Dagar i Kavala No Ett.

Ljuset i Kavala, Grekland  är annorlunda. Det faller inte över mig, det omfamnar mig. Havet andas djupt utanför fönstret, som om det vill påminna mig om att jag är här – på gränsen mellan Europa och Asien, mellan dåtid och framtid.

Jag vandrar genom gränderna, ser tvätten vaja mellan husen, känner doften av timjan och fisk, hör ekot av röster jag inte förstår. Och mitt i detta försöker  jag finna min rytm i mina dagar i Kavala.

 

Jag tog den här bilden från min hängmatta, nere i kryddträdgården bland olivträd och vinrankor. Luften var mättad av rosmarin och basilika, vinden fick vinbladen att prassla som en viskning och ovanför mig skimrade olivernas silvergröna blad i solen.

När jag kommer ner i trädgården ser katterna mig direkt – de springer fram, jamar, vill bli smekta. Katten som adopterat mig är alltid först. Jag har döpt henne till Nike, efter den grekiska gudinnan. Hon är stridbar – det syns på hennes kropp: en avhuggen örsnibb, en svanstipp som saknas. Men hon rör sig med självklarhet, som om hon vunnit sina slag. Varje gång kommer hon springande som om hon vet att platsen i hängmattan tillhör oss båda – och jag känner mig befryndad, besjälad tillsammans med henne.

Du kommer väl ihåg den världsberömda segerstatyn Nike från Samothrake . Skulpturen är ett av den hellenistiska konstens största mästerverk. Den restes omkring 190 f Kr. av invånarna på den lilla ön Samothrake i norra Egeiska havet. Inte långt från där jag nu befinner mig – i Kavala. Skulpturen  påträffades 1863 och finns idag på Louvren i Paris! Upptäckten av statyn gjordes av fransmannen Charles Chapoiseau ( Wikipedia).

Men, oj, oj , oj här kommer en katt! Hoppsan, hoppsan.

”Du får inte vara här! Hoppsan! Ba, ba, ba.”

Och katten försvann från altanen på tredje våningen! Hoppade från räcket direkt in i cypressen. Se det var en riktig kattkommandosoldat som tog sig rakt upp på fasaden för att se verkligheten från första parkett. Annat det än de journalister som sitter och häckar på sina redaktioner, det!

I granatäppelträdet hänger frukterna ännu gröna, men redan med en rodnad över skalen – de håller på att mogna till djupare rött. Och längre bort glittrar havet i bländande blått, med öarna som blå skuggor i horisonten.

Och mitt i allt detta såg jag honom – en man från Kavala, kraftig till kroppen, som långsamt tog sig uppför den branta gatan. En cigarett i mungipan, en liten plastpåse i handen. Hans steg var tunga, långsamma, men självklara. Ett annat slags rytm i samma stad.

Vignett

I Kavala väger 24 grader tyngre.

Solen pressar närmare,

luften håller svetten kvar mot huden,

och jag lär mig att ge efter.

Mitt på dagen tystnar staden.

Persienner dras ner, gatorna ligger öde,

och jag gömmer mig med en bit vattenmelon,

kyler tungan, kyler tankarna.

Men när kvällen kommer

andas stenhusen ut dagens hetta,

rösterna återvänder, skratt glider genom gränderna.

Kavala vaknar,

och med staden – jag.

Helene Bergman.
Swisha gärna 123 220 79 75
Skickat från min iPhone

Därför skriver jag på Riks.se – också!

Min  första krönika på Riks.se. är publicerad.  

Jag skriver där för att kunna nå många läsare – och för att ta upp det som annars riskerar att tystas ner. Och alltfler fler ser och läser Riks. Siffrorna visar att Riks på kort tid etablerat sig som en av de största svenska nyhets- och opinionskanalerna på YouTube. Med fler prenumeranter än SVT och nästan i nivå med Aftonbladet är det tydligt att Riks når en bred publik – och att alternativmedia numera kan mäta sig med de etablerade drakarna.

I helgen publicerades alltså min första krönika på Riks.se. Den handlar om att FN svartlistat Hamas för systematiskt sexuellt våld under attacken den 7 oktober – en nyhet som AP, Reuters och AFP rapporterat, men som de stora svenska medierna valde att tiga om.

När jag började som journalist trodde jag att mitt uppdrag alltid skulle vara detsamma: att ge människor fakta så att de själva kan dra sina slutsatser. Men i dag ser jag något annat. Viktiga nyheter försvinner, för att de anses känsliga. Tystnaden blir en sorts censur. För mig har det alltid varit viktigast att nå ut till vanliga människor. Journalistiken måste bottna i verkligheten, inte i de slutna rum där journalister pratar med varandra. Jag är trött på den journalistiska elitismen som gör att många röster aldrig får höras. Därför lockas jag av Riks – de vänder sig direkt till en publik som vill ha raka svar och som inte längre känner sig representerad i de etablerade medierna. För mig är det mer spännande och utmanande att skriva där än att fastna i ett system där man redan vet vad man får säga och inte!

