Dagar i Kavala No Ett.

Ljuset i Kavala, Grekland  är annorlunda. Det faller inte över mig, det omfamnar mig. Havet andas djupt utanför fönstret, som om det vill påminna mig om att jag är här – på gränsen mellan Europa och Asien, mellan dåtid och framtid.

Jag vandrar genom gränderna, ser tvätten vaja mellan husen, känner doften av timjan och fisk, hör ekot av röster jag inte förstår. Och mitt i detta försöker  jag finna min rytm i mina dagar i Kavala.

Jag tog den här bilden från min hängmatta, nere i kryddträdgården bland olivträd och vinrankor. Luften var mättad av rosmarin och basilika, vinden fick vinbladen att prassla som en viskning och ovanför mig skimrade olivernas silvergröna blad i solen.

När jag kommer ner i trädgården ser katterna mig direkt – de springer fram, jamar, vill bli smekta. Katten som adopterat mig är alltid först. Jag har döpt henne till Nike, efter den grekiska gudinnan. Hon är stridbar – det syns på hennes kropp: en avhuggen örsnibb, en svanstipp som saknas. Men hon rör sig med självklarhet, som om hon vunnit sina slag. Varje gång kommer hon springande som om hon vet att platsen i hängmattan tillhör oss båda – och jag känner mig befryndad, besjälad tillsammans med henne.

Du kommer väl ihåg den världsberömda segerstatyn Nike från Samothrake . Skulpturen är ett av den hellenistiska konstens största mästerverk. Den restes omkring 190 f Kr. av invånarna på den lilla ön Samothrake i norra Egeiska havet. Inte långt från där jag nu befinner mig – i Kavala. Skulpturen  påträffades 1863 och finns idag på Louvren i Paris! Upptäckten av statyn gjordes av fransmannen Charles Chapoiseau ( Wikipedia).

Men, oj, oj , oj här kommer en katt! Hoppsan, hoppsan.

”Du får inte vara här! Hoppsan! Ba, ba, ba.”

Och katten försvann från altanen på tredje våningen! Hoppade från räcket direkt in i cypressen. Se det var en riktig kattkommandosoldat som tog sig rakt upp på fasaden för att se verkligheten från första parkett. Annat det än de journalister som sitter och häckar på sina redaktioner, det!

I granatäppelträdet hänger frukterna ännu gröna, men redan med en rodnad över skalen – de håller på att mogna till djupare rött. Och längre bort glittrar havet i bländande blått, med öarna som blå skuggor i horisonten.

Och mitt i allt detta såg jag honom – en man från Kavala, kraftig till kroppen, som långsamt tog sig uppför den branta gatan. En cigarett i mungipan, en liten plastpåse i handen. Hans steg var tunga, långsamma, men självklara. Ett annat slags rytm i samma stad.

Vignett

I Kavala väger 24 grader tyngre.

Solen pressar närmare,

luften håller svetten kvar mot huden,

och jag lär mig att ge efter.

Mitt på dagen tystnar staden.

Persienner dras ner, gatorna ligger öde,

och jag gömmer mig med en bit vattenmelon,

kyler tungan, kyler tankarna.

Men när kvällen kommer

andas stenhusen ut dagens hetta,

rösterna återvänder, skratt glider genom gränderna.

Kavala vaknar,

och med staden – jag.