Kerstin på valmöte om utanförskap, drabbades själv

Kerstin trodde att hon skulle möta politiker. I stället blev hon publik till en välrepeterad skolpjäs med amerikansk valglans, påklistrade leenden och inövat småprat. Kvällen handlade om utanförskap. När Kerstin gick hem kände hon sig verkligen utanför.

Kerstin hade aldrig träffat en partiledare. Hon hade sett dem på TV. Hört dem i radion. Läst om dem i tidningen.

Men att se en partiledare på riktigt – det var ändå något särskilt. Så hon gick till restaurang Potatisen i Masthugget där det skulle vara valmöte och samtal om utanförskap.

Restaurangen var fullsatt och alla hade kommit i god tid. Men partiledaren kom inte i god tid. Alla väntade med spänning och tålamod.  Klockan gick. Ingen partiledare:

– Var är hon? undrade någon. Då hördes en glad röst:

– Där kommer bussen!

Alla reste sig nyfiket.

Långsamt svängde en stor turistbuss in på den smala gatan mellan restauranger, ölkrogar och små butiker.

– Nu kommer Stockholm, tänkte Kerstin.

Bussdörrarna öppnades. Först steg partiledaren av. Sedan ministern. Därefter partisekreteraren. Och sedan ett helt följe av unga medarbetare.

– Vad unga de är, konstaterade den pensionerade damen bredvid Kerstin.

Publiken stod upp och applåderade.

Partiledaren gick runt mellan borden, skakade hand, småpratade och log. Strax bakom henne kom en ung man.

– Vem är du? frågade den pensionerade damen.

– Jag är partisekreteraren, svarade han med ett leende. Han gick också artigt runt borden och hälsade. Det var något högtidligt över alltihop. Den lokala politikern hälsade alla välkomna till kvällens samtal om utanförskap.  Orden var välbekanta; Trygghet, utanförskapsområden, integration. skolans ansvar , alla andras ansvar.

Kerstin lyssnade, hon hade hört det förut. Samma problem, men inga lösningar. När partiledaren sagt sitt var det dags för frågestund. Nu skulle folket få fråga.  Men tiden räckte bara till tre frågor för kampanjbussen hade kommit för sent och det var samtalet som fick betala priset.

Men en  äldre man gav sig inte utan reste sig och tog mikrofonen.  Han berättade att han arbetat många år i Mellanöstern och Afrika. Hans fråga byggde inte på teorier. Den byggde på erfarenhet. Kerstin lutade sig fram.

Nu, tänkte hon. Nu börjar det intressanta. Men då tittade programledaren på klockan:

– Tyvärr, tiden är ute, sa han vänligt och stängde av mikrofonen.

Partiledaren log. Publiken applåderade. Kerstin satt kvar en stund. Hon trodde att politikerna nu skulle slå sig ner bland väljarna – folket.  Att nu skulle det riktiga samtalet börja. Men partifolket  sökte sig till varandra. De bidade små gemytliga grupper av kamratskap.  De pratade med varandra och skrattade åt sina interna skämt.

Samtidigt började göteborgarna ta på sig jackorna. Någon tackade för sig. Någon gick mot spårvagnen. Andra till en ny pub för att prata av sig.

Det var märkligt. För under en stund  fanns det två olika rum i samma restaurang. I det ena stod partifolket. I det andra stod göteborgarna. Det var då Kerstin förstod vad kvällen påminde henne om.

En regisserad skolpjäs. Alla verkade veta exakt var de skulle stå. När de skulle gå fram. När de skulle le. När applåden skulle komma.

Men när något oväntat höll på att hända …

… då tog tiden slut.

På vägen hem läste Kerstin att valturnéns syfte var att möta väljarna och vända de svaga opinionssiffrorna inför valet.

Hon fastnade för ordet möta.

Hon tänkte på mannen som bara hunnit börja berätta innan mikrofonen stängdes av. På partifolket som stod kvar i sina små grupper. På göteborgarna som tog spårvagnen hem.

Kvällens ämne hade varit utanförskap.

Kerstin hade bara inte förstått att det skulle demonstreras så tydligt.

Kerstin Helene Bergman

För allt arbete med Kerstin! Swisha en hundralapp eller två till 123 220 79 75