Taggarkiv: Soffanaffären

Göteborgs Postens kultursida använder tystnaden som maktstrategi.

Den oberoende Kärringbloggen är helt beroende av läsarnas gåvor. 

Vill du stötta Kärringbloggen? Swisha en gåva till  

123 22 07 975  

Lick the boots journalistiken, politisk islam och radikalfeminismen i kombination med rädslan, framförallt hos vissa av dagens kulturjournalister, förlamar det offentliga samtalet och debatten i Sverige. När en del kulturjournalister har satt i system att använda sig av maktstrategin osynliggörandet börjar det bli obehagligt. En redaktion har makten att själva bestämma vad som ska skrivas om, men framförallt vad som INTE ska skrivas om. Det intressanta är alltså vad som inte bevakas, vad som inte skrivs om. Ett ypperligt exempel på detta förfarande är Göteborgs Postens kultursida med kulturchefen Björn Werner i spetsen. Han är en maktfaktor i Göteborgs kulturliv och han använder sig av sin makt i form av tystnaden.  

Jag har två egenupplevda exempel. Det är mina två senaste böcker – Förortens Grupp 8, Beijbom Books, och Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten, Vulkanmedia. Den första boken tar upp hedersförtrycket och den andra extremismen i form av den tingsrättsrättegång, där Ann- Sofie Hermansson f d s- kommunalråd i Göteborg i ett enskilt åtal stod åtalad i för grovt förtal i januari 2020.  Hon friades där liksom i Hovrätten. 

Trots att båda böckerna har recenserats i andra media bland annat av Erik Jersenius i Västmanlands Läns Tidning, VLT, SVT Forum, nyhetsmagasinet Fokus, Dick Erixson, Samtiden, Hufvudstadsbladet i Helsingfors, nättidningen Spanaren, kulturtidskriften Alba  m fl har GPs kultursida inte med ett ord nämnt dessa böcker. Däremot har GP:s kulturchef Björn Werner klart tagit ställning mot Ann- Sofie Hermansson och gett stort utrymme åt förespråkarna för filmen Burka Songs 2.0 och det partiska samtalet som Göteborgs Stad stoppade, vilket jag i boken Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten ger en detaljerade skildring av. Jag förstår kulturchefen om han personligen inte vill ge uppmärksamhet till en bok som kritiserar honom och kultursidan. Men det är oprofessionellt hanterat att undanhålla läsarna information, bara för att det inte gagnar GP.s kultursida. Att låta kritiker få plats brukar vara en liberal värdering!  Nåväl Liberala Kvinnor har bjudit in mig att tala om boken. Det eventet äger rum i Alingsås den 30 oktober.

När jag tillsammans med min researcher Carina Hägg skrev boken Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten, anande jag inte att den skulle drabbas av samma öde som Förortens Grupp 8. En gång är ingen gång, men två gånger är en vana!

I Den politiska rättegången skrev jag i kapitlet: 

”Kulturklimatet i Göteborg. Exemplet Förortens Grupp 8:

Boken kom ut i november 2017, alltså bara tre månader innan debatten om Burka Songs 2.0 startade. Den mediala tystnaden om att lyssna på den andra sidan, det vill säga de åtta invandrarkvinnorna, bland andra Nyamko Sabuni, Amineh Kakabaveh och Sara Mohammad som kämpar mot hedersförtrycket var tydligen ointressant för Göteborgsmedia. Jag nämner det här eftersom det visar vilka som har medias öra, vilka som har tillgång till det offentliga samtalet och vilka som får höras! Det dröjde ett tag, ja flera månader innan jag förstod vad det egentligen handlade om. Att skriva om hedersförtrycket och att intervjua de kvinnor som kämpar mot det likställdes med rasism och islamofobi. Ingen sa det, men tystnaden talade sitt tydliga språk.” 

Några av dessa kvinnor lever under Säpobeskydd eftersom det är fara för deras liv. Och just när jag skrivit detta ser jag på Instagram att en av kvinnorna, verksamhetsledaren Mariam Afrasiabpour, som jag intervjuar i boken Förortens Grupp 8 fått motta H.M. Konungens medalj. Motiveringen lyder: 

”För betydelsefulla insatser för att underlätta invandrarkvinnors inträde på arbetsmarknaden och motverka hedersförtryck.”

För mig som mångårig erfaren undersökande journalist är  dessa två böcker journalistik fast i bokform. De är båda en nutidsskildring och ett bidrag till en debatt i Göteborg, som aldrig blir av utan som istället tystas av Göteborgs Postens kultursida i en tidning som har en monopolställning i Sveriges andra stad. En ställning som också kräver ett publicistiska ansvar av att spegla den kultur och debatt som äger rum på utgivningsorten, att skildra det som är sant och relevant utan att snegla mot ett kulturetablissemang i staden som helt verkar ha tappat fotfästet vad gäller demokrati och yttrandefrihet. Det visar våra två års grävande journalistik om bland annat  Göteborgs kulturliv som skildras i boken Den politiska rättegången- kampen om yttrandefriheten. 

Helene Bergman, ansvarig utgivare

Den oberoende Kärringbloggen är helt beroende av läsarnas gåvor.

Vill du stötta Kärringbloggen? Swisha en gåva till 

123 22 07 975 

Köp boken som GP inte vill ska få uppmärksamhet – Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten, på Vulkanmedia.se, Adlibris eller Bokus.

Ljudboken finns på Storytel eller där ljudböcker finns. 

Arbetarnas Bildningsförbund med arbetarrörelsens värderingar infiltrerat av islamister

Vill du stötta den helt oberoende Kärringbloggen? Swisha en gåva till 123 22 07 975

 

”Till mina systrar som knyter hijaben extra hårt vill jag att de ska knyta näven ännu hårdare. För den som rör din hijab borde få fingrarna brutna!”

”Vi måste organisera oss i en politisk rörelse, och det kommer polarisera Sverige ännu mer.”

”Det här kommer att bli en konfrontation mellan det vita majoritetssamhället och människor som inte är vita i Sverige, där de kräver samma rättigheter.

Bland annat dessa citat från Fatima Doubakil, användes som bevismaterial av försvaret i Hovrättsförhandlingarna i september. Då hade socialdemokraten Ann- Sofie Hermansson åtalats för andra gången i ett enskilt åtal för grovt förtal av Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi. De båda kvinnorna förlorade inte bara i tingsrätten utan även i hovrätten och ska nu betala uppemot en miljon kronor.    

På torsdagskvällen var Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi inbjudna av ABF Stockholm för ett partiskt panelsamtal under rubriken ” Politisk debatt eller extremisering av muslimer i offentligheten”. Förutom ABF Stockholm var även Afrosvenskarnas riksorganisation arrangör. Här har Kitimbwa Sabuni, gift med Fatima Doubakil, en framträdande position.

Kärringbloggen har via mejl tagit kontakt med Helen Pettersson, ordförande för ABF tillika socialdemokratisk riksdagsledamot. Men hon vill inte svara på frågan huruvida Fatimas ovanstående citat stämmer överens med arbetarrörelsens värderingar.

Fatima och Maimuna har själva utsett sig till att vara talespersoner för uppskattningsvis en miljon muslimer i Sverige. Kvinnorna gör det via sin cell MMRK, Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén. Där ingår också Kitimbwa Sabuni. En cell som under de två förtalsrättegångarna som ägt rum i Göteborg de senaste åren visat sig stå för en ideologi som av många anses vara systemhotande. Trots det har ABF, som grundar sig på arbetarrörelsen värderingar bjudit in MMRK.

Läs/ lyssna på boken Den politiska rättegången- kampen för yttrandefriheten för att få veta mer. Den skildrar bakgrunden, men också själva tingsrättsrättegången.

