Kärlek räcker inte som drama – den måste kompletteras med hån- Love is Blind, Sweden

Människor söker kärlek. Blottar sig. Tar risker. Och så kliver andra in – för att skratta åt dem. Vi ska inte längre tänka själva. Vi ska få veta vad som är löjligt. När Love is Blind Sweden, Netflix, blir ett spektakel av hån, då är gränsen passerad.

Hon ser. Hon anar.Hon förvarnar. Hon är nornan.

Swish till Kärringbloggen – 100 kronor eller så.

123 220 79 75 

Jag satt och tittade på Love Is Blind: Sweden Människor som söker kärlek. Som blottar sig. Som riskerar att bli avvisade inför oss alla.

Och så – plötsligt – händer något. In kliver de. Recensenterna. Coola svenska influencers som Kaeli Abdi, Filip Dikmen, Carolina Gylling, Fanna Ndow Norrby, Emil Henrohn och Sofia Dalén. Ett gäng som sitter vid sidan av, men i samma kapslar och reagerar- på det som redan blottats.

Skrattar hahah. Kommenterar. Förlöjligar.

Min första tanke var enkel:

Jaha.

Producenten behövde fylla ut avsnitten. Och vad är billigare än några kända ansikten som kan sitta och garva åt andra? Men det är värre än så. För det här är inte bara ett tv-grepp. Det är ett skifte.

Vi tittar inte längre bara på människor som riskerar något. Vi tittar på människor som redan gjort sig sårbara –

och sedan görs till objekt.

Till något man kan peka på. Kommentera. Skratta åt. Med hjälp ! 

För det är det som är det nya. Vi ska inte längre tänka själva. Vi ska få veta vad som är löjligt.

Och någonstans sitter producenterna. De som har tänkt ut det här. De som bestämt att kärlek inte räcker som drama –den måste kompletteras med hån. Det är då tanken kommer. Den obehagliga. Hur känns det att vara en av dem där inne?

Att först blotta sig –

och sedan, i efterhand, bli reducerad till en punchline?

Ett skratt? En reaktion?

Det är där något brister. För det här liknar inte längre underhållning. Det liknar något annat.

En modern häxprocess. Inte med eld och bål. Men med samma mekanik.

En cirkel. Skratt som växer. Någon pekar. Någon hakar på. Och plötsligt är det inte längre en människa. Utan ett mål.

Vi har sett det förut.

Intervjuer som ska “recenseras” Program som inte anses räcka i sig själva. Som om publiken inte längre kan tänka.

Och nu – kärlek som ska kompletteras med förakt.

Och publiken? Vi förväntas delta. Le lite. Skaka på huvudet.

Känna oss lite bättre själva. Jag gjorde inte det. Jag spolade över de 30 minutrarna av fånigt flabb åt andra.  För det finns en gräns. Och när människors längtan efter kärlek

blir råmaterial för andras skratt då är den passerad.

Det där är inte underhållning. Det är förakt.

På bästa sändningstid. Skäms!! 

Helene Bergman