I dag ser jag hur Sverige hukar för de som skriker högst. Om människans värdighet!

Ljungbyhed, 1943. En ung man som snart ska bli min pappa. Han gav mig modet att se skillnaden mellan rätt och fel. Jag är min fars dotter.

 

I helgen har jag besökt mina föräldrars grav. De tillhörde en generation som visste vad krig betydde — och vad värdighet kostar. Kanske är det därför jag inte kan släppa den 7 oktober.  Jag läser Göran Rosenbergs ord i Expressen. Han avslutar med begreppet människans värdighet. Men jag kan inte låta bli att tänka på Nova-festivalen i Israel. På de palestinier som jublade  i Gaza när offren fördes genom gatorna som gisslan. Samma palestinier har i västvärlden förvandlats till symboler för offer, omslutna av demonstrationer, slagord och gravmanifestationer.

Tycker du om att läsa fri, oberoende journalistik ? 

Swisha 100 kronor  123 220 79 75

Jag sitter på spårvagn 8 på väg mot Frölunda Torg. Det är en märklig resa — från mitt Johanneberg, där villorna i trä kompletterades med flerfamiljshus i brunrött tegel på trettiotalet, just innan andra världskriget bröt ut. Nu åker jag med spårvagn 8 där dagens förortskrig ägt rum, där bilar bränts och skott avlossats.

Men i mitt kvarter, Johanneberg i Göteborg,  känner jag människorna: Vera från Jordanien med sin blomsteraffär, skräddaren från Syrien, skomakaren också från Syrien, och Marco från Italien som öppnade restaurang redan på sextiotalet. Alla arbetar. Alla bidrar, alla pratar de svenska. 

Framför mig på spårvagn 8,  sitter en kvinna i hijab. Hon luktar falafel — en doft jag egentligen inte tycker om. Kanske för att den blivit en påminnelse om hur Sverige förändrats, hur vi hukar inför de som skriker högst, de som vägrar anpassa sig, de som kräver respekt men sällan visar den tillbaka.

Jag lyssnade nyligen på en nystartad podd, Varför Israel ? Två judar i Sverige talar om rädslan, tystnaden och beslutet att lämna landet. Den ena berättar att hon inte längre orkar se sina barn gå ut från den judiska skolan under ett hav av  palestinaflaggor och slagord. Hon flyttar till Israel – för att där åtminstone få leva öppet, inte gömma sig. Där alla har samma mål- att försvara det lilla landet med all kraft de har. Och jag tänker: hur kunde det bli så här – återigen! Att de judar som bott här i generationer, som byggt upp, arbetat, bidragit till vårt land, nu känner sig otrygga – medan de som kommit hit, ibland med förakt för landet som tagit emot dem, dominerar gatan, orden, rummet, media och politiken?

Jag tänker på Israel, där jag varit flera gånger – bland annat under den andra intifadan 2002. Jag minns de stolta, kaxiga israelerna jag mötte. Män och kvinnor som bär  sitt människovärde högt, mitt i hotet, mitt i sorgen.

Och jag jämför dem med så många svenskar i dag, som böjer ner sina huvuden i rädsla, som tystnar för att inte stöta sig, som inte längre vågar stå upp för något alls!

Så ser jag bilderna från Malmö: svenska kvinnor i några generationer efter mig, med gröna Hamas-pannband och en banderoll med texten “Death, death to the IDF.” ( IDF , Israel Defense Force)

Hur fan är det möjligt? Varför blir de inte arresterade?

Jag tänker på Tyskland – hur dagens poliser där agerar stenhårt mot propalestinska demonstrationer. Hur landet, med sin historia, vägrar låta hatet ta över gatorna igen.  Och jag tänker på hur snabbt anständigheten kan förlora mark, hur lätt hatet klär sig i politiska färger.

