När Sverige anpassar sig till badande kvinnoförtryck

Didim Turkiet, 2008
Foto Helene Bergman

I Sverige förs debatten om vi ska anpassa oss till normer som innebär att kvinnor badar fullt påklädda. Hela frågan är en paradox. Varför ska vi i Sverige anpassa oss till ett kvinnoförtryck som jag lärde känna i Bangladesh och Turkiet?

Stötta kvinnofriheten genom Kärringbloggen

Swisha 100 kronor eller mer till 123 220 79 75

År 2007  reste jag genom södra Bangladesh mot Teknaf och vidare till S:t Martins ö. Utanför Teknaf såg jag ett flyktingläger med rohingyer. Jag minns kvinnorna och barnen, fattigdomen och utsattheten. Senare, på stranden på S:t Martins ö, såg jag kvinnor bada fullt påklädda.

Jag minns fortfarande min första tanke:

“Vad främmande. Och vad skönt att vi inte har det så i Sverige.”

Två år senare stod jag på stranden i Didim i Turkiet. Även där badade kvinnor fullt påklädda. Jag  blev lika förvånad och chockad då! För mig handlade det nämligen aldrig om bad. Det handlade om kvinnans frihet – om hur religion och tradition satte gränser för hennes kropp och hennes liv. I dag diskuteras hur Sverige ska anpassa bad, simundervisning och andra verksamheter till just dessa normer.

Kvinnor ska befrias genom verksamheter som samtidigt anpassar sig till de normer som begränsar dem.

I demokratins och inkluderingens namn håller Sverige på att sälja ut en frihet som tidigare generationer kvinnor har kämpat för: rätten till den egna kroppen och rätten att röra sig fritt utan att betraktas som en fara för mäns blickar.

Och vad är det egentligen som uppnås?

När kläderna blir våta smiter de åt kroppen och visar dess former. Kvinnan är fortfarande påklädd, men knappast osynlig. Kvar finns ett skylande tygstycke och framför allt budskapet att hennes kropp måste döljas.

Det är alltså inte kroppen som har förändrats.

Det är synen på kvinnan som Sverige väljer att anpassa sig till.

Jag trodde en gång att den verkligheten hörde hemma långt från Sverige.

Nu förs samma föreställning in i svenska simhallar och på badplatser – inte som kvinnoförtryck, utan som valfrihet, inkludering och respekt.

Det absurda är att kvinnors frihet säljs ut i frihetens namn.

I dag handlar frågan inte längre om Bangladesh eller Turkiet.

Den handlar om Sverige.

Helene Bergman