Jag har i dag två plattformar där jag kan skriva: min egen Kärringblogg och Riks.se. Riks motto är: ”Vi rapporterar det som andra medier undviker.” Och det är precis därför jag väljer att publicera där.

Det här är bara början – jag kommer framöver att medarbeta regelbundet på Riks.se. För mig handlar det inte om partipolitik, utan om yttrandefrihet och journalistikens själ. Och på Riks.se når jag dessutom många människor, eftersom allt fler ser och läser Riks.

Yttrandefrihet handlar inte bara om att få skriva – utan också om att bli läst.

Jag kommer självklart att fortsätta att skriva här på Kärringbloggen som är helt min egen och ta upp det som passar just här. Så fortsätt att stötta  Kärringbloggen Swisha valfri summa 123 220 79 75.

Helene Bergman.

Feministisk journalistik gällde alla- nu tigs judiska kvinnors död ihjäl.

Svensk tystnad om FN:s svartlistning av Hamas sexuella våld 7 oktober. AP, Reuters och AFP rapporterar. Men i Sverige tiger bland annat public service, feministerna- och även Margot Wallström, tidigare utrikesminister och feministisk ikon, som själv byggt sin profil på att slå fast att våldtäkter är ett medvetet vapen i krig. Kärringbloggen är ett av få svenska medier där du kan läsa nyheten.

På 1970- och 80-talen fanns feministisk journalistik i hela västvärlden – och den gällde alla kvinnor. Radion hade kvinnoprogram. Aftonbladet hade en egen kvinnoavdelning. Vi granskade kvinnors liv och död, oavsett om de bodde i Borås eller Beirut.

Jag vet, för jag var en del av det. I över 50 år har jag bevakat kvinnors rättigheter – i Sverige och i krigszoner. Jag har sett vad sexuellt våld gör mot kvinnor, familjer och samhällen. Jag har hört vittnesmålen, träffat överlevarna och dokumenterat mönstren.

Därför ser jag också när något är historiskt viktigt. Och därför kan jag inte förstå hur svenska medier och feminister kan tiga just nu.

FN:s svartlistning – en historisk markering

FN:s generalsekreterare António Guterres har beslutat att svartlista Hamas i FN:s årliga rapport om konfliktrelaterat sexuellt våld. Rapporten, som Jerusalem Post tagit del av, listar aktörer som på ett trovärdigt sätt misstänks för ”mönster av våldtäkt eller annan form av sexuellt våld i väpnade konflikter”.

Nyckelordet är mönster.

Det betyder att FN slår fast att våldtäkterna, tortyren och morden på kvinnor den 7 oktober 2023 inte var slumpmässiga. De var planerade och avsiktliga krigshandlingar.

En central aktör bakom bevisinsamlingen är Dinah Project, en grupp juridiska och genus­experter som samlat och analyserat vittnesmål, dokumentation och mönster av övergrepp.

När feminism inte längre gäller alla

Det här borde vara en nyhet som hamnar överst på varje svensk nyhetssajt. Särskilt när de stora nyhetsbyråerna AP, Reuters och AFP rapporterat.

Internationella nyhetsbyråer som AP, Reuters och AFP rapporterade i augusti att FN svartlistat Hamas för de sexuella övergrepp som begicks den 7 oktober. Även TT noterade det – i en bisats i Göteborgs-Posten. Men alla andra stora svenska medier teg. De hade samma information, men valde bort Hamas. Kärringbloggen är därför det enda svenska mediet som följt upp Jerusalem Posts avslöjande och gjort nyhet av svartlistningen.

 

Det borde vara en fråga som får varenda kvinnoorganisation att gå ut i protest. Men det är tyst. Och den tystnaden säger mer än tusen pressmeddelanden.

På 70- och 80-talen hade feministisk journalistik ett mål: att ge röst åt alla kvinnor.

I dag reduceras kampen till att handla om samtyckeslagar, medan systematiska våldtäkter och mord på judiska kvinnor knappt nämns.

Även Margot Wallström tiger.

Det är särskilt anmärkningsvärt eftersom Wallström under flera år var FN:s särskilda representant mot sexuellt våld i konflikter. Hon var den som på  högsta internationella nivå slog fast att våldtäkter inte är en ”bieffekt” av krig- utan ett medvetet vapen. Hon beskrev sexuellt våld som en av vår tids största freds – och säkerhetsutmaningar. Idag när FN svartlistar Hamas för systematiskt sexuellt våld den 7 oktober är hennes röst tyst.

Det är också därför Margot Wallströms tystnad är så talande. Hon är inte beroende av relationerna till Israel för att kunna uttala sig, ändå är hon tyst – trots att detta handlar om just det våld mot kvinnor som hon en gång profilerade sig med att bekämpa.

Därför skriver jag

Trots att AP, Reuters och AFP rapporterat har inga stora svenska medier – så här långt – berättat om FN.s svartlistning av Hamas sexuella våld.  Kärringbloggen är hittills det enda som gjort en  genomgripande artikel. Och jag gör det därför att journalistikens uppgift är att se det andra missar eller inte vill se.