Jag har varit vid  mina föräldrars grav och tänt ett gravljus.  Min pappa blev inkallad under andra världskriget. Jag föddes 1946, och växte upp med föräldrar som visste vad kriget betydde. Jag minns hur jag hittade fotoböcker längst ner i bokhyllan. Svartvita bilder från Auschwitz – högar av lik, skor, smycken, guldtänder. Så jag växte upp nära kriget, nära antisemitismens fasor. Och därför kan jag inte stå tyst när jag ser vår tids nazism, maskerad som motstånd, hyllas på svenska gator.

För den 7 oktober handlar inte bara om Israel. Den handlar om oss. Om vilka vi är när världen prövas. Om vem som får bära ordet offer, och vem som får stå rak. Värdighet är en handling — något vi visar eller förlorar när prövningen kommer. 

Och kanske är det just det som är journalistens uppgift – att genomskåda sin tid, förstå vad som sker och sätta ord på det andra inte ser. Och medan propalestinierna tågar på Sveriges gator och hyllar Hamas, rapporterar P1:s Gomorron Världen om Madagaskar.

Min pappa gav mig det värdefullaste: att skilja på det som är rätt och det som är  fel!  Jag är min fars dotter!

 

Helene Bergman 

Palestinaflagg i Göteborgs seglarmetropol, Långedrag

Palestinaflaggor även till sjöss. Den här segelbåten med hemmahamn Ingarögör politisk markering i Göteborgs seglaridyll Långedrag. Mellanösternkonflikten har lagt till i hamnen – utan att någon höjer ett ögonbryn. Foto Helene Bergman

I Långedrag, Göteborgs seglarmetropol, har nu även Mellanösternkonflikten lagt till. En segelbåt med hemmahamn Ingarö har hissat den palestinska flaggan. Är det solidaritet – eller signalering från det moraliska överhavet?

Kärringbloggen behöver all stöttning! 

Swisha 123 220 79 75

Långedrag. Solglitter på havet. Segelbåtar i rad. Gin & tonic i sittbrunnen. Semester. Och så – en palestinsk flagga vajande från en båt med hemmahamn Ingarö. Det är inte första gången politiken letar sig in i nya rum, men nu har den alltså ankrat i hamnen.

Massböner på gatorna. Sorgemarscher för Gaza. Och nu – symbolstarka flaggor på svenska fritidsbåtar. Att hissa en flagga är att ta ställning. Det vet varje demonstrant. Men i Långedrag är det inte megafoner och talkörer som dominerar, utan teakdäck och välputsade mantåg. Därför blir kontrasten så skarp. En palestinsk flagga i denna borgerliga skärgårdsidyll är ingen slump. Det är en gest – en tyst, men laddad markering.

Men man undrar: om någon hissade en israelisk flagga här, hur skulle det tas emot? Skulle den också betraktas som en fri handling? Eller som en provokation? Svenska politiker tiger. Polisen tittar bort. Medierna blundar. Och seglarklassen hissar nya fanor – inte av mod, utan för att de vet att just den här flaggan inte kostar dem något.

Inga arga grannar. Inga drev. Bara en tyst applåd från det moraliska finrummet. När även segelbåtar tar ställning för Hamas – då vet man att moralen guppar tryggt i Långedrag.

Helene Bergman

När staten väljer vilka som får tala. Den som skriker högst, vinner!

Tre seminarier om Israel ställdes in på grund av hot. Samtidigt marscherade propalestinska demonstranter genom Visbys gator – skyddade av polis.På bilden:
Demonstration med palestinska flaggor och plakat som ¨Stoppa handeln med Israel¨I bakgrunden polisbussar.  När vissa röster tystas av rädsla och andra lyfts fram med statligt skydd – då talar  tystnaden sitt eget språk. Foto Helene Bergman

Almedalen: Tre seminarier om Israel tystades på grund av hot. De blev aldrig av. Samtidigt hördes propalestinska röster högt och tydligt när de marscherade  på Visbys gator – eskorterade av polis. När statens rädslan avgör vem som får tala och staten bara skyddar vissa röster, är yttrandefriheten inte länge fri. Den är villkorad. Och det är farligt.

