Yttrande -och kvinnofrihet eller censur och religiöst kvinnoförtryck Nr: Två

Ann-Sofie, Soffan, Hermansson som står emot extremism.
Foto Helene Bergman

 

OBS! Om Soffan artiklarna stängs ner från sociala medier! 

Kom ihåg adressen till Kärringbloggen, www.karringbloggen.se

Soffan Rättegången: Kvinnofolkhögskolan – en skola för islamistisk aktivism ?

De som reser ner till IS i Syrien är politiserade muslimer – inte terrorister. Det anser Maimuna Abdullahi, en av de två kvinnorna som åtalat Ann- Sofie, Soffan, Hermansson för grovt förtal.Vidare tycker Maimuna Abdullahi att IS – resenärerna ägnar sig åt politiskt motiverat våld. Detta framkom under tingsrättegången i Göteborg i januari 2020. 

Maimuna Abdullahi har undervisat på Kvinnofolkhögskolan i Göteborg. På hösten 2018 höll hon i kursen Aktivista: ”En kurs i kollektiv organisering och aktivism med utgångspunkt från postkoloniala feministiska analyser.” 

Själv var jag suppleant i Kvinnofolkhögskolans styrelse i början på 1980-talet. Då jag jobbade med kvinnoprogram på Sveriges Radio.

Två lag

Måndagen 27 januari 2020 är grå och kall i Göteborg. Klockan 8 öppnas dörrarna till sal 29 i Göteborgs Tingsrätt. Åhörarplatserna i salen fylls snabbt. Publiken delar spontant upp sig i ” två lag, ” vilket domaren Mats Hagelin senare påpekar. På vänster sida sitter de som kallar sig rasifierade. En del är yngre kvinnor klädda i hijab. 

På höger sida sitter de som numera benämns ”etniska” svenskar. De är äldre och grå- eller vithåriga. Många av dem var med om kvinnokampen på 70-talet som utmynnade i det jämställda Sverige. Några av dem har nu engagerat sig mot hedersförtrycket. 

I Sal 29 ska snart rättegången mellan tre kvinnor äga rum. Ann- Sofie, Soffan, Hermansson, f d s-kommunalråd i Göteborg är svarande och Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil, från Muslimska Mänskliga Rättighetskommitten, MMRK, är målsägande. Genom att väcka enskilt åtal har Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil tvingat Ann- Sofie Hermansson till rättegångssal 29 i Göteborgs Tingsrätt. Rättegången kommer att utvecklas till en politisk sådan. Den första i Sverige i modern tid. Egentligen  kommer den att handla om två samhällssystem. Där Soffan står för det västerländska, demokratiska med kvinnofriheten och jämställdheten som grund. Medan Maiumuna Abdullahi och Fatima Doubakil mer eller mindre förtäckt pläderar för det islamistiska där kvinnor förtrycks under sharialagar. 

Bakgrunden är att Göteborgs Stad två år tidigare, i mars 2018, med värdegrunden som bas ville utöka filmen Burka Songs 2.0:s efterföljande panelsamtal med någon som var negativ till burka och hijab. Detta vägrade bland annat Fatima Doubakil, som var en av de två kvinnorna i panelen. Fatima Doubakil, benämndes sedan tillsammans med Maimuna Abdullahi av Göteborgs dåvarande kommunalråd, Ann – Sofie Hermansson, (s), på hennes blogg, @soffangbg för att vara extremister. Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil väckte därefter under hösten 2018 enskilt åtal mot Ann- Sofie Hermansson för grovt förtal med hatbrottsmotiv. Soffan friades senare helt i Tingsrättens dom. Den domen är nu överklagad till Hovrätt för Västra Sverige.

Tre kvinnor 

Vilka är då dessa tre kvinnor som nu möts i en rättegångssal i Göteborg? Ann- Sofie Hermansson, Soffan, som hon också kallas, föddes på Orust 1964, men flyttade sedan till Tjörn där hon växte upp. När hon började arbeta på Volvo i Göteborg engagerade hon sig fackligt i Metall. Det var så hon också kom in i den socialdemokratiska politiken via Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund, SSU. Hon har varit ledarskribent på Aftonbladet och jobbade en tid på regeringskansliet för Mona Sahlin. Hon tillbringade sju år på LO i Stockholm. 2003 – 2008 arbetade  hon som politisk sekreterare för kommunstyrelsens ordförande Göran Johansson ( s) På den tiden Göteborgs starke man. Soffan har varit ombudsman för socialdemokraterna i Europaparlamentet. Då var hennes arbetsplats i Göteborg hos IF Metall. 

Hon tog en fil.kand i bland annat sociologi 1994. 2016 blev Soffan kommunstyrelsens ordförande i Göteborg. men efter valet 2018 tvingades hon bort. Mycket på grund av sitt engagemang mot hedersförtrycket, sa hon själv i Kvartals podcast Fredagsintervjun:

” Jag fick höra det ungefär så här: Du har rätt i de här frågorna, Soffan. Men du behöver inte betona det så mycket.” 

Hon är medlem i partistyrelsen för Socialdemokraterna och har ett uppdrag från justitieminister Morgan Johansson. Hon ska utreda hur kommuners brottsförebyggande arbete kan regleras i lagen. Numera försörjer hon sig som renhållningsarbetare och är krönikör i GP.

Maimuna och Fatima

Jag har svårt att hitta fakta om Maimuna och Fatima på nätet. De glider undan som skuggor. Mitt första intryck  under rättegången är att detta är två ambitiösa, samhällsmedvetna hijab klädda kvinnor. De har studerat på Göteborgs Universitet och tagit universitetsexamen. Maimuna Abdullahi är inte gift och har inga barn. Fatima Doubakil är gift med Kitembwe Sabuni, bror till Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni. Fatima har barn. Mitt första intryck kommer dock att förändras när rättegången framskrider. 

Fram träder istället två islamistiska aktivister som anser att  Sverige är en apartheidstat som skapar lagar för att förfölja muslimer. Aktivister som kallar dem som rest ner till IS i Syrien för politiserade muslimer. Aktivister som anser att IS-resenärer ägnat sig åt ”politiskt motiverat våld.” Som Maimuna Abdullahi skrev i ett debattinlägg i SVT Opinion 5/2 2015: 

”Sverige har adopterat ett problematiskt och populistiskt synsätt på politiserade svenska muslimer som strider utomlands. Vi ska komma ihåg att Al Qaida är en produkt av USA:s inblandning i Sovjets krig i Afghanistan.”

Maimuna Abdullahi har nu fokus på civilsamhället och folkbildning. Hon har jobbat på ABF med social mobilisering och jämlikhet. Hon berättar stolt att hon undervisat på Kvinnofolkhögskolan i Göteborg. En skola som riktar sig till kvinnor och ickebinära personer. Kursen som Maimuna bland annat undervisade i hette Aktivista och ägde rum på hösten 2018. Aktivista var ”en kurs i kollektiv organisering och aktivism med utgångspunkt från postkoloniala feministiska analyser.”

Ett 25-tal deltagare, huvudsakligen rasifierade unga kvinnor från Göteborgs förorter studerade kolonialismens historia och effekter. Detta gjorde de för att kunna förstå hur rasism skapas och upprätthålls i vår samtid. Kursen ägde rum på kvällar och söndagar i Kvinnofolkhögskolans lokaler, då övrig verksamhet låg nere.

