Tillåtet hat – statsminister Kristersson, detta är ert ansvar!
Detta är en krönika om tillåtet hat- och ett öppet brev till statsminister Ulf Kristersson. När staten ser antisemitismen och inte ingriper upphör orden att betyda något.
Statsminister Ulf Kristersson,
Du säger återigen att ”Aldrig igen är nu”.
Men i Sverige har ”nu” i över två år betytt något annat: att se antisemitismen – och låta den passera.
Hat mot judar har normaliserats i det offentliga rummet. Inte i marginalerna. Inte i slutna rum. Utan mitt i svenska städer, inför polis och politiska företrädare.
Detta är inte begränsat till Göteborg.
Detta är ett nationellt tillstånd.
I stad efter stad har demonstrationer tillåtits där Israels existens ifrågasatts, där terrororganisationer relativiserats och där judehatande slagord fått eka öppet – utan ingripande.
Detta är ingen tillfällig reaktion. Detta är inget undantagstillstånd. Detta har pågått i över två år. Och medan detta pågår svarar staten med ord:.
Högtidstal.
Försäkringar.
Symboliska markeringar.
Men judisk trygghet skapas inte av formuleringar. Den skapas när gränser sätts. När lagen tillämpas. När hat möts med konsekvens – inte med tolerans.
Regeringen bär det yttersta ansvaret.
Sedan Hamas massaker på Novafestivalen den 7 oktober 2023 har den propalestinska rörelsen kunnat ta plats i Sveriges offentliga rum med politikers och polisens goda minne.
Under denna tid har svenska städer gång på gång varit skådeplatser för manifestationer där Israels existens ifrågasatts, där terrororganisationer urskuldats och där judehatande slagord tillåtits att eka – öppet, högljutt och utan ingripande.
Det har inte skett i skymundan. Det har skett inför polis. Det har skett inför politiker.
När jag vid upprepade tillfällen frågat poliser på plats varför detta tillåts har svaret varit detsamma:
Yttrandefrihet och allmän sammankomst.
Som om dessa begrepp vore gränslösa. Som om de vore neutrala skydd, även för hot, hat och terrorromantik.
Men yttrandefriheten är inte till för att normalisera judehat. Den är inte till för att hylla eller relativisera terror.
Den är inte till för att skrämma judar till tystnad i sitt eget land.
När staten ser hatet, hör slagorden och ändå väljer att inte ingripa – då handlar det inte längre om frihet.
Då handlar det om tillåtet hat.
Detta är den verkliga skandalen.
Inte att extrema grupper existerar – de har alltid funnits.
Utan att ansvariga myndigheter och politiska företrädare valt att abdikera från sitt mest grundläggande uppdrag: att skydda medborgare från hot och hat.
Historien är obehagligt bekant. På 30-talet gömde man sig också bakom ord. Man talade om ordning, tolerans och att inte provocera.
Skillnaden är att ingen i dag kan säga att man inte visste.
Det är först efter terrordåd som det på Bondi Beach som statsministern återigen går ut med försäkringar, uppmaningar och högtidstal.
Men politik som reagerar först när blod spillts är inte ledarskap. Det är efterhandsretorik. För hat som tillåts blir till slut norm.
Och ansvaret ligger inte främst hos dem som skriker.
Det ligger hos dem som såg, hörde – och lät det ske.
Regeringens ansvar – tre krav
Om ”Aldrig igen” ska betyda något i Sverige krävs handling, inte fler ord.
1. Tillämpa lagen konsekvent i hela landet.
Slagord och manifestationer som hotar, demoniserar eller relativiserar terror ska inte tillåtas under skydd av yttrandefriheten.
2. Dra en nationell gräns – offentligt och tydligt.
Antisemitism, oavsett politisk eller religiös förklädnad, hör inte hemma i det svenska offentliga rummet.
3. Stoppa hatet där det uppstår.
Judisk trygghet kan inte reduceras till polisbevakning runt synagogor.
Statens uppgift är att förhindra att hat normaliseras – inte att vakta dess offer.
Allt annat är bara ord.
Helene Bergman Swisha 100 :- 123 220 79 75
