen överträffade det mesta i samtiden och det fanns inte en regering eller säkerhetstjänst som inte darrade inför vad nästa avslöjande skulle bära med sig.

Det fria ordet och Fact News firade triumfer  av sällan skådat slag. Men dialektiken gjorde inget undantag för Julian Assange. Uppgång och fall är nära syskon på varsin sida av myntet. 

Och fiender till Assange och Wikileaks, stora som små, saknades sannerligen inte.

Assange fall

Slutet för Assange i Sverige stod klart när kvinna A ringde mig en sen eftermiddag den 20 augusti och berättade att hon och den andra kvinnan i polisutredningen, kvinna S, avsåg att gå till polisen och berätta sin historia. Kvinnornas krav på Assange för att inte gå till polisen var att han skulle göra HIV-test, säger kvinna A till mig i telefon.

Efter ett tjugotal samtal fram och tillbaka mellan kvinnorna, mig och Assange – med inte så lite palaver- övertalades han att göra ett test och slippa polisutredning.

Klockan är över fem på fredag eftermiddag där jag står med min dotter vid grönsakerna på ICA Kvantum i Solna centrum. Jag ställer ner matkorgen och ringer runt till de kliniker kvinna A rekommenderar. Inget sjukhus eller klinik har möjlighet att ta emot en sen fredag, de bad mig att återkomma på måndag. Något HIV-test blir därmed inte av.”

Förbryllad

Men när Donald Boström senare läser det läckta konfidentiella förhörsprotokollet  ser han att såväl kvinna S som kvinna A redan varit hos polisen och gjort sin anmälan, medan han själv stod på ICA och försökte få en tid för ett HIV-test åt Assange.  Just för att Julian Assange skulle slippa polisanmälan. 

Donald Boström skriver: 

”Det hela började bli förbryllande. Inte minst förbryllande var det att kvinna A, dagen efter  det ofredande hon utsatts för, tog sig an att arrangera en kräftskiva till Julians ära, som hon sa, när vi bjöds in. 

När jag vid midnatt lämnar kräftskivan och tar adjö sitter kvinna A och Julian Assange intill varandra. Kvinna A vänder sig till mig och säger att ”Julian sover hos mig i natt.”

Hade jag i det läget varit kommissarie Barnaby skulle jag undrat över om en kvinna som blivit så sexuellt ofredad att hon polisanmäler saken, redan dagen efter vill ha samma man i sin säng igen?”

Donald Boström skriver att han liksom den första åklagaren Eva Finnér inte bedömde det hela som våldtäkt. 

” Varför jag gör den bedömningen tänkte jag berätta under den rättegång som nu aldrig kommer att bli av!

Men det sista som händer innan allt brakar loss är att kvinna A ringer mig på lördag förmiddag den 21 augusti och berättar att de nu varit hos polisen och att Assange nu är polisanmäld.

Jag ser ut genom fönstret och ser det kommande scenariot framför mig och säger till kvinna A att:

”då vet jag exakt vad som kommer att stå på löpsedlarna i morgon.”

Den gissningen var inte så avancerad. Expressens Niklas Svensson ska enligt uppgift ha fått tipset från en polisläcka, sittandes på middag på Harpsund med statsminister Fredrik Reinfeldt. Svensson kastar sig enligt samma uppgiftslämnare i en taxi för att sätta tänderna i skandalen. 

Medieraseriet

Assange förtroende rasade över en natt , från hyllad hjälte och rockstar till asshole. En person som använt Wikileaks plattform för egna syften. 

Om det var hela Sverige eniga om , från höger till vänster, uppifrån och ner.”, skriver Donald Boström 

Själv blev jag chockad när jag såg Expressens löpsedel om att Assange var anklagad för våldtäkt. 

Efter att jag också läst den läckta förundersökningen som låg ute på nätet och som jag fått av min journalistkollega Anders Carlgren, utbrast jag spontant:

”Va, vad fan har hänt med feminismen? Och vad fan har hänt med journalistiken?”

Senare skriver jag i min bok Med Svärtad Ögonskugga. En feministisk memoar som kom ut 2013, Beijbom Books.: 

”Assangeaffären startade ett veritabelt kollektivt medieraseri. Niklas Svensson och hans kvällspresskolleger, däribland Fredrik Virtanen ”glömde bort” att vi har domstolar för att döma i brottmål. 