De två muslimska kvinnorna som sitter mitt emot Soffan i Sal 29 i tingsrätten i Göteborg är aktivister som har tillgång till maktens korridorer. Till exempel har Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil talat på EU- kommissionen. De har varit inbjudna till runda bordssamtal på det svenska regeringskansliet. Fatima Doubakil har suttit med i Diskrimineringsombudsmannens referensgrupp. De båda kvinnornas bas är den löst sammansatta cellen Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén.

Helene Bergman, journalist

Carina Hägg, researcher 

I nästa artikel här på Kärringbloggen kommer en närmare beskrivning av Muslimska Mänskliga Rättighetskommitten, MMRK. Varför cellen startade? Vilka som är kärnan och vilka som har fått en inbjudan.  .

OBS! Sprid och dela för – Kvinnofriheten, Jämställdheten och Demokratin. 

Till min journalistkollega. 

Om du använder mitt material förutsätter jag att du anger Kärringbloggen som källa!

Kärringbloggen tar gärna emot gåvor! 

Swish 123 22 07 975

Yttrande och kvinnofrihet eller Censur och religiöst kvinnoförtryck

Ann-Sofie, Soffan, Hermansson som står emot extremism.
Foto Helene Bergman

OBS! Om Soffan artiklarna stängs ner från sociala medier! 

Kom ihåg adressen till Kärringbloggen, www.karringbloggen.se

 

Soffan Rättegången: Varför ett sån´t djävla liv?

Varför blev det ett sån´t djävla liv när Göteborgs Stad och det f d S- kommunalrådet Ann – Sofie, Soffan, Hermansson, ville utöka samtalspanelen efter filmen Burka Songs 2.0 våren 2018? Inte stoppa filmen! Nej, men de ville med värdegrunden som bas utöka den efterföljande panelen med någon som var negativ till burka och hijab.  

Varför ville burka och hijabförespråkarna inte ha någon som var kritisk i panelen? Konflikten mellan tre kvinnor och två samhällssystem trappades upp och blev så djup att den utmynnade i den första politiska rättegången i modern tid i Sverige. 

Rättegången hölls i Tingsrätten i Göteborg i januari 2020. Soffan hade då åtalats i ett enskilt åtal av de två muslimska kvinnorna, Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil, från Muslimska Mänskliga Rättighetskommitten, MMRK. 

Soffan hade i sex blogginlägg, på sin privata blogg soffan@gbg, 2018 kallat de två kvinnorna för extremister. Hon hade också nämnt att kvinnorna samarbetade med islamistiska terrorister. Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil hade även döpt om terrorister med IS- anknytning till ”politiserade muslimer.” Eller som Soffan skrev i ett av sina blogginlägg:

”Vad nästan alla benämner ”terrorister” har förskönande beskrivits som ” politiserade svenska muslimer som strider utomlands.”

De båda kvinnorna anser också att Sverige är en apartheidstat, där antiterrorlagstiftningen är ”raslagar” som riktar sig enbart till muslimer. Efter den två dagar långa rättegången, i januari 2020, där två samhällssystem blev synliga och där de två muslimska kvinnornas politiska aktivism i MMRK, tydliggjordes friades Soffan för förtal. 

Ann- Sofie, Soffan, Hermansson står för det västerländska, demokratiska systemet med jämställdhet och kvinnofrihet som grundpelare. 

Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil däremot pläderar i förtäckta ordalag för ett samhälle med sharialagar och kvinnoförtryck som grund och där Muslimska Brödraskapet anger tonen.

Eftersom Soffan vann första ronden i den politiska kampen mellan frihet och ofrihet, har nu Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil överklagat tingsrättsdomen. 

Liksom tidigare använder de sig av begreppet lawfare. Det är att med juridiska medel och utnyttjande av det svenska rättsystemet skrämma de som har modet att kritisera islamismen. Metodens mål är att få rädslan att sprida sig i hela samhällskroppen. 

Hitills har de inte lyckats skrämma Soffan, även om de försökt. Men de båda kvinnorna ger inte upp. Nu försöker de för islamistiska syften med juridiska medel ännu en gång! 

Eventuellt, beroende på Coronaläget, kommer en ny rättegång, i högre instans att äga rum i Hovrätten för Västra Sverige i Göteborg i december. 

Carina Hägg f d toppolitiker för Socialdemokraterna och jag, Helene Bergman, var åskådare under den två dagar långa tingsrättsförhandlingen i januari  2020. 

Därefter, under sju månader har vi, Carina som expert researcher och jag som undersökande journalist ägnat oss åt att  gräva fram fakta och bakgrund kring den första politiska rättegången i Sverige. Allt underlag, såväl rättegångsmaterial, som ett otal debatt, ledar – och nyhetsartiklar ligger till grund för det bokprojekt vi jobbar med.  

Inför den politiska rättegången i Hovrätten för Västra Sverige eventuellt i december, beroende på coronaläget, kommer jag att här på Kärringbloggen publicera ett antal artiklar.  

Artiklarna bygger helt och hållet på fakta och visar bland annat  hur Soffan praktiskt taget stod ensam på våren 2018. Däremot backade hela Göteborgs kulturetablissemang med sex kulturchefer i spetsen inklusive GöteborgsPostens kulturchef upp Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil. Kommunens lokaler, till exempel Konsthallen stod till deras förfogande medan de propagerade för burka och hijab. 

Helene Bergman, journalist

Carina Hägg, researcher

 

 

I nästa artikel här på Kärringbloggen porträtteras de tre kvinnorna  Ann- Sofie, Soffan Hermansson, Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil. 

OBS! Sprid och dela för – Kvinnofriheten, Jämställdheten och Demokratin. 

Till min journalistkollega. Om du använder mitt material förutsätter jag att du anger Kärringbloggen som källa!

Kärringbloggen tar gärna emot gåvor! 

Swish 123 22 07 975

   

    

Avhumanisering av 70+ i Coronatid

Foto: Helene Bergman

Att i Coronans tid avhumanisera, förbarnsliga och inkompetensförklara en hel generation 70+, många gånger med döden som följd, i Sverige idag gör mig livrädd.

Antalet döda  fredagen 5 juni i coronaviruset är 4639 

I Sveriges Radio P1 program Konflikt säger Bi Puranen, som arbetar på Institutet för Framtidsstudier och är generalsekreterare för World Values Survey, att Sverige sticker ut väldigt mycket i sin syn på äldre.

Bi Puranen, ser tydliga tecken på hur äldre har blivit marginaliserade i Sverige. Att våra röster inte hörs.

”Vi måste fråga de äldre. Nästan alla undersökningar som görs är från 18 år och upp till 65 år.

Den attityden från de som nu har makten, trojkan Giesecke, och hans pojkar Carlsson och Tegnell, Folkhälsomyndigheten, i vars fotspår regeringen låter sig manipuleras, ger mig flashbacks till mina journalistiska besök på det mänskliga laboratoriet i Matlab. 

Laboratoriet ligger på en ögrupp i Gangesflodens delta. Här bor cirka 200 000 människor, isolerade från civilisationen. Sedan 1966 står de med sina kroppar till förfogande för den medicinska forskningen, till stor del västerländsk. Det mänskliga laboratoriet finns fortfarande.

Likheten med det jag var med om och såg 1986 och 2001 i Bangladesh och det jag upplever i dag i Sverige 2020 är slående. 

2001 reste jag tillsammans med journalisten, ”lägg ut, lägg ut”, Bo Holmström på reportageresa på uppdrag av TV4. De betalade drygt 100 000 kronor för det här jobbet. Men när vi kom hem vågade/ville  TV4  inte sända vårt reportage. Vi fick aldrig någon förklaring till varför? 