Detta är feministisk journalistik. Den gällde en gång alla kvinnor.

Frågan är varför den inte gör det längre.

💳 Stöd Kärringbloggen

Om du vill att denna typ av oberoende, erfarna och kompromisslösa journalistik ska fortsätta – bidra gärna:

Swish: 123 220 79 75

Källa: FN:s årliga rapport om konfliktrelaterat sexuellt våld, rapportutkast augusti 2025; Jerusalem Post, 13 augusti 2025.

  • AP (Associated Press), 14 augusti 2025 – rapporterade att Hamas placerats på FN:s lista över grupper misstänkta för konfliktrelaterat sexuellt våld, kopplat till attacken den 7 oktober. Länk
  • Reuters, 12 augusti 2025 – skrev att Hamas namnges i FN-rapporten för påstått sexuellt våld den 7 oktober. Länk
  • AFP, 14 augusti 2025 – rapporterade via sitt nyhetsflöde att Hamas redan finns med på FN:s lista. Länk
  • TT (Göteborgs-Posten), 14 augusti 2025 – noterade i en notis att ”terrorstämplade palestinska Hamas” redan finns på listan. Länk

De kräver pressfrihet – men tiger om Hamas

Det svenska uppropet för pressfrihet i Gaza låter legitimt – men missar den viktigaste punkten: det är inte bara Israel som begränsar rapporteringen. Det är Hamas. Och den som säger sanningen där riskerar livet. Journalistens uppgift är att granska all makt – inte bara den som är politiskt bekväm att kritisera.

Viktigt att stötta en fri medieröst! 

Kärringbloggen ! 

Swisha till 123 220 79 75. Stort som smått!  

 

Över 500 personer i Sverige – däribland journalister, fotografer, författare och kulturarbetare – har nyligen undertecknat ett upprop där de kräver att Israel ska släppa in oberoende journalister i Gaza. Det låter som ett legitimt krav. I en krigszon behövs insyn. Makt måste granskas. Det är själva kärnan i den fria pressens uppdrag.

Men vem skyddar utländska journalister inne i Gaza?

  • Ska de ackrediteras av Hamas? Då blir de gisslan- bokstavligen och språkligt.
  • Ska de gå in oberoende ? Då överlever de inte.
  • Ska de följa IDF som inbäddade? Då får de inte röra sig fritt – och då anklagas de för att vara partiska.

För mitt i detta naiva krav, som de 500 ger uttryck för – på öppenhet, ansvar och journalistisk integritet lyser en sak med sin totala frånvaro: kritiken mot Hamas. Det är inte bara en förbisedd detalj – det är ett strukturellt blint öga. För i praktiken är det redan i dag omöjligt att rapportera fritt från Gaza, inte bara för frilansare eller obetalda journalister, utan också för världens mest rutinerade krigskorrespondenter med stora redaktioner bakom sig.

Gaza – en plats där journalistik dör i tysthet

Varför?

Därför att Gaza kontrolleras av Hamas – en auktoritär, islamistisk terrororganisation. Och Hamas har full kontroll över all information som kommer ut ur området. Inga journalister, palestinska eller utländska, får verka fritt. De som arbetar där måste godkännas av Hamas, tilldelas övervakare, och rapportera enligt regimens linje. Den som avviker riskerar hot, gripande eller i värsta fall döden.

Det är inte en spekulation – det är väldokumenterat.

Många av de journalister som dödats i Gaza sedan den 7 oktober har haft nära band till Hamas. Vissa har firat attacken mot Israel öppet på sociala medier. Andra har samtidigt kallats ”oberoende”. Gränsen mellan journalistik och propaganda har suddats ut. Och ändå kräver man att Israel ska släppa in fler – som om det vore nyckeln till sanningen.

Samtidigt är Gaza en aktiv krigszon där risken att dödas är enorm – oavsett på vems sida man står. Hamas placerar sin militära infrastruktur i civila byggnader – under sjukhus, i skolor, bredvid bostäder – vilket gör det livsfarligt för alla på plats, även för etablerade journalister med hjälm, väst och stödteam. Risken att dödas av en israelisk attack är reell – för att Hamas gömmer sig bland civilbefolkningen. Detta borde varje hederlig granskning börja med att erkänna.

Journalistiskt svek: att tiga om den andra makten

Det mest anmärkningsvärda är alltså inte bara att det är farligt att rapportera från Gaza – det är att journalistiken har blivit ensidig.

I det svenska uppropet talas det mycket om Israel. Men ingenting om Hamas. Inga krav på att Hamas ska släppa pressen fri. Inga krav på att terrorgruppen ska tillåta palestinska journalister att arbeta utan övervakning, hot och censur.

När FN nu bekräftar att kvinnor och barn utsattes för grovt sexuellt våld under Hamas attack den 7 oktober, är det fortfarande tyst i journalistkollektivet. Inga parallella upprop, inga nyhetsflashar, inga intervjuer med experter om systematiska våldtäkter. Den feministiska reaktionen – både i Sverige och internationellt – är öronbedövande i sin frånvaro.

