Viktor Rydbergs Tomten – väktaren i tystnad som bär ansvar

Kärringbloggen recenserar: Viktor Rydbergs Tomten i Karnevals förlag  nyutgåva.

Jag har burit Viktor Rydbergs Tomten med mig genom livet. Inte som julpynt eller barnramsa, utan som stämning – som ett nordiskt samvete. Därför blev jag glad när Karneval nu ger ut dikten i en ny, varsamt genomarbetad utgåva med Harald Wibergs illustrationer. I en tid som ständigt ropar efter uppmärksamhet påminner Tomten om något nästan bortglömt: att vaka är också en handling, och tystnad kan vara ett ansvar.

Kärringbloggen överraskar alltid! 

Stötta självständig journalistik!  Swisha 100:- till 123 220 79 75 

 

När jag arbetade på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – där också Viktor Rydberg en gång var journalist – kändes hans närvaro märkligt självklar. Och när jag i dag promenerar genom Slottskogen vintertid är det som om dikten fortfarande går bredvid mig. För  det var just i Slottskogen som dikten Tomten kom till 1881. Den där stilla figuren som vakar när världen sover. Inte hjälten. Inte rebellen. Utan väktaren.

Nu har Karneval gett ut Tomten i en ny, varsamt genomarbetad utgåva, med Harald Wibergs illustrationer. Det är en liten bok. Stillfärdig. Och just därför så ovanligt nödvändig i vår tid.

En dikt om ansvar – inte nostalgi

Tomten missförstås ofta som idyll. Men Rydbergs dikt är inte sentimental. Den är sträng, nästan asketisk. Den handlar om ansvar, om tidens gång, om att vaka över något som är större än en själv. Tomten är inte mysig – han är plikttrogen. Han går sin rond, år efter år, i snö och mörker, utan publik.

Det är en djupt vuxen dikt, trots att den ofta läses för barn.

I en tid där allt ska vara snabbt, högljutt och känslomässigt övertydligt, erbjuder Tomten något helt annat: tystnad. Eftertanke. Ett lågmält manligt ideal som i stort sett försvunnit ur offentligheten – väktaren snarare än krigaren, den som tar ansvar snarare än kräver rättigheter.

Harald Wiberg och den nordiska blicken

Harald Wibergs illustrationer hör intimt samman med Tomten. De är inte dekorativa, utan bärande. Hans vinterlandskap, djurens blickar och tomtens ensamhet skapar ett bildrum som förstärker diktens allvar.

Jag bodde en tid i Västervik, inte långt från Ankarsrum, och minns väl hur den småländska skogen kan vara både skyddande och hotfull. Wiberg bodde i Gladhammar, och jag vill minnas att jag en gång intervjuade honom när jag arbetade på Västervikstidningen. Det finns något djupt lokalt i hans bilder – men också något allmängiltigt nordiskt. Skogen som moraliskt rum. Vintern som prövning.

Det är ingen slump att just dessa bilder har blivit så starkt förknippade med Tomten. De illustrerar inte texten – de samtalar med den.

Varför Tomten behövs nu

Karnevals nyutgåva är ingen modernisering. Ingen uppdatering. Ingen pedagogisk ompaketering. Och det är dess stora förtjänst.

Det här är en bok som litar på läsaren. Som vågar vara stilla. Som inte ropar på uppmärksamhet.

I en samtid där mycket litteratur antingen vill trösta eller provocera, påminner Tomten om något annat: att vaka är också en handling. Att tystnad kan vara ett ansvar. Att inte allt måste sägas – men mycket måste bäras.

Det är en bok att läsa långsamt. Kanske högt. Kanske bara för sig själv. En bok att återvända till, år efter år, precis som tomten själv gör.

Ett förlagsarbete att respektera

Karneval ska också ha erkännande för att de fortsätter att ge ut klassiker med respekt – inte som museiföremål, utan som levande texter. Tomten är inte ett nostalgiskt objekt. Den är en del av vårt kulturella minne, och därmed också av vårt moraliska arv.

När världen skakar, och när orden slits ut i realtid, kan det vara just de här stillsamma böckerna som håller något samman.

Tomten går ännu sin rond.

Frågan är om vi fortfarande ser honom.

P.S. I år läser jag Tomten för mina barn och barnbarn på julafton. Inte som jultradition, utan som arv. Orden har burit mig sedan 1950-talet. Nu är det deras tur att bära dem vidare.

Helene Bergman