Foto: Helene Bergman
Göteborg har blivit staden där frilansjournalister numera bär skottsäkra västar. Göteborg har blivit staden där frilansjournalister misshandlas, får näsan bruten eller blir omringade och sparkade och/eller knuffade. Detta är vad som hänt när journalister bevakar de propalestinska demonstrationerna och vid det numera nedrivna tältlägret vid Vasaplatsen.
Demonstranterna viftar med stora palestinaflaggor framför kamerorna eller slår flaggpinnarna i huvudet på journalisterna. Allt för att hindra oss i vårt journalistiska arbete. Poliserna på plats är passiva och tittar bort. Jag har sett hur kameror och mobilkameror slagits ur händerna på journalister. Själv blev jag mobilhotad av den numera före detta Vänsterpartisten Kristofer Lundberg. När han med bestämda steg kom gående mot mig på Gustav Adolfs Torg var han föremål för polisutredning för rån och misshandel mot Joakim Lamotte. Polisen stod bara och såg på. Jag blev nerknuffade på trottoaren vid rivningen av tältlägret på Vasaplatsen.
Kärringbloggen behöver all stöttning!
Swisha till 123 220 79 75
Men det som förföljer mig mest från dessa demonstrationer och ockupation är inte bara polisens passivitet utan hatet jag mötte i demonstranternas blickar. Deras mörka ögon glödde av förakt, och plötsligt stod de så nära att jag kunde känna deras andedräkt. Den närgångenheten, kombinerad med deras intensiva hat, skapar en rädsla som jag aldrig tidigare känt – inte ens när jag rapporterade från Betlehem under Andra intifadan, från Zimbabwe, Turkiet eller Bangladesh. Det var som om dessa blickar ville utplåna mig , inte som journalist, utan som människa. Men det var inte bara demonstranternas hotfulla närhet och hatfulla blickar som skrämde mig, utan också känslan av vanmakt när polisen stod passiv. Jag kände mig ensam i hatet, och en gnagande rädsla för vad som kunde hända om situationen eskalerade låg ständigt i bakhuvudet. Jag sprang inte därifrån. Jag hade rätt att vara där, som journalist och som medborgare.
Vad de passiva närvarande poliserna inte tycktes känna till är att hot eller våld mot journalister är brottsligt och kan anmälas, enligt Tryckfrihetsförordningen, TF, och Yttrandefrihetsgrundlagen, YGL. Göteborgspolisen har alltså under det dryga halvår som gått, stått och sett på när de propalestinska demonstranterna gjort sig skyldiga till brott. Polisens passivitet gentemot de arbetande journalisterna, till förmån för de våldsbenägna propalestinska demonstranterna är inte bara kriminellt utan utgör även en fara för såväl den svenska yttrandefriheten som för demokratin.
Redan i maj när de illegala tältlägret vad Vasaplatsen började byggas kände jag av polisens agenda. Nämligen att bli kompis med demonstranterna, medan journalister och allmänheten sågs som störande element. Själv ombads jag att försvinna från lägret. Anledningen var att polisen inte kunde garantera min säkerhet! Min blotta uppenbarelse var alltså en säkerhetsrisk! Och jag hade alltså inte rätt att som medborgare beträda kommunens mark. Jag blev också vittne till hur en polis jag talade med stod och såg på hur ett brott begicks. Han berättade att det brottet var ofredande. Han gjorde inget utan förklarade att han nu måste gå på lunch.
Jag blev till och med uppläxad av ett polisbefäl offentligen på X. Som myndighetsperson gick han alltså in på mitt privata X där det klart framgår att jag är journalist. Han tillrättavisade mig i myndig ton. Var det för att skrämma mig till tystnad? Enligt tryckfrihetsförordningen är journalister skyddade från repressalier när vi rapporterar kritiskt om en myndighet i detta fallet polismyndigheten, även på X.
Jag har arbetat som journalist i 50 år och har haft nära kontakt med polisen. Men det som hänt i Göteborg, där polisen tar ställning för demonstranterna mot journalisterna har jag aldrig varit med om tidigare! Polischefens i Göteborg Emelie Kullmyr, som vägrar tala med journalister, taktik, innebar att polisens medgörlighet gentemot demonstranterna ökade hotet mot journalisterna. Och ju mer frihet de våldsbenägna demonstranter fick, desto mer eskalerade hoten och våldet mot journalisterna.
Hoten och våldet mot frilansjournalisterna finns dokumenterat på olika nätforum. Dock inte i gammelmedia, varken på Sveriges Radio, Sveriges Televison eller i GP.Såväl Nick Alina och Christian Peterson frilansjournalister från Stockholm har både på X och på YouTube videodokumenterat Göteborgspolisens passivitet och demonstranternas vålds- och dominansbeteende.
Jag har även på mitt eget X ,Helene Bergman, lagt ut dokumentation, såväl från demonstrationerna som från det illegala tältlägret. Till saken hör att såväl Nick Alina som Christian Peterson skyddas av såväl tryckfrihetsförordningen,TF, som yttrandefrihetsgrundlagen, YGL. Det gör även jag, eftersom Kärringbloggen har utgivarbevis.
Det kan vara på sin plats att här erinra om vad som står i TF och YGL, beträffande journalister, journalistiken och polisen.
Hot eller våld mot journalister är brottsligt och kan anmälas. Polisen har skyldighet att ingripa om journalister attackeras medan de utför sitt arbete.
Detta är särskilt allvarligt om hoten syftar till att hindra journalister från att rapportera, eftersom detta är ett hot mot yttrandefriheten och demokratin.
Journalister bör kunna förvänta sig skydd från polisen om de blir hotade av demonstranter eller andra närvarande.
Så har alltså inte skett varken under demonstrationerna eller på det illegala tältlägret i Göteborg. Förutom med vissa undantag.
P.S 118 anmälningar kopplade till Israel- Palestinakonflikten i Göteborg har kommit in till polisen sedan april i år. En stor del av dessa är relaterade till demonstrationer och tältlägret vid Vasaplatsen.(GP,Bulletin)
Helene Bergman
