Yttrande – och kvinnofrihet eller censur och religiöst kvinnoförtryck. Nr: Fem

OBS! Om Soffan artiklarna stängs ner från sociala medier! 

Kom ihåg adressen till Kärringbloggen, www.karringbloggen.se

Soffan Rättegången: Stämpling, press och påtryckning –    

några av islamisternas strategier för att tysta kritiker. 

Hot, polisanmälan, smädelser och drev kantade förspelet till att Ann-Sofie, Soffan, Hermansson, slutligen satt på den åtalades bänk i sal 29 i tingsrätten i Göteborg i januari 2020. Upprinnelsen var att Göteborgs Stad ställt in den planerade visningen av filmen Burka Songs 2.0 med efterföljande panelsamtal. Evenemanget skulle ägt rum på kulturhuset Blå Stället i Angered, 14 mars 2018. Det var Stadsledningskontorets avdelning för mänskliga rättigheter som hade fattat beslutet efter samtal med Blå Stället.

Chefen Klas Forsberg skrev i ett pressmeddelande: 

”Den planerade filmvisningen på Blå Stället har fått kritik och många har hört av sig med synpunkter. Det finns relevans i kritiken utifrån inriktningen på arrangemanget och sammansättningen av samtalsledare. Vi har tagit till oss synpunkterna. Frågorna blir inte belysta på ett allsidigt sätt med den planering som är gjord.”

En namninsamling mot Göteborgs Stads beslut startade och växeln ringdes ner av människor som ville protestera. Bara några dagar senare fördömer den ideella föreningen Antirasistiska Akademin:

”Göteborgs Stads brist på respekt för åsikts-och yttrandefrihet.” 

Visserligen hade Soffan kallat Maimuna Abdullahi/Fatima Doubakil, Muslimska Mänskliga Rättighetskommitén, MMRK för extremister. Det hade Soffan gjort på sin privata blogg. Men i domen friades hon som exempel på att vi i Sverige har en vidsträckt yttrandefrihet. En yttrandefrihet som Maimuna Abdullahi  och Fatima Doubakil, MMRK,  själva utnyttjat maximalt. En yttrandefrihet som de ville inskränka till att bara gälla dem själva som islamister.

Journalisten och författaren Lars Åberg skrev i GP 2016:

”att Fatima Doubakil, hennes make Kitembwe Sabuni och Omar Mustafa, Islamiska förbundet skickat en så kallad larmrapport till FN. I rapporten kräver de tre att den svenska staten ska övervaka hur svenska medier rapporterar när det gäller frågor som har anknytning till islam.”

Alltså en slags religiös censur. Rapporten utmålade, enligt Åberg, Sverige närmast som en apartheidstat och regeringens insatser mot hedersförtryck kritiserades som övergrepp på minoritetsgrupper.”

https://www.gp.se/debatt/ni-torgför-islamistisk-propaganda-1.5103

MMRK- kvinnorna har också kallat särskilt de kvinnor som kämpar mot hedersförtrycket; Sakine Madon, Nalin Pekgul, Amineh Kakabaweh, Sara Mohammad, med flera för islamofober, ärkeislamofober och rasister. Inte förvånande eftersom detta är helt i linje med de islamistiska strategierna som går ut på att på olika sätt tysta kritikerna. 

Under rättegången i januari 2020 förnekade Fatima Doubakil detta:

”Det är inte min stil,” hävdade hon.

I anslutning till rättegången skrev Sakine Madon, politisk chefredaktör för Upsala Nya Tidning:

”Med tanke på vad Doubakil och Maimuna Abdullahi själva kallar folk är det svårt att tro att de kan vara så ömhudade. När jag exemplevis i positiva ordalag recenserade tidigare S-toppen Nalin Pekguls bok ”Jag är ju svensk”( Recito förlag) anklagade Doubakil och Abdullahi mig för ”rasistiska ” problemformuleringar. ( Expressen 6/10 2014) Pekguls namn verkade få dem att se rött. Ett samtal i anslutning till att ”Burka Songs 2.0” har letts av Aftab Sakineh Soltani som har kallat mig, Amineh Kakabaveh och Sara Mohammad för att vara ”ärkeislamofober.” Det vi har gemensamt är engagemanget mot hedersförtryck.”