Stötta Kärringbloggen

Swisha 123 220 79 75

 

🔇 Den judiska frånvaron – en politisk markör

Det är ingen tillfällighet att tre planerade seminarier om Israel på fartyget Elida aldrig blev av. Det handlade inte om brist på intresse eller innehåll. Det handlade om rädsla – för attacker, för störningar, för hot. Det är inte bara arrangörerna som drar sig ur. Det är samhället som backar undan, och lämnar vissa röster ensamma med sin utsatthet.

📣 Demonstrera – men med rätt åsikter

Samtidigt kunde propalestinska grupper hålla flera manifestationer. Med megafoner, flaggor och slagord- ¨Avveckla Israel.”   De var många – och de hördes. Polisen skyddade dem, som sig bör i en demokrati. Men när andra sidor av konflikten inte kan höras för att skyddet uteblir – vad har vi då?

Vi har en yttrandefrihet som är på väg att delas upp i godkänd och icke godkänd. I skyddad och oskyddad.

🔥 Dubbelmoralens ansikte

Jag satt själv på ett seminarium där rikspolischef Petra Lundh svarade undvikande på frågor om islamistiska hatdåd i Göteborg. Hon visste inte. Hon ville inte veta. Jag såg Säpo-personal ingripa resolut mot en klimataktivist. Men var var det resoluta stödet när seminarier tystades av hot?

Det offentliga samtalet håller på att luta snett. Åsiktsyttringar om Palestina, klimatet eller könsideologi möts med bejakande – ibland till och med med applåder. Men när judar, israeler eller kritiker av islamism vill tala, blir det tyst. Farligt tyst.

🧨 När modet ersätts av bekvämlighet

Yttrandefriheten är ingen bekvämlighet. Den kräver mod – inte bara av de som talar, utan av samhället som ska skydda rätten att tala.

När staten abdikerar från detta ansvar, när hot vinner över offentligheten, då är vi inte längre i en fungerande demokrati. Då har vi hamnat i en rädslans demokrati – där det inte längre  är lagen som avgör vad som får sägas, utan de som hotar mest.

När seminarier om Israel ställs in av rädsla, medan propalestinska tåg rullar fram med poliseskort – då talar tystnaden sitt eget språk. Då är dags att vi lyssnar – och vågar säga ifrån. Yttrandefriheten är antingen allas – eller ingens.

Helene Bergman

Kvinnokraft 4.0 slår hål på hijabmyten

Kvinnokraft 4.0 slår hål på hijabmyten – att hijaben alltid skulle vara en frivillig religiös symbol. Med fakta ur svensk lag och islamiska rättskällor visar sajten hur hijabkrav ofta strider mot både barns och kvinnors rättigheter.

Sedan lanseringen den 22 april har den nya bildningssajten Kvinnokraft 4.0 snabbt fått genomslag i debatten om hijab, jämställdhet och religionsfrihet. Med över 160 000 visningar på Facebook och konkret påverkan på myndigheter, väcker sajten frågor som få vågat röra vid:

Vad skyddas egentligen av religionsfriheten – och vad gör inte det?

Bakom initiativet står Caroline Thelning, som tillsammans med sitt nätverk vill öka kunskapen om hur sharia som rättssystem påverkar kvinnors och barns rättigheter – och varför det inte är förenligt med svensk lag.

– Att nå så här långt på bara två månader visar hur starkt intresset är för att förstå hijabens rättsliga innebörd – och att sharia som rättssystem faktiskt saknar stöd i svensk lag, säger Caroline Thelning.

Efter Kvinnokrafts granskning har Jämställdhetsmyndigheten plockat bort en bild av en flicka i hijab från sin webbplats. Även fackförbund, företag och organisationer har kontaktats med krav på att respektera svensk lagstiftning om barns och kvinnors rättigheter.

