De kräver pressfrihet – men tiger om Hamas

Det svenska uppropet för pressfrihet i Gaza låter legitimt – men missar den viktigaste punkten: det är inte bara Israel som begränsar rapporteringen. Det är Hamas. Och den som säger sanningen där riskerar livet. Journalistens uppgift är att granska all makt – inte bara den som är politiskt bekväm att kritisera.

Viktigt att stötta en fri medieröst! 

Kärringbloggen ! 

Swisha till 123 220 79 75. Stort som smått!  

 

Över 500 personer i Sverige – däribland journalister, fotografer, författare och kulturarbetare – har nyligen undertecknat ett upprop där de kräver att Israel ska släppa in oberoende journalister i Gaza. Det låter som ett legitimt krav. I en krigszon behövs insyn. Makt måste granskas. Det är själva kärnan i den fria pressens uppdrag.

Men vem skyddar utländska journalister inne i Gaza?

• Ska de ackrediteras av Hamas? Då blir de gisslan- bokstavligen och språkligt.
• Ska de gå in oberoende ? Då överlever de inte.
• Ska de följa IDF som inbäddade? Då får de inte röra sig fritt – och då anklagas de för att vara partiska.

För mitt i detta naiva krav, som de 500 ger uttryck för – på öppenhet, ansvar och journalistisk integritet lyser en sak med sin totala frånvaro: kritiken mot Hamas. Det är inte bara en förbisedd detalj – det är ett strukturellt blint öga. För i praktiken är det redan i dag omöjligt att rapportera fritt från Gaza, inte bara för frilansare eller obetalda journalister, utan också för världens mest rutinerade krigskorrespondenter med stora redaktioner bakom sig.

Gaza – en plats där journalistik dör i tysthet

Varför?

Därför att Gaza kontrolleras av Hamas – en auktoritär, islamistisk terrororganisation. Och Hamas har full kontroll över all information som kommer ut ur området. Inga journalister, palestinska eller utländska, får verka fritt. De som arbetar där måste godkännas av Hamas, tilldelas övervakare, och rapportera enligt regimens linje. Den som avviker riskerar hot, gripande eller i värsta fall döden.

Det är inte en spekulation – det är väldokumenterat.

Många av de journalister som dödats i Gaza sedan den 7 oktober har haft nära band till Hamas. Vissa har firat attacken mot Israel öppet på sociala medier. Andra har samtidigt kallats ”oberoende”. Gränsen mellan journalistik och propaganda har suddats ut. Och ändå kräver man att Israel ska släppa in fler – som om det vore nyckeln till sanningen.

Samtidigt är Gaza en aktiv krigszon där risken att dödas är enorm – oavsett på vems sida man står. Hamas placerar sin militära infrastruktur i civila byggnader – under sjukhus, i skolor, bredvid bostäder – vilket gör det livsfarligt för alla på plats, även för etablerade journalister med hjälm, väst och stödteam. Risken att dödas av en israelisk attack är reell – för att Hamas gömmer sig bland civilbefolkningen. Detta borde varje hederlig granskning börja med att erkänna.

Journalistiskt svek: att tiga om den andra makten

Det mest anmärkningsvärda är alltså inte bara att det är farligt att rapportera från Gaza – det är att journalistiken har blivit ensidig.

I det svenska uppropet talas det mycket om Israel. Men ingenting om Hamas. Inga krav på att Hamas ska släppa pressen fri. Inga krav på att terrorgruppen ska tillåta palestinska journalister att arbeta utan övervakning, hot och censur.

När FN nu bekräftar att kvinnor och barn utsattes för grovt sexuellt våld under Hamas attack den 7 oktober, är det fortfarande tyst i journalistkollektivet. Inga parallella upprop, inga nyhetsflashar, inga intervjuer med experter om systematiska våldtäkter. Den feministiska reaktionen – både i Sverige och internationellt – är öronbedövande i sin frånvaro.

Det är alltså inte bara Israel som stänger gränser. Det gör också den ideologiska filterbubblan, där vissa sanningar inte är välkomna.

Vad är det som krävs för att få kalla sig “oberoende”?

Jag har arbetat som journalist i över femtio år. Jag har rapporterat från länder där pressfriheten varit under attack, från miljöer där sanningen har ett pris. Och jag vet hur viktigt det är att aldrig låta sin lojalitet skymma blicken.

Journalistikens främsta uppgift är att stå fri från makten – all makt. Den är inte att välja sida, utan att belysa båda. Men det vi ser nu är inte journalistik – det är aktivism med presslegitimation. Det är krav på insyn hos den ena parten, och en besvärande tystnad gentemot den andra.

Att kräva pressfrihet i Gaza utan att nämna Hamas är som att kräva demokrati i Iran utan att nämna mullorna. Det är att låtsas att verkligheten bara har en sida.

Vem hindrar egentligen sanningen från att komma fram?

Vill man ha sann, fri och oberoende rapportering från Gaza – vilket jag också vill – då måste man först våga tala om det faktum att Hamas utgör det största hindret. Det är Hamas som tystar, förföljer och dödar palestinska journalister. Det är Hamas som sätter villkoren för vad som får sägas. Det är Hamas som förvandlat Gaza till en informationsmässig svart låda.

Det är inte Israel som stänger dörren till sanningen.

Det är de journalister – som bara  vågar öppna sanningen åt ett håll.

Helene Bergman