Det är bara ett exempel på alla de gånger som jag i media försökt berätta om det mänskliga laboratoriet i Bangladesh.

I stort är det samma cyniska värderingar gentemot människor  av en speciell grupp, 70+ och äldre från den medicinska forskartrojkan här och nu, som den jag såg från det västerländska forskaretablissemanget i Bangladesh gentemot de så kallade ”infödingarna,” främst kvinnor och barn.

Jag känner så väl igen attityden. Den att bortse från människor som individer, istället reduceras de till ett nummer utan själ.

Att se människor som ett kollektiv. 

Här i Sverige genom att kalla alla över 70 för sköra, orkeslösa och mer eller mindre dementa. 

I Bangladesh för okunniga, fattiga och illitterata. 

Johan Giesecke sa själv häromdagen i Sveriges Radios direktsändning att många av de medicinska forskarna lever i ett forskarsamhälle där det är positioner, pengar och makt som styr:

”Det är inte så  många som känner till den världen,” förklarade Giesecke. 

Nej det är inte många som gör det! Men jag som upplevt den på nära håll som journalist, gör det. Det är ingen vacker värld!

Jag har skrivit ett 200-sidigt manus om detta med arbetsrubriken ” Forskaren som hatar människor” Underrubriken lyder: 

”Om jag inte talar blir jag en medbrottsling.” 

Jag har ännu inte hittat någon förläggare som vågar ge ut min berättelse om det mänskliga laboratoriet. För det handlar till en stor del om Sverige, svenska forskare, tjänstemän och politiker. 

När jag började inse vad det var jag upplevt ute i Matlab skrev jag till den brittiske författaren John Le Carré som bland annat skrivit Den trägne odlaren. Jag frågade honom om jag var galen?

Han svarade mig med vändande post i ett handskrivet brev.:

” Nej, du är inte galen. Det du berättar äger rum runt om i världen. Men din plikt som journalist är att berätta.” 

Det är drygt 20 år sedan jag var där ute i Gangesflodens delta. Jag börjar min bok på följande sätt:

”Motorbåten styr med hög fart ut i den breda floden Meghna, en av Ganges många bifloder.

Det blonda håret piskar henne i ansikte när hon vänder sig om för att se ögruppen Matlab, med sina gulbruna lerhus och gröna palmer, snabbt försvinna vid den allt suddigare horisonten. 

En tanke som snart blir till insikt griper tag i henne. Att det skiljer tusentals år mellan människorna som bor  i Matlab och de högutbildade forskarna från västvärlden som använder dessa människor i sin forskning.

Öbefolkningen lever av fiske och risodling. De har en självklar stolthet och värdighet. Deras ögon möter betraktarens utan rädsla och misstänksamhet. Men avskärmade från det moderna tekniksamhället faller de lätt offer för de västerländska forskarnas egoism.” 

I Sverige dör flest äldre människor i Coronapandemin. De som är avskärmade på äldreboendena. 

Men fortfarande håller Anders Tegnell på att protestera mot att bära munskydd, trots att många andra länder gör det.

Fortfarande är Anders Tegnell kritisk till antikroppstester, trots att andra länder inte gör annat än att testa. 

Detta har inneburit att Sverige nu är isolerat från omvärlden.

I Sveriges Radio P1 program Konflikt säger Bi Puranen, som arbetar på Institutet för Framtidsstudier och är generalsekreterare för World Values Survey, att Sverige sticker ut väldigt mycket i sin syn på äldre.

Det är nästan lite chockerande, säger hon.

” Vi är så vana vid att ligga i topp när vi ser på mänskliga rättigheter, på kvinnors möjligheter, på hbtq. 

Då är vi uppe i högra krysset.” 

Men när det gäller 70-åringars sociala positionering:

”Då är vi längst ner på kartan. Det är bara Estland som ligger lägre. Vi ligger kolossalt dåligt till när det gäller just social positionering av de som är 70+. Där sticker vi verkligen ut.”

Hon säger också att om det är så att de bilder som ges, att de äldre inte får träffa en läkare, att äldreboendena har ont om personal som är utbildad, så är det naturligtvis väldig allvarligt.

Bi Puranen har gjort några snabba undersökningar om Coronakrisen.

Hon ser att även om oron är skyhög bland de äldre i Sverige så är förtroendet för både regeringen, myndigheterna och sjukvården fortsatt stor.

”De äldre är väldigt tacksamma över hälso-och sjukvården.

Men det är också så att vi måste förtjäna den tacksamheten,” säger hon och tillägger:

”Jag tror att  vi måste se upp lite grann när det gäller den här frågan.” 

Hon ser tydliga tecken på hur äldre har blivit marginaliserade i Sverige. Att deras röster inte hörs.

”Vi måste fråga de äldre. Nästan alla undersökningar som görs är från 18 år och upp till 65 år. 

Vi vet alldeles för lite när det gäller 65+. Och med tanke på att 20 procent av befolkningen är över 65 är det ur demokratisynpunkt inte acceptabelt att vi har det så.”

Vad Bi Puranen säger är att 20 procent av Sveriges befolkning  inte hörs. 

Och hörs och syns man inte, existerar man inte som människa. Frågan inställer sig osökt.

Hur kan Folkhälsomyndigheten och regeringen överhuvudtaget utfärda direktiv om hur vi 70+ ska leva, när de inte har en aning om hur vi lever?

De ser oss 70 +  inte som människor utan istället som kroppar, precis som de medicinska forskarna gör med människorna ute på det mänskliga laboratoriet i Bangladesh. 

Helene Bergman

Swisha gärna en gåva till 123 22 07 975

 

       

Den sociala ingenjörskonsten och Coronan.

Foto: Helene Bergman

Sitter vi i samma båt? Bor vi i samma land? 

Vi och de som bestämmer över oss! Tänker DOM som vi, som jag gör – mormor, farmor – 74 år? Det är något som inte stämmer, som har gått fel!

Är vi återigen föremål för den sociala ingenjörskonsten, där det inte handlar om enskilda människors liv eller död, utan om den spännande sjukdomen Coronan! 

Är det den som är i fokus i kombination med det holistiska samhällsperspektivet? Där samhällets helhet är större än de enskilda människorna.

Frågan om varför Sverige skiljer ut sig i Coronahanteringen från andra länder har ännu inte fått något svar. Ingen verkar kunna svara, inte ens de som sägs ha ansvaret. Men även de skyller på varandra.    

Tycker mest att det talas om statistik, siffror, flockimmunitet, att bära munskydd eller inte, att smittspåra eller inte, att förklara provtagningar som inte blir av. Politikerna hittar ursäkter och forskarna bråkar offentligt om vem som har rätt.

Medicinsk forskning och politik är ingen bra kombination. 

Sverige börjar isoleras från omvärlden och avståndet mellan folket och politiker/ experter, vidgas alltmer. 

För vem kan man lita på? Precis den frågan som Hoola Bandoola Band sjöng på 70-talet. Samma fråga, men nu 2020! 

Vi har inte bara drabbats av en pandemi utan även hamnat i ett informationskaos. Det värsta som kan hända i en kris.

Då är det bäst för en själv att stänga av för att inte bli ännu mer förvirrad och frustrerad.

Kanske är det för många som bestämmer i Sverige, utan att ta ansvar ? 

Är det så att infrastrukturen med 21 regioner och 299 kommuner, mer eller mindre självständiga, inte funkar  Är Sverige ens organiserat för att ta itu med en pandemi? 

Coronan sliter av många täcken, som skyddat det som legat fördolt.  