Sajten, som bygger på autentiska islamska rättskällor och svensk lag, ger tydliga svar på brännande frågor:

  • Kan parallella rättssystem tillämpas i Sverige?
  • Bryter hijabkrav mot barnkonventionen?
  • Vad säger svensk rätt om könsapartheid?

Intresset växer nu även utanför Sverige, och förfrågningar har kommit in om utbildningar om sharias påverkan på arbetsliv och jämställdhet.

Helene Bergman

Stötta Kärringbloggen ! Swisha 123 220 79 75

 

👉 Läs mer: www.kvinnokraft4.se

📘 Följ Kvinnokraft 4.0 på Facebook: facebook.com/kvinnokraft4.

En invasion utan vapen – Sverige förändras medan vi tiger!

Studentflak i Göteborg 2025 med utländska flaggor! Ingen svensk flagga. Foto Helene Bergman

🇸🇪 Solen skiner över Göteborg. På Ullevi sjunger Håkan Hellström inför 75 000 fans.Det är folkfest, svensk sommar, nostalgi, gemenskap. Men samtidigt, inte långt därifrån Massbön på Bananpiren. Massbön i Slottskogen. Palestinska flaggor, talkörer, krav. Och i samma Slottskogen delar Socialdemokraternas kommunråd Jonas Attenius, som har en muslimsk stabschef  ut nya svenska medborgarskap. Jonas Attenius med  hjärtat hos muslimerna, som han själv antyder. Det är  svensk nationaldag – och jag har en  gnagande känsla av fara. Något är fel. Väldigt fel!  Något är hotfullt. Väldigt hotfullt. Och det är inte längre gömt. Det har blivit synligt särskilt detta årets nationaldag. Vad jag ser är inte bara yttrandefrihet. Det är inte bara behjärtansvärda demonstrationer.

Det känns istället organiserat. Iscensatt. Som en påverkansoperation – kanske från Iran, kanske från Turkiet, kanske från nätverk som verkar i moskéer, i skolor, på gator och i sociala medier.

Under ett helt år har jag upplevt  hur det offentliga rummet i Göteborg förändrats. På gator och torg, i demonstrationer och ockupationer, återkommer samma mönster: aggressivt dominansbeteende, religiösa ritualer i sekulära rum, utmanande blickar, tyst kontroll. Och polisen? Den står passiv. Lamslagen.

Jag börjar känna mig hotad i mitt eget land.

Stötta Kärringbloggen Swisha till 123 220 79 75

 

Historien viskar

Jag kan inte låta bli att tänka på Tyskland på 1930-talet. Hur kände människor när de första massmötena hölls? När flaggor vajade, när talkörer ekade, när vissa röster försvann – utan att någon riktigt sa ifrån?

Jag känner igen det där trycket. Den där tystnaden. Den där rädslan. Det börjar aldrig med vapen. Det börjar med ritualer. Med språkbyten. Med en flagga. Med att gator och torg långsamt förändras.

Vad gör de som är valda av svenska folket för att bevara demokratin, yttrandefriheten, kvinnors frihet? De som sitter i regeringen, i riksdagen.? De blundar. Eller deltar som s-Jonas Attenius.  Ser beslutsfattarna ingenting? Förstår de inte. Är de rädda.  Gömmer de sig i riksdagshuset?

Men någon måste säga det:

Det här handlar inte längre om Israel och Palestina. Det handlar om Sverige. Om vilket samhälle vi vill leva i. Ska vi vara ett öppet, sekulärt, demokratiskt land – där religion är privat och lagarna gäller lika för alla? Eller ska vi glida in i något nytt – där offentliga platser kontrolleras av krafter som inte delar våra värderingar, men utnyttjar vår tolerans?

Ett herrefolksbeteende

När journalisten Sofie Löwenmark i Expressen påpekar att muslimska nätverk i Sverige verkar för segregation, anklagas hon omedelbart för islamofobi. Det är en klassisk härskarteknik: stämpla den som varnar – och tysta budskapet.

