Politikers flirt med islamismen. Carina Häggs story i sammanfattning.

I februari i år publicerade Kärringbloggen en exklusiv intervjuserie med Carina Hägg. Att läsa vad Carina berättade då för ett halvår sedan och se hur Sverige ser ut idag är skakande. För på bara ett halvår har det blivit synligt hur såväl den inrikes, som utrikes situationen förändrats i Sverige. Bland annat har terrorhoten mot Sverige eskalerat. Idag bär poliser i yttre tjänst kulsprutepistoler.

Det sägs att det bland annat är Natoansökningen och koranbrännandet som är orsaken till att Sverige nu är i den turkiske president Erdogans våld. Men det är inte hela sanningen. President Erdogan har sedan många år  på olika sätt infiltrerat Sverige, inte minst genom den Erdogansponsrade Islamofobrapporten 2021, där ett antal svenska journalister och forskare utmålats som ett svenskt betydelsefullt islamofobiskt nätverk.

Men redan för 15 år sedan såg Carina Hägg då socialdemokratisk toppolitiker hur islamister infiltrerade det svenska samhället. Om detta berättade Carina Hägg i intervjuserien: Carina Hägg Affären.

En berättelse om hur Carina Häggs varningar för islamisterna resulterade i att hon miste alla sina politiska uppdrag. Innan satt hon med i förbundsstyrelsen för Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund. Då var Nalin Pekgul ordförande för detsamma. Carina Hägg var ledamot i utrikesutskottet, ledamot av Natos parlamentariska församling och i OSCE, Organization for Security and Co-operation i Europe (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE). Hon var också med om att starta upp EPF, European Parliamentary Forum on Population and Development som arbetar med sexuell reproduktion och hälsa.

”Jag var van att jobba i internationella sammanhang. Där finns alltid en öppen och livlig debatt. Jag har varit med om att i bland annat i Nordafrika diskutera politisk islam och kvinnors rättigheter, så även i Turkiet. Men här i Sverige går det inte att ta upp det ämnet. Här krockar yttrandefriheten och demokratin med kvinnors rättigheter.” 

KÄRRINGBLOGGEN ÄR HELT BEROENDE AV ATT DU SOM LÄSARE GER ETT BIDRAG STORT SOM SMÅTT: SWISHA TILL 123 22 07 975

Carina Häggs berättelse handlar om ett socialdemokratiskt parti som tappat bort sin sekulära ideologi och gått i identitetspolitikens fälla: 

Det socialdemokratiska partiets stora svek mot invandrarkvinnorna har skapat den krissituation vi har i Sverige idag. Det handlar om parallella samhällen, gängvåld och infiltration av extremistisk politisk islam. Istället för att höra vad kvinnorna ute i förorten, som värnar om sina barn – som alla vi mödrar gör, lyssnade de socialdemokratiska partitopparna bara på de kvinnoförtryckande islamistiska männen, säger Carina Hägg.

På ett möte om terrorism och islam i Sverige som hölls 2009 på Tensta Träff i Stockholm infiltrerades mötet av islamister. Mötet slutade med att polisen stormade in med sin insatsstyrka. Carina Hägg (S) var med på mötet och informerade sedan sin riksdagsgrupp om händelsen. Men inget hände: 

”Det innebar att Stockholms arbetarekommuns samarbete med islamisterna var etablerat. Och den s k enterismen det vill säga att islamisterna skulle tränga sig in i de etablerade politiska partierna, redan hade fått fäste,” berättar Carina Hägg.

2013 väljs Omar Mustafa, ordförande för Islamiska Förbundet i Sverige, IFiS, in i Stockholms Arbetarkommuns styrelse. Carina Hägg, socialdemokrat och då även medlem i utrikesutskottet reagera skarpt. Hon skriver en debattartikel på Newsmill med rubriken: 

”Partiernas flathet mot fundamentalisterna beror på röstmaximering.”

Den här texten blir början till slutet för den socialdemokratiska kvinnliga toppolitikern Carina Häggs politiska karriär. Men det är inte bara Carina Hägg som mister sina politiska toppositioner!

”Uteslutningen av kvinnliga socialdemokratiska toppolitiker vår tids häxbränningar,” är nämligen rubriken på den sista artikeln i intervjuserien med Carina Hägg. 

För vår tids häxbränningar är det som drabbat Carina Hägg, Nalin Baksi (Pekgul) och Ann-Sofie, Soffan, Hermansson. Alla tre var kvinnliga socialdemokratiska toppolitiker och alla varnade de sitt dåvarande parti för den extremistiska politiska islamismen. 

Men i en ohelig allians samarbetade socialdemokratiska politiker med islamister med målet att brännmärka de kvinnor som såg faran med politisk islam. En ideologi som vill inrätta ett Kalifat med sharialagar. Lagar som förtrycker kvinnor till förmån för de religiösa männen. 

Och nu har även dagens borgeliga regeringen inlett samtal med dessa religiösa män. Och som Johan Westerholm skriver på Ledarsidorna i en artikel med rubriken: 

”Regeringen fortsätter utveckla mänskliga rättigheter med radikala religiösa organisationer.” Organisationer som har en lång historia av kvinnoförtryck och våld. 

För att läsa intervjuserien, publicerade 14/2,15/2,16/2,17/2  gå in på karringbloggen.se

Artiklar, Rättsamhälle.

Helene Bergman

KÄRRINGBLOGGEN ÄR HELT BEROENDE AV ATT DU SOM LÄSARE GER ETT BIDRAG STORT SOM SMÅTT: SWISHA TILL 123 22 07 975

 

Fredlös i mitt eget land, Herr Justitieminister!

Herr Justitieminister,                               Göteborg i juli 2023

 

I min stad Göteborg, där jag bor, lever och rör mig, bär nu polis i yttre tjänst förstärkningsvapen i form av kulsprutepistoler. Anledningen är en förhöjd säkerhetsrisk från terrorbenägna islamister. De vill skrämma och döda för sin känsla av kränkthet på grund av att några koraner bränts i  Stockholm. Självklart känner Du till detta. Men vad Du kanske inte känner till är att bland annat jag, erfaren författare och journalist, nu är ett fredlöst mål för terrorhandling.

Jag skriver fredlös eftersom bland annat jag falskeligen hängts ut som islamofob i en internationell rapport, med kopplingar till Turkiets president Erdogan, och sponsrad av myndigheten Uppsala universitet via Cemfor. 