Känslan av den individuella ensamheten, blir allt större. 

Det handlar inte om de sociala kontakterna, inte vad gäller min familj, min släkt, mina barn, mina barnbarn och vänner. Nej det handlar om att just nu vara svensk medborgare i Sverige.

Maktlösheten börjar slå rot, tilliten till de styrande blir allt svagare. Det gäller såväl på den kommunala, regionala som den statliga nivån. Alltså hela det administrativa och politiska Sverige. 

Bråket om munskydden, de höga dödstalen på äldreboendena, orden om att värna de sköra, svaga, gamla gamla ekar allt ihåligare. Det kan inte ha kommit som en överraskning att många av äldreboendena inte fungerade, redan innan Coronan. Det handlar väl snarare om att politikerna inte har lyssnat, har de lyssnat har de inte brytt sig. 

Bortförklaringarna när det inte funkar, när de som bestämmer avslöjar att de egentligen inte vet, men inte vill erkänna det. Ingen har ansvar och ansvar kan inte heller utkrävas!

Jag bakar mina muffins, gräddar mina bröd, plåtar det vackra, lägger ut skönheten på Facebook. För att trösta mig själv och mina FB vänner. 

Jag dränker mig i skrivjobb, skaffar mig egna mentala vilorum. Är van att, som det nu heter, jobba hemifrån. Det har jag gjort under långa perioder i mitt liv. Har rutiner, vet hur jag ska lägga upp dagarna. Varvar skrivande med träning. Har vidtagit alla försiktighets åtgärder, hittar ändå pärlorna i vardagen. 

Fikar i Carlandersparken, möter vänner vid Näckrosdammen, går promenader. Eviga promenader, trött på promenader. Börjar gå upp för många trappor, testar hur många jag klarar av innan jag måste stanna och vila.

 Alltid ute, alltid avstånd! Evigt tvättande av händerna, avstånden- de fysiska – inte de sociala.  

Har insett att det bara är jag själv som kan ta ansvar för att inte bli smittad. 

Inte ens rätt ord kunde de som bestämmer använda- det är det fysiska avståndet det handlar om- inte det sociala.

Det är  ju ansiktena som inte får mötas, inte får komma nära, men fortfarande kan vi ha ögonkontakt, fortfarande kan vi le mot varandra, fortfarande kan vi prata.

Socialt avstånd är inte alls detsamma som fysiskt avstånd, även om det också tär. 

Men så smyger det sig in, misstänksamheten, tvivlen, oron över vart de styr oss. Makten. De som låtsas veta, men inte vet. 

Mitt i det liv som är mitt kommer tankarna inrullandes och jag får en mörk klump i magen när jag hör hur många som dött på äldreboendena. När siffrorna om de högsta dödstalen i världen finns i Sverige. 

Det dementeras genast av de som säger sig kunna räkna. 

”Det går att räkna på så många sätt,” påstår de.

Är dödstalen bara fake news, undrar jag då? 

Just nu är dödsiffrorna från Folkhälsomyndigheten 3992 lördagen 23 maj 202 – 3992 människor som nu är döda!

Det gör ont ! Att vara människa är att reagera, att känna.

Blir de döda bara siffror, ja då har vi kommit långt bort från det som kallas att vara människa. Tänker, kommer mina barnbarn senare att fråga: 

”Men ni visste ju! Varför protesterade ni inte? Varför gjorde ni ingenting?  Hur kunde ni låta så många gamla människor bara dö?”

Jo jag vet, men just nu vet jag inte vad jag ska göra. Det enda jag vet är att jag ska försöka hålla mig så frisk som möjligt, så att jag inte belastar sjukvården! 

Jag skulle kunna skriva en massa kritik om nedmonterad åldringsvård, en åldersrasism som fått föröka sig i landet, mängden av fattigpensionärer. 

Men jag ville bara just nu försöka beskriva den där känslan av vanmakt, av tvivel och en helig ilska som uppfyller mig alltmer. 

Dessutom känner jag mig fångad i mitt eget land. Jag kan inte ens ta Stena Line till Fredrikshavn och gå av båten i Danmark. 

Jag kan inte längre gå barfota i sanden på stranden i Skagen.  

Jag vet! Det är en pandemi, men jag tycker inte längre att det är roligt att Sverige är ett land som står ut. 

Helene Bergman 

Swisha gärna en gåva till 123 22 07 975

 

Stängda gränser, rädslan och censur/mörkning

Min mamma Elly, 20 år  till höger. Strax innan Andra världskriget bryter ut 1939

 

Stängda gränser, rädslan och censur/mörkning är upplevelser vi, i Corona tider, delar med de som levde under Andra världskriget i Sverige. 

För några dagar sedan 7 maj mindes vi fredsdagen 1945. Då hade världskriget hållit på sedan 1939. 

När kriget bröt ut var min mamma Elly och min pappa Sven 21år. 

De bar sina vita studentmössor med stolthet och den ljusnande framtid var deras. Trodde de! 

Men kriget bröt ut och gränserna stängdes. 

Drömmarna om att resa ut i Europa och sitta på café i Paris och dricka vin eller att bada vid Rivierans stränder i  Medelhavet gäckades av Hitler och Mussolini.

”Kriget tog sex år av vår ungdom, sa min mamma många gånger, till mig. Jag, som föddes 1946, ett år efter krigslutet. 

Under beredskapstiden var mannen, som skulle bli min pappa, inkallad på flygflottiljen i Ljungbyhed medan Ulla Billquist sjöng ” Min soldat, någonstans i Sverige” 

Trots att Sverige inte deltog i andra världskriget som krigförande nation hade gränserna stängts och landet försatts i beredskap. 

Det svenska försvaret var berett att försvara landet mot fientliga anfall.

Nu i maj 2020 har gränserna också stängts. Såväl yttre som inre gränser. Vi ”rekommenderas” att inte ens resa utanför den kommun vi bor i. 

De ungdomar som i vår tar studenten får inte ropa ut sin glädjeyra på lastbilsflak. 

De kan inte backpacka ut i världen för där finns också Coronaviruset. Det finns runtom i hela världen. Inte bara i Europa.

Jag hoppas innerligt att de inte behöver säga som min mamma: 

”Jag förlorade hela min ungdom.!”

Men till skillnad mot oss behövde krigsgenerationen inte vara rädda för varandra. De behövde inte hålla social distans. De kunde umgås och krama varandra.

Att inte få röra vid varandra – att inte få krama våra barn och barnbarn tycker vi är så sorgligt! 

Vi längtar alla efter det! 

Rädslan

Rädslan har vi också gemensamt med krigsgenerationen. Under kriget flög tyska stridsplan utmed svenska Västkusten upp mot det ockuperade Norge. 

Svenskarna stod vid Bohusbanan och såg miljontals tyska soldater med vapen och krigsmateriel färdas  i permittentågen som rasslade förbi upp till Norge. 

Rädslan för att tyskarna också skulle ockupera Sverige måste ha legat där och gnagt hela tiden. 

Rädslan för att mista friheten, rädslan för att dö. 

Vi delar rädslan med generationen som är våra barns mor-och farföräldrar. 

Den rädsla vi bär med oss för att angripas av ett osynligt virus, ett virus som finns överallt där vi rör oss. Ett virus som begränsar vår frihet och som låter sjukdom och död hota oss. 

Det enda vi kan göra är att härda ut, som tidigare generationer gjort före oss. 

Censur/mörkning

Under andra världskriget infördes censur i Sverige. 

