När staten väljer vilka som får tala. Den som skriker högst, vinner!
Tre seminarier om Israel ställdes in på grund av hot. Samtidigt marscherade propalestinska demonstranter genom Visbys gator – skyddade av polis.På bilden:
Demonstration med palestinska flaggor och plakat som ¨Stoppa handeln med Israel¨I bakgrunden polisbussar. När vissa röster tystas av rädsla och andra lyfts fram med statligt skydd – då talar tystnaden sitt eget språk. Foto Helene Bergman
Almedalen: Tre seminarier om Israel tystades på grund av hot. De blev aldrig av. Samtidigt hördes propalestinska röster högt och tydligt när de marscherade på Visbys gator – eskorterade av polis. När statens rädslan avgör vem som får tala och staten bara skyddar vissa röster, är yttrandefriheten inte länge fri. Den är villkorad. Och det är farligt.
Stötta Kärringbloggen
Swisha 123 220 79 75
🔇 Den judiska frånvaron – en politisk markör
Det är ingen tillfällighet att tre planerade seminarier om Israel på fartyget Elida aldrig blev av. Det handlade inte om brist på intresse eller innehåll. Det handlade om rädsla – för attacker, för störningar, för hot. Det är inte bara arrangörerna som drar sig ur. Det är samhället som backar undan, och lämnar vissa röster ensamma med sin utsatthet.
📣 Demonstrera – men med rätt åsikter
Samtidigt kunde propalestinska grupper hålla flera manifestationer. Med megafoner, flaggor och slagord- ¨Avveckla Israel.” De var många – och de hördes. Polisen skyddade dem, som sig bör i en demokrati. Men när andra sidor av konflikten inte kan höras för att skyddet uteblir – vad har vi då?
Vi har en yttrandefrihet som är på väg att delas upp i godkänd och icke godkänd. I skyddad och oskyddad.
🔥 Dubbelmoralens ansikte
Jag satt själv på ett seminarium där rikspolischef Petra Lundh svarade undvikande på frågor om islamistiska hatdåd i Göteborg. Hon visste inte. Hon ville inte veta. Jag såg Säpo-personal ingripa resolut mot en klimataktivist. Men var var det resoluta stödet när seminarier tystades av hot?
Det offentliga samtalet håller på att luta snett. Åsiktsyttringar om Palestina, klimatet eller könsideologi möts med bejakande – ibland till och med med applåder. Men när judar, israeler eller kritiker av islamism vill tala, blir det tyst. Farligt tyst.
🧨 När modet ersätts av bekvämlighet
Yttrandefriheten är ingen bekvämlighet. Den kräver mod – inte bara av de som talar, utan av samhället som ska skydda rätten att tala.
När staten abdikerar från detta ansvar, när hot vinner över offentligheten, då är vi inte längre i en fungerande demokrati. Då har vi hamnat i en rädslans demokrati – där det inte längre är lagen som avgör vad som får sägas, utan de som hotar mest.
När seminarier om Israel ställs in av rädsla, medan propalestinska tåg rullar fram med poliseskort – då talar tystnaden sitt eget språk. Då är dags att vi lyssnar – och vågar säga ifrån. Yttrandefriheten är antingen allas – eller ingens.
Helene Bergman
Det är en mycket viktig text, den och flera andra som finns här på bloggen. Det är så synd att inte ansvariga politiker och övriga opinionsbildare förstår detta. Vi är verkligen på ett sluttande plan.
Tack! Det är tråkigt att jag inte når fler! Du får gärna sprida ditt beröm!
Det ska jag göra, om det är ok med dig, har tankar om att skicka runt ditt inlägg till ett stort antal olika debattsidor. Det enda som läggs till är en kort ingress. Din text är intakt och utan ändringar och naturligtvis ska det framgå tydligt att du har copyrighten.
Det är väldigt bra! Som sagt bara mitt namn och Kärringbloggen är med så är det väldigt ok! Tack
Tack Helen för dina utmärkta synpunkter.