Det är alltså inte bara Israel som stänger gränser. Det gör också den ideologiska filterbubblan, där vissa sanningar inte är välkomna.

Vad är det som krävs för att få kalla sig “oberoende”?

Jag har arbetat som journalist i över femtio år. Jag har rapporterat från länder där pressfriheten varit under attack, från miljöer där sanningen har ett pris. Och jag vet hur viktigt det är att aldrig låta sin lojalitet skymma blicken.

Journalistikens främsta uppgift är att stå fri från makten – all makt. Den är inte att välja sida, utan att belysa båda. Men det vi ser nu är inte journalistik – det är aktivism med presslegitimation. Det är krav på insyn hos den ena parten, och en besvärande tystnad gentemot den andra.

Att kräva pressfrihet i Gaza utan att nämna Hamas är som att kräva demokrati i Iran utan att nämna mullorna. Det är att låtsas att verkligheten bara har en sida.

Vem hindrar egentligen sanningen från att komma fram?

Vill man ha sann, fri och oberoende rapportering från Gaza – vilket jag också vill – då måste man först våga tala om det faktum att Hamas utgör det största hindret. Det är Hamas som tystar, förföljer och dödar palestinska journalister. Det är Hamas som sätter villkoren för vad som får sägas. Det är Hamas som förvandlat Gaza till en informationsmässig svart låda.

Det är inte Israel som stänger dörren till sanningen.

Det är de journalister – som bara  vågar öppna sanningen åt ett håll.

Helene Bergman

 

Pensionärer demonstrerar för Hamas narrativ-har glömt kvinnokampen

De kommer i sitt gråa eller  vita hår ibland med rollatorer. Välklädda äldre damer med den svartvitrutiga keffiyeh elegant runt halsen. En del bär palestinaflaggor, andra håller skyltar  ” Tänk på Gazas barn,” “Free Palestine”, “Stoppa folkmordet i Gaza”, “Bojkotta Israel,¨  ¨Intifada revolution.¨

Det är inte unga radikaler. Det är våra svenska pensionärer. Det är mina före detta systrar i kvinnokampen. Det är kvinnor som på 1970-talet hyllade kvinnorättsrörelsen, kämpade för lika lön, dagisplatser, p-piller, jämställdhet, aborträtt och kvinnors rätt till sina egna kroppar. Men nu drygt 50 år senare marscherar de sida vid sida med organisationer som i praktiken sprider Hamas propaganda – en rörelse som våldtar, mördar och förnedrar kvinnor som en del av sin ideologi.

 

Men Kärringbloggen håller ställningarna!

Swisha för support 123 220 79 75 

 

 

Vad hände? Gamla ideal i nytt paket?

Många äldre kvinnor i Sverige har levt stora delar av sina liv i kampen för solidaritet. Vietnam. Chile. Sydafrika. Palestina.

De fostrades i 60-och 70-talets vänstervåg. De demonstrerade mot Vietnamkriget, för Chile, för ANC och mot apartheid. Då var de på rätt sida av historien. Många har aldrig uppdaterat sin moraliska karta- Israel är fortfarande ”imperialismen,” palestinierna ”folket”. De har frusit fast i en identitet som goda aktivister även om verkligheten förändrats totalt.

När nu en ny generation propalestinska rörelser mobiliserar – ofta via Svenska Palestinakommittén (SPK) eller Palestinagrupperna i Sverige (PGS) – är det dessa kvinnor som snabbt hakar på. De känner igen berättelsen: en utsatt folkgrupp. En ockupationsmakt. Ett rop på rättvisa.

Men berättelsen har förändrats.

I dag handlar det inte om att stödja ett förtryckt folk i allmänhet – utan om att sprida en ensidig, emotionell och ofta antisemitisk version av konflikten. Hamas beskrivs som en befrielserörelse. Massvåldtäkterna den 7 oktober förnekas eller förtigs. Men det var då Hamas våldtog kvinnor till döds. Där kropparna var stympade och könsorganen avskurna. Där nakna kvinnor paraderades som troféer inne i Gaza. Där våldtäkter användes som vapen och triumf.  Kvinnors kroppar användes återigen som slagfält – denna gång av islamistiska terrorister. Och – ändå tiger de svenska pensionärerna, särskilt de kvinnliga och går istället i Hamas ledband.

Så når propagandan våra äldre

Många pensionärer läser dagligen DN, ser på Rapport, Aktuellt eller TV4 Nyheterna. Där får de nästan uteslutande en ensidig bild av konflikten – utan kontext. Där ofta Hamas hälsomyndighet citeras. Det är svårt att då förstå vad 7 oktober faktiskt innebar. Dessa kvinnliga pensionärer tror på fullt allvar att de demonsterar mot ett ”folkmord”, för att rädda barn. Deras empati kapas av en berättelse de aldrig får hela bilden av.

