När Kerstin förlorade hemkänslan i Brunnsparken

Göteborg är Kerstins hemstad. Men nu känner hon sig inte hemma längre. Gatubilden har förändrats så mycket de senaste åren att Kerstin håller på att tappa sin hemkänsla.

Kerstin stod i Brunnsparken och väntade på femmans spårvagn. Här hade hon stått många gånger. Runt henne på hållplatsen stod numera kvinnor i svarta hijaber. Långa svarta kappor. Små flickor i hijab. De stod tätt tillsammans och pratade. Någon skrattade. Orden flöt förbi Kerstin på ett språk hon inte förstod.

Hon såg sig omkring. Brunnsparken var densamma. Spårvagnarna gnisslade genom kurvorna. Måsarna skrek över taken. Regnet låg kvar i gatstenen. Människor skyndade mellan hållplatserna. Och ändå var det som om hon stod någon annanstans. Hon tittade bort. Sedan tillbaka. Hon ville inte stirra. Hon ville inte bli en sådan människa.

Men hon kände hur pulsen steg. Vad är det som händer med mig? Hon hade alltid trott på öppenhet. På solidaritet. På människors lika värde. Kerstin  hade rest. Hon hade varit främling i andra länder. Hon visste hur det kändes att inte förstå språket, koderna eller människorna omkring sig.

Men någonstans under alla de riktiga orden fanns nu något annat. Kerstin kände ilska. Inte den snabba ilskan som blossar upp och försvinner. Den tunga, den som kallas den heliga ilskan. Den som lägger sig mellan hjärtat och halsen. Varför är det alltid jag som ska förstå, tänkte Kerstin  Hon hade ju hört det så många gånger. Anpassa dig! Vänj dig! Du måste förstå, samhället förändras!  Det här är det nya Sverige! Med mångfald, öppenhet och inkludering

Det var alltid Kerstin som skulle förstå. Det var alltid Kerstin som skulle lära sig, alltid Kerstin som skulle anpassa sig. Politikerna talade som om förändringen var självklar och motståndet ett karaktärsfel.  Journalisterna skrev som om frågorna redan var besvarade.

Men ingen hade någonsin frågat Kerstin. Ingen hade frågat hur det kändes för henne att se sin stad förändras så mycket att hon ibland började känna sig som en främling mitt i sitt eget Göteborg! Politikerna hade inte sett just henne – Kerstin.

Och kvinnorna framför henne i sina svarta kappor och hijaber  verkade inte heller se henne. De verkade inte undra vem hon var som människa. Inte vad hon hette eller hennes egen släkthistoria.  De frågade inte vad det var för land de hade kommit till. Vad som hade byggts, kämpats fram och försvarats av generationer före dem.

Kerstin kände sig osynlig. Som om hon redan tillhörde det förflutna. Precis då mötte hon ett barns blick. En liten flicka i hijab, som kan ha varit ungefär fyra år. Kerstin och den lilla flickan såg på varandra. Kerstin prövade med ett leende, först lite motvilligt, men sedan varmare när den lilla flicka log tillbaka. Ett litet, nyfiket leende. Någonting mjuknade i Kerstin.

Åh, tänkte hon. Jag hade velat vara din hemmaguide. Hon hade själv haft några sådan, när hon rest i avlägsna länder. Någon som kunde kulturen, historien smultronställena – långt från turistfällorna. Alla behöver någon som känner en plats inifrån. Någon som säger:

”Kom. Jag ska visa dig!”

Kerstin såg på flickan och tänkte:

” Jag hade velat berätta för dig  och visa dig  varför jag älskar det här landet. Och sedan hade jag velat höra vad du såg. Kanske hade du visat mig något som jag själv hade slutat se.”

Men  mamman la handen på flickans axel och vände henne bort från Kerstin och mot sig själv. Leendet mellan Kerstin och flickan var borta. Kerstin stod kvar och för henne blev handen på flickans axel som en dörr som stängdes. Ett möte som aldrig hann börja. Hon såg på kvinnorna igen. De hade kommit till hennes land. Men ingen hade frågat Kerstin om vägen in. Ingen hade bett henne visa något.

Ingen hade sagt:

” Berätta, Kerstin, om Sverige?”

I stället hade hon som bott i Göteborg så gott som hela sitt liv,  förväntats stiga åt sidan medan hennes stad förändrades omkring henne. En tanke kom plötsligt. Så främmande att hon nästan blev rädd för den.

” Kanske skulle jag flytta?”

Flytta? Från sitt eget Göteborg? Från gatorna där hon blivit vuxen. Från spårvagnarna, regnet, hamnen och de gamla kvarteren. Från hållplatsen där hon väntat på femman i ett helt liv.

Varför var det hon som skulle flytta? Hon hade inte bett om att hennes stad skulle bli en plats där hon själv behövde en guide. Femman rullade in. Dörrarna öppnades. Människorna steg av. Kerstin stod kvar en sekund längre än de andra. Sedan gick också hon ombord. När vagnen lämnade Brunnsparken såg hon den lilla flickan genom fönstret, tätt intill sin mamma. Kerstin lyfte handen en aning. Flickan såg henne inte.

Ingen märkte att Kerstin just hade förlorat en bit av sin hemkänsla.

Kerstin Helene Bergman

Tack för att du swishar en hundralapp eller två till 123 220 79 75