Trots polisanmälning och kontakt med polis och åklagare, här i Göteborg har  min rädsla och min begränsning av att fritt röra mig såväl i Sverige som utomlands inte tagits på allvar.  Av vice chefsåklagaren fick jag höra att det varken fanns tid eller resurser att gå vidare med min polisanmälan. Polisen som jag hade kontakt med tröstade mig med att det ändå var bra att jag hade polisanmält, för då hade de material – OM DET SKULLE HÄNDA MIG NÅGOT!

Så jag betecknar mig nu som fredlös i mitt eget land- Sverige. 

KÄRRINGBLOGGEN ÄR HELT BEROENDE AV DU SOM LÄSARE GER ETT BIDRAG, STORT SOM SMÅTT: SWISHA GÄRNA TILL
123 22 07 975 

Bakgrunden är att jag tillsammans med Carina Hägg, f d socialdemokratisk toppolitiker skrivit boken – Den politiska rättegången. Kampen om yttrandefriheten. Det är en faktabaserad bok, som till största delen bygger på Göteborgs Tingsrätts dokument från rättegången i januari 2020, där f d S-politikern Ann- Sofie Hermansson åtalades i ett enskilt åtal för att hon kallat målsägandena, Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil från Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén, MMRK för extremister.  

Med anledning av mitt författarskap förekommer jag, men även andra bland annat vice statsminister Ebba Busch, med namn och bild i rapporten European Islamophobia 2021, som publicerades i september 2022 och som spridits inte bara i Europa utan även i Iran och USA. I rapporten finns även Cemfors logga. https://islamophobiareport.com/islamophobiareport-2021.pdf

I rapporten, vars svenska del författats av Emin Poljarevic, forskare vid Teologiska institutionen, Uppsala universitet, Anna Ardin, Marie Cederschiölds Högskola och Mattias Erving, förekommer ett foto taget från Twitter där vi som engagerade oss i rättegångarna mot Ann- Sofie Hermansson firar yttrandefriheten via det svenska rättssystemet. Slutsatsen som dras i den Europeiska Islamofobrapporten 2021, som alltså inte bara spridits i Sverige utan även internationellt är att vi som skålar för yttrandefriheten på det bifogade fotot är en Central grupp som via statliga subventioner jobbar för utvecklingen av islamofobin i Sverige.

Det är helt enkelt inte sant! Själv är jag fristående författare, medlem i Sveriges Författareförbund. ( De har tyvärr inte heller bistått mig när det gäller förtalet om att jag är islamofob!) Jag har överhuvudtaget inte några skattemedel till mitt förfogande vad gäller mina publiceringar.

Naturligtvis har jag  tagit kontakt med Uppsala universitet och även skrivit två debattartiklar i Uppsala Nya Tidning, men inte fått någon som helst rättelse.

Det är inte bara hotet om direkta terrorhandlingar som ska skrämma kritiker av islam till tystnad. I boken Den politiska rättegången. Kampen om yttrandefriheten, beskrivs hur MMRK, använder sig av det som benämns lawfare och det som Ann- Sofie Hermansson utsattes för. Hennes advokat Allan Stutzinsky citerar i sin slutplädering forskaren Magnus Norell som i en debattartikel skrivit att Maimunas och Fatimas motiv för att åtala Ann- Sofie Hermansson inte var för att de var upprörda över att bli kallade för extremister. Nej, skriver Allan Stutzinsky, och citerar Magnus Norell:

”Motivet är helt enkelt att störa och om möjligt hindra en diskussion om islamism, vilket dessa två personer helt öppet står för. Syftet är att visa att det kostar att gå emot dessa aktivister.”

Och Allan Stutzinsky ställer den avgörande frågan:

” Vem ska nästa gång våga offentligt blottlägga och kritisera islamismen. Vem ska våga investera i yttrandefrihet?”

Allan Stuzinsky menar också att det är just där lättkränktheten är som störst som yttrandefriheten behövs som bäst.

Sedan tingsrättsrättegången hölls i Göteborg i januari 2020, har de islamistiska hoten i Sverige ökat på olika plan. Reaktionerna på koranbränningarna i år är bara de mest synliga  och tydliga.

Herr Justitieminister, vi är många som i åratal stått upp för den svenska yttrandefriheten, till ibland ett högt pris. 

Svik oss inte nu, när det blåser som hårdast. 

Och jag kan inte heller låta bli att undra om en svensk mormors/farmors, tillika journalist och författare, liv inte är värt att skydda i jämförelse med en muslims som blir kränkt av att en bok bränns? För kommer vår yttrandefrihet att begränsas av blasfemilagar, kommer också vår svenska säkerhet att riskeras ännu mer. 

Helene Bergman 

P.S. Denna artikel är också skickad till Justitiedepartement för vidare befordran till Justitieminister Gunnar Strömmer.

Kommer att redovisa diarenumret när artikeln är registrerad.

KÄRRINGBLOGGEN ÄR HELT BEROENDE AV DU SOM LÄSARE GER ETT BIDRAG, STORT SOM SMÅTT: SWISHA GÄRNA TILL
123 22 07 975 

       

  

Etikmyndigheten: Islamofobrapporten 2021 är INTE forskning.

I Sverige är det numera grönt ljus att via en internationellt publicerad rapport islamofobförtala och sprida osanning om namngivna svenska journalister, författare, akademiker och politiker. Täckmanteln är att det är forskning trots att etikprövningstillstånd enligt etikprövningslagen saknas. 

Men den myndighet som ska se till att etikprövningslagen följs slingar sig å sin sida ur sitt ansvar genom att  fastslå att det svenska avsnittet i European Islamophobia Report, EIR, 2021 INTE ÄR FORSKNING! Därmed tar Överklagandenämnden för etikprövning, ÖNEP, inte sitt ansvar att skydda enskilda individer för risker i forskningsprojekt enligt etikprövningslagen.

KÄRRINGBLOGGEN ÄR HELT BEROENDE AV LÄSARNAS EKONOMISKA BIDRAG.

OM DU VILL UPPMUNTRA SERIÖS JOURNALISTIK?! SWISHA 123 22 07 975

I september 2022 publicerades, Islamofobrapporten, EIR. I det kapitel som rör Sverige går det att läsa att det i vårt land finns en liten men inflytelserik grupp tankeledare, bestående av politiker, journalister och akademiker som kommit att bli centrala för utvecklingen av islamofobi i Sverige. I rapporten publiceras ett foto på personerna som också namnges. Till denna grupp hör bland annat Carina Hägg och jag, Helene Bergman.

