8 mars: När jag nämnde Kvinna till Kvinna mörknade hennes ansikte

---

Kärringbloggen behöver ditt stöd! Swisha 100 kronor eller mer till 123 220 79 75 

Inför varje International Women’s Day hyllas svenska kvinnoorganisationer. En av dem är Kvinna till Kvinna, som startade under Bosnienkriget och i dag arbetar i ett tjugotal konfliktländer.

Men när jag intervjuade Munira Subašić i Sarajevo förändrades stämningen i rummet när jag nämnde organisationens namn.

“Vi bad om hjälp”, sa hon.
“Men Kvinna till Kvinna ville inte ha med oss att göra.”

Den frågan har för mig ett landskap. Ett gravfält. Ett namn.

Srebrenica.

När taxin körde in i Srebrenica såg jag gravfältet. Vita gravstenar, så långt ögat nådde. På andra sidan låg den gamla batterifabriken.

Taxichauffören körde längre in i byn. Där fanns en affär som var öppen. Vi gick ur bilen och köpte varsin turkisk kaffe. Då började det regna. Inte kraftigt. Mer som ett dis som drog in över platsen.

Gravfältet försvann delvis i regnet, blev suddigare, som om det drog sig tillbaka.

Vi stod kvar på trappan till affären. Taxichauffören och jag. Med kaffet i handen.

“Känner du de dödas själar”, sa han.
Hur de fortfarande finns här, runtom oss.
De kan aldrig få ro.

Vi sa ingenting mer. Vi såg ut över Srebrenica – tysta.

Med detta i kroppen mötte jag Munira Subašić.

Jag mötte henne som journalist.
En journalist som först hade tagit sig till Srebrenica, sett platsen och känt de dödas närvaro.

Munira tog emot mig i Mothers of Srebrenicas lokaler i en förort till Sarajevo.

Hon talade lugnt, sakligt, utan patos. Hon började inte med döden. Hon började med arbetet.

Efter juli 1995 fanns inga svar. Inga myndigheter. Ingen som tog ansvar för de döda.

Kvinnorna samlades själva. De började skriva ner namn. Inte statistik – relationer. Söner. Män. Bröder. Barn.

Kvinnorna byggde databaser. De samlade vittnesmål. De bar sanningen när ingen annan gjorde det.

“Allt har vi gjort själva”, sa hon.

När Munira talade om sin egen förlust gjorde hon det utan att höja rösten. Hon berättade hur hon förlorade sin make och sina söner. Hur endast några benbitar av en av sönerna till slut hittades. Hur kampen för rätten till en grav kunde ta år.

Hon talade inte om hat. Hon sa att hon inte hatade serber. Att hat förstör den som hatar. Att hennes kamp handlade om rättigheter – inte hämnd.

När hon beskrev livet i dagens Srebrenica blev rösten fastare. Kvinnor utan rättigheter. Trakasserier. En lokal maktstruktur som inte skyddar.

Hon talade också om FN. Om de blå hjälmarna. Om skyddet som inte skyddade.

“De stod där när männen sorterades ut”, sa hon.
“De såg vad som hände.”

När Munira talade om omvärlden förändrades tonen. Inte i affekt – utan i skärpa. Hon talade om möten som pågick medan människor fortfarande levde i fångenskap. Om samtal som fortsatte medan män sorterades bort. Om diplomati som hölls vid liv, samtidigt som andra liv släcktes.

Här nämnde hon också den svenska organisationen Kvinna till Kvinna.

Det var då hon sa:

“Vi bad om hjälp. Men de ville inte ha med oss att göra.”

Orden uttalades utan dramatik. Som ett konstaterande.

Men i dem låg en större fråga.

Vem talar egentligen i kvinnors namn i krig?

I västvärlden finns i dag en hel infrastruktur av organisationer, konferenser och projekt om kvinnor, fred och säkerhet. Många av dem gör säkert viktiga saker.

Men ibland uppstår också en märklig distans mellan dem som arbetar med krig – och dem som faktiskt överlever krig.

I Srebrenica organiserade kvinnorna själva arbetet med att identifiera de döda. De bar sanningen när världen ännu inte ville se den.

De väntade på att någon med makt skulle ingripa.
Att någon skulle stoppa det som höll på att ske.

När det inte hände förvandlades tilliten till något annat.

Vrede.

Inför varje 8 mars talar vi i Sverige gärna om solidaritet mellan kvinnor över gränserna.

Men ibland undrar jag hur den solidariteten egentligen ser ut från den andra sidan.

Från en plats där gravstenarna fortfarande står i långa rader över ett fält.

Och där de dödas själar, som taxichauffören sa, ännu inte har fått ro.

Helene Bergman