Förutom Fatima och Maimuna hade ABF Stockholm också bjudit in MMRKs advokat, rörelsejuristen och aktivisten Silas Aliki, Rashid Musa, en av de som nu samlar in pengar till Fatima och Maimuna för rättegångskostnaderna i de förlorade rättegångarna och aktivisten America Vera Zavala. Rashid Musa skrev så här på sin Facebook 11 december 2020, efter den förlorade tingsrättsrättegången:

”Hjälp systrarna Fatima Doubakil och May A Abdullahi med rättegångskostnaderna i fallet med Ann- Sofie Hermansson som är Göteborgs högsta politiker. Hon har stämplat systrarna som extremister och förhindrat dem från att tala och föreläsa för organisationer som får offentlig stöd av Göteborgs kommun… I ett av världens mest jämställda länder(yani), finns det krafter i vårt land som vill stoppa dessa systrar från att tala. Dessa krafter är inte bara högerextrema fascister som gör hitlerhälsningar på stan. Utan de är sossar och liberaler (same, same egentligen men ni fattar)”

Men Arbetarnas Bildningsförbund, ABF, som är Sveriges största studieförbund med ett femtiotal medlemsorganisationer och ett sextiotal organisationer med samarbetsavtal, stödjer MMRK, som på eget mandat alltså säger sig tala för uppskattningsvis en miljon muslimer i Sverige. ABF är partipolitiskt obundet men värderingarna sammanfaller med arbetarrörelsens. Bland de mest kända medlemsorganisationerna inom ABF, finns enligt deras egen hemsida; Landsorganisationen, LO, Kooperativa förbundet , KF, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet och deras sidoorganisationer bland andra Hyresgästföreningen, HSB: riksorganisation och Pensionärernas Riksorganisation, PRO. ABF:s verksamhet finansieras med bidrag från stat, landsting och kommun samt med avgifter från deltagare och medlemsorganisationer. ABF centralt får statsbidrag och fördelar sedan ut det till lokalavdelningarna utifrån deras verksamhets omfattning. År 2017 fick ABF 445 440 100 kronor i statsbidrag. Varje år deltar 750 000 personer i ABF:s cirkel- och kursverksamhet, nära 700 000 besöker föreläsningarna och över två miljoner tar del av musik-och teaterverksamheten.

Vad har då Arbetarnas Bildningsförbund för målsättning? De vill ”genom en fri och frivillig bildningsverksamhet, grundad på jämlikhetens, solidaritetens och demokratins principer bland annat främja och själv delta i, en samhällsomdaning i överensstämmelse med arbetarrörelsen grundläggande värderingar.”

Frågan är hur demokratins värderingar stämmer överens med de vittnesutsagor i såväl tingsrätten som hovrätten som försvaret hänvisade till.  När Fatima Doubakil intervjuades i Antirasistiska Akademin 20171205 sa hon bland annat:

”Finns en demoniseringskampanj från politiker och media att få med sig befolkningen att säga ja till särskilda lagar och ett särskilt förhållningssätt till svenska muslimer.” ( Således ett apartheidsystem, mitt förtydligande.)

”Staten har lagstiftat bort vissa rättigheter som har en påverkan på demokratin vad avser mötesfriheten, yttrandefriheten och åsiktsfriheten för en redan marginaliserad grupp”(muslimer)

”Vi utbildar svenska muslimer om hur de ska göra om Säkerhetspolisen kommer och knackar på din dörr.”

”Säkerhetspolitiken och rasismen idag går hand i hand.”

”Anti-muslimismen tar sig uttryck i nya lagar, nya terrorlagar, handlingsplaner mot extremism.”

”Vi måste organisera oss i en politisk rörelse, och det kommer polarisera Sverige ännu mer.”

”Vi ska fullborda Sveriges demokrati, frågan är hur vi gör det och vad priset kommer att vara.”

”Det här kommer  bli en konfrontation mellan det vita majoritetssamhället och människor som inte är vita i Sverige, där de kräver samma rättigheter.

Frågan är om dessa uttalanden är i samklang med arbetarrörelsens värderingar? Tyvärr ville inte ABFs ordförande Helen Petterson svara på den frågan.

Helene Bergman, ansvarig utgivare

Kärringbloggen är helt beroende av gåvor så

Swisha gärna en gåva till 123 22 07 975

Du kan köpa boken Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten,  på Vulkanmedia.se, Adlibris eller Bokus.

Ljudboken finns på Storytel eller där ljudböcker säljs.

Hånskratten är islamisternas tecken på seger.

”Islamisterna som ville döda Lars Vilks har vunnit,” säger Mårten Arndtzén i Sveriges Radios kulturradio. På nätet ser jag samtidigt skrattande smileys från islamister rulla nedanför en uppdatering om dödsbeskedet. Mina öron hör fortfarande de triumfatoriska hånskratten som ekade i Hovrättens lokaler för några veckor sedan. Det var som att höra någon skratta på en begravning. Skratten kom från Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil, Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén, MMRK när de skrattande följde efter den Säpovakt som tillsammans med sin kollega skyddade Nalin Pekgul när hon skulle vittna mot MMRK i hovrätten. En rättegång där Ann-Sofie Hermansson, f d s-kommunalråd  stod åtalad i ett enskilt åtal för grovt förtal. Ann- Sofie Hermansson friades från grovt förtal även i den andra lawfarerättegången.

Men Lars Vilks, Nalin Pekgul och Ann- Sofie Hermansson är inte de enda som drabbats av islamisternas hänsynslösa, besatta vrede och jakt. Jag vet flera. Bland annat några av de kvinnor jag intervjuade i min bok Förortens Grupp 8. En Sara Mohammad, en Amineh Kakabahve, en Hanna Gadban, en Soheila Fors. De som kritiserat hederskulturen och islamisterna. De lever alla under Säpobeskydd och skyddad identitet. Sedan finns det ytterligare kvinnor som jag nämner i boken Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten. 

Men likgiltigheten för den fara dessa människor är utsatta för är bestickande. Den nämns inte högt.   Alla dessa människor som  svikits av den svenska kultureliten, media, museer, bibliotek, ja alla dessa institutioner som säger sig stå för yttrandefriheten. Istället är det islamisterna/extremisterna man försvarar. 

Några timmar innan dödsbeskedet om Lars Vilks kom, hade jag begärt utträde ur Svenska Pen. Jag gjorde det offentligt på Facebook och på Twitter. Jag skrev: 

”Hej jag säger härmed upp mitt medlemsskap i Svenska Pen. Anledningen är att Svenska Pen inte tar det hot mot yttrandefriheten som existerar i dag i Sverige på allvar. Trots att vi bevisligen lever i en tystnadskultur. Det är alltid lättare att kritisera andra länders brister, men kräver mer mod och civilkurage att ta de hot som existerar idag i det egna landet på allvar.”

Innan jag gjorde detta hade jag haft en mejlkonversation med Jesper Bengtsson, ordförande för Svenska Pen. Jag hade tagit upp förtalsrättegången mot Ann-Sofie Hermansson och tyckte Svenska Pen skulle lyfta den här frågan till debatt. Jo då Bengtsson höll med mig i sak om allt. Men svarade aldrig på min fråga om Svenska Pen var villig att diskutera saken öppet. Jag är så trött på detta hyckleri, denna feghet att inte öppet våga gå ut. Att inte öppet våga stå för demokrati och yttrandefrihet från svenska organisationer, institutioner och politiska partier. Jesper Bengtsson svarade i alla fall. Jag har varit med om att tystnaden inte minst från media är det som råder när man lyfter dessa frågor. 

Och jag förstår inte dagens journalister i de stora medierna, som med sin tystnad eller kritiklösa rapporterande lämnat över till islamisterna? Förstår de inte, ser de inte, eller vill de inte se –  att makten har förflyttats från regering och riksdag till islamisterna och deras nätverk i det offentliga Sverige? I Carina Häggs och min research som vi bedrivit under flera år har vi sett att islamisterna och deras medlöpare har infiltrerat så gott som alla samhällsområden. Deras agerande är systemhotande i demokratin Sverige. Det finns eller har funnits journalister som försökt/försöker ta upp dessa frågor men mer eller mindre tystas.

Den största uppgift en journalist har är att kritisera makten. Och de som i dagens läge har makten gynnas med medel från skattebetalarna. Alltså är det dags att publicera eller debattera det som är sant och relevant oavsett vad de mäktiga i samhället än må tycka. En bra början att sätta sig in i ämnet är att att läsa/lyssna på boken Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten. 

Finns på vulkanmedia.se eller Storytell, Adlibris, Bokus. 

Helene Bergman, ansvarig utgivare. 

Kärringbloggen står helt fri från såväl ekonomiska som politiska intressen, men ingår i det publicistiska systemet. 

Vill du stötta den helt oberoende Kärringbloggen kan du swisha till 123 22 07 975.  

 

Frias eller fälls Ann-Sofie Hermansson i hovrätten på torsdag 30/9?