Då la samlingsregeringen till en ny paragraf i tryckfrihetsförordningen, § 3:9. Den paragrafen innebar att det blev straffbart att kritisera främmande makt. Artiklar som kunde skada Sveriges relation med Tyskland förbjöds. 

Under Coronatider har regeringen inte infört censur. Trots det mörkar ett antal regioner siffror om Coronan. 

Redan 18 april skrev jag på Kärringbloggen om Coronamörkret i Västra Götaland,

https://karringbloggen.se/coronamorker-i-vastra-gotaland/

Men det är inte bara i Västra Götaland som mörkandet sker. 

Tidningen Journalisten skrev 6 maj: 

”På kort tid har flera medier rapporterat om en rad misstänkta överträdelser mot meddelarfriheten. Det gäller bland annat chefer inom kommun-och regioner som avslöjats av mejl och vittnesuppgifter. En samlande omständighet verkar vara frågor om hur arbetet med coronapandemin går.” 

” I Västmanland möter jag ansvariga som motiverar hemlighetsmakeri med hänvisning till patientsekretessen. Men siffror berättar inte vilka som dött.

Ett annat argument är att inte oroa människor i onödan,” skriver Karl Beijbom i en krönika på ledarsidan i VLT, Västmanlands Läns Tidning( med flera dagstidningar) och fortsätter: 

”Argumentet ”att inte oroa folk i onödan” bygger på okunskap. När man avstår från att ge saklig information uppstår i stället okontrollerad ryktesspridning och denna skapar alltid större oro än saklig information.” 

Karl Beijbom tar också upp att smittsamma sjukdomar regleras i smittskyddslagen:

”Coronaviruset är klassat som både allmänfarligt och samhällsfarligt – likhet med ebola, sars och smittkoppor. Enligt smittskyddslagen är den som tror sig vara smittad skyldig att varna andra personer som kan riskera att smittas. Denna ”varningsplikt” måste rimligen gälla också i offentlig verksamhet . Äldreboenden måste informera andra boenden och deras anhöriga att smitta finns på boendet. Skolor och förskolor måste varna när lärare/elever är smittade. 

Den som inte är informerad kan inte ta ansvar. Den som är informerad kan inte undgå att ta ansvar. Sluta mörka , lys upp, upplys.

Sanningen är inte ett hot. Sanningen gör oss fria,” avslutar Karl Beijbom sin krönika. 

Helene Bergman 

Swisha gärna en gåva till 

123 22 07 975

Coronamörker i Västra Götaland

Ägnar sig Västra Götalandsregionen,VGR, åt härskarteknik?  Regionen håller nämligen inne stora delar av informationen om Covid 19. Ett beteende som kan liknas vid en av de fem härskarteknikerna – nämligen undanhållande av information. Det är tvärtemot vad Region Stockholm gör. 

Per Follin som är smittskyddsläkare i Region Stockholm anser att det är viktigt att såväl allmänheten som myndigheterna får en korrekt och faktagranskad information. 

Men se det tycker inte de ansvariga på VGR. Istället gömmer de sig bakom begreppet  ”skyddsvärd information.”

Att förhindra relevant information innebär att rykten sprids, att konspirationsteorier frodas och att även missinformation från icke säkra källor florerar. 

Anledningen till att människor behöver korrekt information är att vi då själva kan fatta vettiga beslut. 

I veckor har jag eftersökt mer detaljerad information från Västra Götaland, liknande den som getts i Region Stockholm. Men förgäves! 

Jag var till och med osäker på VAR jag skulle söka den regionala informationen! 

Via kontakter fick jag tips om att en politiker på eget bevåg publicerar aktuella siffror om Covid 19. Det gör hon på sin privata Facebook vägg! 

Där berättar hon om antalet inneliggande patienter med positiv Covid- 19 i regionen. Hon namnger de olika sjukhusen och hur många som ligger på IVA. 

Jag uppskattar den politikern som tar ett eget informationsansvar. 

Länsstyrelsen i Göteborg  som har det övergripande samordningsansvaret skriver egentligen bara att Coronan är en pandemi och hänvisar sedan till övriga myndigheter. 

Varken P4 Väst eller SVT Nyheter Väst har haft någon information om Coronan att skryta med.  

Det som är uppseendeväckande är att de medier som  bevakar Västra Götalands Regionen har nöjt sig med  att ingen information getts av de ansvariga. 

Inte ens en artikel eller nyhetsinslag om varför det inte kommer ut någon information. Vilket i sig är en nyhet!

Jag vet inte om redaktionssekreterarna på respektive redaktion bara suttit och väntat på en presskonferens som först för några dagar sedan utlystes.  

Utifrån VGRs presskonferens skriver GP idag/ lördag  i en låst artikel med rubriken: 

”Därför redovisar Region Stockholm mer statistik än Västra Götalandsregionen. 

Redan tidigt kommunicerade olika regioner olika detaljer om det nya coronaviruset. Fortfarande är skillnaderna på sina håll stora.” 

Där slutar artikeln. För att kunna läsa mer måste man prenumerera! 

Medan DN: 

”Har gjort merparten av tidningens bevakning av spridningen av det nya coronaviruset och sjukdomen covid19 tillgänglig för alla läsare” 

Ytterligare en märklighet i detta svenska Coronaland är att varje region får göra som de vill, när det gäller information. 

Regeringen borde ha tillsatt en nationell informationstjänst så att alla medborgare i hela Sverige fått liknande information om Coronan. 

Jag går själv in på www.folkhalsomyndigheten.se varje dag och kollar deras information och staplar.

I dag lördag får jag veta detta för min region: 

”Total antal sjukdomsfall 1 405. Sjukdomsfall per 100 000 inv. 81,4. Totalt antal intensivvårdade 125, totalt antal avlidna 80.” 

Jaha men inte i vilka av de 49 kommunerna det gäller,  inte i vilka av Göteborgs tio stadsdelar det gäller, inte vilka åldrar, inte kön. 

VGR redovisar inte heller antalet lediga intensivvårdsplatser eller slutenvårdsplatser. 

Så länge patientsekretessen inte riskeras är det helt rimligt, inte bara rimligt, utan även nödvändigt att ge så detaljerad information som möjligt.

Men i nuläget kan jag själv inte ta reda på mer, trots att jag vill ha samma information som invånarna i Region Stockholm.  

Att hela tiden ägna min kraft, energi och tid  åt att eftersöka information som gäller mig själv och mina närmaste vad gäller Coronan skapar ångest och oro. 

Jag anser att de ansvarig i VGR -regionen ska bespara mig och alla andra som bor i regionen den oron. 

I en pandemi är det oerhört viktigt att medborgarna behandlas med respekt så att var och en kan ta det ansvar som åligger oss, men till det krävs att informationen inte mörkas. 

Helene Bergman

Swisha gärna en gåva till 

123 220 79 75

      

 

”Jag vill inte bli gammal i Sverige”

”Jag vill inte bli gammal i Sverige!” Hur många av oss har inte sagt det när vi träffats över ett glas vin.

”Neej usch!” Och sedan har berättelserna kommit om hur gamla får ligga i samma blöja en hel dag eller hur många tiotal som kommit på besök från hemtjänsten under en dag. 

Hur stressad personalen hela tiden varit och knapp hunnit hälsa på ”kunden.”

Innan Coronan slog klorna i oss var vi många som var livrädda för att hamna på ett äldreboende eller i hemtjänstens omsorg, när vi på ålderns höst inte längre klarar oss själva. 