Aftonbladet och Expressen släppte alla spärrar, särskilt de manliga krönikörerna som använde ord, värre än i porrnoveller när de beskrev Julian Assange.

Nu måste hjälten Assange störtas i feminismens namn och kallas för en våldtäktsman, det mest förnedrande brott som finns. Trots att han faktiskt inte ens var dömd eller åtalad. 

Och här fick medias macho- och feministjournalister en gemensam fiende där de i sin journalistiska yrkes- och maktutövning agerade folkdomstol och använde ett språk som fick mig att rodna och undra var hatet kom ifrån.

Jag tror aldrig jag läst så mycket hat från journalister som då,” skrev jag 2013. 

Men sedan dess har  ett stort antal män, kända och okända polisanmälts för våldtäkt inte minst under #metoo. Många har frikänts i den stora floden av våldtäktsanklagelser. Hur kommer det sig? 

Helene Bergman 

P.S Läs kommande artikel i Kärringbloggen.

 

 

 

 

 

 

Richard Sörman: Kärringbloggen granskar feminismen. Intervju med Helene Bergman

I dagarna startar journalisten och författaren Helene Bergman Kärringbloggen för att granska den samtida feminismen. Helene Bergman tror på samma fri- och rättigheter för män och kvinnor, men menar att det i stora drag är uppnått i Sverige, i alla fall när det gäller etniska svenskar. En svensk feminism värd namnet måste nu solidarisera sig med de kvinnor i Sverige, och utomlands, som verkligen lever under ett patriarkalt förtryck.

Helene Bergman har ägnat en stor del av sitt yrkesliv som journalist och författare åt att skildra och debattera kampen för kvinnors fri- och rättigheter. Hon har bland annat arbetat som reporter och producent på ”Radio Ellen” (Sveriges Radios kvinnoprogram) och varit nyhetschef på Radio Östergötland. Hennes senaste bok kom 2017: ”Förortens grupp 8: 2000-talets kvinnokamp”. Nu i dagarna startar hon Kärringbloggen för att granska vad hon ser som en verklighetsförnekande elitfeminism.

När jag pratar med Helene säger hon att hon växte upp i ett Sverige där kvinnor onekligen fick kämpa sig fram till frihet och karriär. Fram till 1960-talet var Sverige ett tydligt mansdominerat samhälle. Det var berättigat att föra en kvinnokamp för kvinnors fri- och rättigheter. Men idag ser det helt annorlunda ut. Det är bara att se på könsfördelningen bland jurister, lärare och politiker. Kvinnor har kommit ifatt männen och inom vissa områden till och med gått ifrån. En förnuftig feminism, eller kvinnokamp som Helene hellre säger, måste kunna erkänna detta och rikta blickarna mot det kvinnoförtryck som fortfarande finns mitt ibland oss, men som oftast inte rör svenska kvinnor.

Jag frågar Helene varför hon startar ”Kärringbloggen” just nu. Hon berättar att hon under en lång period på 90-talet var trött på allt vad kvinnokamp hette. Men sedan kom Gudrun Schyman och Feministiskt initiativ med en ny form av feminism som Helene inte kunde känna igen sig i. Hon tycker det är orimligt att kollektivt skuldbelägga etniskt svenska män för ett påstått kvinnoförtryck när de är bland de mest jämställda männen i världen.

Helene Bergman

– För mig, säger Helene, har inte den tredje vågens feminister fört vidare det arv av jämställdhet och frihet som vi kämpade för tidigare. Den feminism som vita svenska elitkvinnor för fram kan inte jag stå upp för. När jag jobbade med hederskultur och skrev min bok Förortens grupp 8 blev jag väldigt medveten om att den feminism som finns nu är en egofeminism: den är inte solidarisk och särskilt inte med hedersutsatta kvinnor eller med invandrarkvinnor i allmänhet. Genom de intervjuer jag gjorde för min bok fick jag också en inblick i hur många invandrarkvinnor lever i det här landet. Det finns kvinnor som sitter inlåsta och aldrig lär sig svenska. Egofeminismen har heller inte brytt sig om fattigpensionärerna, och heller inte, vill jag påstå, alla de vanliga kvinnor som med sitt arbete bär upp samhället men som kanske inte delar deras värderingar. Och de här feministerna är kvinnor som idag har politisk makt i Sverige. Det är mitt jobb som journalist att kritiskt granska makten och det är därför jag startar denna blogg.

