Jag är inlåst i en bur. Det var min första tanke den morgonen jag verkligen insåg var jag befann mig. Jag var en psykisk och kulturell fånge. Mina medfångar var Sofia och de fyra hembiträdena. Vi var alla fångar på grund av vårt kön. Inte ens jag som västerländsk frigjord kvinna gick fri. Kulturen överskuggade allt.
Jag är inlåst i en bur. Det var min första tanke den morgonen jag verkligen insåg var jag befann mig. Jag var en psykisk och kulturell fånge. Mina medfångar var Sofia och de fyra hembiträdena. Vi var alla fångar på grund av vårt kön. Inte ens jag som västerländsk frigjord kvinna gick fri. Kulturen överskuggade allt.
Varför står inte alla de som kallar sig för feminister i Sverige upp mot det islamistiska Hamas, som har kvinnoförtrycket på agendan? Varför reagerar inte feministiska influencers, feministiska organisationer och feministiska politiker mot det grymmaste av kvinnoförtryck? Och varför får inte Jämställdhetsmyndigheten i uppdrag att utreda kvinnosynen hos politisk islam?
Tove Lifvendahl skriver i en ledare i Svenska Dagbladet:
”För det finns ingen inbyggd motsättning mellan att vara troende muslim och svensk. Men det finns en inbyggd konflikt mellan politisk islam och ett fritt och demokratiskt Sverige, grundat på respekt för den enskildes individuella fri -och rättigheter.”
KÄRRINGBLOGGEN BEHÖVER DITT STÖD
SWISHA ETT BIDRAG STORT SOM SMÅTT
TILL 123 22 07 975
Varför ser vi inte 70-talets demonstrationståg, idag 2023, med kvinnotecknet på flaggorna och hör ropen skalla:
”Sluta tortera, sluta våldta, sluta döda.!”
Varför protesterar inte feministerna mot Hamas och deras systerorganisationer som är de grymmaste, patriarkala organisationer som utövar kvinnoförtrycket i dess vidrigaste form. De som har kvinnans underordning mannen i sin ideologi? Varför tiger svenska feminister som bor i ett land med ett av världens största kvinnofrihet? Är inte den friheten värd att försvara och att kämpa för även internationellt? Hur kan svenska feminister vara så förblindade att de inte ser, inte vill se, vad Hamas gör mot såväl Israeliska som Palestinska kvinnor.
Var är alla de feminister som deltog i #metoo och fördömde alla vita, medelålders västerländska män? Varför protesterar de inte mot de islamistiska männen i Hamas som har kvinnoförtrycket som ledstjärna? Har svenska feminister dragits med i sheik- och terroromantiken, under täckmantel av postkolonialism och identitetspolitik, på kvinnofrihetens offeraltare? Dagens svenska feministers tystnad är så oerhört pinsam och sorglig att bevittna av en som på 70/80talen var med om att i kvinnokampen kämpa för kvinnors frihet och jämställdhet, såväl nationellt som internationellt.
De som i dagens Sverige kallar sig feminister, ja jag skriver KALLAR sig feminister, har tydligen inte förstått vad feminismen egentligen betyder. Om de gjort det hade de på ett självklart, instinktivt sätt protesterat mot det HAMAS gör.
Men de kanske inte ens har brytt sig om att ta reda på vad Hamas är? Då ska jag förklara:
Hamas är den palestinska grenen av Muslimska Brödraskapet. Och till Hamas finns väpnade grenar. Alla dessa organisationer har kvinnoförtrycket på sin agenda.Förtrycket innebär att kvinnor ska ha en manlig förmyndare. Att kvinnor inte ska arbeta utanför hemmet. Att kvinnor inte får vägra sin make samlag. Att kvinnor ska täcka hela kroppen. Att en man får ha fyra fruar, men inte vice versa. Att sex före äktenskapet bör straffas. Att en flicka ska vara oskuld innan äktenskapet. Att en man ska ärva dubbelt så mycket som en kvinna. Och att en blick från en kvinna är att betrakta som en djävulens pil.
Denna sammanfattning bygger på Sameh Egyptsons doktorsavhandling om Muslimska brödraskapet som publicerades i våras. Det finns fler exempel, i broschyren Kvinnan i Islam, utgiven av Göteborgs moské. De som förresten arrangerade massbönen i Slottskogen i Göteborg i somras. Jag citerar bara ett litet stycke:
” I extrema fall, då hustrun beter sig upproriskt och större skada så som skilsmässa, därför är ett troligt initiativ, tillåter den mannen att ge sin fru ett lätt slag som inte får träffa ansiktet, inte orsaka någon fysisk skada på kroppen eller lämna någon form av märke.”