Varför? För vi tyckte inte att Sverige tog väl hand om sina gamla. Coronan har visat  att vi hade rätt. 

Det börjar redan när en del, mest kvinnor, blir fattigpensionärer. Det är kvinnor som många gånger arbetat i den offentliga omsorgen och i sjukvården som får de sämsta pensionerna. Pensioner som ligger under EUs existensnivå. 

Har du en fattigpension är det svårare att köpa bra och näringsrik mat som du kan bygga upp ditt immunförsvar med. 

Är du fattig får du avstå från mycket till exempel träning på ett bra gym, för att inte tala om den oro och ångest det innebär att hela tiden leva under en ekonomisk stress. Att ligga sömnlös på natten gynnar inte immunförsvaret! 

I kampen mot Coronan är det bland annat fattigpensionärernas döttrar och dotterdöttrar som nu är i frontlinjen på sjukhusen och på äldreboendena. 

Jag hoppas att det inte längre bara kommer att handla om hyllningar, handklappningar och glada tillrop, när de  vunnit slaget mot Coronan. 

Jag förväntar mig att politikerna avskaffar fattigpensionerna, så att vi inte får nya generationer av fattigpensionärer i Sverige. 

Coronan har visat att bara viljan finns, finns också pengarna!     

Innan Coronan fick vi höra att Sverige inte hade råd att höja pensionerna. Tvärtom fick vi höra att 70 är det nya 50 och att svenska pensionärer är så friska att de kan jobba till 75. Förslag på att höja pensionsåldern var nära förestående. 

Men så över en natt blev vi 70 plussare sköra och skulle tas extra hänsyn till.

”De äldre ska skyddas och värnas,” Uttalas det gång på gång på presskonferenser från de som har makten. 

Det lät ihåligt redan då där i mars, när Coronan började smyga runt hörnen och tog sig in lite här och där. 

Visste inte makthavarna  hur det såg ut där ute på hemmen för äldrevård eller hur hemtjänsten fungerade eller inte fungerade. Eller det var kanske de det visste, men tog en chans att det inte skulle bli synligt och tydligt!

Coronan har visat på svagheterna i samhällsbygget.  

De senaste dagarna har det skymtat fram lite ursäkter: 

”Ja vi har har inte haft en tillräckligt god beredskap,”  sa statsminister Stefan Löfven.

Tänk om, bara tänk om de ansvariga politikerna hade lagt örat mot marken och lyssnat på de människor och organisationer som under årtionden berättat och skrivit om den äldrevård i Sverige som inte fungerat!  

Nu kommer eftertankens kranka blekhet.  

Helene Bergman

Swisha en gåva till 

123 220 79 75  

Att dansa med Döden

”Det är tryggare att dansa med döden och rädslan än att låtsas att de inte finns i rummet,” skrev en nära vän till mig som tröst i Coronatider. 

Så låt mig få ta itu med döden och mitt förhållande till den.

Och som en av mina läsare till Kärringbloggen skrev efter mitt förra blogginlägg: ”Tänk på döden och njut av livet”

”Tack så vackert skrivet. Döden är livsviktig, och den talar vi så sällan om! Låt oss tala mer om den känsla som ordet döden skapar i oss.” 

En annan läsare, också en nära vän och ålderskamrat till mig skrev så här:

”Jag är inte rädd för döden! Bara det går fort, som min mamma sa. Har en vacker bild av döden med lie och allt på min dator. Skrattar åt döden. Det enda som oroar mig är att arvingarna ska stå där med min överbelamrade våning där jag bott i 45 år. Underbar känsla att bara skita i döden. Antroposfären kanske går under i alla fall.” 

Antroposfären är miljön på jordens yta som är bebodd av människor. Exempel är stads,- landsbygds och bostadsområden.  

Under de senaste veckorna har döden varit allestädes närvarande inte minst i medierna. I varenda nyhetssändning, på varje förstasida, i special artiklar. 

Döden förtäckt i siffror och statistik. Döden som nu heter Corona. 

Stefan Löfven, statsministern gick ut i DN och sa att: ” Vi kommer att få räkna de döda i tusental. Det är lika bra att vi förbereder oss på det.” 

Jaha hur förbereder man sig för det då? 

De enda svar jag hittar från det offentliga är att tvätta händerna med tvål i 20 sekunder i varmt vatten. Undvik sociala kontakter och håll två meters avstånd om du råkar träffa någon människa. Är du över 70 gå inte ut och handla utan stanna inne. 

Pragmatiska och värdefulla råd! Som en del följer, medan andra låtsas som om döden inte finns – inte når dom. 

Men hur hanterar vi alla de känslor och tankar som den nu allestädes döden skapar hos envar av oss? 

Nu då döden i dessa dagar blivit vår följeslagare i vardagen. 

I Sverige i ett land där döden så länge varit en personlig, individuell upplevelse. Där många av oss inte ens sett en död människa. I ett sekulärt land där människor bara går i kyrkan i juletider. 

Där man till och med i dessa tider kan bli smått avundsjuk på de som tror på någon gud.

Vi andra går till terapeuter och psykologer eller olika slags medier.

Men vad vet dom om döden? Vem överhuvudtaget vet något om själva döden – ingen. Många känner till vägen dit – lidandet. Fast i Corona tider blir det ännu mer skrämmande för respiratorerna kanske inte räcker? 

Eller de ord som min mormor sa och som följt mig hela livet:

”Det finns värre saker än döden.”

Var är de andliga ledarna nu? Vem säger ett tröstens ord i media. Jag tycker att de är förvånansvärt osynliga i dessa tider. 

För det kan väl inte vara så att man måste vara med i någon religiös sammanslutning för att få höra och prata om döden. 

Och nu mitt i Coronan kommer Stilla Veckan och Långfredagen med Jesu korsfästelse och uppståndelse.

Kanske är det en tröst? Ett hopp? Men det var ju så längesedan! 

Det slår mig att människor i alla tider levt nära döden, bara inte vi i  vårt nutida högteknologiska samhälle. 

Att människor i alla tider har varit tvingade att förhålla sig till döden och livet. 

Att döden har varit en bärande kreativ kraft, i konsten, i litteraturen i musiken.  

Det är i brytpunkten mellan liv och död som den kreativa kraften förlöses. 

Så då sätter jag på Spotify och lyssnar på klassisk musik och plötsligt går den in i mig som den aldrig tidigare gjort. Jag förstår med mina känslor vad kompositören säger. 

Jag går tillbaka till renässansen. Jag har alltid älskat och fascinerats av de stora konstnärer som verkade då- Leonardo Da Vinci, Michelangelo. 

Och det är då som livet började hyllas och benranglet från medeltiden fick vingar och blev en ängel. 

Jag går ut i naturen och där finns ju också kontrasten i en spirande vår med döden som sällskap. 

Och denna vår 2020 har väl aldrig varit så lysande ,vacker, skir och ömtålig som just denna vår, när vi dansar med döden.

Helene Bergman

Swisha gärna en gåva till 

123 22 07 975

 

 

 

Sjuttioplussare tränar lungorna i Coronatider

Hon stoppar noga in allt vitt hår i mössan. Inga vita hårtestar får synas, därför drar hon ner mössan med kattögonen från Nordens Ark långt ner i pannan. Den rosa dunjackan blir bra till de svarta åtsittande sportbyxorna. 

Innan nycklarna kommer fram tar hon på sig de svarta läderhandskarna. Inte förrän hon känt på den låsta dörren fem gånger tar hon på sig RayBan glasögonen, öppnar ytterdörren och spejar ut på gatan. Nej det ser normalt ut förutom ett yngre par i 40-årsåldern med en unge i vagnen och en på en trehjuling. 