De triumfatoriska hånskratten från sista dagen, den 9 september, i hovrätten ringer fortfarande i mina öron.

Skratten kom utanför hovrättens sal A, när Muslimska Mänskliga Rättighetskommitténs, (MMRK) taleskvinnor hört den troende muslimen, Nalin Pekguls starka berättelse om hur hon avhumaniserats och var rädd för att förlora livet på grund av hot och hat från MMRK. Nalin Pekgul  berättade för hovrätten i skydd av  två kraftiga Säpovakter. Hon var kallad som vittne av Ann- Sofie Hermansson. Klockan 11 00 torsdagen 30 september får vi veta om Ann- Sofie Hermansson f d s-kommunalråd i Göteborg frias eller fälls i hovrätten för västra Sverige. Hovrättsdomen kommer att få stor betydelse för hur stark vår svenska yttrandefrihet är.

I avvaktan på hovrättsdomen publicerar Kärringbloggen den andra artikeln i sammanfattningen av domen i tingsrätten som publicerats i den enda boken i Sverige om lawfare – Den politiska rättegången – Kampen om yttrandefriheten. Författare Helene Bergman

För ett och halvt år sedan ogillade Göteborgs tingsrätt ett enskilt åtal mot politiker Ann-Sofie Hermansson för grovt förtal. Domen överklagades och den 9 september avslutade hovrätten sin huvudförhandling i målet.

Andra delen av sammanfattningen av tingsrättsdomen i Mål nr: B 12803 – 18

Gå in på Karringbloggen om du vill läsa första artikeln.

”Tingsrätten tar i sin dom vidare upp de båda målsägandenas egen roll i sammanhanget:

”Både Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi har målmedvetet trätt fram i offentligheten som talespersoner för muslimer i Sverige med det i sammanhanget självklara syftet att bilda opinion för de intressen de företräder.”

Tingsrätten menar att det är av underordnad betydelse om de på grund av detta blivit kända eller inte. Tingsrätten skriver vidare:

”Det relevanta är att båda målsägandena gjort sig till talespersoner för en viss grupp och deltagit i den offentliga debatten, där de bl.a. relaterat till antiterrorlagstiftningen som ”raslagar” riktade mot muslimer. Inom ramen för det fria samtalet och den grundlagsfästa yttrandefriheten får de då också tåla att de själva kan komma att utsättas för verbala angrepp av meningsmotståndare.”

Domen är mycket detaljerad och argumenterande särskilt vad gäller om Ann – ­Sofie Hermansson hade fog för att kalla Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil för extremister i olika former. Slutklämmen i domen lyder således:

”Inom ramen för den vidsträckta yttrandefriheten som utgör grundvalen för ett demokratiskt samhällsskick har det varit försvarligt för Ann- ­Sofie Hermansson att lämna uppgifterna. Ann-­Sofie Hermansson har haft skälig grund för uppgifterna.

Åtalet ska därför ogillas i sin helhet.”

Trots att tingsrätten i Göteborg ägnat två dagar av ingående förhör med Ann­- Sofie Hermansson, fyra expert­ vittnen och förhör med Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil i denna politiska rättegång, där utgången blev en friande dom, så ger sig inte de två kvinnorna. Trots att tingsrättsdomen var välskriven och argumenterande för att yttrandefriheten i det demokratiska Sverige är mycket vidsträckt, så utnyttjar de två kvinnorna det demokratiska samhällets rättssystem ytterligare. De fortsätter med sin krigföring inom det juridiska systemet, lawfare och har nu överklagat domen till Hovrätten för Västra Sverige.

Det är fortfarande Folkets Juristbyrå, som i egenskap av ombud för Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil yrkar att hovrätten, med ändring av tingsrättens dom dömer Ann­ – Sofie Hermansson för i första hand grovt förtal, i andra hand förtal, med bl.a. hatbrottsmotiv, i enlighet 5 kap 1 och 2 §§brottsbalken.

Överklagandet är undertecknat av Silas Aliki Quezada.

Helene Bergman

Kärringbloggen kommer att rapportera om hovrättsdomen.

 

Kärringbloggen står helt fri från såväl ekonomiska som politiska intressen, men ingår i det publicistiska systemet. Det innebär att jag, Helene Bergman är ansvarig utgivare.

Vill du stötta den helt oberoende Kärringbloggen kan du swisha till 123 22 07 975

Vill du veta bakgrunden till domen i tingsrätten kan du köpa boken Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten på Vulkanmedia.se. Adlibris eller Bokus.  Du kan också lyssna på Storytell eller där ljudböcker säljs.

Fem stjärnor till Den politiska rättegången- kampen om yttrandefriheten på Storytel

 

Tingsrättsdomen i Förtalsmålet i väntan på hovrättens dom

För ett och ett halvt år sedan ogillade Göteborgs tingsrätt ett enskilt åtal mot politikern Ann- Sofie Hermansson för grovt förtal. Domen överklagades och den 9 september avslutade hovrätten sin huvudförhandling i målet. Hovrättens dom kommer 30 september.

I avvaktan på den publicerar Kärringbloggen i två artiklar, sammanfattningen av domen i tingsrätten som publicerats i  boken ”Den politiska rättegången – Kampen om yttrandefriheten” av Helene Bergman

”Om enskilda åtal för förtal, beroende på hur en politisk diskussion har förts, skulle vinna någon form av framgång, då har en farlig väg beträtts. De små stegens tyranni är den väg som ofelbart leder till diktatur,” 

Så avslutade Ann- Sofie Hermanssons advokat Allan Stutzinsky sin slutplädering i Förtalsmålet i tingsrätten 21 januari 2020. Då, som i hovrätten uppmanade han domstolen att tydligt sätta ner foten i den kommande domen.

Tingsrättsdomen

Och tingsrätten sätter ner foten.
Två veckor efter rättegången den 11 februari 2020 kommer domen i Mål nr: B 12803-18.
Ann­Sofie Hermansson frikänns från grovt förtal. Och skadeståndsyrkanden från Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil avslås. Istället ska de båda kvinnorna ersätta Ann­Sofie Hermansson med 190 000 kronor plus ränta från dagen för domen till dess betalning sker. 

Domen är på 19 sidor och de som fällt avgörandet är rådman Mats Hagelin och nämndemännen Dick Halldén, Arne Kral och Maggan Stam. Tingsrätten är enig. 

Det intressanta att läsa ur domen är mer beskrivningarna av Fatima Doubakils och Maimuna Abdullahis göranden och låtanden än att Soffan skrivit sex blogginlägg på sin privata blogg. I dessa blogginlägg har Soffan benämnt målsägandena som ”extrema röster,” ”extremister,” ”favorit­ extremister” och icke­demokrater samt påstått att de hade ”försvarat terrorister” och ”avfärdat insatser mot bland annat IS-krigare. 

Rätten ställer sig frågan om det ”Har varit försvarligt för Ann­-Sofie Hermansson att lämna uppgifterna?” 

Citat ur domen: 

”I andra stycket av förtalsbestämmelserna finns ansvarsfrihetsregel som innebär att det i vissa situationer kan vara försvarligt att lämna en uppgift. Kravet på försvarligt medför att det ska göras en avvägning mellan å ena sidan skyddet mot kränkande uttalanden och å andra sidan den vidsträckta yttrandefrihet som utgörs av grundvalen för ett demokratiskt samhälle. 

Av stor betydelse är att det finns utrymme för den politiska debatten. Samhälleliga och kulturella frågor måste få ventileras även om enskilda personer i viss mån skulle angripas. Vad som kan uppfattas som personangrepp är således tillåtet så länge inte gränsen för förtal passeras.” 

I domen står att de två målsägandena under ett stort antal år har varit opinionsbildande för muslimers rättigheter. De båda har också ingått i den tämligen snäva krets som utgjort MMRK. Vidare skrivs i domen: 

”Fatima Doubakil har åtskilliga gånger medverkat i SVT i egenskap av talesperson för muslimska gruppers intressen. Hon har själv berättat att hon arbetar med antidiskrimineringsfrågor, bl.a. som deltagare i en referensgrupp till Diskrimineringsombudsmannens (DO) arbete, som inbjuden till Regeringskansliet men även inom projekt som rapportförfattande som bedrivits i olika FN-organs regi. 