Ytterligare ett namn bör nämnas i detta sammanhang och det är Hanna Gadban. Hennes bok Min Jihad kom ut 2015. Det var den boken som öppnade ögonen på mig själv. I Min Jihad nämner Hanna Gadban en debatt i Göteborg 6 september 2014. Debatten ingick i projektet ”Göteborg mot islamofobi, ” som fått 591 000 kronor i skattepengar, av Ungdomsstyrelsen. På Draken vid Järntorget deltog bland annat Kitembwe Sabuni från Afrosvenskarnas Förbund och Fatima Doubakil, från MMRK. Hanna Gadban skriver i sin bok: 

”Med tanke på den ideologiska samstämmigheten i panelen kan beteckningen debatt starkt ifrågasättas.”

Hanna Gadban kallades också för islamofob och blev utsatt för ett drev så starkt att hon tystnade. Vi ser gång på gång att det kommit upp en debatt men utan att få fäste. Islamisterna har vunnit och debatter och röster har tystats.

Tystandet från de islamistiska aktivisterna sker genom att ogrundat stämpla kritiker som rasister, islamofober och/eller kulturfiender. Efter stämplingen använder sig islamisterna av press och påtryckningar. Detta står att läsa i docent Aje Carlboms rapport med den något svårtolkade titeln:

”Islamistisk aktivism i en mångkulturell kontext ideologisk kontinuitet eller förändring.”

Rapporten är publicerad på Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap, MSB. De senaste månaderna har vi också i Frankrike, sett hur islamisterna använder sig av dödande och det mest absurda halshuggning. Målet för islamisterna är att skapa rädsla och att kritikerna ska förlora sina röster, såväl psykiskt som fysiskt. 

Att pressas till tystnad

I stället för att med ord debattera mot Ann – Sofie, Soffan, Hermansson väljer Maimuna Abdullahi att polisanmäla Soffan för ärekränkning och förtal den 13 mars 2018.  Det gör Maimuna personligen på Polismyndigheten i Göteborg. Men allmän åklagare väjer att inte göra något åt polisanmälan. Soffan fortsätter med sitt bloggande. Polisanmälan var alltså en blindgångare, men ändå ett tecken på att taktiken ändrats mot Ann- Sofie Hermansson och hennes tjänstemän. 

Nu handlar det istället om juridisk krigföring, lawfare. Maimuna och Fatima tar därför kontakt med Folkets Juristbyrå. Den 17 september 2018 får Ann- Sofie, Soffan, Hermansson ett mejl med Folkets Juristbyrås logga på.  I brevet hotas Soffan med rättegång såvida hon inte dels tar bort sina blogginlägg, dels ber Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil offentligen om ursäkt. Detta måste ske inom en vecka från brevets datum. Vad gör Soffan? Hon skriver ett nytt blogginlägg tre dagar senare, alltså 20 september 2018. 

Blogginlägget har rubriken: 

”Att pressa till tystnad”

Soffan skriver att hon säger blankt nej till alla former av extremism:

”Inte minst har jag varit glasklar med att aktiviteter och verksamheter som riskerar att strida mot grundläggande demokratiska principer aldrig ska ges någon plats i Göteborgs Stad” Därefter ger hon ett antal exempel på varför hon kallar Maimuna och Fatima extremister på sin egen blogg. (Se tidigare blogginlägg på Kärringbloggen.) Mot den bakgrund som Soffan har skrivit i sin blogg hotas hon nu av stämning för ”förtal med hatbrottsmotiv” vid Göteborgs Tingsrätt. Soffan skriver:

”Innan de lämnar in en egenkonstruerad stämning, enligt angiven plan på måndag, vill de ge mig möjlighet att undvika processen genom att ta bort de inlägg på min blogg där de ” beskrivs i negativa ordalag” och samtidigt publicera någon slags ursäkt.”

Nej Soffan backar inte en tum utan skriver: 

”Hotet och anklagelserna är fullständigt orimliga. Det är naturligtvis helt uteslutet att jag skulle ta bort eller ta tillbaka något. Jag står självfallet för allt jag sagt och gjort. Vill de, alltså utan något som helst stöd från polis och åklagare, ta detta till rätten så får vi helt enkelt ses i rätten.” 

Och så blir det. De båda parterna ses i tingsrätten i Göteborg i slutet av januari 2020. 

Helene Bergman, journalist

Carina Hägg, researcher. 

I nästa artikel här på Kärringbloggen: Kulturgöteborg i gemensam attack mot Soffan. 

OBS! Sprid och dela för – Kvinnofriheten, Jämställdheten och Demokratin. 

Till min journalistkollega. Om du använder mitt material förutsätter jag att du anger Kärringbloggen som källa!

Kärringbloggen tar gärna emot gåvor! 

Swish 123 22 07 975