De behöver i alla fall inte känna dåligt samvete för att de är ute på gatan – i det fria!

Hon känner ett styng av dåligt samvete. Ja det gör hon faktiskt, men bara lite – sådär.

För det är så här att en sjuttioplussare ska hålla sig inne, inte gå ut. 

En sjuttiplussare ska inte bara tänka på sin egen hälsa utan också på att inte belasta sjukvården. 

En sjuttiplussare bör nu verkligen ta sitt samhällsansvar. 

Så här i Coronatider.  

Att de där sjuttiplussarna inte kan skärpa sig!Någon gång!  

Herregud måste de vara rebeller HELA livet?!  

Tänk hur samhället skulle se ut om alla sjuttioplussare skulle springer omkring ute på gatorna som de ville!

Neej en ansvarstagande sjuttioplussare ska ta in maten i papperspåsen som lämnats utanför dörren som någon vänlig  yngre medmänniska ställt där. 

Betalningen ska swishas om nu sjuttioplussaren har swish? För vi lever ju i ett kontantlöst samhälle!  

Sedan ska sjuttioplussaren leva resten av sitt liv nersjunken i en fåtölj framför TV:n medan kroppen förtvinar och paniken stiger i den allt mer skröpliga kroppen.  

Sjuttioplussaren ska matas med inslag om att alla snart kommer att dö och världen gå under. Ja det är verkligen inget att skoja om.

Då och då visar  nyhetsprogrammen bilder från Åre där alla drar ner i backarna och går på After Ski. De som på grund av sin ålder går fria från Coronan. 

Förresten är inte det rasistiskt och kränkande att kalla en pandemi för Corona, ett öl från Mexico?

Det är ju en del som nu tar illa vid sig av att pandemierna på 50 och 70 -talen kallades för  Asiaten och Hongkong. 

Nu är den sjuttioplussande Damen ute på gatan. Hennes mål är att träna lungorna.  Därför går hon med snabba steg- hon måste synas ung och spänstig, mot den första backen. Det finns många backar och till och med  berg i Göteborg.  

Bra för den som vill träna lungorna.

När hon flåsande tagit sig uppför och nedför berg , fortfarande med kattmössan på kommer hon ner till vildskogen med bäcken. Här andas hon djupare och drar in luften långt ner i lungorna. 

Vitsippsknopparna är i färd med att öppna sig och koltrastarnas gula näbbar skymtar då och då bland de bruna höstlöven.

Hon kramar ett träd, lägger kinden mot den grova barken och ser upp mot den blå vårhimlen. Inga flygplan så långt ögat kan nå. 

Där ute i naturen. Ja hon kallar det för NATUREN, inte klimatet eller miljön för då tänker hon bara på politik och det har hon faktiskt ingen lust att tänka på just nu. 

Ja här ute i naturen är hon stark, just nu. 

Där hon står lutad mot stammen till det höga, starka trädet tänker hon på vad den nära vännen, krigsfotografen en gång frågade henne: 

”Vet du vilka det var som var de verkliga hjältarna under Bosnienkriget ? Mormödrarna och farmödrarna. Det var de som vågade hämta mat och vatten till sina barn och barnbarn. Det var mormödrarna och farmödrarna som vågade ge sig ut på gatorna där krypskyttarna satt gömda på taken. Varför ? För att dessa kvinnor var inte rädda för att offra sina liv.”

Så nu, tänker den sjuttioplussande damen, gäller det att hålla sig så frisk som möjligt. 

Det måste ju vara bättre att göra det genom att träna sina lungor ute i i den fria naturen. 

Inte nog med det. Naturen hjälper henne att hålla paniken stången i Coronatider. 

Var och en sin egen lyckas smed.  

Helene Bergman 

Swish 123 220 79 75

 

Polisförfalskning av förhör med Julian Assange

Nej, det var inte de två kvinnorna som anklagade Julian Assange för våldtäkt. Det var den svenska polisen som åtminstone förfalskade ett av förhören. 

På order av vem?  

Regeringen Reinfeldt styrde landet, men det var valtider 20 augusti 2010 och en månad innan valet söndagen 19 september. 

Våldtäktsanklagelserna mot Julian Assange var enligt FN:s rapportör om tortyr, Nils Melzer, högst troligt fabricerade av svensk polis. 

Nils Melzer är FN:s särskilda rapportör om tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. 

I ett dokument daterat 12 september 2019 skickat till Sveriges utrikesminister Margot Wallström belägger Nils Melzer sina påståenden. 

I augusti 2010 polisanmäldes Julian Assange misstänkt för våldtäkt. Nio år senare 3 juni 2019 las målet ner av Uppsala tingsrätt. 

Nu hotas Julian Assange av utlämning till USA från England, för att ha avslöjat krigsbrott under kriget i Irak, begångna av USA:s militär. 

Följande är ett sammandrag av FN rapportören Nils Melzers andra brev till Utrikesminister Margot Wallström.

Fredagen 20 augusti 2010 på eftermiddagen,

kommer två kvinnor, SW och AA in på Klara Närpolisstation i Stockholm. Båda två har haft samlag med Julian Assange. De ville nu fråga polisen om det gick att tvinga Assange till ett HIV-test. AA kände poliskvinnan IK.

Fredagen 20 augusti kl 16:21

påbörjar poliskvinnan IK ett förhör med SW.

Under förhöret blir SW känslomässigt upprörd när hon förstår att åklagaren avser att utnyttja hennes vittnesmål för att gripa Assange som misstänkt för våldtäkt.

Under och efter förhöret skickar SW textmeddelanden där hon berättar att hon bara vill få Assange att ta ett HIV-test. Hon vill inte  rapportera något brott, men pressas av polisen:

”De var angelägna om att lägga vantarna på honom” samt att ”det var polisen som hittade på anklagelserna”, skriver hon. 

SW vägrar att underteckna förhöret. Hon avbryter förhöret klockan 18:40 och lämnar polisstationen. 

Samma dag fredagen 20 augusti på kvällen

beordrar åklagaren att Assange ska gripas. Samtidigt informeras tidningen Expressen. 

FNs rapportör Nils Melzer skriver: 

”Detta gjordes trots att Assange var närvarande i Sverige och lätt kunde förhöras innan man vidtog åtgärder som allvarligt och i onödan skulle skada hans rykte.”

Nils Melzer fortsätter:

”Expressen kontaktades trots kravet om anonymitet, diskretion och sekretess beträffande såväl målsägandens som den misstänktas identiteter vid förundersökning av anklagelser om sexualbrott.”

Dagen efter, lördagen 21 augusti 2010 kl 11:31

förhörs den andra kvinnan AA.

Nils Melzer skriver:

”AA hade inte någon avsikt att rapportera något brott mot Assange utan tog SW till en polisstation där hennes väninna IK arbetade som polis, så att SW kunde fråga om möjligheterna att tvinga Assange att ta ett HIV- test;

och AA i en tweet den 22 april 2013 offentligt bekräftade att hon inte hade våldtagits.”

Onsdagen 25 augusti 2010

efter att ha granskat bevisen, inklusive de ursprungliga förhören med de två kvinnorna avslutar formellt chefsåklagaren EF våldtäktsutredningen mot Julian Assange och konstaterar att:

”Jag tror att det inte finns anledning att misstänka att han har begått våldtäkt” samt att ”det beteende som anförts av SW inte visade tecken på något som helst brott.”