Många, även jag, som växte upp bara några år efter Förintelsen har en livslång självbild ” Vi är antirasister.” När nu antisemitismen återuppstår – i former de själva deltar i- klarar de inte att känna igen sig som en del av problemet

Organisationer som SPK och PGS är skickliga. De skickar ut medlemsbrev med poesi, krönikor och moraliskt laddade uppmaningar:

“Stoppa folkmordet” – “Tystnad är medskyldighet” – ” Se upp för telefonbedrägerier.”

Evenemangen hålls på bibliotek, kulturhus och torg – arenor där många äldre kvinnor är aktiva. Retoriken är mjuk men entydig: “Ställ dig på rätt sida av historien.” Bilderna är starka. Barn med blod i ansiktet. Mödrar som gråter. Israel likställs med apartheid. Och Hamas? De nämns inte alls. Eller förskönas.

Kvinnokamp på undantag

Det är samma kvinnor som en gång kämpade för kvinnors rätt att slippa våld, som nu står tysta inför det mest brutala våldet mot kvinnor. Kvinnokroppar som skändades den 7 oktober. Våldtäkter som filmades och spreds. Dinah – rapporten bekräftar det! Systematiska gruppvåldtäkter. Nakna kroppar bundna vid träd. Offentlig förnedring. Sexualiserat våld som en del av krigsstrategi. Det är några av de fynd som presenteras i en ny  rapport om Hamas attack mot Israel den 7 oktober 2023. Bakom rapporten står en israelisk expertpanel under ledning av professor Ruth Halperin-Kaddari, internationellt erkänd jurist och tidigare vice ordförande i FN:s kvinnokommitté CEDAW. Initiativet kallas The Dinah Project. FN bekräftar rapporten.

Men de svenska pensionärerna blundar. Eller tror inte på det. De har förlorat sin moraliska kompass i en svartvit världsbild där Israel alltid är förövaren – och Palestina alltid offret.

Att vara “ung igen” – till vilket pris?

När de klär sig i keffiyeh, går i demonstationer, återupplever de sin ungdom. De känner sig radikala igen. Levande. Mening. Kampen blir en ritual, inte en analys. Och i ritualer ifrågasätts inte detaljer – man bara deltar. Är i nuet och glömmer sin ålder. Men de är inte 20 år längre.

Det finns något rörande i att se äldre kvinnor marschera som om de var unga igen. Men det är också tragiskt. För i sin längtan efter att återuppleva ungdomens kamp, sviker de de ideal de en gång kämpade för. De sviker kvinnokampen. De sviker oss andra kvinnor, även i Sverige,  – men framför allt de kvinnor som just nu lider under Hamas kvinnosyn, i Gaza, den israeliska gisslan, de palestinska kvinnorna. Och de judiska kvinnor som togs som gisslan, som överlevde, men som är traumatiserade för resten av sina liv.

Världen är inte 1968 nu!

Det smärtar mig. Vi var många som kämpade tillsammans.  Några av oss har fortsatt att bekämpa  kvinnoförtrycket, nu i form av det som kallas hedersförtryck. Men när också många av de i dag vänder bort blicken  från Hamas kvinnosyn och istället enbart talar om Gazas barn, då är något förlorat.

Hur kan man se hederskultur i förorten – men inte i Hamas? Hur kan man tala om kvinnors rättigheter – men tiga om de kvinnor som våldtogs till döds den 7 oktober? Vad hände med systerskapet då?

Att demonsterar för Hamas kvinnoförtryck är inte kvinnofrihet!

 

Helene Bergman,  40-talist och aktiv i kvinnorättskampen, såväl då som nu!

 

Palestinaflagg i Göteborgs seglarmetropol, Långedrag

Palestinaflaggor även till sjöss. Den här segelbåten med hemmahamn Ingarögör politisk markering i Göteborgs seglaridyll Långedrag. Mellanösternkonflikten har lagt till i hamnen – utan att någon höjer ett ögonbryn. Foto Helene Bergman

I Långedrag, Göteborgs seglarmetropol, har nu även Mellanösternkonflikten lagt till. En segelbåt med hemmahamn Ingarö har hissat den palestinska flaggan. Är det solidaritet – eller signalering från det moraliska överhavet?

Kärringbloggen behöver all stöttning! 

Swisha 123 220 79 75

Långedrag. Solglitter på havet. Segelbåtar i rad. Gin & tonic i sittbrunnen. Semester. Och så – en palestinsk flagga vajande från en båt med hemmahamn Ingarö. Det är inte första gången politiken letar sig in i nya rum, men nu har den alltså ankrat i hamnen.

Massböner på gatorna. Sorgemarscher för Gaza. Och nu – symbolstarka flaggor på svenska fritidsbåtar. Att hissa en flagga är att ta ställning. Det vet varje demonstrant. Men i Långedrag är det inte megafoner och talkörer som dominerar, utan teakdäck och välputsade mantåg. Därför blir kontrasten så skarp. En palestinsk flagga i denna borgerliga skärgårdsidyll är ingen slump. Det är en gest – en tyst, men laddad markering.

