Olsson, Ardin, Propalestinier och Feminismen

Propalestinsk demonstration på Avenyn i Göteborg, Hösten 2024.
Foto Helene Bergman

Anna Ardin i fallet Julian Assange och Hanna Olsson i fallet Det svenska styckmordet (SVT Play) använde feminismen som ett vapen för att brännmärka oskyldiga vita män. Båda utnyttjade sina mediala kontakter och plattformar. Båda skrev böcker. Men bakom deras kamp för rättvisa döljer sig också frågor om manipulation, moral och hur feminismens ansikte används för att driva agendor. I dagens Sverige är det självutnämnda feminister i den propalestinska rörelsen som hyllar det kvinnoförtryckande, patriarkala Hamas.

Kärringbloggen behöver ditt bidrag! Stort som smått!

Swisha till 123 220 79 75

I Sverige har feminismen ofta setts som en motor för rättvisa och jämställdhet. Men vad händer när denna kraft används för att driva personliga agendor eller skapa narrativ som saknar förankring i verkligheten? Fallet med Julian Assange och Det svenska styckmordet erbjuder skrämmande exempel:

Med sin bakgrund som feministisk aktivist lyckades Anna Ardin genom att använda medierna påverka rättsprocessen för Julian Assange. Han var frihetsberövad i olika former i över 12 år, inklusive tiden på Ecuadors ambassad i London och i Belmarshfängelset. Efter en uppgörelse med amerikanska myndigheter frigavs han i juni 2024 och återvände till Australien. 

I sin bok I skuggan av Assange, beskriver Anna Ardin sig som en feministisk hjälte- trots att bevisen för hennes påstående varit omstridda. Hon fick god hjälp i sin hjältestatus av SVTs Carina Bergfeldt i hennes Talkshow, där Anna Ardin framträdde i första programmet. 

Hanna Olsson använde styckmordsfallet som en arena för att föra fram sin feministiska agenda. I sin bok Catrine och rättvisan, pekade hon ut männen som symboler för patriarkatets våld, trots att domstolarna inte fann dem skyldiga till mord. Enligt SVTs dokumentär Det svenska styckmordet, av Dan Josefsson och Johannes Hallbom förlorade de båda läkarna sina legitimationer i Kammarrätten. En domstol som inte sysslar med brottmål. Hanna Olssons berättelse blev alltså en sanning för många.

Ardin och Olsson har på olika sätt använt feminismen som ett ideologiskt vapen. Deras berättelser bygger på samma struktur: 

En vit man som symbol för patriarkatets förtryck, en feministisk hjältinna som vågar tala ut, och en medial berättelse som lämnar lite utrymme för nyanser. Båda feministerna fick hjälp av de etablerade medierna; t ex public service och de stora dagstidningarna. Frågan är inte bara vad Ardin och Olsson åstadkom, utan också vad de förstörde – för de män de pekade ut och för feminismen som helhet. 

Fallen med Hanna Olsson, Anna Ardin och dagens propalestinska feminister blottlägger en obekväm sanning: när feminismen används som ett verktyg för ideologisk propaganda snarare än för att uppnå rättvisa och jämställdhet, riskerar den att bli ett farligt vapen. I stället för att vara en rörelse som försvarar individens frihet, blir den ett redskap för att legitimera förtryck och brännmärka de som står i vägen för en förvrängd politisk agenda.

SVT:s dokumentär Det svenska styckmordet påminner oss om hur feminismen kan användas för att skapa syndabockar, precis som Hanna Olsson gjorde i fallet och Anna Ardin i dramat kring Julian Assange. 

I dagens Sverige ser vi en oroande utveckling där ideologier som feminism används som politiska verktyg för att rättfärdiga positioner och grupper som egentligen står i strid med feminismens grundläggande principer. Ett av de mest slående exemplen är delar av den propalestinska rörelsen, där självutnämnda feminister öppet hyllar Hamas – en patriarkal organisation som förtrycker kvinnor och minoriteter. Hur kan feminismens  fortsätta missbrukas utan konsekvenser? 

Helene Bergman 

P.S Läs om fallet Assange på Kärringbloggen.