Maimuna Abdullahi har som aktivist för samma intressen skrivit debattartiklar, arbetat med rapporter till FN och varit projektansvarig inom Sveriges Förenade Muslimer, SFM. 

Längre ner i domen står vidare att Maimuna Abdullahi:

”Har i en artikel på SVT Debatt under 2015 beskrivit personer som åkt för att strida för IS som ”politiserade muslimer”, vilket väl överensstämmer med hennes i tingsrätten redovisade uppfattning att IS-resenärer ägnat sig åt ”politiskt motiverat våld”.
Detta är utan tvekan en kraftigt förskönande beskrivning av personer som sympatiserat med och i många fall torde deltagit i de övergrepp som IS gjort sig skyldiga till i sin kamp för ett kalifat.” 

Såväl Maimuna Abdullahi som Fatima Doubakil har haft framträdanden på Youtubekanalen ”Antirasistiska Akademin.”  I domen står det vidare bland annat att:

”Båda målsägandena har påtalat att de inte är att anse som offentliga personer och att de inte i den egenskapen ska behöva ”tåla” mer än andra personer. Båda har också påtalat att de inte kontaktats av Ann- Sofie Hermansson före publiceringarna på bloggen och att de inte fått tillfälle till bemötande. Ingen av dem har emellertid kontaktat Ann­Sofie Hermansson eller begärt att få genmäle i de tidningar som refererat Ann- Sofie Hermanssons uttalanden.” 

Tingsrätten menar att trots att målsägandena hänvisar till pressetiska regler vad gäller att bemöta kritik, så kan dessa regler inte tillämpas vad gäller en personlig blogg. I detta fall Soffans personliga blogg: 

”Även om dessa, (de pressetiska reglerna) enligt doktrin (se Bäcklund m.fl. a.a.) kan tillmätas viss betydelse vid försvarlighetsbedömningen så är det knappast möjligt att beakta pressetiken i fråga om en blogg som inte används för annat än spridande av innehavarens personliga åsikter.” 

Fortsättningen på sammanfattningen av tingsrättsdomen i boken Den politiska rättegången- Kampen om yttrandefriheten, kommer om c a en vecka.

Helene Bergman

Vill du  veta bakgrunden till domen i tingsrätten kan du köpa boken Den politiska rättegången- kampen om yttrandefriheten på Vulkanmedia.se, Adlibris och Bokus.

Vill du stötta Kärringbloggen kan du swisha en gåva till  123 22 07 975

Martin Aagård, Aftonbladet Kultur hånar kampen för yttrandefriheten

Martin Aagård Aftonbladet Kultur hånar hotet mot yttrandefriheten och lawfare rättegången. Förlöjligar boken Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten. Samtidigt som han nämner min bok, skriver han inte vad den heter och inte heller vem som skrivit den.  

Trots att han synbarligen använt boken som bakgrundsmaterial i sin förvirrade kulturartikel med rubriken ”Vi blev syndabockar för Göteborgs misslyckande.” 

https://www.aftonbladet.se/kultur/a/lVvEpy/vi-blev-syndabockar-for-goteborgs-misslyckande   

Arrogant skriver han, där han sitter tillsammans med Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi på Petter Stordalens lyxhotell Post, vid Drottningtorget i Göteborg:

”Det har redan skrivits en bok om rättegången, förresten. En upprörd bok utgiven på eget förlag som påstår att Ann- Sofie Hermansson utsatts för ett justitemord.” 

Som vi göteborgare säger: 

”Där var inte en seffra rätt!” 

Och boken är den första i Sverige som tar upp Lawfare i bokform på svenska, enligt en känd terrorforskare. 

På twitter säger Martin att han är glad över att ingen hann före med att intervjua  Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi. För när de krävde att bli intervjuade för Aftonbladet Kultur följde Martin Aagård order i hopp om att göra det stora scoopet! Kvinnorna hävdade att ingen annan lyssnar på dem. Förutom att vara medlöpare är Martin Aagård också ohederlig som inte ger läsarna möjlighet att få veta vilken bok han hänvisar till.  Eller är det möjligtvis den journalistiska avundsjukan som gör sig gällande. 

För Martin Aagård hann inte skriva boken Den politiska Rättegången – Kampen om yttrandefriheten. Det gjorde jag! Det tog mig ett och ett halvt år. Han är väl upptagen med att skriva sin självbiografi nu när han fyllt femtio.

För er som inte känner till Martin var han den som kallade  Rickard Herrey för rasist. Martin åtalades för förtal men friades. Precis som Ann- Sofie, Soffan, Hermansson vann Förtalsmålet i tingsrätten mot Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi.  Jodå Martin känner för Soffan, det skriver han i intervjun han gör med de två muslimska damerna strax efter det att Hovrättsförhandlingarna avslutades i Göteborg förra veckan. Domen kommer 30/9 klockan 1100. 

Förresten undrar om något förlag vill ge ut Martin Aagårds självbiografi? Eller om han tvingas ge ut den på eget förlag.

Boken Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten kan köpas på vulkanmedia.se, Adlibris eller Bokus.

Helene Bergman 

Kärringbloggen är fri att läsa, men kostar tid och pengar att producera. Därför tas gärna gåvor emot.

Swish 123 22 07 975

Jyllands-Posten om Julian Assange, Anna Ardin och Kärringbloggen.

Söndagen 14 mars publicerade Mikael Jalving, välkänd dansk journalist och debattör nedanstående krönika i Jyllands-Posten, en av Danmarks största tidningar.

Så har Wikileaks-grundaren Julian Assange gått från hjälte till skurk i den svenska idyllen. Ingenstans är den moraliska hastigheten högre och minnet kortare än i Sverige

Av Mikael Jalving, Jyllands-Posten

Sagan om Julian Assange, den australiska grundläggaren av Wikileaks, är en av de mer spektakulära internationella affärer som vägrar att dö. Vi lärde känna den ljuslockige aktivisten i förbindelse med avslöjandet av de obekväma sanningarna omkring USA:s krig i Afghanistan och Irak, som han blottlade för att omgående bli en av vänsterns älsklingar. Han nådde snabbt en vad man måste kalla rockstjärnestatus och mottog priser från när och fjärran.

Men så gjorde han något överilat. Strax efter att han efterlysts av de amerikanska myndigeterna reste han till Stockholm för att hålla ett föredrag bland hugade fans och hamnade uppenbarligen i klorna på två kvinnor, som kort därefter anklagade honom för våldtäkt. Anklagelsen blev en stor sak i media. De svenska myndigheterna skickade ut en häktningsframställan och en brittisk domstol fastslog, att Assange skulle utvisas till Sverige. Det motsatte han sig starkt.  Så mycket, att han tog sin tillflykt till Equadors ambassad, där han fick politisk asyl och kunde fortsätta sin verksamhet och även få två barn med en sydafrikansk jurist, som blivit förälskad i honom och filmade sin andra födelse med en Gopro-kamera, så att hennes man kunde närvara när miraklet ägde rum. Ärendet saknar således inte pikanta detaljer. Även efterspelet är spektakulärt. Först lades de svenska myndigheternas våldtäktsanklagelser ned. Därefter hade hans rätt till asyl på ambassaden löpt ut, varefter han anhölls av brittisk polis. USA begär honom utlämnad men det dröjer. Under tiden sitter han inspärrad på en säkerhetsanstalt sydost om London.

Sett i backspegeln påminner Julian Assanges liv om en musical. Men en nog så allvarlig sådan. Jag har aldrig gillat honom men jag menar att han blivit rejält blåst på sin rättssäkerhet. Och jag tycker att det är lite väl grovt, att media-Sverige, som vi vet älskar att framstå som en idyll, har gjort de båda kvinnorna till det finaste man kan vara i Sverige: offerprinsessor.

Vad CIA med alla sina dollar-millioner, nätvärk och spioner inte förmådde lyckades de båda singlarna med: att krossa en livsbana, som var på väg att rita upp en kometkarriär. Det senaste är, att den ena av dem, en ung och ambitiös socialdemokrat vid namn Anna Ardin, har gett ut sin personliga berättelse  – I skuggan av Assange, som hyllas härifrån och till Kiruna. Som den fritt tänkande och ’kätterska feministen’ Helene Bergman emellertid dokumenterar på sin blogg, Kärringbloggen, är helgonförklaringen oförtjänt. De två svenska kvinnornas uppförande tyder på, att de mycket väl visste vad de drog i gång och att Anna Ardin redan från början planerade att tjäna pengar på Assange.