Men man undrar: om någon hissade en israelisk flagga här, hur skulle det tas emot? Skulle den också betraktas som en fri handling? Eller som en provokation? Svenska politiker tiger. Polisen tittar bort. Medierna blundar. Och seglarklassen hissar nya fanor – inte av mod, utan för att de vet att just den här flaggan inte kostar dem något.

Inga arga grannar. Inga drev. Bara en tyst applåd från det moraliska finrummet. När även segelbåtar tar ställning för Hamas – då vet man att moralen guppar tryggt i Långedrag.

Helene Bergman

Hamas använde henne som vapen – hennes kropp bar hela hatet.

💥 Hamas använde sexuellt våld som krigsstrategi – ny rapport bekräftar brutaliteten den 7 oktober

Det hände den 7 oktober 2023. Hon var en av många israeliska kvinnor som Hamas attackerade med brutalt sexualiserat våld – innan de avrättades. Nu slår en ny utredning fast att detta inte var enskilda illdåd, utan en strategi: att använda kvinnors kroppar som slagfält i ett ideologiskt hatkrig. Samtidigt har världens kvinnorörelser, FN-organ och självutnämnda jämställdhetskämpar varit påfallande tysta. När judiska kvinnor våldtas och mördas – väljer systerskapet att titta bort.

Den här artikeln handlar om vad som verkligen hände. Och om dem som inte längre kan berätta själva.

För modig journalistik! 

                                                             Stötta Kärringbloggen!

Swisha 123 220 79 75

 

Systematiska gruppvåldtäkter. Nakna kroppar bundna vid träd. Offentlig förnedring. Sexualiserat våld som en del av krigsstrategi. Det är några av de fynd som nu presenteras i en kommande rapport om Hamas attack mot Israel den 7 oktober 2023. Bakom rapporten står en israelisk expertpanel under ledning av professor Ruth Halperin-Kaddari, internationellt erkänd jurist och tidigare vice ordförande i FN:s kvinnokommitté CEDAW. Initiativet kallas The Dinah Project, och hela rapporten väntas offentliggöras senare i veckan.

Men redan nu är slutsatserna skakande – och obestridliga.

🔍 Vad vet vi hittills?

Enligt artikeln i Jerusalem Post (6 juli 2025) har utredarna kunnat konstatera att:

  • Sexuellt våld användes brett, systematiskt och som en medveten del av Hamas strategi.
  • Vittnesmål har samlats från överlevare, räddningspersonal och militärer som mötte kroppar med tecken på sexualiserat våld.
  • Kroppskameror, fotodokumentation och rättsmedicinska undersökningar stöder uppgifterna.
  • Övergreppen skedde på flera platser: Nova-festivalen i Re’im, kibbutzer längs gränsen, samt under fångenskap i Gaza.
  • Våldet riktades främst mot kvinnor – men även män har dokumenterats som offer för förnedrande sexualiserat våld.

Enligt Dinah-projektets företrädare var detta inte en serie isolerade övergrepp, utan en verktygslåda av våldsam sexuell terror med syfte att skada, skrämma och demoralisera.

🕯️ Varför namnet Dinah?

Projektet har fått namn efter Dinah, Jakobs dotter i Gamla testamentet, som blev våldtagen – men vars röst aldrig hördes.

På samma sätt har många av offren från den 7 oktober mördats, eller bär så djupa trauman att de ännu inte förmår tala.

“The goal is to give voice to those who cannot speak,” säger utredarna.

🔇 Tystnaden från världen

Trots bevisbilden har världens reaktion varit dämpad, särskilt från organisationer som annars säger sig kämpa för kvinnors rättigheter.

UN Women, vars svenska ordförande vid tiden var Alexandra Pascalidou, dröjde två månader innan de ens nämnde att sexuellt våld kan ha förekommit – och då utan att nämna Hamas vid namn. Det är denna tystnad som nu får hård kritik från både jurister och journalister.

📍 Slutsats

Rapporten från The Dinah Initiative är ännu inte offentlig i sin helhet, men det som redan är känt är tillräckligt för att slå fast:

  • Hamas använde sexualiserat våld som ett vapen, inte som en följd av kaos.
  • Övergreppen var systematiska och ideologiskt drivna.
  • Bevisen är mångsidiga och juridiskt hållbara: kroppskameror, rättsmedicin, ögonvittnen.
  • Tystnaden från världssamfundet – och särskilt från feministiska organisationer är anmärkningsvärd.

Rapporten uppmanar FN:s generalsekreterare Antònio Guterres att skicka ut en oberoende utredningsrupp och att inkludera Hamas på listan över grupper som använder sexuellt våld som vapen, tillsammans med organisationer som ISIS och Boko Haram, skriver Jerusalem Post.

 

Helene Bergman

När staten väljer vilka som får tala. Den som skriker högst, vinner!