Den kriminaltekniska undersökningen av en kondom som lämnats som bevis, som påstods ha använts och rivits sönder av herr Assange under samlag med AA, uppvisade  inget spår av DNA från vare sig herr Assange eller AA. 

Under tiden  jobbar poliskvinnan IK,  tillsammans med  sin överordnade kriminalinspektör MG med att skriva om förhöret med SW. 

FNs rapportör Nils Melzer skriver:

”Enligt bevis som gjorts tillgängliga för mig ändrade poliskvinna IK den 26 augusti, förhöret med kvinna SW  från den 20 augusti.”

Enligt en mejlkonversation mellan poliskvinnan och hennes överordnade, kriminalinspektör MG, publicerat av sajten Femte Juli, som i sin tur citerar den schweiziska tidningen Republik skriver kriminalinspektör MG bland annat:

”Gör ett nytt förhör. Klipp in texten i det och adressera förhöret till ärendet. Signera också förhöret.”

Poliskvinnan svarar:

”Jag är kanske trög, men jag förstår inte riktigt hur du menar…”

MG svarar:

”Gör enligt följande. Klipp in detta i ett förhör och signera 

förhöret. Det kommer att se konstigt ut om jag signerar. Jag bifogar det gamla förhöret.” 

Dessutom publicerar Femte juli följande dokument där poliskvinnan själv skriver:

”Fredagen den 20 augusti 2010 höll jag förhör med målsäganden SW i ärende 0201-K246314-10 på Klara närpolisstation. Förhöret påbörjades kl 16:21 och avslutades kl 18:40. Därefter skrevs förhöret in i wordprogrammet Durtvå. Förhöret skulle renskrivas nästkommande tjänstgöringsdag, måndagen 23 augusti 2010. Detta var inte möjligt då jag nekades tillgång till förhöret jag hållit. 

Efter diverse brevväxling fick jag direktivet av MG att istället skapa och signera ett nytt förhör i Durtvå viket gjordes torsdagen den 26 augusti med behövliga ändringar. Tyvärr daterades och tidsangavs det dokumentet med rättelsens tidpunkt eftersom detta sker med automatik i Durtvås system. ”

Den 30 augusti 2010

förhörs  Julian Assange för första gången formellt av kriminalinspektör MG. 

Nils Melzer skriver:

”Efter att herr Assange äntligen blivit förhörd av  MG, som hade lovat honom full sekretess läcktes förhöret omedelbart till massmedier.”

Ny rättsprocess

Med utgångspunkt från ett fabricerat förhör startar rättsprocessen mot Julian Assange igen. 

Nu med en ny åklagare Marianne Ny och med försvarsadvokaten Claes Borgström som är utsedd av staten.

Nils Melzer noterar med djup oro:

”Att åklagare MN, trots begäran av herr Assanges försvarsadvokat, bestämt vägrade låta någon annan polis än MG förhöra herr Assange, med följd att MG:s rapporterade sjukfrånvaro förhindrade ytterligare förhör av herr Assange innan hans avresa från Sverige 27 september 2010, med uttrycklig tillåtelse från åklagaren att lämna landet.”

Då hade Julian Assange dessförinnan varit tillgänglig för förhör i Sverige i över tre veckor. Och trots upprepad begäran inte förhörts eller på annat sätt fått svara på ”anklagelserna” från SW.

Nils Melzer skriver: 

”Trots att Assange efter sin utresa föreslog flera datum då han var villig att att återvända till Sverige för att förhöras.”

”Trots att som alternativ Assange också hade  erbjudit sig att svara på frågor i London eller per telefon, via videolänk eller skriftligen.”

”Trots alla dessa möjligheter avvisade den svenske åklagaren av mindre sannolika skäl – arbetsbelastning, schemakrock, sjukfrånvaro hos polisman MG och juridiska hinder – som senare medgavs inte existerade. 

I november 2010 utfärdar den svenska åklagaren MN en europeisk arresteringsorder och ett relaterat Interpol utfärdat ”rött meddelande” för efterlysningar av rymlingar så att herr Assange kunde förhöras angående de anklagelser om sexuella brott som gjorts mot honom. 

Detta är upprinnelsen till det som sedan händer med Julian Assange. 

Nu, nio år senare, pågår en rättegång mot honom i London i vilken han hotas att lämnas ut till USA för att ha begått krigsbrott. 

Nils Melzer skriver bland annat  i sitt brev till dåvarande utrikesminister Margot Wallström  

”Trots starka tecken på att polisen avsiktligt har mörklagt och manipulerat bevis, verkar ingen utredning ha utförts samt inga disciplinära eller rättsliga påföljder ha ålagts de ansvariga tjänstemännen,” 

Till saken hör att min kollega Anders Carlgren och jag redan 19 augusti 2012 skrev en debattartikel i Dagens Nyheter med rubriken: ”Fallet Assange ett hot mot den svenska rättsstaten.”

https://karringbloggen.se/dn-debatt-fallet-assange-ett-hot-mot-den-svenska-rattsstaten/

Ingressen löd: 

”Jagad man. Det svenska rättsväsendets behandling av Julian Assange kan närmast liknas vid trakasserier. Samtidigt har mediernas bevakning varit partisk till förmån för det politiska etablissemanget. Nu har JO avslagit vår anmälan av åklagare Marianne Ny.”

Nils Mezler skriver alltså sju år senare i sitt brev till Margot Wallström följande: 

”Jag noterar också att ers excellens avvisar all antydan om 

”att de svenska myndigheterna hade några andra skäl för sitt agerande än att utreda det brott som Assange misstänks för i Sverige.”  

(Nils Mezler har tidigare skickat ett brev till Margot Wallström om Julian Assange situation i fängelset i England.)

Nils Mezler säger sig vara djupt oroad över hur förundersökningen mot Julian Assange bedrivits. Han är undrande till om Sverige har uppfyllt sina förpliktelser i förhållandet till förbudet mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling och bestraffning:

” Jag uppskattar verkligen påståendet av ers excellens regering att den inte kan blanda sig i, påverka eller kommentera de självständiga beslut som fattas av svensk åklagare och domstolar, i synnerhet när det gäller en pågående kriminell utredning.” 

Men, fortsätter, Nils Melzer:

” Samtidigt vill jag påminna om att Sveriges internationella skyldigheter i förhållande till förbud mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning inte är begränsad till regeringens exekutiva gren. Dessa skyldigheter gäller landet i sin helhet samt till alla dess offentliga myndigheter och institutioner, inklusive domstolarna och åklagarmyndigheten, oavsett deras institutionella självständighet från regeringen.” 

Nils Melzer har noggrant granskat alla tillgängliga bevis vad gäller förundersökningen av Julian Assange. 

FN:s särskilda rapportör om tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning har kommit fram till att förundersökningen mot Julian Assange inte överensstämmer med de grundläggande principerna för rättssäkerhet och rättvisa.

Svaret som Nils Melzer får från Utrikesdepartementet 11 November 2019 lyder:

”In relation to the communication of 12 September 2019, I would like to refer to the Government`s response of 12 July 2019. The Government has no further observation to make.”

Undertecknat Carl Magnus Nesser, Ambassadör, Director General for Legal Affairs.  

Fallet Assange manifesterar den svenska arrogansen.

 

Kärringbloggen är gratis att läsa, men kostar att skriva och att producera. 

Därför är Kärringbloggen beroende av frivilliga gåvor. Och en gåva är en gåva. 

Swisha valfritt belopp till 123 22 079 75

Stor tack! 

Helene Bergman