Texten i rapporten är en helt och hållet fabricerad osanning eller med andra ord förtal. Vad det handlar om är att vi Carina Hägg och jag kallas för islamofober eftersom vi skrivit boken Den politiska rättegången. Kampen om yttrandefriheten. En faktabaserad bok som till största delen bygger på Göteborgs Tingsrätts dokument från Ann- Sofie Hermanssons rättegång i januari 2020. En rättegång då hon i ett enskilt åtal anklagades för förtal. Den rättegången vann Ann- Sofie Hermansson liksom rättegången i Hovrätten.   

Men Överklagandenämnden för etikprövning tar ingen som helst hänsyn till hur vi som författare, journalister, akademiker eller politiker drabbas av detta förtal, då vår frihet beskärs eller när vi hotas. Myndigheten väger alltså inte in de personliga konsekvenser bland annat självcensur som det för med sig att falskeligen bli kallade för islamofob med namn och bild i en rapport som sprids internationellt. I detta fallet kan vi som nämns i Islamofobrapporten nu istället kalla oss för fredlösa i vårt eget land. ÖNEPs ställningstagande är också synnerligen märkligt eftersom forskarna/författarna till det svenska kapitlet i EIR tydligt påpekar att de är forskare. Så här presenterar de sig själva i rapporten: 

Emin Poljarević is an associate professor of sociology of religion and a senior lecturer in Islamic theology and philosophy at Uppsala University, Sweden.

Anna Ardin is a PhD student at the Centre for Civil Society Research at Marie Cederschiöld University.

Mattias Irving is a Master student in intellectual history and a journalistic researcher.

Inte nog med det, rapporten publicerades alltså i september 2022 med stöd av Uppsala universitet via Cemfor, Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism, där professor Mattias Gardell fram till och med 2021 var rektor. 

Nej detta är ingen forskning skriver ÖNEP som svar på vår anmälan och anger följande skäl:

”Överklagarnämnden för etikprövning är den myndighet som har tillsyn över etikprövningslagen. Överklagandenämndens tillsyn omfattar dels forskning som har fått godkännande vid etikprövning  och dels forskning som bedrivs där tillstånd saknas.

Enligt Överklagarnämndens bedömning är det inte visat att ifrågavarande rapport utgör forskning enligt etikprövningslagens. Ärendet avskrivs därför från vidare handläggning. Överklagandenämndens beslut får enligt 37§etikprövningslagens inte överklagas. 

Hade ÖNEP däremot menat att Emin Poljarević, Uppsala universitet,  Anna Ardin, Marie Cederschiölds högskola och Mattias Irving, bedrivit forskning för det svenska avsnittet i European Islamophobia Report, EIR, 2021, hade ovannämnda forskare kunnat dömas till bland annat fängelse enligt etikprövningslagen eftersom de inte sökt etikprövningstillstånd. 

Vi kan inte låta bli att undra om det verkligen finns likhet inför lagen i Sverige. Eller om etikprövningslagen inte gäller de som ofrivilligt och utan samtycke  ingår i en så kallad forskningsrapport?

Helene Bergman 

Carina Hägg  

KÄRRINGBLOGGEN ÄR HELT BEROENDE AV LÄSARNAS EKONOMISKA BIDRAG.

OM DU VILL UPPMUNTRA SERIÖS JOURNALISTIK?! SWISHA 123 22 07 975

 

Göteborgs Postens kultursida använder tystnaden som maktstrategi.

Den oberoende Kärringbloggen är helt beroende av läsarnas gåvor. 

Vill du stötta Kärringbloggen? Swisha en gåva till  

123 22 07 975  

Lick the boots journalistiken, politisk islam och radikalfeminismen i kombination med rädslan, framförallt hos vissa av dagens kulturjournalister, förlamar det offentliga samtalet och debatten i Sverige. När en del kulturjournalister har satt i system att använda sig av maktstrategin osynliggörandet börjar det bli obehagligt. En redaktion har makten att själva bestämma vad som ska skrivas om, men framförallt vad som INTE ska skrivas om. Det intressanta är alltså vad som inte bevakas, vad som inte skrivs om. Ett ypperligt exempel på detta förfarande är Göteborgs Postens kultursida med kulturchefen Björn Werner i spetsen. Han är en maktfaktor i Göteborgs kulturliv och han använder sig av sin makt i form av tystnaden.  

Jag har två egenupplevda exempel. Det är mina två senaste böcker – Förortens Grupp 8, Beijbom Books, och Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten, Vulkanmedia. Den första boken tar upp hedersförtrycket och den andra extremismen i form av den tingsrättsrättegång, där Ann- Sofie Hermansson f d s- kommunalråd i Göteborg i ett enskilt åtal stod åtalad i för grovt förtal i januari 2020.  Hon friades där liksom i Hovrätten. 

Trots att båda böckerna har recenserats i andra media bland annat av Erik Jersenius i Västmanlands Läns Tidning, VLT, SVT Forum, nyhetsmagasinet Fokus, Dick Erixson, Samtiden, Hufvudstadsbladet i Helsingfors, nättidningen Spanaren, kulturtidskriften Alba  m fl har GPs kultursida inte med ett ord nämnt dessa böcker. Däremot har GP:s kulturchef Björn Werner klart tagit ställning mot Ann- Sofie Hermansson och gett stort utrymme åt förespråkarna för filmen Burka Songs 2.0 och det partiska samtalet som Göteborgs Stad stoppade, vilket jag i boken Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten ger en detaljerade skildring av. Jag förstår kulturchefen om han personligen inte vill ge uppmärksamhet till en bok som kritiserar honom och kultursidan. Men det är oprofessionellt hanterat att undanhålla läsarna information, bara för att det inte gagnar GP.s kultursida. Att låta kritiker få plats brukar vara en liberal värdering!  Nåväl Liberala Kvinnor har bjudit in mig att tala om boken. Det eventet äger rum i Alingsås den 30 oktober.

När jag tillsammans med min researcher Carina Hägg skrev boken Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten, anande jag inte att den skulle drabbas av samma öde som Förortens Grupp 8. En gång är ingen gång, men två gånger är en vana!

I Den politiska rättegången skrev jag i kapitlet: 

”Kulturklimatet i Göteborg. Exemplet Förortens Grupp 8:

Boken kom ut i november 2017, alltså bara tre månader innan debatten om Burka Songs 2.0 startade. Den mediala tystnaden om att lyssna på den andra sidan, det vill säga de åtta invandrarkvinnorna, bland andra Nyamko Sabuni, Amineh Kakabaveh och Sara Mohammad som kämpar mot hedersförtrycket var tydligen ointressant för Göteborgsmedia. Jag nämner det här eftersom det visar vilka som har medias öra, vilka som har tillgång till det offentliga samtalet och vilka som får höras! Det dröjde ett tag, ja flera månader innan jag förstod vad det egentligen handlade om. Att skriva om hedersförtrycket och att intervjua de kvinnor som kämpar mot det likställdes med rasism och islamofobi. Ingen sa det, men tystnaden talade sitt tydliga språk.” 