Det framgår av de sms-meddelanden som de två kvinnorna sände till Assage och till sina vänner, när han var i Stockholm. ”Jag vill ha honom, jag vill ha honom!” som den ena kvinnan skriver till en vän. Sms-meddelandena framgår av en förhörsutskrift, som gjordes på ambassaden 2016 och som Helene Bergman har kommit över, vilket är något av ett scoop. Hon hänvisar också till ett vittnesmål från en man, som bevittnade de två kvinnornas grovflirt med Assange.Men trots det kan den sistnämnde ju mycket väl ha våldtagit de två kvinnorna. Ingen vet vad som föregick i sovrummet, dit Asssange bjudits att övernatta, bortsett från de involverade.

Det är heller inte det sexuella skeendet som intresserar Helene Bergman utan två mycket viktigare frågor: Varför vill inga svenska medier lyssna till Assanges version av historien? Och vart har vänstern tagit vägen, vad angår deras tidigare hjältes rättssäkerhet? Fängslandet av Julian Assange är storpolitik, men det är också tydligt, att vi i västvärlden lever som om vi befann oss i en moralisk höghastighetstid. I ett alltmer upppskruvat tempo efterfrågas progressiva förebilder, men gör de oss besvikna vänder vi dem ryggen lika fort som vi forälskade oss i dem.

Ingen annanstans på klotet är hastigheten högre och minnet kortare än i Sverige. Och ingenstans i den så kallade fria delen av världen marscherar de statliga och etablerade medierna så samstämt i takt med tidsandan och makteliten som i den humanistiska stormakten, oavsett om det gäller invandring, EU, #metoo, identitetspolitik eller de återkommande anklagelserna för ’strukturell rasism’. När det visar sig att människorna inte alltid är lika ädla, grips eliten av panik. Kommer man på kant med den paniken kan man se fram mot att få sluta sina dagar i en spiral av tystnad.

(översättning av Kjerstin Norén, sedan 2013 kritiker på nättidskriften alba.nu, bidragsgivare till Kärringbloggen och under 1980-talet teaterkritiker på oberoende dagstidningen Information i Köpenhamn)

Kärringbloggen är gratis att läsa, men kostar tid och pengar att producera!

Därför tas gåvor gärna emot!

Swish 123 22 07 975

 

(Jyllands-Posten publicerade i september 2005 en serie teckningar av islams profet Muhammed, vilket ledde till starka protester från den muslimska världen. Redaktionen har sedan dess varit utsatt för ett antal terrorhot. I det senast terrorhotet år 2010 var svensken Munir Awad inblandad. Om hans koppling till Muslimska Mänskliga Rättighetskommitten och Soffan-rättegången står att läsa här på Kärringbloggen:

Yttrande – och kvinnofrihet eller censur och religiöst kvinnoförtryck Nr: Tre

Yttrande – och kvinnofrihet eller censur och religiöst kvinnoförtryck. Nr: Nio

Obs! Om Soffan artiklarna stängs ner från sociala medier!
Kom ihåg adressen till Kärringbloggen:
www.karringbloggen.se

Swish 123 22 07 975

 

Soffan Rättegången:

En politisk rättegång: Om åsikter – inte gärningar. Jag kände iskylan!

 

”Denna rättegång är rent politisk. Har aldrig tidigare varit med om något liknande i Sverige. Domstolen har blivit en arena för en politisk diskussion. Det har handlat om åsikter och inte det som en domstol ska ägna sig åt – gärningar. Vi är ute på en farlig väg bort från demokratin, poängterade advokat Allan Stutzinsky, Soffans advokat, i sin slutplädering under Soffan Rättegången i januari 2020. Då hade ännu inte den friande domen fallit. Carina Hägg och jag var med under de två rättegångsdagarna 27 och 28 januari 2020 i Göteborgs Tingsrätt. Jag skrev ned vad jag instinktivt kände då:

”I min mage känner jag iskylan. Det är en kyla av skräck – inte av rädsla. Jag sitter i sal 29 på Göteborgs Tingsrätt och lyssnar på Förtalsrättegången mot Soffan. Hon är åtalad i ett enskilt åtal av Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil, Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén, MMRK. Soffan har skrivit olika böjningar av ordet extrem, typ extremister och extrema åsikter på sin personliga blogg soffan@gbg. Hon började blogga när GP:s kulturchef Björn Werner angrep henne för att lägga sig i kulturen.

Soffans blogginlägg handlade om Maiuma Abdullahi och Fatima Doubakil och samtalet efter filmen Burka Songs 2.0. Ett samtal som Göteborgs Stad stoppade eftersom Fatima Doubakil enligt Staden inte står för Göteborgs Stads värdegrund:
”Det tar några minuter innan min kropps försvarssignal når upp till hjärnan:
”Vad är det som händer här och nu?” Det är ett slags uppvaknande. Samtidigt får jag flashbacks av den skräck jag som journalist upplevde i censurens Zimbabwe under diktatorn Mugabe. Detta att inte våga säga, tycka och skriva vad jag vill. Att vara övervakad av hemlig polis. Att ha min telefon avlyssnad. Att varnas för att prata med okända människor. Samma sak upplevde jag i Erdogans Turkiet. Under långa tider har jag bott i båda länderna. Länder där journalister fängslas för att de använt sin yttrandefrihet.

Den iskyla/ skräck jag känner i sal 29 i Göteborgs Tingsrätt betyder att jag fått vittring på något som inte bara hotar mig som journalist i det demokratiska Sverige med en unikt vidsträckt yttrandefrihet. Det hotar Soffan och alla andra medborgare.
Där och då förstår jag inte omfattningen av min spontana instinkt av fara. Det är först ett år senare, när Carina Hägg och jag har ägnat större delen av vår vakna tid till att gräva fram fakta om cellen MMRK och dess koppling till det kvinnofientliga Muslimska Brödraskapet. Det är under arbetets gång med Kärringbloggen, som vi blir medvetna om omfattningen av infiltrationen av politisk islam i vårt svenska samhälle och dess institutioner. Min intuition av iskyla från rättegångsdagarna i januari 2020, har visat sig stämma och blivit ännu starkare nu i december 2020.

Koncepträttegång

Efter rättegången, innan den friande domen fallit, talar jag med människor. Jag försöker förstå!
På ett café som ligger nära kajen till Göteborgs Hamn träffar jag en man som levt större delen av sitt liv i forna kommunistblocket. Nu bor han i Sverige sedan ett antal år. Jag berättar om Soffan Rättegången, Han säger att:
” I mitt dåvarande hemland under kommunismen kallades sådana här rättegångar för Koncepträttegångar. Man visste utgången, eftersom domstolen anpassat sig till en färdig ideologi, det kommunistiska partiets ideologi.”
Mannen och jag på caféet diskuterar den eventuella utgången av Soffan Rättegången. Vi enas om att om Soffan frias finns det sunda reflexer i det demokratiska svenska systemet. Eller som advokat Allan Stutzinsky avslutade sin slutplädering med:
”Om våra domstolar ska bli arenor för politisk diskussion där åsikter ska prövas juridiskt är vi inne på en farlig väg. Åsikter som tillskrivs någon och som bedöms ur någon synpunkt vara felaktiga, obekväma eller olämpliga, ska då alltså leda till straffrättsligt ansvar. Om detta blir fallet har vi tagit ett stort steg mot diktatur. Vi är inte där ännu, men den här rättegången har en betydelse som sträcker sig bortom parterna. Om enskilda åtal för förtal, beroende på hur en politisk diskussion har förts, skulle vinna någon framgång, då har en farlig väg beträtts. De små stegens tyranni är den väg som ofelbart leder till diktatur,” Allan Stutzinsky fortsätter:
”Det här enskilda åtalet säger någonting om det samhälle som Fatima och Maimuna vill bygga. Förhoppningsvis är det en ambition som de flesta andra människor tar avstånd från. Här har domstolen ett stort ansvar att tydligt sätta ner foten. Är detta verkligen den väg som rättsväsendet vill gå?”

Extremiststämpel. Vägen till censur.

