Vi kom för att sörja – och riskerade att själva bli sörjda. Att vara rädd för att bli dödad under en minnesstund i Sverige är ett nationellt skamgrepp. Polisen får inte bara godkänna demonstrationer – de måste skydda livet. Medierna kan inte fortsätta blunda. Politikerna måste kliva ur sin infantila komfortzon och göra något annat än att leverera välformulerade slogans.

Det handlar inte längre om bara gängvåld. Det handlar om något mycket större – och mycket farligare. När människor i Göteborg  är rädda för att bli skjutna vid en minnesstund för Hamas offer, då har staten tappat kontrollen.

På årsdagen av massakern den 7 oktober samlades omkring trehundra personer i Vasaparken i Göteborg för att hedra de kvinnor som våldtogs, mördades och brändes levande av Hamas i Israel. Vi kom med blommor, med gravljus, med sorg. Men under hela ceremonin fanns oron där. Det låg spänning i luften.

Flera av oss sa det till varandra: ”Tänk om någon skjuter?” Att vi ens tänkte så – i Sverige, i Göteborg – säger allt. För samtidigt som polisen dök upp för att skydda oss, fanns varken public service eller de stora medierna där. Bara GP och några alternativa medier. Tack för det!. Och när minnesstunden var över, och polisen lämnade platsen, då kom de andra. De som hatar! De sparkade på blommorna, rev ner kransen, krossade ljusen. Är det svenska kroppar de krossar nästa gång? Precis som Hamas gjorde den 7 oktober på Nova-festivalen.

De vuxnas hat.

De som skrek slagorden var inte några förvirrade tonåringar. Det var gamla 68:or, välutbildade svenskar, pensionerade lärare, socialarbetare och människor från andra länder. Kvinnor i medelåldern med palestinasjalar och arga blickar. Män i slitna jeansjackor med megafoner. De som en gång talade om fred och solidaritet står nu och ropar ”Från floden till havet!” – utan att förstå att de ropar efter ett folkmord.

Och mitt emot stod vi. Vi som ville minnas de döda. Vi som trodde att Sverige fortfarande var ett land där man kunde sörja i fred.

Det var vi som höll emot

För första gången på två år hade polisen kommit för att skydda oss. Men det var inte polisen som satte ner foten mot våldet. Det var vi – Caroline och jag, och alla de människor, judiska och icke-judiska, som vägrade backa. Vi stod kvar när hatet vrålade. Vi stod kvar med våra blommor, våra ljus, vår värdighet. Och mitt i ropen och slagorden började de judiska deltagarna sjunga. Först tyst, sedan starkare – Hatikva, Israels nationalsång. Sedan andra hebreiska sånger. Rösterna växte, fyllde hela parken. Hatet dränktes av sången. Vi hörde inte längre ropen. För några minuter var vi en mur – en mur av röster, av mod, av mänsklig värdighet. Polisbilar körde förbi när  rosorna sparkades sönder när kransen slängdes upp på asfalten. Polisen såg vad som hände. Men de stannade trygga kvar i sina bilar.

Att låta en fiktiv grav skändas, mitt i Göteborg, är inte bara en brist på kontroll – det är ett moraliskt sammanbrott.

Vi såg oss själva ligga där

Jag kommer aldrig att glömma känslan. Att stå i en park i min hemstad i Sverige och känna: det här är krig. Att titta sig över axeln, tänka att någon kanske riktar ett vapen mot oss. Att veta att det inte längre handlar om Mellanöstern, utan om oss själva. För första gången förstod jag den rädsla som svenska judar levt med länge. Jag såg framför mig hur någon av oss låg där, på marken, skjuten, med blodiga kläder. Och jag förstod – detta är inte längre trygghetens land.

Vad händer på lördag?

På lördag hålls två demonstrationer i Göteborg – en mot antisemitismen, och en för Sverige. Polisen har gett tillstånd. Men är de beredda att skydda oss med all kraft och alla tillgängliga resurser? Eller kommer de återigen att låta hatet styra gatorna? Det som så förrädiskt kallas yttrande -och demonstrationsfrihet! Vi som stod i Vasaparken vet hur det känns när hatet får styra. Vi kommer inte att glömma de skändade rosorna.

För de ligger där och fortfarande brinner gravljusen – som en symbol för vad Sverige blivit.

Helene Bergman

Swish 123 220 79 75