Ja, är det inte så att feminismen, i likhet med mycket annat, har blivit instrumentaliserad? Att vara feminist kan vara en bra utgångspunkt för en karriär inom politik, media eller kulturförvaltning.

Visst är det så. Jag har skrivit om det vi kan kalla ”statsfeminismen”. Många av de feminister jag samarbetade med på 70- och 80-talen gick till universiteten och blev sedan beroende av statsanslag för sin forskning och sin verksamhet. Vi fick då en ohelig allians mellan staten, politiker och den före detta kvinnorörelsen. Den här feminismen är nu en del av den politiska makten och den måste naturligtvis granskas: Hur påverkar den förskolor och skolor? Vad gör den jämställdhetsmyndighet vi har fått? Vad gör det nationella sekretariat för genusforskning vi har fått? Allt det här finansieras av våra skattepengar och vi måste få ifrågasätta den.

Hur ser du på att den samtida feminismen så gärna pekar ut den vite hetero-mannen som den stora fienden? Det blir mindre och mindre trovärdigt, men vänsterfeminismen verkar ha väldigt svårt att släppa den här problembeskrivningen.

Det här är helt enkelt djupt orättvist. Det är i förorterna, bland olika invandrargrupper, vi ser det verkligt patriarkala förtrycket. Vita medelklassmän får bära en skuld som inte längre finns. Det är som att inget skulle ha förändrats på femtio år, vilket det har. Inom många kvalificerade yrken har vi idag lika många kvinnor som män, om inte fler. Om feminismen fortsätter fokusera på de vita männen kommer den inte komma någonstans. Jag har skrivit om det här i flera sammanhang. Och jag har pratat med yngre svenska män som är vansinniga över den här svartmålningen de utsätts för.

Jag har skrivit flera artiklar om Julian Assange och jag har till och med träffat honom. När jag läste förundersökningsprotokollet rörande våldtäktsanklagelserna så sa jag till en kollega att jag inte trodde på det här. Och när jag då skrev ett antal artiklar i ämnet märkte jag vilket otroligt hat som kom frånfeministiskt håll. Assange blev en symbol för den vita medelklassmannen. Det var tydligt hur media dömde honom på förhand. Dagen efter att anklagelserna kom fram var han en utpekad våldtäktsman. Svenska journalister tappade fullständigt hämningarna och vi fick ett veritabelt drev mot Assange. Metoo är jag ganska tudelad till. Jag vet att det finns problem inom vissa yrken, men det går för långt, och drevmentaliteten är båda otäck och farlig. Vad jag vill med min blogg är bland annat att sansa ned den här debatten, att skapa perspektiv på det som händer.

Hur ser du på att den intellektuella feminism som finns vid universiteten blivit så radikal? Den verkar förställa sig att alla hierarkier och skillnader mellan människor ska kunna försvinna. Är det inte som en religiös utopi?

Den feminismen är alldeles för intellektuell för mig. Jag är en ”basic” person: Så länge det finns kvinnor i vårt samhälle som är orättvist behandlade och som inte får bestämma över sina egna kroppar och sina egna liv som jag får och som de flesta svenska kvinnor får idag så tycker jag att det är en djup orättvisa. Där tycker jag att en god kvinnokamp, eller en god feminism solidariserar sig med de förtryckta kvinnorna. Jag känner en stark solidaritet med de kvinnor som är utsatta för hederskultur eller för de kvinnor i Iran som just nu försöker befria sig från slöjorna. Jag är ointresserad av genusvetenskap och elitfeminism. Jag har bott i Zimbabwe, i Bangladesh och i Turkiet, och jag känner med de kvinnor ute i världen som fortfarande lever i ofrihet. Med den här intellektuella elitismen skapar man klyftor mellan utbildade maktkvinnor och vanliga kvinnor som finns ute i samhället eller ute i världen.

Många menar att vår samtid karaktäriseras av ett orimligt offertänkande. Människor är offer för strukturer till exempel. Och visst kan människor ibland vara offer, men man ser väl ändå en tendens till ett neurotiskt klagande på världens alla orättvisor?