Fyra dagar innan domen faller 11 februari 2020 fortsätter Maimuna och Fatima med sin islamistiska propaganda, men nu i Stockholm.
Lördagen 8 februari har Maiumuna Doubakil och Fatima Doubakil bjudit in till ett samtal med rubriken:
”Extremiststämpel. Vägen till censur.”
Mötet hålls på Mötesplats&Café Medkänsla. Caféet ligger i anslutning till Stockholms moské. En moské som har anknytning till Muslimska Brödraskapet. En moské som finansieras via svenska skattemedel.
I Community Sthlms inbjudan till samtalet står skrivet:
”Måndagen den 27-28 januari åtalades Anns-Sofie Hermansson för grovt förtal efter att hon anklagat två muslimska aktivister för extremism i samband med att hon använde sin politiska maktställning som Göteborgs kommunstyrelse ordförande för att hindra de att delta i ett samtal. Denna rättegång är viktig och speglar på många sätt den tid vi lever i, en tid då man tystar sina meningsmotståndare genom demonisering istället för sakargument, en tid då man censurerar istället för att bjuda in till samtal, en tid då man begränsar yttrandefriheten i demokratins namn.
I samband med detta bjuder vi in till samtal den 8:e februari med de två systrarna Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi som tagit till rättsliga åtgärder mot dessa grundlösa och falska anklagelser. Ett samtal där de själva får möjlighet att beskriva händelseförloppet, berätta om rättsprocessen samt analysera kring vikten av att kämpa mot denna form av censur som vill tysta all kritik mot strukturell rasism och diskriminering.”
I samband med mötet arrangerar man en namninsamling #nejtillextremisering som får 1 247 namnunderskrifter.

Göteborgs Tingsrätts dom meddelas 11 februari 2020.
”Åtal som den tilltalade frikänns från:
Grovt förtal, 5 kap 2§ brottsbalken
2018 – 03-04 —2018 -04-17 ( 6 tillfällen ).
Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi ska ersätta Ann-Sofie Hermansson för hennes rättegångskostnader med 190 000 kr, jämte ränta enlig 6§ räntelagen på beloppet från dagen för denna dom till dess att betalning sker. Av beloppet avser 150 000 kr i arvode för försvarare och 40 000kr kostnader för bevisning.”

Drygt två månader senare överklagar Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil domen till Hovrätten för Västra Sverige. Soffan åtalas återigen för grovt förtal.
Hovrätten har ännu inte fastställt datum för Soffan Rättegång nummer två.

 

Helene Bergman, journalist

Carina Hägg, researcher.

I den tionde artikeln om Soffan Rättegången här på Kärringbloggen manar författaren, scenkonstnären och  kritikern Kjerstin Norén till uppmärksamhet och aktivt ingripande från våra förtroendevalda.

OBS! Sprid och dela för Kvinnofriheten, Jämställdheten och Demokratin.

Kärringbloggen tar gärna emot gåvor !

Swish 123 22 07 975

Yttrande- och kvinnofrihet eller censur och religiöst kvinnoförtryck. Nr: Åtta

Obs! Om Soffan artiklarna stängs ner från sociala medier!

Kom ihåg adressen till Kärringbloggen:

www.karringbloggen.se

Soffan Rättegången: Islamistpropagandan når medias kulturredaktioner.

Den islamistiska kvinnoförtryckande propagandan, orkestrerad av Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil, Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén, MMRK, når in i svensk medias kulturredaktioner på våren 2018.

Dessförinnan hade Göteborgs Stad beslutat att ställa in visningen av filmen Burks Songs 2.0 med efterföljande samtal på Blå Stället i förorten Angered 14 mars 2018. Anledningen var att Fatima Doubakil deltog i det samtalet. Göteborgs stad ansåg inte att hon stod för den demokratiska värdegrunden, som inbegriper yttrande – och kvinnofrihet.
Därför ville staden utöka samtalet med en person som stod för stadens värdegrund.

Värdegrunden och media

Göteborgs Stads värdegrund bygger på demokratins värdegrund. Den kommer till uttryck i bland annat Regeringsformen, Grundlagen, Kommunallagen och i alla andra nationella lagar som styr verksamhetens vardag.
Stadens värdegrund vilar också på FN:s Allmänna förklaring om mänskliga rättigheter och Europakonventionen.

När Stadens beslut blev känt i mars 2018 kom attacken från svensk medias kulturskribenter. Konflikten upphöjdes till konst istället för att handla om det demokratiska samhällets värderingar.
Kulturredaktörerna ansåg att konsten var överordnade de politiska systemen. Kulturredaktörerna valde därför sida i konflikten. En konflikt som i grunden handlar om två samhällssystem, det demokratiska med yttrande- och kvinnofrihet eller det politiska islamistiska systemet med censur och kvinnoförtryck.
Kulturskribenterna valde indirekt under konstens täckmantel att försvara det senare.
Men förstod de vad de gjorde – egentligen? Eller bara drogs de med i den allmänna trenden utan att vare sig gå till källan, göra någon research eller analysera situationen?

Två kulturchefer försvarar Burka Songs 2.0

Göteborg Posten

I täten gick Göteborgs Postens kulturchef Björn Werner, tätt följd av Expressens biträdande kulturchef Jens Liljestrand.
GP:s kulturchef Björn Werner är drivande i debatten.
På kultursidan 9 mars 2018 kritiserar han Ann-Sofie, Soffan, Hermanssons uppbackning av Göteborgs Stads beslut att ställa in Burka Songs 2.0 med efterföljande samtal. Björn Werner undrar vad för slags kultursyn Ann- Sofie, Soffan, Hermansson har:
”För det Ann- Sofie Hermansson gör är att, förhoppningsvis ovetandes, själv vandra in på en kulturpolitisk bana som traditionellt sett inte anses vara en del av den demokrati hon vill försvara. Det är ju inte i demokratier som konsten inte är fri. Det är i ofria regimer där staten tar kontroll över kulturyttringarna för att säkerställa att makten inte bara är över människors kroppar, utan också över deras själar. Tystnaden som la sig över Raqqa efter IS maktövertagande eftersom musik förbjöds är talande.”
Björn Werner menar i kulturkrönikan att eftersom mycket av kulturlivet i Göteborg finansieras av skattemedel är det extra viktigt att politikerna i staden inte styr kulturutövarna:
”När går gränsen för vad som är demokratiskt acceptabel kultur och när börjar extremismen? Finns det en mall? Ett flödesschema att följa för att inte riskera att arrangemang ställs in och målas ut som extremism av ledande politiker?”
Björn Werner tycker visst att Burka Songs 2.0 med efterföljande partiska samtal ska få äga rum på Blå Stället, i Angered. Han ställer frågan om det bara är en norm som ska gälla och som kulturen fogligt ska rätta sig efter.

Expressen

Jens Liljestrand, biträdande kulturchef i Expressen skriver i mars 2018 om hur smutskastning och politisk posering ersätter komplexa perspektiv på konsten. I rubriken jämförs
debatten om ”Burka Songs 2.0” med en häxjakt:
”Den bisarra och antiintellektuella smutskastning som just nu pågår i kölvattnet av att Göteborgs stad ställde in morgondagens visning filmen ”Burka Songs 2.0” med efterföljande paneldiskussion, bekräftar på många sätt filmens tes.
För ”Burka Songs 2.0” handlar inte, som man kanske kan tro, om heltäckande slöjor. Den handlar om ett misslyckat antirasistiskt dokumentärfilmsprojekt.”
Jens Liljestrand ställer sedan frågan varför konsten alltid måste passa in i en politisk retorik? Varför görs vissa alltid till offer, till projektionsytor för våra egna skuldkänslor?
Längre ner i texten angriper han Ann- Sofie, Soffan, Hermanssons (S) agerande som kommunstyrelsens ordförande och därmed den tyngsta politikern i Göteborg:
” som skröt om hur hon personligen varit inblandad i beslutet att ställa in arrangemanget, eftersom hon inte ville ”dalta med extremister.” När Björn Werner, kulturchef på GP, kritiserade den politiska toppstyrningen av kulturen, bemöttes han av Hermansson på hennes blogg i ett tonläge som är ……intressant. Bland annat associeras Werners försvar för fri kultur med ”den värdegrund som IS tillämpade i Raqqa”
Det är bland det tarvligaste jag läst av en politiker på den nivån,” skriver Jens Liljestrand, som tydligen missat att det var Björn Werner själv som myntade det begreppet i sin kritik mot Soffans agerande.

