När ålderdomen❤️ genast görs till vårdproblem.

Andra krönikan om åldrandet❤️

Så fort ålderdomen nämns i offentligheten händer något märkligt. Samtalet förskjuts. Från liv till logistik. Från människa till vårdproblem.

Jag, Helene Bergman Foto: Jördis Donobauer.

Kärringbloggen kostar inget att läsa, men kostar att producera!

Så Swisha gärna 100 kronor till 123 220 79 75  

Det tar bara några kommentarer innan åldrandet reduceras till äldreomsorgens brister. Som om ålderdomen i sig vore ett misslyckande som måste åtgärdas. Som om det egentliga problemet inte vore att vi åldras – utan att kommuner och regioner inte sköter sitt uppdrag. Missförstå mig rätt: äldreomsorgen är avgörande. Men ålderdomen är inte ett vårdproblem.

Den är en existentiell erfarenhet.

En livsfas där kroppen förändras, där tiden upplevs annorlunda, där minnen blir tyngre – och ibland klarare. Det är också en fas där man fortfarande är subjekt: tänkande, kännande, skapande.

Ändå tillåts ålderdomen sällan ta plats som just detta. Istället görs den snabbt hanterbar. Administrerbar. Brukbar. Ofarlig.

Genom att flytta fokus till vårdplatser, bemanning och budget slipper vi tala om det som egentligen skaver: att åldrande är något vi alla delar – om vi har tur.

Därför är det intressant att se hur filmstjärnor nu kliver fram med sina åldrande ansikten – inte som ursäkter, utan som fakta. Helen Mirren gör det, liksom andra kvinnor i offentligheten. De visar rynkor, slapp hud, tidens arbete. Inte som protest – utan som närvaro. Det är ingen liten sak. För i en kultur besatt av ungdom signalerar det något radikalt:

Jag finns. Jag lever. Jag åldras. Och jag är fortfarande någon.

Kanske är det just därför vi så snabbt vill byta ämne. För att slippa se. För att slippa känna igen oss. För att göra åldrandet till ett administrativt problem istället för en mänsklig erfarenhet.

Ålderdomen är inte politiskt glamorös. Den är inte säljbar. Den låter sig inte lösas. Och just därför behöver den få ta plats.