Vad GÖR dagens feminister som låter detta pågå utan protester? Varför stöttar inte dagens svenska feminister de kvinnoorganisationer som finns till exempel i Israel? Eller varför inte i Iran? Jag uppfattar dagens svenska feminism, som alltför nationalistisk och utan tillstymmelse till internationell solidaritet. Rätta mig om jag har fel! Hur den svenska kvinnokampen på 70-80-talen också var internationell har jag skildrat i min bok Med svärtad ögonskugga. Då jag som journalist var med om att bevaka FNs stora kvinnokonferens i Nairobi 1985.
Där och då diskuterades de ekonomiska klyftorna i världen. Det betonades att kvinnors situation inte kan ses isolerad från den allmänna politiska, ekonomiska, sociala och tekniska utvecklingen. Man enades på konferensen att om man verkligen ville nå framgång för kvinnor i världen måste man ha klara mål. De tre viktigaste var jämställdhet, utveckling och fred. Det krävdes medvetna ansträngningar på alla nivåer av såväl män som kvinnor för att nå målen. Detta fastslogs alltså på Nairobikonferensen 1985. Hur det sedan blev ser vi nu, när den kvinnoförtryckande islamismen får allt större fotfäste även i Sverige.
( Med svärtad ögonskugga. En feministisk memoar går fortfarande att köpa av mig för 200 kronor, inklusive frakt)
Samtidigt kan du också stötta Kärringbloggen som inte har några som helst bidrag.
Swisha till 123 22 07 975
Helene Bergman
Vi, svenska journalister, författare, akademiker och politiker, som på olika sätt, stöttade Ann- Sofie, Soffan, Hermansson som 2020 och 2021 i tre juridiska instanser åtalades för förtal, men friades, hängs nu ut som islamofober. Vi förtalas offentligt i en internationell rapport med kopplingar till den turkiska Erdoganregimen. Syftet är självklart att skrämma oss till tystnad!
Ansvarig för det svenska materialet i den internationella rapporten, är bland annat Anna Ardin, mest känd för sin roll i Assangeaffären. Rapporten får också stöd av det statliga CEMFOR, Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism vid Uppsala universitet. CEMFOR vars grundare och vetenskaplig ledare är professor Mattias Gardell, som vittnade mot Ann- Sofie Hermansson i Hovrättsrättegången 2021.
Uthängningen görs i European Islamphobia Report 2021, som publicerades häromdagen. Rapporten är på 664 sidor och rapporterar från varje land, även Sverige.
Rapportförfattarna beskriver ensidigt utan hänsyn till fakta och i propagandasyfte den ”växande antimuslimska radikaliseringen” i Europa. Det nybildade identitetspolitiska partiet Nyans skildras däremot i positiva ordalag. Ett parti som säger sig vara det enda Turkietvänliga partiet i Sverige. Inte så konstigt eftersom den Europeiska Islamofobrapporten har nära kopplingar till Turkiets president Erdogan via tankesmedjan SETA, som publicerat Islamofobrapporten sedan 2015.
Den svenska delen i 2021 års rapport är skriven av förutom Anna Ardin, även av Mattias Irving, i rapporten presenteras han som student och ”journalistisk researcher och Emin Poljarevic, lektor i islamisk teologi och filosofi vid Uppsala universitet. Anna Ardin och Mattias Irving var tidigare aktiva i den religiösa delen av socialdemokraterna- Tro och Solidaritet, samt föreningen Hjärta, där satt de i styrelsen tillsammans med Islamiska förbundets, IFiS, ordförande Omar Mustafa. Magnus Sandelin, ansvarig utgivare för Doku, som också hängs ut, skriver beträffande Anna Ardin och Mattias Irving:
”Under flera år har de bedrivit en hätsk kampanj mot forskare, myndigheter och enskilda medarbetare som arbetar med frågor kopplade till radikal islamism.”
Uthängningen av oss sker via en bild tagen vid en middag tillsammans med tidigare S-politikern Ann- Sofie Hermansson. Bilden är avfotograferad från terrorforskarens Magnus Ranstorp personliga twitterkonto där några av oss också namnges, förutom Carina Hägg och jag själv, även forskaren Magnus Ranstorp, Magnus Sandelin och ytterligare medarbetare på Doku.
Magnus Sandelin skriver om Islamofobrapporten:
”I kapitlet om Sverige hävdas att ”en liten men inflytelserik grupp tankeledare, bestående av politiker, journalister och akademiker, har kommit att bli centrala för utvecklingen av islamofobi i Sverige idag.”
Den 27 januari 2020 stod den tidigare S-politikern Ann- Sofie Hermansson åtalad. De som åtalade henne för förtal var Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil. Anledningen var att Ann- Sofie Hermansson kallat de två muslimska kvinnorna för ”extrema röster.”
Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil, representerar MMRK, Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén. En islamistisk cell som säger sig tala för alla muslimer, utan att ha fått mandat för det.