Lyckad propaganda

Att den islamistiska propagandan lyckats tyder bland annat ett uttalande som Lisa Gustafsson, publik på ”En Extremt Allsidig Kväll,” på Folkteatern i april 2018 yttrade i GP på frågan varför hon var där:
”Vi har pratat mycket på jobbet om det som hänt. Ann- Sofie Hermanssons utspel är en skandal, hon anklagar personer för terrorism utan grund. Nu ser jag framemot att se filmen och att ha ett vettigt samtal om den. ”

Soffan står stadigt på demokratigrunden

Trots den massiva kritiken står Soffan fast vid sitt handlande och vid sina åsikter och påpekar ännu en gång sitt glasklara nej till extremism.
Lördagen 17 mars tar Soffan till orda och påpekar situationens allvar, samtidigt som hon tillrättavisar sina kritiker på följande sätt på sin blogg:
”Allvarligt talat. Så här kan vi inte ha det. Vi kan inte ha ett värdegrundsarbete som i realiteten inte betyder något. När vi säger oss stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter, men sedan inte gör det när extrema krafter trycker på – då börjar vi vara riktigt illa ute.”

Soffan framhärdar med tydlig övertygelse och envishet i att Göteborgs Stad måste sätta gränser:
” Om något riskerar att strida mot värdegrunden måste varningsklockorna ringa. Att skydda värdegrunden mot extrema influenser är ytterst viktigt.”
Hon jämför den pågående debatten med ett ”bonnslagsmål” och anser att de som kritiserar henne egentligen inte bryr sig om värdegrunden:
”Jag ska avstå från att sätta gränser mot extremism. Om kulturbyråkrater vill ge företräde åt extremister ska jag bara låta det ske,” påpekar Soffan som uttrycker en djup oro för det krypskytte mot värdegrunden som hon nu upplever äger rum:
”Jag tror att vissa av mina kritiker tror att de bara för någon slags teoretisk kulturstrid. Så är det inte. Det här är mycket större – och allvarligare – än så.”
Soffan anser att det inte är demokratin och de mänskliga rättigheterna som stått i fokus. Inte heller gränssättandet. Hade det varit det hade inte extremister i olika former kunnat nästla sig in i samhället.
”De har – åtminstone i kortare perioder – lyckats tillskansa sig lokaler, resurser och legitimitet.”

Starkt övertygad är Soffan för besluten att inte låta extremisterna ta över i Göteborg. Sker det kan det bli förödande för en stadsdel eller en hel stad:
”Det är bl a därför som jag är så skarp och konsekvent i min nolltolerans mot extremism,” förklarar hon på sin blogg. Hon anklagar kulturrelativisterna inom vänstern och kultursfären för att inte ta Göteborgs Stad värdegrund på allvar:
”Visst. De vill ha en värdegrund. Men de vill inte att den ska vara på riktigt. De önskar att extremister, eller åtminstone extremister som för tillfället faller i smaken, alltjämt ska kunna få en plattform i Göteborgs Stad. Allvarligt talat. Så går det inte att ha det. Tvärtom. Vi måste bli ännu bättre på att sätta gränser mot extremismen. Det är gränssättandet som säkrar friheten. Det är gränssättandet som bygger ett bättre Göteborg, ” skriver Soffan på sin blogg.

Helene Bergman, journalist

Carina Hägg, researcher.

I den nionde artikeln här på Kärringbloggen:

Slutplädering och tingsrättsdomen.

OBS! Sprid och dela för – Kvinnofriheten, Jämställdheten och Demokratin.

Till min journalistkollega. Om du använder mitt material förutsätter jag att du anger Kärringbloggen som källa!

Kärringbloggen tar gärna emot gåvor!

Swish 123 22 07 975

Yttrande – och kvinnofrihet eller censur och religiöst kvinnoförtryck. Nr: Sju

Obs! Om Soffan artiklarna stängs ner från sociala medier!

Kom ihåg adressen till Kärringbloggen:

www.karringbloggen.se 

Soffan Rättegången:

Bejublad turné för Burka Songs 2.0 åren 2017 och 2018.

Trots att ”ingen lyssnar”.

Hon heter Fateme Gosheh och berättar för mig: 
”Jag kom in i salongen med min tavla som är en protest mot burkor. Jag frågade om jag fick vara med och debattera burkatvånget. Jag nekades och föstes sedan ut av vakterna. Arrangörerna pratar om yttrandefrihet, men de slängde ut mig! För de accepterar inte oliktänkande.”
Foto: Helene Bergman

 

”Vi blir inte lyssnade på”, är mantrat som Maimuna Abdullahi, Fatima Doubakil, Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén, MMRK, och kretsen kring dem, gång på gång upprepar. Trots det lyckades filmen Burka Songs 2.0 med efterföljande partiska samtal, där Fatima Doubakil medverkade, genomföra en bejublad turné under åren 2017 och 2018 i Göteborg. Vid minst 13 tillfällen, på olika ställen i staden, visades filmen med efterföljande samtal.

Men när ett av arrangemangen ställdes in i mars 2018 av Göteborgs Stad med anledning av att Fatima Doubakil, MMRK, fanns i panelen då bröt helvetet loss. Ett helvete som slutade med att Ann- Sofie, Soffan, Hermansson, f d s-kommunalråd i Göteborg åtalades i en enskild rättegång av Maimuna och Fatima. Soffan som tidigare nämnts friades dock i Tingsrätten. Men nu har de två MMRK-kvinnorna överklagat. Och vi väntar alla på att målet ska komma upp i Hovrätten för Västra Sverige.   

Filmens regissör Hanna Högstedt uttalade sig i GP, efter det att Göteborgs Stad ställt in arrangemanget på Blå Stället i Angered i mars 2018. Hon menade att det var onödigt att någon motståndare till slöjan bjöds in till det efterföljande samtalet efter filmen. Nej, enligt Hanna Högstedt, är det viktigare att det filmen fokuserar på; nämligen vem som kan tala för vem och vem som anses trovärdig får stå oemotsagd. Hanna Högstedt och Fatima Doubakil ville ha sitt fördjupande samtal ifred när de samtalar kring rasistiska strukturer, vithetsprivilegier och islamofobi:

”så det blir helt felriktat att komma och kräva att en motståndare till slöjan bjuds in. Att arrangemanget ställs in på grund av högröstade kritiker som inte har sett filmen belyser snarare de strukturer vi pratar om, vem som blir lyssnad till, ” anser Hanna Högstedt.

Soffan däremot skriver bland annat på sin privata blogg @soffangbg:

”I veckan beslutades att nästa Burka Songs 2.0 ställs in. Det var den enda rimliga slutsatsen.”

Soffan fortsätter lite längre ner i sin bloggtext: 

”Att dalta med extremister är bland det farligaste man kan göra. De historiska erfarenheterna skrämmer. Därför måste det demokratiska samhället – genom Göteborgs Stad och många andra aktörer – ha kraften att stå emot. Demokratin måste fullt ut kunna försvara sig mot antidemokratin. 

På Göteborgs Stads värdegrund finns det ingen plats för extremister. Tvärtom finns det ett blankt nej till extremism. Svårare än så är det faktiskt inte.”

Men GPs kulturchef Björn Werner håller inte alls med Soffan. Han tycker visst att Burka Songs 2.0 med efterföljande partiska samtal ska få äga rum på Blå Stället, i Angered. Han ställer frågan om det bara är en norm som ska gälla och som kulturen fogligt ska rätta sig efter och så drar han upp SD- kortet och insinuerar att Ann- Sofie Hermansson är som SD.

Burka Songs 2.0 turné 2017 

Filmen Burka Songs 2.0 hade premiär på Göteborg Filmfestival i januari 2017. 

”Sedan visas den också på bland annat den tyska dokumentärfestivalen Dok Leipzig och på Gerlesborgsskolan i Bohuslän, ” skriver GP.

Den 18 oktober 2017 visas den på Stadsbiblioteket, med efterföljande partiska samtal.

Samma höst den 22 november  2017 visas Burka Songs 2.0 också på scenkonstscenen Atalante, som är en konstnärsdriven scen.

Hösten 2017 besöker Hanna Högstedt, regissör för Burka Songs 2.0 ett antal gymnasieskolor i Göteborg. Hon har fått 21 000 kronor av kommunala medel för att prata om filmen, när hon besöker bland annat Hvitfeldtska gymnasiet och Göteborgs Folkhögskola. Det är Göteborgs Konsthall som engagerat henne i sin uppsökande lektionsverksamhet på gymnasieskolorna. Göteborgs Konsthall är en del av Göteborgs Stads Kulturförvaltning.