Några av dessa kvinnor lever under Säpobeskydd eftersom det är fara för deras liv. Och just när jag skrivit detta ser jag på Instagram att en av kvinnorna, verksamhetsledaren Mariam Afrasiabpour, som jag intervjuar i boken Förortens Grupp 8 fått motta H.M. Konungens medalj. Motiveringen lyder: 

”För betydelsefulla insatser för att underlätta invandrarkvinnors inträde på arbetsmarknaden och motverka hedersförtryck.”

För mig som mångårig erfaren undersökande journalist är  dessa två böcker journalistik fast i bokform. De är båda en nutidsskildring och ett bidrag till en debatt i Göteborg, som aldrig blir av utan som istället tystas av Göteborgs Postens kultursida i en tidning som har en monopolställning i Sveriges andra stad. En ställning som också kräver ett publicistiska ansvar av att spegla den kultur och debatt som äger rum på utgivningsorten, att skildra det som är sant och relevant utan att snegla mot ett kulturetablissemang i staden som helt verkar ha tappat fotfästet vad gäller demokrati och yttrandefrihet. Det visar våra två års grävande journalistik om bland annat  Göteborgs kulturliv som skildras i boken Den politiska rättegången- kampen om yttrandefriheten. 

Helene Bergman, ansvarig utgivare

Den oberoende Kärringbloggen är helt beroende av läsarnas gåvor.

Vill du stötta Kärringbloggen? Swisha en gåva till 

123 22 07 975 

Köp boken som GP inte vill ska få uppmärksamhet – Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten, på Vulkanmedia.se, Adlibris eller Bokus.

Ljudboken finns på Storytel eller där ljudböcker finns. 

Arbetarnas Bildningsförbund med arbetarrörelsens värderingar infiltrerat av islamister

Vill du stötta den helt oberoende Kärringbloggen? Swisha en gåva till 123 22 07 975

 

”Till mina systrar som knyter hijaben extra hårt vill jag att de ska knyta näven ännu hårdare. För den som rör din hijab borde få fingrarna brutna!”

”Vi måste organisera oss i en politisk rörelse, och det kommer polarisera Sverige ännu mer.”

”Det här kommer att bli en konfrontation mellan det vita majoritetssamhället och människor som inte är vita i Sverige, där de kräver samma rättigheter.

Bland annat dessa citat från Fatima Doubakil, användes som bevismaterial av försvaret i Hovrättsförhandlingarna i september. Då hade socialdemokraten Ann- Sofie Hermansson åtalats för andra gången i ett enskilt åtal för grovt förtal av Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi. De båda kvinnorna förlorade inte bara i tingsrätten utan även i hovrätten och ska nu betala uppemot en miljon kronor.    

På torsdagskvällen var Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi inbjudna av ABF Stockholm för ett partiskt panelsamtal under rubriken ” Politisk debatt eller extremisering av muslimer i offentligheten”. Förutom ABF Stockholm var även Afrosvenskarnas riksorganisation arrangör. Här har Kitimbwa Sabuni, gift med Fatima Doubakil, en framträdande position.

Kärringbloggen har via mejl tagit kontakt med Helen Pettersson, ordförande för ABF tillika socialdemokratisk riksdagsledamot. Men hon vill inte svara på frågan huruvida Fatimas ovanstående citat stämmer överens med arbetarrörelsens värderingar.

Fatima och Maimuna har själva utsett sig till att vara talespersoner för uppskattningsvis en miljon muslimer i Sverige. Kvinnorna gör det via sin cell MMRK, Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén. Där ingår också Kitimbwa Sabuni. En cell som under de två förtalsrättegångarna som ägt rum i Göteborg de senaste åren visat sig stå för en ideologi som av många anses vara systemhotande. Trots det har ABF, som grundar sig på arbetarrörelsen värderingar bjudit in MMRK.

Läs/ lyssna på boken Den politiska rättegången- kampen för yttrandefriheten för att få veta mer. Den skildrar bakgrunden, men också själva tingsrättsrättegången.

Förutom Fatima och Maimuna hade ABF Stockholm också bjudit in MMRKs advokat, rörelsejuristen och aktivisten Silas Aliki, Rashid Musa, en av de som nu samlar in pengar till Fatima och Maimuna för rättegångskostnaderna i de förlorade rättegångarna och aktivisten America Vera Zavala. Rashid Musa skrev så här på sin Facebook 11 december 2020, efter den förlorade tingsrättsrättegången:

”Hjälp systrarna Fatima Doubakil och May A Abdullahi med rättegångskostnaderna i fallet med Ann- Sofie Hermansson som är Göteborgs högsta politiker. Hon har stämplat systrarna som extremister och förhindrat dem från att tala och föreläsa för organisationer som får offentlig stöd av Göteborgs kommun… I ett av världens mest jämställda länder(yani), finns det krafter i vårt land som vill stoppa dessa systrar från att tala. Dessa krafter är inte bara högerextrema fascister som gör hitlerhälsningar på stan. Utan de är sossar och liberaler (same, same egentligen men ni fattar)”

Men Arbetarnas Bildningsförbund, ABF, som är Sveriges största studieförbund med ett femtiotal medlemsorganisationer och ett sextiotal organisationer med samarbetsavtal, stödjer MMRK, som på eget mandat alltså säger sig tala för uppskattningsvis en miljon muslimer i Sverige. ABF är partipolitiskt obundet men värderingarna sammanfaller med arbetarrörelsens. Bland de mest kända medlemsorganisationerna inom ABF, finns enligt deras egen hemsida; Landsorganisationen, LO, Kooperativa förbundet , KF, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet och deras sidoorganisationer bland andra Hyresgästföreningen, HSB: riksorganisation och Pensionärernas Riksorganisation, PRO. ABF:s verksamhet finansieras med bidrag från stat, landsting och kommun samt med avgifter från deltagare och medlemsorganisationer. ABF centralt får statsbidrag och fördelar sedan ut det till lokalavdelningarna utifrån deras verksamhets omfattning. År 2017 fick ABF 445 440 100 kronor i statsbidrag. Varje år deltar 750 000 personer i ABF:s cirkel- och kursverksamhet, nära 700 000 besöker föreläsningarna och över två miljoner tar del av musik-och teaterverksamheten.