Det är ett herrefolksbeteende.

“Du får inte säga det där. Du har inte tolkningsföreträde. Du ska tiga.”

Men det är precis nu vi måste tala.

Högt. Klart. Tydligt.

En tyst invasion utan vapen – än så länge.

Jag hör det från alla håll: På Facebook, bland gamla kollegor, i vänners sms. En oro. En rädsla. En känsla av förlust. Man viskar. Man säger: “Nu ska vi inte generalisera.”

Men ibland måste man generalisera – för att se mönstret. Vi talar inte längre om en vanlig invandring. Vi talar om en ideologisk expansion. Ett kulturskifte. En tyst, ännu fredlig, men målmedveten invasion av värderingar som vill förändra vårt samhälle i grunden.

Det handlar om makt

Det handlar inte om alla muslimer. Det handlar inte om att förbjuda tro. Det handlar om krafter som använder religion och konflikt som verktyg för makt. På bekostnad av yttrandefrihet, jämställdhet och demokrati. Och detta är inte bara mina känslor – jag vet det.

För jag har själv pekats ut i den internationella islamofobirapporten, framtagen med stöd från Turkiet. Där hängs jag och andra journalister, bland annat Sofie Löwenmark, ut som fiender. För att vi kritiserar islamistiska rörelser. För att vi försvarar sekulära värden.

Ingen rätt att bemöta. Ingen rättssäkerhet. Bara stämpling. Det är en del i något mycket större.

Varningen

Vi svenskar – vi kvinnor – vi sekulära medborgare som byggt det här landet på frihet, öppenhet och jämställdhet – vi måste våga se och höra. Vi måste våga tala om det vi ser. Även när det skaver. Även när det kostar. Vi måste försvara vår blågula flagga!

Helene Bergman

Svensk moské normaliserar kvinnomisshandel på Nationaldagen

Den 6 juni hålls en stor muslimsk massbön på Bananpiren i Göteborg, mitt under Sveriges nationaldag. Bakom evenemanget står Göteborgs Moské – en organisation med dokumenterade kopplingar till Muslimska brödraskapet och med en kvinnosyn som inte hör hemma i vårt jämställda Sverige. Jag skrev redan 2015 i GöteborgsPosten ” Nej till könsapartheid” vad moskén förmedlar till kvinnor – bland annat att mannen får slå sin hustru, så länge slaget inte syns. Nu får alltså Muslimska Brödraskapet via Göteborgs Moské breda ut sig på Sveriges Nationaldag. Det är inte mångfald – det är eftergivenhet.

Affisch från Göteborgs Moské inför eid-bönen på nationaldagen 6 juni 2025. QR-koden leder till karta till Bananpiren. Moskéledningen har tidigare spridit material där hustrumisshandel tillåts “så länge det inte syns”. Att denna aktör tillåts dominera det offentliga rummet på Sveriges nationaldag bör väcka frågor.

🇸🇪

Eid-bön på nationaldagen – ett fönster mot ett parallellsamhälle?

Den 6 juni – Sveriges nationaldag – hålls en stor muslimsk massbön på Bananpiren i Göteborg. Bakom evenemanget står Göteborgs Moské. För många betraktas detta som ett uttryck för mångfald och religionsfrihet. En liknande massbön ägde rum förra året i Slottskogen i Göteborg. Då talade s- kommunalrådet Jonas Attenius inför 5 000 bedjande muslimer. Enligt tradition fick kvinnorna sitta längst bak. Det var då Attenius. lovade att kommunen skulle bojkotta varor från Israel. Något som senare Förvaltningsrätten fann starka skäl som talade för att det var olagligt. Jonas Attenius har nu valts in som ersättare i Socialdemokraternas verkställande organ. De högsta beslutande församlingen inom Socialdemokraterna.