Jag har skrivit om det här ämnet också. För mig är offertänkandet förgörande. När vi jobbade med kvinnokampen utgick vi från tanken att kvinnor är starka och att de klarar sig själva. Vi hade inte alls det här klagande offertänkandet utan vi ville se möjligheter. Är man offer kommer man ingenstans. Man blir egocentrisk. Tycker man synd om sig själv ser man bara sig själv och kan inte se på samhället i stort. Det senaste exemplet är Linnea Claesson som tydligen beskrivit hur mycket hon trakasserats av män och så visar det sig att mycket av det hon säger inte ens är sant. Att vara offer har blivit ett varumärke. Jag kommer att tänka på martyrskapet här. Det är många mammor som spelar martyrer inför sina barn och ger dem dåligt samvete genom det. Det är fullständigt förödande. Och det är dessutom svårt att angripa. För det är ju bara man själv som vet hur man mår. Det här är något jag inte tycker om.

Hur ser din bild ut av den jämställda kvinnan?

Jag ser framför mig starka, självklara kvinnor med gott självförtroende som vet att de kan göra precis vad de vill i världen, men som också har en sympati och en solidaritet med förtryckta människor.

Och förhållandet till männen? Hur tänker du att det ska se ut?

Haha… Ja, alltså… Kontakten mellan man och kvinna har ju alltid varit problematisk. Det finns en spänning i det där också. Grunden för mig är att män och kvinnor ska ha samma möjligheter, samma rättigheter, lika ansvar. Män och kvinnor ska kunna vara kamrater och arbeta tillsammans. Tanken att män och manlighet är ett problem eller att män ska bli mer som kvinnor ställer jag inte upp på. Manligheten är inget problem. Män ska vara stolta över att de är män och kvinnor ska vara stolta över att de är kvinnor. Myten att alla män är onda och att alla kvinnor är goda måste avlivas. Vi måste kunna se positiva egenskaper både hos kvinnor och hos män. Jag tycker det är roligt att prata med män och under hela min journalistkarriär har jag blivit pushad av män och av manliga chefer. Jag har goda bilder av män och vägrar köpa generaliseringarna om den onda och kvinnohatande manligheten.

 

DN Debatt: ”Fallet Assange ett hot mot den svenska rättsstaten”

Publicerad 2012-08-19

Jagad man. Det svenska rättsväsendets behandling av Julian Assange kan närmast liknas vid trakasserier. Samtidigt har mediernas bevakning varit partisk till förmån för det politiska etablissemanget. Nu har JO avslagit vår anmälan av åklagare Marianne Ny, skriver journalisterna Helene Bergman och Anders Carlgren.

Vi har därför anmält åklagaren Marianne Ny till Justitieombudsmannen, JO, på grund av hennes hantering av ärendet. Men JO Hans Gunnar Axberger avskrev, märkligt nog, saken dagen efter att Assange beviljats asyl, med hänvisning till den pågående rättsliga prövningen.

Sakläget är mycket enkelt. Julian Assange hade sex med två kvinnor vid skilda tillfällen under sin vistelse här i landet. De båda kvinnorna sökte upp en kvinnlig polisinspektör, som var bekant med en av de båda, med avsikt att förmå Assange att genomgå ett hiv-test. Men då våldtäkt faller under allmänt åtal upprättade polisinspektören i stället en anmälan. Ingen av de båda kvinnorna hade helt säkert någon aning om vilka proportioner besöket hos poliskvinnan skulle få.

En åklagare beslöt begära Assange häktad i hans utevaro, trots att han fanns kvar i landet. Dagen därpå fann en annan åklagare att det inte fanns någon grund för påståendena och lade ner saken.

Den 30 augusti 2010 förhördes Assange, som förnekade brott. Dagen därpå vände sig advokat Claes Borgström, som själv hade erbjudit sig att vara målsägarbiträde för de båda kvinnorna, till sin gamla väninna, åklagaren Marianne Ny, som i sin tur beslöt att öppna fallet på nytt.

Julian Assange stannade kvar i Sverige för att vara tillgänglig för förhör under hela fem veckor, fram till den 27 september, då han lämnade landet efter att ha fått lov av åklagarmyndigheten. I det läget utfärdade Marianne Ny en europeisk arresteringsorder. Åtskilliga gånger har Assange därefter erbjudit sig att bli förhörd i London eller via videolänk. Något som åklagaren, märkligt nog, kategoriskt avvisat trots att så skett i andra fall.