Vad har då Arbetarnas Bildningsförbund för målsättning? De vill ”genom en fri och frivillig bildningsverksamhet, grundad på jämlikhetens, solidaritetens och demokratins principer bland annat främja och själv delta i, en samhällsomdaning i överensstämmelse med arbetarrörelsen grundläggande värderingar.”

Frågan är hur demokratins värderingar stämmer överens med de vittnesutsagor i såväl tingsrätten som hovrätten som försvaret hänvisade till.  När Fatima Doubakil intervjuades i Antirasistiska Akademin 20171205 sa hon bland annat:

”Finns en demoniseringskampanj från politiker och media att få med sig befolkningen att säga ja till särskilda lagar och ett särskilt förhållningssätt till svenska muslimer.” ( Således ett apartheidsystem, mitt förtydligande.)

”Staten har lagstiftat bort vissa rättigheter som har en påverkan på demokratin vad avser mötesfriheten, yttrandefriheten och åsiktsfriheten för en redan marginaliserad grupp”(muslimer)

”Vi utbildar svenska muslimer om hur de ska göra om Säkerhetspolisen kommer och knackar på din dörr.”

”Säkerhetspolitiken och rasismen idag går hand i hand.”

”Anti-muslimismen tar sig uttryck i nya lagar, nya terrorlagar, handlingsplaner mot extremism.”

”Vi måste organisera oss i en politisk rörelse, och det kommer polarisera Sverige ännu mer.”

”Vi ska fullborda Sveriges demokrati, frågan är hur vi gör det och vad priset kommer att vara.”

”Det här kommer  bli en konfrontation mellan det vita majoritetssamhället och människor som inte är vita i Sverige, där de kräver samma rättigheter.

Frågan är om dessa uttalanden är i samklang med arbetarrörelsens värderingar? Tyvärr ville inte ABFs ordförande Helen Petterson svara på den frågan.

Helene Bergman, ansvarig utgivare

Kärringbloggen är helt beroende av gåvor så

Swisha gärna en gåva till 123 22 07 975

Du kan köpa boken Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten,  på Vulkanmedia.se, Adlibris eller Bokus.

Ljudboken finns på Storytel eller där ljudböcker säljs.

Hånskratten är islamisternas tecken på seger.

”Islamisterna som ville döda Lars Vilks har vunnit,” säger Mårten Arndtzén i Sveriges Radios kulturradio. På nätet ser jag samtidigt skrattande smileys från islamister rulla nedanför en uppdatering om dödsbeskedet. Mina öron hör fortfarande de triumfatoriska hånskratten som ekade i Hovrättens lokaler för några veckor sedan. Det var som att höra någon skratta på en begravning. Skratten kom från Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil, Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén, MMRK när de skrattande följde efter den Säpovakt som tillsammans med sin kollega skyddade Nalin Pekgul när hon skulle vittna mot MMRK i hovrätten. En rättegång där Ann-Sofie Hermansson, f d s-kommunalråd  stod åtalad i ett enskilt åtal för grovt förtal. Ann- Sofie Hermansson friades från grovt förtal även i den andra lawfarerättegången.

Men Lars Vilks, Nalin Pekgul och Ann- Sofie Hermansson är inte de enda som drabbats av islamisternas hänsynslösa, besatta vrede och jakt. Jag vet flera. Bland annat några av de kvinnor jag intervjuade i min bok Förortens Grupp 8. En Sara Mohammad, en Amineh Kakabahve, en Hanna Gadban, en Soheila Fors. De som kritiserat hederskulturen och islamisterna. De lever alla under Säpobeskydd och skyddad identitet. Sedan finns det ytterligare kvinnor som jag nämner i boken Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten. 

Men likgiltigheten för den fara dessa människor är utsatta för är bestickande. Den nämns inte högt.   Alla dessa människor som  svikits av den svenska kultureliten, media, museer, bibliotek, ja alla dessa institutioner som säger sig stå för yttrandefriheten. Istället är det islamisterna/extremisterna man försvarar. 

Några timmar innan dödsbeskedet om Lars Vilks kom, hade jag begärt utträde ur Svenska Pen. Jag gjorde det offentligt på Facebook och på Twitter. Jag skrev: 

”Hej jag säger härmed upp mitt medlemsskap i Svenska Pen. Anledningen är att Svenska Pen inte tar det hot mot yttrandefriheten som existerar i dag i Sverige på allvar. Trots att vi bevisligen lever i en tystnadskultur. Det är alltid lättare att kritisera andra länders brister, men kräver mer mod och civilkurage att ta de hot som existerar idag i det egna landet på allvar.”

Innan jag gjorde detta hade jag haft en mejlkonversation med Jesper Bengtsson, ordförande för Svenska Pen. Jag hade tagit upp förtalsrättegången mot Ann-Sofie Hermansson och tyckte Svenska Pen skulle lyfta den här frågan till debatt. Jo då Bengtsson höll med mig i sak om allt. Men svarade aldrig på min fråga om Svenska Pen var villig att diskutera saken öppet. Jag är så trött på detta hyckleri, denna feghet att inte öppet våga gå ut. Att inte öppet våga stå för demokrati och yttrandefrihet från svenska organisationer, institutioner och politiska partier. Jesper Bengtsson svarade i alla fall. Jag har varit med om att tystnaden inte minst från media är det som råder när man lyfter dessa frågor. 

Och jag förstår inte dagens journalister i de stora medierna, som med sin tystnad eller kritiklösa rapporterande lämnat över till islamisterna? Förstår de inte, ser de inte, eller vill de inte se –  att makten har förflyttats från regering och riksdag till islamisterna och deras nätverk i det offentliga Sverige? I Carina Häggs och min research som vi bedrivit under flera år har vi sett att islamisterna och deras medlöpare har infiltrerat så gott som alla samhällsområden. Deras agerande är systemhotande i demokratin Sverige. Det finns eller har funnits journalister som försökt/försöker ta upp dessa frågor men mer eller mindre tystas.

Den största uppgift en journalist har är att kritisera makten. Och de som i dagens läge har makten gynnas med medel från skattebetalarna. Alltså är det dags att publicera eller debattera det som är sant och relevant oavsett vad de mäktiga i samhället än må tycka. En bra början att sätta sig in i ämnet är att att läsa/lyssna på boken Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten. 

Finns på vulkanmedia.se eller Storytell, Adlibris, Bokus. 

Helene Bergman, ansvarig utgivare. 

Kärringbloggen står helt fri från såväl ekonomiska som politiska intressen, men ingår i det publicistiska systemet. 

