Varför protesterar inte dagens svenska feminister mot Hamas?  Frågar en kvinnokämpe från 70-talets Sverige

 

Varför står inte alla de som kallar sig för feminister i Sverige upp mot det islamistiska Hamas, som har kvinnoförtrycket på agendan? Varför reagerar inte feministiska influencers, feministiska organisationer och feministiska politiker mot det grymmaste av kvinnoförtryck? Och varför får inte Jämställdhetsmyndigheten i uppdrag att utreda kvinnosynen hos politisk islam? 

Tove Lifvendahl skriver i en ledare i Svenska Dagbladet: 

”För det finns ingen inbyggd motsättning mellan att vara troende muslim och svensk. Men det finns en inbyggd konflikt mellan politisk islam och ett fritt och demokratiskt Sverige, grundat på respekt för den enskildes individuella fri -och rättigheter.” 

KÄRRINGBLOGGEN BEHÖVER DITT STÖD

SWISHA ETT BIDRAG STORT SOM SMÅTT

TILL 123 22 07 975

 

Varför ser vi inte 70-talets demonstrationståg, idag 2023, med kvinnotecknet på flaggorna och hör ropen skalla:

”Sluta tortera, sluta våldta, sluta döda.!” 

Varför protesterar inte feministerna mot Hamas och deras systerorganisationer som är de grymmaste, patriarkala organisationer som utövar kvinnoförtrycket i dess vidrigaste form. De som har kvinnans underordning mannen i sin ideologi? Varför tiger svenska feminister som bor i ett land med ett av världens största kvinnofrihet? Är inte den friheten värd att försvara och att kämpa för även internationellt? Hur kan svenska feminister vara så förblindade att de inte ser, inte vill se, vad Hamas gör mot såväl Israeliska som Palestinska kvinnor. 

Var är alla de feminister som deltog i #metoo och fördömde alla vita, medelålders västerländska män?  Varför protesterar  de inte mot de islamistiska männen i Hamas som har kvinnoförtrycket som ledstjärna? Har svenska feminister dragits med i sheik- och terroromantiken, under täckmantel av postkolonialism och identitetspolitik, på kvinnofrihetens offeraltare?  Dagens svenska feministers tystnad är så oerhört  pinsam och sorglig att bevittna av en som på 70/80talen var med om att i kvinnokampen kämpa för kvinnors frihet och jämställdhet, såväl nationellt som internationellt.    

De som i dagens Sverige kallar sig feminister, ja jag skriver KALLAR  sig feminister, har tydligen inte förstått vad feminismen egentligen betyder. Om de gjort det hade de på ett självklart, instinktivt sätt protesterat mot det HAMAS gör.

Men de kanske inte ens har brytt sig om att ta reda på vad Hamas är? Då ska jag förklara: 

Hamas är den palestinska grenen av Muslimska Brödraskapet. Och till Hamas finns väpnade grenar. Alla dessa organisationer har kvinnoförtrycket på sin agenda.Förtrycket innebär att kvinnor ska ha en manlig förmyndare. Att kvinnor inte ska arbeta utanför hemmet. Att kvinnor inte får vägra sin make samlag. Att kvinnor ska täcka hela kroppen. Att en man får ha fyra fruar, men inte vice versa. Att sex före äktenskapet bör straffas. Att en flicka ska vara oskuld innan äktenskapet. Att en man ska ärva dubbelt så mycket som en kvinna. Och att en blick från en kvinna är att betrakta som en djävulens pil.

Denna sammanfattning bygger på Sameh Egyptsons doktorsavhandling om Muslimska brödraskapet som publicerades i våras.  Det finns fler exempel, i broschyren Kvinnan i Islam, utgiven av Göteborgs moské. De som förresten arrangerade massbönen i Slottskogen i Göteborg i somras. Jag citerar bara ett litet stycke:

” I extrema fall, då hustrun beter sig upproriskt och större skada så som skilsmässa, därför är ett troligt initiativ, tillåter den mannen att ge sin fru ett lätt slag som inte får träffa ansiktet, inte orsaka någon fysisk skada på kroppen eller lämna någon form av märke.” 

Vad GÖR dagens feminister som låter detta pågå utan protester? Varför stöttar inte dagens svenska feminister de kvinnoorganisationer som finns till exempel i Israel? Eller varför inte i Iran? Jag uppfattar dagens svenska feminism, som alltför nationalistisk och utan tillstymmelse till internationell solidaritet. Rätta mig om jag har fel! Hur den svenska kvinnokampen på 70-80-talen också var internationell har jag skildrat i min bok Med svärtad ögonskugga. Då jag som journalist var med om att bevaka FNs stora kvinnokonferens i Nairobi 1985. 

Där och då diskuterades de ekonomiska klyftorna i världen. Det betonades att kvinnors situation inte kan ses isolerad från den allmänna politiska, ekonomiska, sociala och tekniska utvecklingen. Man enades på konferensen att om man verkligen ville nå framgång för kvinnor i världen måste man ha klara mål. De tre viktigaste var jämställdhet, utveckling och fred. Det krävdes medvetna ansträngningar på alla nivåer av såväl män som kvinnor för att nå målen. Detta fastslogs alltså på Nairobikonferensen 1985. Hur det sedan blev ser vi nu, när den kvinnoförtryckande islamismen får allt större fotfäste även i Sverige. 

( Med svärtad ögonskugga. En feministisk memoar går fortfarande  att köpa av mig för 200 kronor, inklusive frakt) 

Samtidigt kan du också stötta Kärringbloggen som inte har några som helst bidrag. 

Swisha till 123 22 07 975

Helene Bergman