Men bakom Göteborgs Moskés fasad döljer sig en verklighet som förtjänar granskning. Vilket bland annat forskaren Magnus Norell gjort:

Göteborgs Moské och Muslimska brödraskapet – kopplingen har dokumenterats i flera rapporter, bland annat i Magnus Norells rapport “Muslimska Brödraskapet i Sverige” (2017) utgiven av The European Foundation for Democracy och i MSB:s tidigare beställda rapport (2017), som regeringen först beställde och sedan distanserade sig från efter politisk kritik.

Göteborgs Moské är alltså inte en neutral plats för andlighet. Den är dokumenterat knuten till Muslimska brödraskapet, en islamistisk rörelse med politisk agenda och en kvinnosyn som strider mot svensk lag. Jag har själv en broschyr från moskén – “Kvinna i islam” – där det står att en man i ett äktenskap får slå sin hustru, så länge slaget inte  syns.  Detta är inte bara förkastligt – det är ett hån mot kvinnors rättigheter, liksom mot de svenska värderingar som nationaldagen borde hedra.

🟡 Att denna moské ges en scen i Göteborg på Nationaldagen är ingen slump – det är ett resultat av aningslöshet, feghet och en vilseledd vilja till tolerans.

Vi kan – och ska – stå upp för religionsfrihet. Men det betyder inte att vi okritiskt ska acceptera religiösa aktörer som underminerar jämställdhet, yttrandefrihet och sekulär demokrati.

📣 På Sveriges Nationaldag förtjänar vi bättre än att en organisation med islamistisk agenda får dominera det offentliga rummet. Detta är inte inkludering – det är eftergivenhet.

Helene Bergman

 

Kritisk privatperson märks ut av propalestinsk grupp. Affisch på hennes port

I natt klistrade Palestinska samordningsgruppen Göteborg – Borås upp en stor affisch på Caroline Thelnings port i Vasastaden i Göteborg. Den propalestinska affischen kan ses som en repressalie, hot och försök till att tysta Caroline Thelning.

Hon har sedan i maj i år uttalat sig kritiskt bland annat i media mot det illegala propalestinska tältlägret på Vasaplatsen i Göteborg. Ett läger som nu rivits tack vare att  Liberalerna i Göteborg, begärde att hålla en lagstadgad allmän sammankomst på platsen i fredags i förra veckan. 

Att märka ut en privatperson genom att klistra upp en affisch på hennes hemadress för tveklöst tanken till hur nazisterna märkte ut judarna i Tyskland genom att rita en Davidsstjärna eller ett ett stort J på deras dörrar och portar. I dagens Sverige är det brottslig att sätta upp en affisch på en privatpersons dörr med syfte att utmärka henne som fiende. Det finns ett antal lagparagrafer som i detta fallet kan gälla: 

Ofredande, olaga hot, förtal, hemfridsbrott, olaga integritetsintrång. Alla med böter eller fängelse i straffskalan. 

Helene Bergman 

Stötta Kärringbloggen

Swisha valfri summa till 123 220 79 75

Palestinasjalarna tog över Kristallnatten i Göteborg. Hyllar kvinnoförtrycket

 

Under hela hösten, söndag efter söndag i Göteborg har  deltagarna i Propalestinska demonstrationer skanderat

” Inga sionister på våra gator” ”From the river to the Sea.”

De har burit på Palestina, Hamas och Hizbollah flaggor.  De har visat fingret mot judar och ropat:  You will never get them back.”

Och i lördags tog palestinasjalarna även över tåget till minne av den våldsamma Kristallnatten. Den natten som blev inledningen till Förintelsen, då miljontals judar, romer, homosexuella med flera mördades av nazisterna. 

Stötta Kärringbloggen! 

      Swisha så mycket eller så lite du vill! 

123 220 79 75

Konsekvensen av förföljelsen av judarna blev att staten Israel bildades 14 maj 1948. En stat som kallas för den enda  demokratin i Mellanöstern.