Tre seminarier om Israel ställdes in på grund av hot. Samtidigt marscherade propalestinska demonstranter genom Visbys gator – skyddade av polis.På bilden:
Demonstration med palestinska flaggor och plakat som ¨Stoppa handeln med Israel¨I bakgrunden polisbussar.  När vissa röster tystas av rädsla och andra lyfts fram med statligt skydd – då talar  tystnaden sitt eget språk. Foto Helene Bergman

Almedalen: Tre seminarier om Israel tystades på grund av hot. De blev aldrig av. Samtidigt hördes propalestinska röster högt och tydligt när de marscherade  på Visbys gator – eskorterade av polis. När statens rädslan avgör vem som får tala och staten bara skyddar vissa röster, är yttrandefriheten inte länge fri. Den är villkorad. Och det är farligt.

Stötta Kärringbloggen

Swisha 123 220 79 75

 

🔇 Den judiska frånvaron – en politisk markör

Det är ingen tillfällighet att tre planerade seminarier om Israel på fartyget Elida aldrig blev av. Det handlade inte om brist på intresse eller innehåll. Det handlade om rädsla – för attacker, för störningar, för hot. Det är inte bara arrangörerna som drar sig ur. Det är samhället som backar undan, och lämnar vissa röster ensamma med sin utsatthet.

📣 Demonstrera – men med rätt åsikter

Samtidigt kunde propalestinska grupper hålla flera manifestationer. Med megafoner, flaggor och slagord- ¨Avveckla Israel.”   De var många – och de hördes. Polisen skyddade dem, som sig bör i en demokrati. Men när andra sidor av konflikten inte kan höras för att skyddet uteblir – vad har vi då?

Vi har en yttrandefrihet som är på väg att delas upp i godkänd och icke godkänd. I skyddad och oskyddad.

🔥 Dubbelmoralens ansikte

Jag satt själv på ett seminarium där rikspolischef Petra Lundh svarade undvikande på frågor om islamistiska hatdåd i Göteborg. Hon visste inte. Hon ville inte veta. Jag såg Säpo-personal ingripa resolut mot en klimataktivist. Men var var det resoluta stödet när seminarier tystades av hot?

Det offentliga samtalet håller på att luta snett. Åsiktsyttringar om Palestina, klimatet eller könsideologi möts med bejakande – ibland till och med med applåder. Men när judar, israeler eller kritiker av islamism vill tala, blir det tyst. Farligt tyst.

🧨 När modet ersätts av bekvämlighet

Yttrandefriheten är ingen bekvämlighet. Den kräver mod – inte bara av de som talar, utan av samhället som ska skydda rätten att tala.

När staten abdikerar från detta ansvar, när hot vinner över offentligheten, då är vi inte längre i en fungerande demokrati. Då har vi hamnat i en rädslans demokrati – där det inte längre  är lagen som avgör vad som får sägas, utan de som hotar mest.

När seminarier om Israel ställs in av rädsla, medan propalestinska tåg rullar fram med poliseskort – då talar tystnaden sitt eget språk. Då är dags att vi lyssnar – och vågar säga ifrån. Yttrandefriheten är antingen allas – eller ingens.

Helene Bergman

Kvinnokraft 4.0 slår hål på hijabmyten

Kvinnokraft 4.0 slår hål på hijabmyten – att hijaben alltid skulle vara en frivillig religiös symbol. Med fakta ur svensk lag och islamiska rättskällor visar sajten hur hijabkrav ofta strider mot både barns och kvinnors rättigheter.

Sedan lanseringen den 22 april har den nya bildningssajten Kvinnokraft 4.0 snabbt fått genomslag i debatten om hijab, jämställdhet och religionsfrihet. Med över 160 000 visningar på Facebook och konkret påverkan på myndigheter, väcker sajten frågor som få vågat röra vid:

Vad skyddas egentligen av religionsfriheten – och vad gör inte det?

Bakom initiativet står Caroline Thelning, som tillsammans med sitt nätverk vill öka kunskapen om hur sharia som rättssystem påverkar kvinnors och barns rättigheter – och varför det inte är förenligt med svensk lag.

– Att nå så här långt på bara två månader visar hur starkt intresset är för att förstå hijabens rättsliga innebörd – och att sharia som rättssystem faktiskt saknar stöd i svensk lag, säger Caroline Thelning.

Efter Kvinnokrafts granskning har Jämställdhetsmyndigheten plockat bort en bild av en flicka i hijab från sin webbplats. Även fackförbund, företag och organisationer har kontaktats med krav på att respektera svensk lagstiftning om barns och kvinnors rättigheter.

Sajten, som bygger på autentiska islamska rättskällor och svensk lag, ger tydliga svar på brännande frågor:

  • Kan parallella rättssystem tillämpas i Sverige?
  • Bryter hijabkrav mot barnkonventionen?
  • Vad säger svensk rätt om könsapartheid?

Intresset växer nu även utanför Sverige, och förfrågningar har kommit in om utbildningar om sharias påverkan på arbetsliv och jämställdhet.

Helene Bergman

Stötta Kärringbloggen ! Swisha 123 220 79 75

 

👉 Läs mer: www.kvinnokraft4.se

📘 Följ Kvinnokraft 4.0 på Facebook: facebook.com/kvinnokraft4.