Det politiska partiet Nyans har också nära kopplingar till MMRK.
Hösten 2021 kom boken Den politiska rättegången. Kampen om yttrandefriheten ut. Boken skildrar hur begreppet ”lawfare”för första gången användes i svensk tingsrätt i modern tid. Nämligen att kriga med juridiska medel och att med hjälp av domstolen tysta och krossa meningsmotståndare. (Samma taktik som nu används mot oss i den Erdogan anknutna islamofobrapporten med stöd från Uppsala universitet!)
I Den politiska rättegången, skildras rättegången i Göteborgs tingsrätt i januari 2020. Bokens innehåll bygger i stort på Tingsrättens dokument: förhören med de inblandade, expertvittnenas utsagor och advokaternas pläderingar. Men här finns även material från mediebevakningen, andra tidningsartiklar och hur det göteborgska kulturlivet agerade. Ann- Sofie Hermansson friades såväl i tingsrätten som hovrätten. Högsta domstolen gav inte heller prövningstillstånd. Det är mycket allvarligt att det svenska rättsväsendet, som är en av demokratins hörnstenar, indirekt inte respekteras av en statlig institution CEMFOR, som ligger under Uppsala universitet. Ordförande för Uppsala universitet är Anne Ramberg, tidigare generalsekreterare för Advokatsamfundet. Istället för respekt används statliga medel för att internationellt, offentligen förtala de svenska medborgare som står upp till försvar för den svenska demokratin och yttrandefriheten. Att låta främmande makt med hjälp av svenska aktivister och universitet internationellt offentligen anklaga enskilda svenska journalister, författare och forskare för att vi bevakar radikal islamism måste vara ett starkt hot mot den svenska demokratin och yttrandefriheten.
Helene Bergman, journalist
Carina Hägg, senior adviser
Den oberoende Kärringbloggen är helt beroende av läsarnas gåvor.
Vill du stötta Kärringbloggen? Swisha en gåva till
123 22 07 975
Jag har två egenupplevda exempel. Det är mina två senaste böcker – Förortens Grupp 8, Beijbom Books, och Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten, Vulkanmedia. Den första boken tar upp hedersförtrycket och den andra extremismen i form av den tingsrättsrättegång, där Ann- Sofie Hermansson f d s- kommunalråd i Göteborg i ett enskilt åtal stod åtalad i för grovt förtal i januari 2020. Hon friades där liksom i Hovrätten.
Trots att båda böckerna har recenserats i andra media bland annat av Erik Jersenius i Västmanlands Läns Tidning, VLT, SVT Forum, nyhetsmagasinet Fokus, Dick Erixson, Samtiden, Hufvudstadsbladet i Helsingfors, nättidningen Spanaren, kulturtidskriften Alba m fl har GPs kultursida inte med ett ord nämnt dessa böcker. Däremot har GP:s kulturchef Björn Werner klart tagit ställning mot Ann- Sofie Hermansson och gett stort utrymme åt förespråkarna för filmen Burka Songs 2.0 och det partiska samtalet som Göteborgs Stad stoppade, vilket jag i boken Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten ger en detaljerade skildring av. Jag förstår kulturchefen om han personligen inte vill ge uppmärksamhet till en bok som kritiserar honom och kultursidan. Men det är oprofessionellt hanterat att undanhålla läsarna information, bara för att det inte gagnar GP.s kultursida. Att låta kritiker få plats brukar vara en liberal värdering! Nåväl Liberala Kvinnor har bjudit in mig att tala om boken. Det eventet äger rum i Alingsås den 30 oktober.
När jag tillsammans med min researcher Carina Hägg skrev boken Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten, anande jag inte att den skulle drabbas av samma öde som Förortens Grupp 8. En gång är ingen gång, men två gånger är en vana!
I Den politiska rättegången skrev jag i kapitlet:
”Kulturklimatet i Göteborg. Exemplet Förortens Grupp 8:
Boken kom ut i november 2017, alltså bara tre månader innan debatten om Burka Songs 2.0 startade. Den mediala tystnaden om att lyssna på den andra sidan, det vill säga de åtta invandrarkvinnorna, bland andra Nyamko Sabuni, Amineh Kakabaveh och Sara Mohammad som kämpar mot hedersförtrycket var tydligen ointressant för Göteborgsmedia. Jag nämner det här eftersom det visar vilka som har medias öra, vilka som har tillgång till det offentliga samtalet och vilka som får höras! Det dröjde ett tag, ja flera månader innan jag förstod vad det egentligen handlade om. Att skriva om hedersförtrycket och att intervjua de kvinnor som kämpar mot det likställdes med rasism och islamofobi. Ingen sa det, men tystnaden talade sitt tydliga språk.”