Men tåget till minne av Kristallnatten i lördags i Göteborg kom att handla om Gaza och de människor som dödats i kriget mellan Israel och Irans proxystater Hamas och Hizbollah. Dagligen ser vi hur kvinnor i Iran dödas av regimen för att de vägrar bära kläder som skyler deras ansikten och kroppar. Vi bevittnar alltså ett avskyvärt kvinnoförtryck. Trots detta går många kvinnor såväl gamla som unga i de Propalestinska demonstrationstågen och bär Hamas och Hizbollahs fanor varje söndag i Göteborg.

De ropar att de bara vill ha fred i Gaza och stopp på dödandet. Ja vem vill inte det! Men det är ett mycket kortsiktigt tänkande! Dessa kvinnor låter sina känslor styra utan att fundera på konsekvenserna. Får Iran och dess proxystater fri lejd kommer det i slutänden innebära att det islamistiska kvinnoförtrycket sprider sig över världen. 

Det saknas alltså en gammaldags feministisk analys där kvinnor och kvinnoförtrycket sätts i fokus. Där kvinnors liv och kroppar har lika värde som mäns. Detta gäller särskilt de religiösa islamistiska männens liv och kroppar  i såväl Iran, som i Hamas och i Hizbollah.

Hade marschen i lördags i Göteborg till minne av Kristallnatten varit logisk ( men det är klart att den inte var!) hade den också handlat om alla de judiska unga kvinnor, som mördades, torterades och våldtogs av Hamas på Novafestivalen i Israel den 7:e oktober 2023. Men som de judiska kvinnorna säger: 

”Meeto unless you are jew!”   

Helene Bergman

Politikers flirt med islamismen. Carina Häggs story i sammanfattning.

I februari i år publicerade Kärringbloggen en exklusiv intervjuserie med Carina Hägg. Att läsa vad Carina berättade då för ett halvår sedan och se hur Sverige ser ut idag är skakande. För på bara ett halvår har det blivit synligt hur såväl den inrikes, som utrikes situationen förändrats i Sverige. Bland annat har terrorhoten mot Sverige eskalerat. Idag bär poliser i yttre tjänst kulsprutepistoler.

Det sägs att det bland annat är Natoansökningen och koranbrännandet som är orsaken till att Sverige nu är i den turkiske president Erdogans våld. Men det är inte hela sanningen. President Erdogan har sedan många år  på olika sätt infiltrerat Sverige, inte minst genom den Erdogansponsrade Islamofobrapporten 2021, där ett antal svenska journalister och forskare utmålats som ett svenskt betydelsefullt islamofobiskt nätverk.

Men redan för 15 år sedan såg Carina Hägg då socialdemokratisk toppolitiker hur islamister infiltrerade det svenska samhället. Om detta berättade Carina Hägg i intervjuserien: Carina Hägg Affären.

En berättelse om hur Carina Häggs varningar för islamisterna resulterade i att hon miste alla sina politiska uppdrag. Innan satt hon med i förbundsstyrelsen för Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund. Då var Nalin Pekgul ordförande för detsamma. Carina Hägg var ledamot i utrikesutskottet, ledamot av Natos parlamentariska församling och i OSCE, Organization for Security and Co-operation i Europe (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE). Hon var också med om att starta upp EPF, European Parliamentary Forum on Population and Development som arbetar med sexuell reproduktion och hälsa.

”Jag var van att jobba i internationella sammanhang. Där finns alltid en öppen och livlig debatt. Jag har varit med om att i bland annat i Nordafrika diskutera politisk islam och kvinnors rättigheter, så även i Turkiet. Men här i Sverige går det inte att ta upp det ämnet. Här krockar yttrandefriheten och demokratin med kvinnors rättigheter.” 