Vi är, liksom Julian Assanges internationelle advokat, den berömde spanjoren Baltasar Garzón, djupt oroade över den brist på garanterad säkerhet och transparens samt på vilka juridiska grunder åtgärder har vidtagits mot Julian Assange. De trakasserier han har utsatts för har medfört att hans fysiska och mentala hälsa har lidit svår skada.

Hoten mot hans person försvåras ytterligare av det komplicerade agerande som Marianne Ny, som representant för svenska staten, har åsamkat honom.

Detta har inneburit att Julian Assanges grundläggande fri- och rättigheter enligt Förenta nationerna samt hans mänskliga rättigheter enligt Europakonventionen har försatts ur spel.

När människor söker politisk asyl brukar det handla om att söka skydd undan någon skurkstat och i detta fall framstår den påstådda rättsstaten Sverige just som en sådan skurkstat. Det räcker gott med att hänvisa till fallen Thomas Quick/Sture Bergwall eller Catrine da Costa för att finna fullständigt förödande jämförelser.

Vi två journalister, med många decenniers erfarenhet av press, radio och tv både i Sverige och utomlands, finner med ökande förskräckelse hur okritisk och partisk till förmån för det politiska etablissemanget journalistiken i fallet Assange är.

Allt tycks gå ut på att till varje pris få Assange överlämnad hit till riket, i stället för att kritiskt granska åklagaren Marianne Nys agerande i skön förening med sin vän advokat Claes Borgström. Åklagare Ny har till exempel i en trängre krets sagt att ”även om jag har fel, ändrar jag mig inte”.

I den häktningspromemoria från 2010 på över hundra sidor som finns tillgänglig på nätet för alla och envar, framgår tydligt att de båda kvinnorna själva sökte kontakt med Assange.

Den läckta häktningspromemorian blev till en juridisk bomb, som i dag är bortglömd och begravd i alla turer kring rättsprocessen i London, flykten till Ecuadors ambassad och frågan om hur Assange eventuellt ska kunna ta sig därifrån undan det svenska, numera så prestigefyllda, rättsmaskineriet.

Fallet Julian Assange har synliggjort den statsfeminism med tillhörande propaganda­maskineri som för närvarande gäller här i landet. Det är ett maskineri där manshatande radikalfeminister utan historisk förankring, samverkar med journalister som inte begriper journalistikens kritiska uppgift och medlemmar av rättsväsendet som gör karriär på numera lagstadgad jämställdhet.

Ett maskineri som ser vanliga svenska män som potentiella våldtäktsmän och som redan dömt Julian Assange för sexbrott, innan någon rättegång ägt rum. På så sätt har mannen med status som rockstjärna förvandlats till en av världens mest jagade män.

Den fria feminismen kidnappades i slutet på 1980-talet, avväpnades och döptes om till jämställdhet och införlivades i maktapparaten. Jämställdhet upphöjdes till statlig norm och ideologi och blev en karriärstege inte minst inom politiken, byråkratin och rättsväsendet.

Många av urfeministerna försvann till universiteten och blev elitfeminister och gjorde kampen till vetenskap. Könet blev genus och måltavlan var inte längre statsapparaten utan svängde över mot männen som kön och sexuella varelser. Den rådande totalitära könsideologin anammades också av många traditionella medier som går statens ärenden.

På en annan kant, i framför allt kvällspressen, säljer sex som aldrig förr på ett sätt som förvandlat begreppet cynism till ett ”understatement”. Fallet Assange kittlar journalister till en sällsynt skådad ensidighet som förför läsare, lyssnare och tittare. Därtill kan moralistiska ledarskribenter över hela landet hojta om rättvisa för de förnedrade kvinnorna, utan minsta eftertanke på vad som egentligen hände de där dagarna i augusti 2010 mellan Julian Assange och de två kvinnorna.

Hur fallet avslutas kan mycket väl bli avgörande för om Sverige även i fortsättningen ska kunna kalla sig för en rättsstat, där medborgerliga rättigheter inte kränks och där Europakonventionen om mänskliga rättigheter är värd mer än bläcket den är skriven med.

Helene Bergman, journalist

Anders Carlgren, journalist