En invasion utan vapen – Sverige förändras medan vi tiger!

Studentflak i Göteborg 2025 med utländska flaggor! Ingen svensk flagga. Foto Helene Bergman

🇸🇪 Solen skiner över Göteborg. På Ullevi sjunger Håkan Hellström inför 75 000 fans.Det är folkfest, svensk sommar, nostalgi, gemenskap. Men samtidigt, inte långt därifrån Massbön på Bananpiren. Massbön i Slottskogen. Palestinska flaggor, talkörer, krav. Och i samma Slottskogen delar Socialdemokraternas kommunråd Jonas Attenius, som har en muslimsk stabschef  ut nya svenska medborgarskap. Jonas Attenius med  hjärtat hos muslimerna, som han själv antyder. Det är  svensk nationaldag – och jag har en  gnagande känsla av fara. Något är fel. Väldigt fel!  Något är hotfullt. Väldigt hotfullt. Och det är inte längre gömt. Det har blivit synligt särskilt detta årets nationaldag. Vad jag ser är inte bara yttrandefrihet. Det är inte bara behjärtansvärda demonstrationer.

Det känns istället organiserat. Iscensatt. Som en påverkansoperation – kanske från Iran, kanske från Turkiet, kanske från nätverk som verkar i moskéer, i skolor, på gator och i sociala medier.

Under ett helt år har jag upplevt  hur det offentliga rummet i Göteborg förändrats. På gator och torg, i demonstrationer och ockupationer, återkommer samma mönster: aggressivt dominansbeteende, religiösa ritualer i sekulära rum, utmanande blickar, tyst kontroll. Och polisen? Den står passiv. Lamslagen.

Jag börjar känna mig hotad i mitt eget land.

Stötta Kärringbloggen Swisha till 123 220 79 75

 

Historien viskar

Jag kan inte låta bli att tänka på Tyskland på 1930-talet. Hur kände människor när de första massmötena hölls? När flaggor vajade, när talkörer ekade, när vissa röster försvann – utan att någon riktigt sa ifrån?

Jag känner igen det där trycket. Den där tystnaden. Den där rädslan. Det börjar aldrig med vapen. Det börjar med ritualer. Med språkbyten. Med en flagga. Med att gator och torg långsamt förändras.

Vad gör de som är valda av svenska folket för att bevara demokratin, yttrandefriheten, kvinnors frihet? De som sitter i regeringen, i riksdagen.? De blundar. Eller deltar som s-Jonas Attenius.  Ser beslutsfattarna ingenting? Förstår de inte. Är de rädda.  Gömmer de sig i riksdagshuset?

Men någon måste säga det:

Det här handlar inte längre om Israel och Palestina. Det handlar om Sverige. Om vilket samhälle vi vill leva i. Ska vi vara ett öppet, sekulärt, demokratiskt land – där religion är privat och lagarna gäller lika för alla? Eller ska vi glida in i något nytt – där offentliga platser kontrolleras av krafter som inte delar våra värderingar, men utnyttjar vår tolerans?

Ett herrefolksbeteende

När journalisten Sofie Löwenmark i Expressen påpekar att muslimska nätverk i Sverige verkar för segregation, anklagas hon omedelbart för islamofobi. Det är en klassisk härskarteknik: stämpla den som varnar – och tysta budskapet.

Det är ett herrefolksbeteende.

“Du får inte säga det där. Du har inte tolkningsföreträde. Du ska tiga.”

Men det är precis nu vi måste tala.

Högt. Klart. Tydligt.

En tyst invasion utan vapen – än så länge.

Jag hör det från alla håll: På Facebook, bland gamla kollegor, i vänners sms. En oro. En rädsla. En känsla av förlust. Man viskar. Man säger: “Nu ska vi inte generalisera.”

Men ibland måste man generalisera – för att se mönstret. Vi talar inte längre om en vanlig invandring. Vi talar om en ideologisk expansion. Ett kulturskifte. En tyst, ännu fredlig, men målmedveten invasion av värderingar som vill förändra vårt samhälle i grunden.

Det handlar om makt

Det handlar inte om alla muslimer. Det handlar inte om att förbjuda tro. Det handlar om krafter som använder religion och konflikt som verktyg för makt. På bekostnad av yttrandefrihet, jämställdhet och demokrati. Och detta är inte bara mina känslor – jag vet det.

För jag har själv pekats ut i den internationella islamofobirapporten, framtagen med stöd från Turkiet. Där hängs jag och andra journalister, bland annat Sofie Löwenmark, ut som fiender. För att vi kritiserar islamistiska rörelser. För att vi försvarar sekulära värden.

Ingen rätt att bemöta. Ingen rättssäkerhet. Bara stämpling. Det är en del i något mycket större.

Varningen

Vi svenskar – vi kvinnor – vi sekulära medborgare som byggt det här landet på frihet, öppenhet och jämställdhet – vi måste våga se och höra. Vi måste våga tala om det vi ser. Även när det skaver. Även när det kostar. Vi måste försvara vår blågula flagga!

Helene Bergman