Några av dessa kvinnor lever under Säpobeskydd eftersom det är fara för deras liv. Och just när jag skrivit detta ser jag på Instagram att en av kvinnorna, verksamhetsledaren Mariam Afrasiabpour, som jag intervjuar i boken Förortens Grupp 8 fått motta H.M. Konungens medalj. Motiveringen lyder:
”För betydelsefulla insatser för att underlätta invandrarkvinnors inträde på arbetsmarknaden och motverka hedersförtryck.”
För mig som mångårig erfaren undersökande journalist är dessa två böcker journalistik fast i bokform. De är båda en nutidsskildring och ett bidrag till en debatt i Göteborg, som aldrig blir av utan som istället tystas av Göteborgs Postens kultursida i en tidning som har en monopolställning i Sveriges andra stad. En ställning som också kräver ett publicistiska ansvar av att spegla den kultur och debatt som äger rum på utgivningsorten, att skildra det som är sant och relevant utan att snegla mot ett kulturetablissemang i staden som helt verkar ha tappat fotfästet vad gäller demokrati och yttrandefrihet. Det visar våra två års grävande journalistik om bland annat Göteborgs kulturliv som skildras i boken Den politiska rättegången- kampen om yttrandefriheten.
Helene Bergman, ansvarig utgivare
Den oberoende Kärringbloggen är helt beroende av läsarnas gåvor.
Vill du stötta Kärringbloggen? Swisha en gåva till
123 22 07 975
Köp boken som GP inte vill ska få uppmärksamhet – Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten, på Vulkanmedia.se, Adlibris eller Bokus.
Ljudboken finns på Storytel eller där ljudböcker finns.
PRESSMEDDELANDE FRÅN MEDIEINSTITUTET FOJO OCH WENDELAS VÄNNER DEN 16 JUNI 2018
Wendelapriset för elfte året – nio reportage till final
Juryn för Wendelapriset 2018 har under våren gått igenom 36 förslag på kandidater till Wendelapriset för bästa socialreportage. Det delas i år ut för elfte gångeni Wendela Hebbes Hus i Södertälje. Priset på 50.000 kan antingen ges för ett av de nominerade reportagen eller delas av flera. Följande reportage utan inbördes rangordning deltar i finalomgången:
Reportage:
Böcker:
Wendela Hebbe (1808-1899) var Sveriges första kvinnliga yrkesjournalist. Inför hennes 200-årsdag 2008 instiftades Wendelapriset på 50.000 kronor. Det delas i år ut för elfte året.
Juryn består av journalisterna Kersti Forsberg (ordf), Ami Lönnroth, Mattias Göransson, Annika Hamrud och Åke Pettersson.
Priset delas ut av dokumentärfilmaren Tom Alandh den 16 september 2018 kl 15 i Wendela Hebbes Hus i Södertälje.
VÄLKOMMEN!
Ett seminarium med flera kunniga debattörer mot hedersvåld och statssekreterare.
Samtal med Helene Bergman, författarinnan till boken ”Förortens grupp 8” därefter panelsamtal med debattörer Hanna Gadban, Amineh Kakabaveh, Gulan Avci, Zeliha Dagli mfl
Samtalsledaren är Dilsa Demirbag-Sten, journalist och författarinna.
Kom och hedra hedersmördade Pela och Maria med oss? Först till kvarn som gäller! Anmäl dig SENAST måndag den 18 juni via: anmalan@gapf.se.
Alla är hjärtligt välkomna!
På Moderaternas Sverigemöte i Göteborg deltog jag Helene Bergman i en paneldebatt om
hedersförtryck och jämställdhet tillsammans med Louise Meijer, Olof Lavesson och Tina Gazemi.
Foto: Ann Heberlein
Panelsamtal mellan Helene Bergman, författare tillropen Förortens Grupp 8, Liberala Kvinnors ordförande Gulan Avci och Liberala Kvinnors integrationspolitiske talesperson Frida Svensson.
Idag var vi inbjudna hos Länshövdingen vid Västerås slott till ett seminarium om länets utveckling av arbetet för jämställdhetsintegrering och mot hedersrelaterat våld och förtryck!
Anledningen till inbjudan var att uppmärksamma våra berättelser i boken Förortens Grupp 8 mot hedersförtryck som är skrivet av Helene Bergmanoch getts ut av Bokförlaget Beijbom Books. Stort tack till Länshövdingen Minoo Akhtarzand, Karl Beijbom och Helene Bergman.
Talarna var bland andra Nyamko Sabuni, Jämställdhetsministern Åsa Regner, Mariam Afrasiabpour, Helene Bergman, Sohelia Fors, representanter från Länsstyrelsen i Västmanlands län och jag.
Stort grattis till din födelsedag Karl Beijbom och tack för mysig stund med dig och din fantastiska dotter <3
Tack för en välorganiserad seminarium.
Tack Anita för fotot!