Vill du stötta den helt oberoende Kärringbloggen kan du swisha till 123 22 07 975.  

 

Frias eller fälls Ann-Sofie Hermansson i hovrätten på torsdag 30/9?

De triumfatoriska hånskratten från sista dagen, den 9 september, i hovrätten ringer fortfarande i mina öron.

Skratten kom utanför hovrättens sal A, när Muslimska Mänskliga Rättighetskommitténs, (MMRK) taleskvinnor hört den troende muslimen, Nalin Pekguls starka berättelse om hur hon avhumaniserats och var rädd för att förlora livet på grund av hot och hat från MMRK. Nalin Pekgul  berättade för hovrätten i skydd av  två kraftiga Säpovakter. Hon var kallad som vittne av Ann- Sofie Hermansson. Klockan 11 00 torsdagen 30 september får vi veta om Ann- Sofie Hermansson f d s-kommunalråd i Göteborg frias eller fälls i hovrätten för västra Sverige. Hovrättsdomen kommer att få stor betydelse för hur stark vår svenska yttrandefrihet är.

I avvaktan på hovrättsdomen publicerar Kärringbloggen den andra artikeln i sammanfattningen av domen i tingsrätten som publicerats i den enda boken i Sverige om lawfare – Den politiska rättegången – Kampen om yttrandefriheten. Författare Helene Bergman

För ett och halvt år sedan ogillade Göteborgs tingsrätt ett enskilt åtal mot politiker Ann-Sofie Hermansson för grovt förtal. Domen överklagades och den 9 september avslutade hovrätten sin huvudförhandling i målet.

Andra delen av sammanfattningen av tingsrättsdomen i Mål nr: B 12803 – 18

Gå in på Karringbloggen om du vill läsa första artikeln.

”Tingsrätten tar i sin dom vidare upp de båda målsägandenas egen roll i sammanhanget:

”Både Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi har målmedvetet trätt fram i offentligheten som talespersoner för muslimer i Sverige med det i sammanhanget självklara syftet att bilda opinion för de intressen de företräder.”

Tingsrätten menar att det är av underordnad betydelse om de på grund av detta blivit kända eller inte. Tingsrätten skriver vidare:

”Det relevanta är att båda målsägandena gjort sig till talespersoner för en viss grupp och deltagit i den offentliga debatten, där de bl.a. relaterat till antiterrorlagstiftningen som ”raslagar” riktade mot muslimer. Inom ramen för det fria samtalet och den grundlagsfästa yttrandefriheten får de då också tåla att de själva kan komma att utsättas för verbala angrepp av meningsmotståndare.”

Domen är mycket detaljerad och argumenterande särskilt vad gäller om Ann – ­Sofie Hermansson hade fog för att kalla Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil för extremister i olika former. Slutklämmen i domen lyder således:

”Inom ramen för den vidsträckta yttrandefriheten som utgör grundvalen för ett demokratiskt samhällsskick har det varit försvarligt för Ann- ­Sofie Hermansson att lämna uppgifterna. Ann-­Sofie Hermansson har haft skälig grund för uppgifterna.

Åtalet ska därför ogillas i sin helhet.”

Trots att tingsrätten i Göteborg ägnat två dagar av ingående förhör med Ann­- Sofie Hermansson, fyra expert­ vittnen och förhör med Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil i denna politiska rättegång, där utgången blev en friande dom, så ger sig inte de två kvinnorna. Trots att tingsrättsdomen var välskriven och argumenterande för att yttrandefriheten i det demokratiska Sverige är mycket vidsträckt, så utnyttjar de två kvinnorna det demokratiska samhällets rättssystem ytterligare. De fortsätter med sin krigföring inom det juridiska systemet, lawfare och har nu överklagat domen till Hovrätten för Västra Sverige.

Det är fortfarande Folkets Juristbyrå, som i egenskap av ombud för Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil yrkar att hovrätten, med ändring av tingsrättens dom dömer Ann­ – Sofie Hermansson för i första hand grovt förtal, i andra hand förtal, med bl.a. hatbrottsmotiv, i enlighet 5 kap 1 och 2 §§brottsbalken.

Överklagandet är undertecknat av Silas Aliki Quezada.

Helene Bergman

Kärringbloggen kommer att rapportera om hovrättsdomen.

 

Kärringbloggen står helt fri från såväl ekonomiska som politiska intressen, men ingår i det publicistiska systemet. Det innebär att jag, Helene Bergman är ansvarig utgivare.

Vill du stötta den helt oberoende Kärringbloggen kan du swisha till 123 22 07 975

Vill du veta bakgrunden till domen i tingsrätten kan du köpa boken Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten på Vulkanmedia.se. Adlibris eller Bokus.  Du kan också lyssna på Storytell eller där ljudböcker säljs.

Fem stjärnor till Den politiska rättegången- kampen om yttrandefriheten på Storytel

 

Tingsrättsdomen i Förtalsmålet i väntan på hovrättens dom

För ett och ett halvt år sedan ogillade Göteborgs tingsrätt ett enskilt åtal mot politikern Ann- Sofie Hermansson för grovt förtal. Domen överklagades och den 9 september avslutade hovrätten sin huvudförhandling i målet. Hovrättens dom kommer 30 september.

I avvaktan på den publicerar Kärringbloggen i två artiklar, sammanfattningen av domen i tingsrätten som publicerats i  boken ”Den politiska rättegången – Kampen om yttrandefriheten” av Helene Bergman

”Om enskilda åtal för förtal, beroende på hur en politisk diskussion har förts, skulle vinna någon form av framgång, då har en farlig väg beträtts. De små stegens tyranni är den väg som ofelbart leder till diktatur,” 

Så avslutade Ann- Sofie Hermanssons advokat Allan Stutzinsky sin slutplädering i Förtalsmålet i tingsrätten 21 januari 2020. Då, som i hovrätten uppmanade han domstolen att tydligt sätta ner foten i den kommande domen.

Tingsrättsdomen

Och tingsrätten sätter ner foten.
Två veckor efter rättegången den 11 februari 2020 kommer domen i Mål nr: B 12803-18.
Ann­Sofie Hermansson frikänns från grovt förtal. Och skadeståndsyrkanden från Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil avslås. Istället ska de båda kvinnorna ersätta Ann­Sofie Hermansson med 190 000 kronor plus ränta från dagen för domen till dess betalning sker. 

Domen är på 19 sidor och de som fällt avgörandet är rådman Mats Hagelin och nämndemännen Dick Halldén, Arne Kral och Maggan Stam. Tingsrätten är enig. 