Burka Songs 2.0 turné 2018

När Göteborgs Stad beslutar sig för att ställa in engagemanget på Blå Stället i förorten Angered 14 mars 2018, vrids debatten, inte minst av GPs kulturchef  Björn Werner, på ett sätt som om detta var första och enda gången filmen Burka Songs 2.0 med efterföljande partiska panelsamtal skulle äga rum. Nu mobiliseras också motståndet mot Göteborgs Stad och Soffan.

Göteborgs Litteraturhus/Folkteatern

16 april upplåter Göteborgs Litteraturhus, som får kommunala bidrag, sin lokal till ”En Extremt Allsidig Kväll” där visningen av Burka Songs 2.0 med efterföljande partisk paneldebatt ingår. Medarrangörer är:

Aktivt medborgarskap, Forum för dekoloniala feminister, Göteborgs Poesifestival och Kvinnofolkhögskolan.

Men snart blir den lokalen för liten och arrangemanget flyttas till Folkteatern vid Olof Palmes Plats istället. Där finns fler platser, men några fler förköpsbiljetter säljs inte. Evenemanget är dessutom gratis och det bjuds på mat! 

Jag befann mig tillsammans med många andra utanför Folkteatern 16 april 2018. Vi tror vi ska bli insläppta till  ”En extremt allsidig kväll” Det kommer vi aldrig att bli. Men medan vi står och väntar öppnas plötsligt entrédörren från insidan. En kvinna kommer ut med snabba steg. Under armen bär hon en stor tavla. Så snart hon sätter ner foten på utsidan stängs dörren snabbt bakom henne. Vilsen blir hon stående, men tar sedan några steg för att ställa ner sin tavla mot en vägg. Hon drar undan det vita skynket som skyler tavlan. Den föreställer en naken kvinna innesluten i en svart gallerförsedd burka, som hon öppnat på vid gavel. Mot den svarta burkan pekar minareter som granater eller jättestora penisar. 

Jag blir nyfiken och går fram till konstnären. Frågar om jag får ta en bild och göra en kort intervju: 

 ”Visst,” säger hon och ställer sig bredvid sin stora lutande tavla. Efter det att jag tagit bilden säger hon med upprörd röst att hon blivit mer eller mindre utkastad av arrangörerna till visningen av Burka Songs 2.0. Hon heter Fateme Gosheh och berättar för mig: 

”Jag kom in i salongen med min tavla som är en protest mot burkor. Jag frågade om jag fick vara med och debattera burkatvånget. Jag nekades och föstes sedan ut av vakterna. Arrangörerna pratar om yttrandefrihet, men de slängde ut mig! För de accepterar inte oliktänkande.” I samma veva då 2018 var Fateme Gosheh också aktuell med sin animerade film Kari, om det dubbelliv muslimska kvinnor tvingas leva. Filmen visades just då på Folkets Bio.

Inne på Folkteatern är det absolut fullsatt, läser jag senare i GP, som i en stort uppslagen artikel, redogör för vad som hände under En extremt allsidig kväll:

”Författare, poeter, filmregissörer och dj:s hade bjudits in för att på olika sätt lyfta filmens tema kring vilka röster som  egentligen får höras i vårt offentliga rum,” skriver GP.

Filmfrukost/Frilagret

4 maj 2018 är regissör Hanna Högstedt och socionomen Maimuna Abdullahi inbjudna till FilmFrukost på Kafe Frilaget. 

Hanna och Maimuna ska prata om projektet Burks Songs 2.0.

Frilagret ingår i Göteborgs Stads kulturförvaltning och drivs av enheten Ung Kultur.

Reclaim Pride

Sommaren 2018 är lugn fram till helgen den 18/19 augusti. Då visar Reclaim Pride filmen Burka Songs 2.0 med efterföljande samtal på kulturhuset Fängelset. Det drivs med stöd av Göteborgs Stad. Staden har uppmanat arrangörerna att ställa in det efterföljande samtalet. Till SVT Nyheter säger Lotta Sjöberg, sektorchef för Kultur och Fritid att det inte handlade om ett förbud att visa filmen, inte heller om att stoppa panelsamtalet. Förbudet handlade endast om en persons medverkan:

”Beslutet togs på grund av att det rör sig om en person, som vi bedömer aktivt inte tar ställning i linje med Göteborgs Stads värdegrund.” 

Men arrangörerna till Reclaim Pride struntar i Göteborgs Stads uppmaningar och genomför samtalet ändå. En av arrangörerna av Reclaim Pride Sam Bergman skriver i ett pressmeddelande som citeras i GP: 

”Att stoppa samtalet med Fatima Doubakil handlar om ”islamofobiska fördomar.” 

24 September 2018 åtalas Ann- Sofie, Soffan, Hermansson för grovt förtal med hatbrottsmotiv vid Tingsrätten i Göteborg. Det är Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil som i ett enskilt åtal, åtalat Soffan.

Världskulturmuseet

Fem dagar senare, lördag 29 september framträder Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi på det statligt finansierade Världskulturmuseet i Göteborg. De talar under rubriken: 

”En märklig känsla – Ett samtal om rasism och Drömmar.

Mölndal

27 oktober 2018 är det filmvisning av Burka Songs 2.0 och samtal med Hanna Högstedt på festivalen Konstkollektivet i Kvarnbyn i Mölndal. Fatima Doubakil nämns inte längre i sammanhanget. Filmvisningen sker i samarbete och med stöd av förutom Konstkollektivet även Mölndals stad, Studieförbundet Vuxenskolan och Kultur Ungdom. 

 Konsthallen i Göteborg

Ett halvår efter det att Soffan åtalats av Maimuna och Fatima, öppnar återigen Konsthallen i Göteborg, på skattebetalarnas bekostnad, sina portar för Burka Songs 2.0. Det sker den 16 mars 2019. Rättegången har ännu inte varit och dom har ännu inte fallit.

Under rubriken Favoritextremisterna ( ett citat taget från ett av Soffans blogginlägg!) välkomnas publiken till en dag med rundabordsamtal på Göteborgs Konsthall. Konsthallen skriver i inbjudan bland annat:

”Ett år efter att Hanna Högstedts film och samtalsprojekt Burka Songs 2.0 skapade het debatt i Göteborg arbetar Högstedt med ett nytt konstprojekt: Favoritextremisterna.”I projektet Favoritextremisterna undrar Hanna Högstedt på vilka grunder muslimska och rasifierade röster som kritiserar makten pekas ut som extremister? Göteborgs Konsthall skriver:

”Hur används begreppet extremist idag? Vem äger berättelsen? Hur påverkar det medborgarna, kulturen och vilka som kan ta plats där? Hur kan vi bygga allianser och solidaritet för en mer jämlik stad där fler röster får höras,”

Värd för Rundabordssamtalet är America Vera – Zavala, dramatiker, debattör, författare och konstnärlig ledare på Botkyrka Community Teater&Dans. Hon har tidigare, åtskilliga gånger, gjort sig till tolk för åsikten att muslimer är förtryckta och inte får komma fram i det offentliga samtalet. Den linjen håller också Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil under rättegången i Tingsrätten i Göteborg. De ikläder sig offerrollen. En offerroll som ingår i hela strategin av förtryckt minoritet under Sveriges ” raslagar.” Samtidigt förnekar de kategoriskt i förhören att de är offentliga personer och att de därför ska tåla politisk kritik. Istället framställer de Soffan som en brutal politiker som vill förtrycka en minoritet på grund av deras tro och ursprung.  

 

Helene Bergman, journalist

Carina Hägg, reseracher 

 

I nästa artikel här på Kärringbloggen:

Medias roll i konflikten mellan Burka Songs 2.0 och Förortens Grupp8. Konflikten mellan två samhällssystem i Sverige, där kvinnors sexliv spelar huvudrollen.

OBS! Sprid och dela för – Kvinnofriheten, Jämställdheten och Demokratin. 

Till min journalistkollega. Om du använder mitt material förutsätter jag att du anger Kärringbloggen som källa!

Kärringbloggen tar gärna emot gåvor! 

Swish 123 22 07 975