KÄRRINGBLOGGEN ÄR HELT BEROENDE AV ATT DU SOM LÄSARE GER ETT BIDRAG STORT SOM SMÅTT: SWISHA TILL 123 22 07 975

Carina Häggs berättelse handlar om ett socialdemokratiskt parti som tappat bort sin sekulära ideologi och gått i identitetspolitikens fälla: 

”Det socialdemokratiska partiets stora svek mot invandrarkvinnorna har skapat den krissituation vi har i Sverige idag. Det handlar om parallella samhällen, gängvåld och infiltration av extremistisk politisk islam. Istället för att höra vad kvinnorna ute i förorten, som värnar om sina barn – som alla vi mödrar gör, lyssnade de socialdemokratiska partitopparna bara på de kvinnoförtryckande islamistiska männen, säger Carina Hägg.

På ett möte om terrorism och islam i Sverige som hölls 2009 på Tensta Träff i Stockholm infiltrerades mötet av islamister. Mötet slutade med att polisen stormade in med sin insatsstyrka. Carina Hägg (S) var med på mötet och informerade sedan sin riksdagsgrupp om händelsen. Men inget hände: 

”Det innebar att Stockholms arbetarekommuns samarbete med islamisterna var etablerat. Och den s k enterismen det vill säga att islamisterna skulle tränga sig in i de etablerade politiska partierna, redan hade fått fäste,” berättar Carina Hägg.

2013 väljs Omar Mustafa, ordförande för Islamiska Förbundet i Sverige, IFiS, in i Stockholms Arbetarkommuns styrelse. Carina Hägg, socialdemokrat och då även medlem i utrikesutskottet reagera skarpt. Hon skriver en debattartikel på Newsmill med rubriken: 

”Partiernas flathet mot fundamentalisterna beror på röstmaximering.”

Den här texten blir början till slutet för den socialdemokratiska kvinnliga toppolitikern Carina Häggs politiska karriär. Men det är inte bara Carina Hägg som mister sina politiska toppositioner!

”Uteslutningen av kvinnliga socialdemokratiska toppolitiker vår tids häxbränningar,” är nämligen rubriken på den sista artikeln i intervjuserien med Carina Hägg. 

För vår tids häxbränningar är det som drabbat Carina Hägg, Nalin Baksi (Pekgul) och Ann-Sofie, Soffan, Hermansson. Alla tre var kvinnliga socialdemokratiska toppolitiker och alla varnade de sitt dåvarande parti för den extremistiska politiska islamismen. 

Men i en ohelig allians samarbetade socialdemokratiska politiker med islamister med målet att brännmärka de kvinnor som såg faran med politisk islam. En ideologi som vill inrätta ett Kalifat med sharialagar. Lagar som förtrycker kvinnor till förmån för de religiösa männen. 

Och nu har även dagens borgeliga regeringen inlett samtal med dessa religiösa män. Och som Johan Westerholm skriver på Ledarsidorna i en artikel med rubriken: 

”Regeringen fortsätter utveckla mänskliga rättigheter med radikala religiösa organisationer.” Organisationer som har en lång historia av kvinnoförtryck och våld. 

För att läsa intervjuserien, publicerade 14/2,15/2,16/2,17/2  gå in på karringbloggen.se

Artiklar, Rättsamhälle.

Helene Bergman

KÄRRINGBLOGGEN ÄR HELT BEROENDE AV ATT DU SOM LÄSARE GER ETT BIDRAG STORT SOM SMÅTT: SWISHA TILL 123 22 07 975

 

Patriarkala mäns krav på hijab symbol för kvinnoförtryck. Provocerar den svenska kvinnokampen och kvinnofriheten.

Hijaben är för mig som kämpat för svenska kvinnors frihet i över 50 år en provokation, en kränkning och en tillbakagång till ett kvinnoförtryck som jag under hela mitt liv försökt bekämpa. Vi som var med om att göra Sverige till ett kvinnofrihetens land har aldrig tillfrågats om hur vi ser på att hijaben blir mer och mer normaliserad på gator och torg i ett feministiskt och jämställt Sverige.

Läs mer