Det intressanta att läsa ur domen är mer beskrivningarna av Fatima Doubakils och Maimuna Abdullahis göranden och låtanden än att Soffan skrivit sex blogginlägg på sin privata blogg. I dessa blogginlägg har Soffan benämnt målsägandena som ”extrema röster,” ”extremister,” ”favorit­ extremister” och icke­demokrater samt påstått att de hade ”försvarat terrorister” och ”avfärdat insatser mot bland annat IS-krigare. 

Rätten ställer sig frågan om det ”Har varit försvarligt för Ann­-Sofie Hermansson att lämna uppgifterna?” 

Citat ur domen: 

”I andra stycket av förtalsbestämmelserna finns ansvarsfrihetsregel som innebär att det i vissa situationer kan vara försvarligt att lämna en uppgift. Kravet på försvarligt medför att det ska göras en avvägning mellan å ena sidan skyddet mot kränkande uttalanden och å andra sidan den vidsträckta yttrandefrihet som utgörs av grundvalen för ett demokratiskt samhälle. 

Av stor betydelse är att det finns utrymme för den politiska debatten. Samhälleliga och kulturella frågor måste få ventileras även om enskilda personer i viss mån skulle angripas. Vad som kan uppfattas som personangrepp är således tillåtet så länge inte gränsen för förtal passeras.” 

I domen står att de två målsägandena under ett stort antal år har varit opinionsbildande för muslimers rättigheter. De båda har också ingått i den tämligen snäva krets som utgjort MMRK. Vidare skrivs i domen: 

”Fatima Doubakil har åtskilliga gånger medverkat i SVT i egenskap av talesperson för muslimska gruppers intressen. Hon har själv berättat att hon arbetar med antidiskrimineringsfrågor, bl.a. som deltagare i en referensgrupp till Diskrimineringsombudsmannens (DO) arbete, som inbjuden till Regeringskansliet men även inom projekt som rapportförfattande som bedrivits i olika FN-organs regi. 

Maimuna Abdullahi har som aktivist för samma intressen skrivit debattartiklar, arbetat med rapporter till FN och varit projektansvarig inom Sveriges Förenade Muslimer, SFM. 

Längre ner i domen står vidare att Maimuna Abdullahi:

”Har i en artikel på SVT Debatt under 2015 beskrivit personer som åkt för att strida för IS som ”politiserade muslimer”, vilket väl överensstämmer med hennes i tingsrätten redovisade uppfattning att IS-resenärer ägnat sig åt ”politiskt motiverat våld”.
Detta är utan tvekan en kraftigt förskönande beskrivning av personer som sympatiserat med och i många fall torde deltagit i de övergrepp som IS gjort sig skyldiga till i sin kamp för ett kalifat.” 

Såväl Maimuna Abdullahi som Fatima Doubakil har haft framträdanden på Youtubekanalen ”Antirasistiska Akademin.”  I domen står det vidare bland annat att:

”Båda målsägandena har påtalat att de inte är att anse som offentliga personer och att de inte i den egenskapen ska behöva ”tåla” mer än andra personer. Båda har också påtalat att de inte kontaktats av Ann- Sofie Hermansson före publiceringarna på bloggen och att de inte fått tillfälle till bemötande. Ingen av dem har emellertid kontaktat Ann­Sofie Hermansson eller begärt att få genmäle i de tidningar som refererat Ann- Sofie Hermanssons uttalanden.” 

Tingsrätten menar att trots att målsägandena hänvisar till pressetiska regler vad gäller att bemöta kritik, så kan dessa regler inte tillämpas vad gäller en personlig blogg. I detta fall Soffans personliga blogg: 

”Även om dessa, (de pressetiska reglerna) enligt doktrin (se Bäcklund m.fl. a.a.) kan tillmätas viss betydelse vid försvarlighetsbedömningen så är det knappast möjligt att beakta pressetiken i fråga om en blogg som inte används för annat än spridande av innehavarens personliga åsikter.” 

Fortsättningen på sammanfattningen av tingsrättsdomen i boken Den politiska rättegången- Kampen om yttrandefriheten, kommer om c a en vecka.

Helene Bergman

Vill du  veta bakgrunden till domen i tingsrätten kan du köpa boken Den politiska rättegången- kampen om yttrandefriheten på Vulkanmedia.se, Adlibris och Bokus.

Vill du stötta Kärringbloggen kan du swisha en gåva till  123 22 07 975

Martin Aagård, Aftonbladet Kultur hånar kampen för yttrandefriheten

Martin Aagård Aftonbladet Kultur hånar hotet mot yttrandefriheten och lawfare rättegången. Förlöjligar boken Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten. Samtidigt som han nämner min bok, skriver han inte vad den heter och inte heller vem som skrivit den.  

Trots att han synbarligen använt boken som bakgrundsmaterial i sin förvirrade kulturartikel med rubriken ”Vi blev syndabockar för Göteborgs misslyckande.” 

https://www.aftonbladet.se/kultur/a/lVvEpy/vi-blev-syndabockar-for-goteborgs-misslyckande   

Arrogant skriver han, där han sitter tillsammans med Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi på Petter Stordalens lyxhotell Post, vid Drottningtorget i Göteborg:

”Det har redan skrivits en bok om rättegången, förresten. En upprörd bok utgiven på eget förlag som påstår att Ann- Sofie Hermansson utsatts för ett justitemord.” 

Som vi göteborgare säger: 

”Där var inte en seffra rätt!” 

Och boken är den första i Sverige som tar upp Lawfare i bokform på svenska, enligt en känd terrorforskare. 

På twitter säger Martin att han är glad över att ingen hann före med att intervjua  Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi. För när de krävde att bli intervjuade för Aftonbladet Kultur följde Martin Aagård order i hopp om att göra det stora scoopet! Kvinnorna hävdade att ingen annan lyssnar på dem. Förutom att vara medlöpare är Martin Aagård också ohederlig som inte ger läsarna möjlighet att få veta vilken bok han hänvisar till.  Eller är det möjligtvis den journalistiska avundsjukan som gör sig gällande. 

För Martin Aagård hann inte skriva boken Den politiska Rättegången – Kampen om yttrandefriheten. Det gjorde jag! Det tog mig ett och ett halvt år. Han är väl upptagen med att skriva sin självbiografi nu när han fyllt femtio.

För er som inte känner till Martin var han den som kallade  Rickard Herrey för rasist. Martin åtalades för förtal men friades. Precis som Ann- Sofie, Soffan, Hermansson vann Förtalsmålet i tingsrätten mot Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi.  Jodå Martin känner för Soffan, det skriver han i intervjun han gör med de två muslimska damerna strax efter det att Hovrättsförhandlingarna avslutades i Göteborg förra veckan. Domen kommer 30/9 klockan 1100. 

Förresten undrar om något förlag vill ge ut Martin Aagårds självbiografi? Eller om han tvingas ge ut den på eget förlag.

Boken Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten kan köpas på vulkanmedia.se, Adlibris eller Bokus.

Helene Bergman 

Kärringbloggen är fri att läsa, men kostar tid och pengar att producera. Därför tas gärna gåvor emot.

Swish 123 22 07 975

Jyllands-Posten om Julian Assange, Anna Ardin och Kärringbloggen.

Söndagen 14 mars publicerade Mikael Jalving, välkänd dansk journalist och debattör nedanstående krönika i Jyllands-Posten, en av Danmarks största tidningar.

Så har Wikileaks-grundaren Julian Assange gått från hjälte till skurk i den svenska idyllen. Ingenstans är den moraliska hastigheten högre och minnet kortare än i Sverige

Av Mikael Jalving, Jyllands-Posten

Sagan om Julian Assange, den australiska grundläggaren av Wikileaks, är en av de mer spektakulära internationella affärer som vägrar att dö. Vi lärde känna den ljuslockige aktivisten i förbindelse med avslöjandet av de obekväma sanningarna omkring USA:s krig i Afghanistan och Irak, som han blottlade för att omgående bli en av vänsterns älsklingar. Han nådde snabbt en vad man måste kalla rockstjärnestatus och mottog priser från när och fjärran.

Men så gjorde han något överilat. Strax efter att han efterlysts av de amerikanska myndigeterna reste han till Stockholm för att hålla ett föredrag bland hugade fans och hamnade uppenbarligen i klorna på två kvinnor, som kort därefter anklagade honom för våldtäkt. Anklagelsen blev en stor sak i media. De svenska myndigheterna skickade ut en häktningsframställan och en brittisk domstol fastslog, att Assange skulle utvisas till Sverige. Det motsatte han sig starkt.  Så mycket, att han tog sin tillflykt till Equadors ambassad, där han fick politisk asyl och kunde fortsätta sin verksamhet och även få två barn med en sydafrikansk jurist, som blivit förälskad i honom och filmade sin andra födelse med en Gopro-kamera, så att hennes man kunde närvara när miraklet ägde rum. Ärendet saknar således inte pikanta detaljer. Även efterspelet är spektakulärt. Först lades de svenska myndigheternas våldtäktsanklagelser ned. Därefter hade hans rätt till asyl på ambassaden löpt ut, varefter han anhölls av brittisk polis. USA begär honom utlämnad men det dröjer. Under tiden sitter han inspärrad på en säkerhetsanstalt sydost om London.

Sett i backspegeln påminner Julian Assanges liv om en musical. Men en nog så allvarlig sådan. Jag har aldrig gillat honom men jag menar att han blivit rejält blåst på sin rättssäkerhet. Och jag tycker att det är lite väl grovt, att media-Sverige, som vi vet älskar att framstå som en idyll, har gjort de båda kvinnorna till det finaste man kan vara i Sverige: offerprinsessor.

Vad CIA med alla sina dollar-millioner, nätvärk och spioner inte förmådde lyckades de båda singlarna med: att krossa en livsbana, som var på väg att rita upp en kometkarriär. Det senaste är, att den ena av dem, en ung och ambitiös socialdemokrat vid namn Anna Ardin, har gett ut sin personliga berättelse  – I skuggan av Assange, som hyllas härifrån och till Kiruna. Som den fritt tänkande och ’kätterska feministen’ Helene Bergman emellertid dokumenterar på sin blogg, Kärringbloggen, är helgonförklaringen oförtjänt. De två svenska kvinnornas uppförande tyder på, att de mycket väl visste vad de drog i gång och att Anna Ardin redan från början planerade att tjäna pengar på Assange.

Det framgår av de sms-meddelanden som de två kvinnorna sände till Assage och till sina vänner, när han var i Stockholm. ”Jag vill ha honom, jag vill ha honom!” som den ena kvinnan skriver till en vän. Sms-meddelandena framgår av en förhörsutskrift, som gjordes på ambassaden 2016 och som Helene Bergman har kommit över, vilket är något av ett scoop. Hon hänvisar också till ett vittnesmål från en man, som bevittnade de två kvinnornas grovflirt med Assange.Men trots det kan den sistnämnde ju mycket väl ha våldtagit de två kvinnorna. Ingen vet vad som föregick i sovrummet, dit Asssange bjudits att övernatta, bortsett från de involverade.

Det är heller inte det sexuella skeendet som intresserar Helene Bergman utan två mycket viktigare frågor: Varför vill inga svenska medier lyssna till Assanges version av historien? Och vart har vänstern tagit vägen, vad angår deras tidigare hjältes rättssäkerhet? Fängslandet av Julian Assange är storpolitik, men det är också tydligt, att vi i västvärlden lever som om vi befann oss i en moralisk höghastighetstid. I ett alltmer upppskruvat tempo efterfrågas progressiva förebilder, men gör de oss besvikna vänder vi dem ryggen lika fort som vi forälskade oss i dem.

Ingen annanstans på klotet är hastigheten högre och minnet kortare än i Sverige. Och ingenstans i den så kallade fria delen av världen marscherar de statliga och etablerade medierna så samstämt i takt med tidsandan och makteliten som i den humanistiska stormakten, oavsett om det gäller invandring, EU, #metoo, identitetspolitik eller de återkommande anklagelserna för ’strukturell rasism’. När det visar sig att människorna inte alltid är lika ädla, grips eliten av panik. Kommer man på kant med den paniken kan man se fram mot att få sluta sina dagar i en spiral av tystnad.

(översättning av Kjerstin Norén, sedan 2013 kritiker på nättidskriften alba.nu, bidragsgivare till Kärringbloggen och under 1980-talet teaterkritiker på oberoende dagstidningen Information i Köpenhamn)

Kärringbloggen är gratis att läsa, men kostar tid och pengar att producera!

Därför tas gåvor gärna emot!

Swish 123 22 07 975

 

(Jyllands-Posten publicerade i september 2005 en serie teckningar av islams profet Muhammed, vilket ledde till starka protester från den muslimska världen. Redaktionen har sedan dess varit utsatt för ett antal terrorhot. I det senast terrorhotet år 2010 var svensken Munir Awad inblandad. Om hans koppling till Muslimska Mänskliga Rättighetskommitten och Soffan-rättegången står att läsa här på Kärringbloggen: